Ärkebiskopsbyte i kristid

Nu har Svenska kyrkan fått sin nya ärkebiskop, Martin Modéus har tagit över staven och börjat sin tjänst. Varje biskop ska ha ett valspråk och en vapensköld, kanske minns du Antje Jackelens "Gud är större"?

Modéus valspråk lydet "Levande tillsammans med Kristus". Som de flesta andra biskopar så har ärkebiskopen valt valspråket från bibeln, nämligen en del av vers 5 i andra kapitlet av Efesierbrevet.(i sitt sammanhang här Efesierbrevet 2:5.)

Citatet är intressant på flera sätt, där har Modéus funnit några centrala saker i vår kyrka.
Att kyrkan är i ständig förändring och rörelse, och att utveckling pågår eller med andra ord är levande. Det är en förutsättning för att vara kyrka, i vår tid och kanske i alla tider.

Samhället förändras hela tiden på olika sätt och kyrkan som en del av detta samhälle kan inte vara statisk. Ett exempel är språkets förändring genom tiden, för att kyrkan ska kunna tala relevant och förståeligt behöver kyrkan dels lära sig och följa med i språkutvecklingen, men också våga tolka budskapet på nytt i nya tider. 

Grunden är Gud som vill människors befrielse, älskar för att vi inte ska gå under. Olika saker binder och förtrycker oss människor i olika tider, kanske lider vi av olika rädslor och olika ångest i olika tidsepoker som teologen Tillich menade. Då behöver vi lyfta fram olika delar av det befriande budskapet i olika tider. 

En av Luthers teser handlar om att kyrkan ständigt måste förnyas för att i varje tid kunna dela evangelium med människor han använde de latinska orden Ecclesia semper reformanda est, (läs Åke Bonniers tankar om det). Betydelsen är att om kyrkan ska vara kyrka så måste den förändras eller reformeras. Bara så är kyrkan levande. 

Det andra ordet är "Tillsammans". Den ständigt reformerade kyrkan kan bara byggas på ett sätt, nämligen tillsammans med varandra och tillsammans med kyrkans centrum Kristus.
Det är i det vardagliga alldeles vanliga livet med alla dess utmaningar som kyrkan och vi kristna ska leva, inte i någon avskild del av världen. Det är inte heller något soloprojekt eller en-persons verk.
Det ligger i sakens natur att det bildas gemenskaper kring tro och kyrka, inte åsiktsgemenskaper men människor som har samma centrum och mål.  

Målet är hoppet och visionen som kallas Guds rike som jag skrivit om tidigare, något som är inom räckhåll och samtidigt väntar vid tidens slut för oss alla.
Det är en livshållningen som låter oss se framåt, vara inriktade på framtiden och våga tro och hoppas att Gud bär oss genom alla svårigheter när vi möter utmaningar tillsammans.

Valspråket är en bra utgångspunkt i tider av kris.
Vi lever i en tid av kris i världen och samhället, och kyrkan som är en del av värld och samhälle delar den krisen.
Samtidigt är Svenska kyrkan i en egen kris med minskande medlemstal och krympande ekonomi. Antingen behöver vi minska antalet fastigheter eller antalet anställda, eller båda. De förtroendevalda står inför svåra beslut ganska snart. 

Kyrkan förändras igen, det är ok så länge vi vet var centrum finns,
då är vi Levande tillsammans med Kristus. 

Jag upptäckte att det är samma ord som Modéus valde när han blev biskop i Linköping.
Då gavs boken "Levande tillsammans med Kristus" ut och den finns att ladda ner och läsa gratis som pdf på nätet, klicka här.

Modéus har skrivit flera böcker, här finns några på Bokbörsen, på Verbum och på Bokus

Så här ser nya ärkebiskopens vapensköld ut:

Första advent och freden

Första advent är en stor helg i Svenska kyrkan, inte minst för att det är början på ett nytt kyrkoår.
Det gamla året tar slut och ett nytt börjar, det kan vara en tid för att se tillbaka på det som varit och tänka framåt, göra upp planer eller ompröva något. 

Det har varit ett våldsamt och krigiskt år på jorden, Rysslands attack på Ukraina är det mest närliggande och skrämmande exemplet, vi kan höra om det varje dag på nyheterna.
Ändå det är bara ett exempel på allt det våld som vi människor utsätter varandra för varje dag. Gängvåld och mobbing, utstötthet och övergrepp, rån och överfall. Terrorism och maktkamp...

Ska vi människor aldrig lära oss fredens vägar? Är det omöjligt att hitta bättre sätt att leva tillsammans än hat, hot och våld, över- och underordning?
Tvång och brott, och som ett sätt att försöka skydda oss - flera poliser, starkare militär, mer allianser med större muskler.
För mig är det klart att det är en återvändsgränd som leder till en allt farligare värld med ännu mer rädsla och våld. Det behövs något helt annat.  

På första söndagen i Advent rider Jesus in i Jerusalem på en åsna, han är fredens furste som kommer vapenlös. Vi har hört det förut, han väljer inte den stora stridshästen eller vagnen utan den låga vardagliga fredliga åsnan. Det blir till en dramatisering av hans ord om fred och kärlek mellan människor. 

Se på den här bilden, romantiserad javisst, men den visar principen, han möter människor i ögonhöjd, på samma nivå. Och då visar han en annan väg, ett annat sätt att leva. 

Jesus visar oss vem Gud är, det är en grundläggande tes och sanning i kyrkan. 

Och det innebär att Gud är sådan.
Gud är någon som söker dialog med oss, möter oss där vi själva finns, i ögonhöjd.
Gud kommer på ett fredligt och öppet, kärleksfullt sätt till oss och undrar:
Du? Kan vi inte hitta andra sätt för att leva fredligt här på jorden?
Jag vill ge er glädje och befrielse, syn och frihet och ett nådens år.
Jag vill visa er hur jag vill att det ska vara. 
Ungefär så.
Sedan lever Jesus sitt liv på jorden kärleksfullt, öppet och upprättande. 
Där finns en modell för att kunna leva mer fredligt på den här jorden. 

En modell som är att tända ljus och ge varann värme mitt i kylans och krigets värld. 

Här skriver jag lite mer om Advent, en handling som talar mer än ord.

Tid för tvätt och vackra fasader

Det är mycket tal om tvätt eller"washing" just nu.
I samband med fotbolls VM i Qatar talas det om Sportswashing eller sport-tvättning, och Greta talade om Greenwashing vid klimatkonferensen, jag har också hört ordet whitewashing nyligen. Har det blivit högtryck i tvättstugan eller vad är på gång?

Det handlar om att få något ganska otrevligt att se fint ut genom att visa upp en fin fasad.
Att tala mycket och länge med vackra ord om miljö och klimat men bakom orden så pågår utsläppen och de fossila bränslena bränns som tidigare. Det är greenwashing eller kanske grön-tvättande på svenska.
Det är ganska vanligt, hur många varor har inte någon slags märkning och kallas för ekologisk eller klimatsmart men kanske döljer det sig något annat bakom ibland?
När jag köpte min förra bil så var den det bästa för miljön som bara kunde tänkas. Kan du gissa? Det var en liten bil som gick på diesel. Det var så bra filter sade försäljaren att det knappast kom ut några avgaser alls och dieselmotorn hade så hög verkningsgrad att det gick åt väldigt lite bränsle per mil, rena vinsten för miljön. Eller var det verkligen så? Nej det var nog ett typiskt fall av greenwashing. 

Sportswashing är att försöka dölja hur det står till i landet genom att göra fina sportarrangemang, Qatar är knappast först med att försöka förbättra sitt rykte genom en stor tävling. Ryssland, Kina är bra exempel och inte minst Olympiaden i Berlin 1936, se en film på Youtube här. 

Det som är typiskt för alla dessa typer av "tvättande" är att det som används är något som många gillar och som engagerar många. Fotbollen och annan sport lockar väldigt många, efter spännande fotbollsmatcher så förknippas landet Qatar känslomässigt med något positivt istället för diktatur och förtryck.
Och många är engagerade för miljön och vill se åtgärder som lindrar uppvärmningen av klimatet.

Ännu mer effektivt kan det vara om man lyckas använda något som många ser som heligt eller har ett mycket stort värde. I namn av friheten eller det egna landets bästa kan många illdåd göras, och tyvärr också i namn av religion och tro.
Mycket av våldsdåd som gjorts genom historien i trons namn är typiska exempel på just detta. Korstågen skulle vara till för att befria Jerusalem från de "otrogna"  i Guds namn sade man. Men de handlade mest om att de mäktiga på olika sätt ville skaffa sig mer rikedomar och makt, eller få andra att se bort från det som skedde i det egna landet.

Vi behöver vara kritiska och genomskåda det som pågår när allt detta tvättande pågår, kanske titta en gång till på det som döljs bakom evenemangen av förtryck och hyckleri. Tack till alla journalister som gör just det nu i Qatar.

Vi behöver också vara källkritiska när det gäller tro, stämmer detta verkligen med grundsatserna i religionen? Jesus tog skarpt avstånd från våldsutövande, därför är allt våld i hans namn inget annat än galenskap, hyckleri och ett slags "tvättande" genom tro.

Det finns faktiskt ett bibelcitat som handlar om det här.
Jesus utmanar de mäktiga som lägger tunga bördor på folket men tillåter sig själva att leva utan krav och som glömmer det viktigaste: rättvisa, barmhärtighet, trohet.
Han kallar dem för vitkalkade gravar - Det står i Matt 23 kap (vitmenade i gamla översättningen).
På ytan fina vitmålade och vackra, men inuti fyllda med sådant som gravar har, död och förruttnelse.
Ett tydligt exempel på försök att se bättre ut än man är.

Då är det dags att ändra sitt sätt att leva.

Rättegångar, domar och domare i domssöndagstid

Det är mycket tal om rättegångar och domar i nyheterna just nu. 

En av dem är Rättegången mot mördaren som gjorde det förskräckliga dådet på Gotland då Ing-Marie Wieselgren mördades under Almedalsveckan, den har just avslutats och domen väntas inom några veckor. Rättegångar pågår ständigt runt landet och Sveriges rättsväsen har mycket att göra.

Domar faller, vissa frikänns medan andra döms till påföljd som böter eller fängelse osv. 

Rättvisa domar eller domar som stämmer med lagarna är väldigt viktigt för för en stat. Det är en grundläggande del av ett gott och demokratiskt samhälle att domarna inte färgas av status eller släktskap, att rika och fattiga behandlas lika och att det anges skäl varför domarna blev som de blev.
Det är också viktigt att domar kan överklagas. Just orättvisa domar eller domar utan skäl är en del av diktaturer och tyranni.

Att döma eller bedöma andra verkar vara något som ligger nära till hands för oss människor, ganska ofta på ett negativt sätt. Vi människor utvecklas och förändras genom hela livet, ändå stoppas vi in i fack och bedöms att vara på ett enda sätt. Vi alla har ju många olika sidor, det är mångdimensionellt att vara människa.

En plats där det handlar om fördöma varandra mer än rimligt hittar vi på Twitter och på andra platser på nätet, ibland är kommentarsfälten fulla av svavelosande hatfulla påhopp.

De här aggressiva angreppen har det gemensamt att de aldrig är sakliga, de tar inte hänsyn till omständigheterna, oftast så har de arga inte ens tagit sig tid att lyssna eller läsa vad en person verkligen säger. Det är orättvisa domar som säger mer om den som går till attack än om den som blir påhoppad.

Ett problem med denna sida av sociala medier är att vissa kan tro att det som angriparna säger har någon sanning i sig, så blev det förre ärkebiskopen Antje, när tillräckligt många hade skrivit att hon hade vissa åsikter (jag vill inte upprepa tramset) spreds det som en sanning trots att det var helt falskt. 

Aggressiva ord har en tendens att leda till aggressiva handlingar. Kanske var det en bidragande orsak till mordet vid Almedalen. Hur dåligt än psykvården fungerar så är våld och mord aldrig någonsin rätt eller en lösning.

I kyrkans värld är det också vanligt att människor bedömer varandra på ett ytligt sätt, kyrkan består av helt vanliga människor som har samma brister som vi alla. Däremot har vi i kyrkan fått väldigt tydliga ideal och vi har möjlighet att känna till hur vi kan leva bättre tillsammans. 
Orden från Jesus "Döm inte så blir ni inte dömda" (Matt 7) tillsammans med den gyllene regeln visar på ett annat sätt att förhålla sig till varandra.

Det är Domssöndagen nu på söndag. Talet om domen i bibeln och kyrkan är något av det mest missförstådda, något som kan skrämma. Bilden av Gud som det stora domaren som våldsamt skiljer människor från varandra och tvingar oss åt den ena eller den andra sidan känner vi kanske igen. Men den stämmer inte med vad bibeln säger.

I dagens evangelietext i Johannesevangeliet  finns det två saker som sätter hela saken i ett annat ljus.

Det första är att Fadern har överlämnat domen till Sonen.

Vem är det vi står inför när våra liv ska sammanfattas och prövas, inte en arg pekpinnegud utan Jesusbarnet i krubban, som behöver vår omsorg.
Han som mötte alla med kärlek, helade och upprättade, som visade på kärlekens liv och satte barnen i centrum. Han som var vapenlös och fri från våld och hat. Han som gick lidandets och dödens väg hellre än att möta våld med våld. Jesus som besegrade döden genom kärleken. 

I en annan liknelse i Lukas evangelium står det att Herren som kommer tillbaka låter sina tjänare slå sig ner vid bordet och själv passar upp på dem, det är bilden av domen där.

I dagens text står det: "Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet." (Joh 5:24)

Det är ord som är värda att fundera över. Det är inte Gud som dömer oss utan vårt livs mening och mål avgörs av vårt lyssnande in mot livet och av tilliten till Gud.
Det är om vi tar emot livet och kärleken från Gud eller ej.

Det är vårt lyssnande och vår tro som påverkar hur vi lever våra liv och hur vi bedömer och dömer oss själva och andra människor. Därför finns det en utmaning i domssöndagen, tänk en gång till på hur du lever ditt liv och vad du väljer att göra, hur du lyssnar och tror. Och döm inte så ska du inte bli dömd.

Gud möter oss vid livets gräns med kärlek och omsorg, med helande händer och upprättelse, med kärlek och liv.  Det är vad "domen" handlar om. 

Svenska kyrkan och demokratin

Förra veckan hade vi en utbildning för förtroendevalda i Svenska kyrkan, det var församlingsråd som skulle utbildas den här kvällen i en av Dalarnas äldsta församlingar.
Det är imponerande att se hur människor engagerar sig och vill vara med och ta ansvar för vår kyrka, likaväl som för kommun, region och stat förstås.

I Svenska kyrkan är det en självklarhet, inskriven i alla styrdokument att kyrkan är och ska vara demokratiskt styrd. Tillsammans med ledningen som är kyrkoherden har de förtroendevalda ett gemensamt ansvar för att kyrkan är kyrka och gör vad den ska.
För att det ska fungera behövs kunnig, idérik och engagerad personal, lämpliga lokaler och ordning i ekonomin så att arbetet blir hållbart i många år framåt.
Men framförallt behövs engagerade människor. 

Församlingsråden har en viktig roll och de finns i alla församlingar som samverkar med andra församlingar i ett pastorat. 
De ska verka för sin lokala kyrkas bästa och gudstjänsterna där, värna om gemenskapen kring kyrkan.
En lokal mötesplats är något som behövs i alla samhällen, kyrkorna och församlingshemmen är mycket lämpliga för det. Församlingsråden får helt ägna sig församlingslivet och behöver inte som kyrkorådet arbeta med personalvård och lokaler och ekonomi osv. 

Så viktiga är församlingsrådet att om de inte finns så kan inte församlingen finnas kvar, då blir det sammanslagningar med andra församlingar. Det sker ganska långsamt så församlingen får chansen att värva några personer till rådet. 

I en värld där demokratin är på tillbakagång känns det bra att vår kyrka får vara ett exempel på respekten för alla människors lika värde - vilket blir tydligt i att alla medlemmar över 16 år får rösta i kyrkovalet.
Alla som vill får också vara medlemmar utan krav på prestation, status eller tro. Olikhet är positivt bejakat och inte ett hinder.

I kyrkan finns det sådant vi inte kan rösta om, med kyrkoordningens ord är det "kyrkans tro, bekännelse och lära".
Visserligen behöver vår tro tolkas i varje ny tid, trosbekännelser kan göras med olika ord i nya tider, men grunden är given.

För att vara kristen kyrka ska vi sträva efter att präglas av budskapet om kärlek och medmänsklighet: det som Kristus själv kom med.

Kyrkan är och ska vara demokratisk, läs mera om det här på min blogg.
Och om den svåra balansgången att vara en folkkyrka.  

Eller här på Svenska kyrkans sida om kyrkovalet, 
Fakta om kyrkan klicka här

Sankt Nicolai kyrka i Arboga i kvällsljuset

Väntans tider eller handlingens

Att gå och vänta på något hur känns det?

Det beror på vad det är förstås, en längtan eller positiv förväntan känns ju på ett sätt, lite pirrande men glatt.

Är det ett besked efter läkarbesöket känns det annorlunda, oro, kanske rädsla, måtte det inte vara det värsta! Väntan på något sådant stör tankarna och gör oss upptagna. Trots att vi inte kan göra något åt det grubblar vi.

Är det något riktigt svårt vi väntar på kan det blockera oss totalt. Tänk dig några personer som sitter på Death Row, avdelningen där dödsdömda väntar i ett fängelse på att avrättningen ske ske. Hur är en sådan väntan?   

Att gå och vänta på att det ska hända något när det gäller klimatkrisen gör vissa väldigt arga medan andra misströstar. Hörde du Greta Thunberg i veckan? Annars kan du klicka här.
Hennes tal är fullt av bla-bla-bla.
Så känns det när politiker har klimatmöten som just nu i Egypten på COP 27. Där talar och debatterar de mäktiga i timmar när det som behövs är handling, åtgärder och förändringar. I sådana fall är det rätt och riktigt att vara otålig och påtala det så mycket vi kan. Tjata på så mänga sätt vi kan och vägra att tiga.

I andra fall är tålamodet det viktiga, tålamodet som gör att vi inte ger upp utan står på oss och fortsätter verka för förändringar trots oförståelse och motstånd. Klimatförnekare ger inte upp därför behöver vi stå på oss ännu mer. 

En gammal präst jag kände talade om att vi som kristna ska leva i "ett otåligt tålamod" och det var just den här hållningen han var ute efter.
Den envisa strävan som bara fortsätter i arbetet för att samhället ska bli mera människovänligt och som inte låter motstånd och bakslag knäcka oss. Bakslagen verkar stora just nu med den nya regeringens politik, men regeringar kommer och går.

Framtiden hör till den som inte blundar för kriserna vi lever i utan som tillsammans med andra vågar se vad som händer och gör vad de kan för att förändra läget.
Med Guds hjälp kan vi göra mer än vi anar. 

Mycket är redan gjort och annat är på gång när det gäller klimatkrisen, det händer mycket i många hem med sopsortering och val av miljövänliga alternativ, second hand och fairtrade.

Men det går för sakta och görs för lite i de stora systemen, lagstiftning och stora företag måste också förändras och inte bara enskilda människors agerande. 

Vi kan inte bara gå och vänta längre.

Fattigdomen i Sverige och diakonin

Nyligen släppte Stadsmissionerna i landet en rapport om hur de allra fattigaste människorna i Sverige har det, Fattigdomsrapporten 2022 
Kanske någon tänker att i Sverige har vi väl ingen fattigdom, särskilt om vi jämför med världens fattiga och svältdrabbade områden.
Vi vet att läget på många platser runt vår jord är katastrofalt och att allt stöd är välkommet.
Men vi får inte gå i fällan att ställa olika behövande grupper mot varandra. 

Tillsammans med kyrkans diakoni möter stadsmissionerna fattiga människor varje dag i sitt arbete. Fattigdom i vårt land beräknas så att de som ligger under en viss inkomstnivå räknas som fattiga, det är ingen exakt siffra eftersom kostnadsnivån är olika i olika orter i landet (se exempel längst ned).

I rapporten talas det därför om ekonomisk utsatthet mer än om fattigdom.
När en familj inte har tillräckliga intäkter för att klara nödvändiga omkostnader såsom mat, boende och kläder lever de i ekonomisk utsatthet, 2020 var det 6,9 % som hamnade där enligt statistiken med stora skillnader i olika delar av landet. 

Det är en mycket pressande situation och kan vara extremt påfrestande att leva så, och många drar sig för att söka hjälp, det händer också att många inte får den hjälp de vill ha från samhället. Skyddsnätet har fått för glesa maskor så att allt flera faller igenom. 

Så händer det ganska ofta att människor kommer till kyrkan och församlingarna för att söka hjälp och ekonomiskt stöd, i vissa kommuner händer det att socialförvaltningen skickar vidare dem som fått nej hos dem, "hos kyrkan kanske du kan få hjälp."

Det pågår ett samtal bland kyrkans folk och särskilt bland diakonerna om hur kyrkan ska agera och arbeta, en förändrad tid kräver en förändrad diakoni.

Diakoni kan definieras som kristen medmänsklig kärlek och omsorg, något alla får ta emot och ge. 

Det är ett speciellt kompetensområde, något diakoner får god utbildning i, och samtidigt ett självklart uttryck för kristen tro. Var och en som vill vara kristen och vet sig vara älskad av Gud själv vill gärna dela med sig av den kärleken. Det kallas ibland "Kyrkans socialvård" och präglas av handling.

Eller som Sveriges kristna råd skriver: Diakoni är uppdraget till kyrkan grundad i Kristi kärlek, att genom delaktighet, respekt och ömsesidig solidaritet möta varandra i utsatta livssituationer.

Den gamla formens välgörenhetstänkande har sedan länge bytts ut mot ett rättighetsbaserat arbete inom diakonin. En människa har rättigheter som ska respekteras vem hon än är, diakoni är ett möte på samma nivå mellan likar.
Det är en enorm skillnad mot den välgörenhet som riskerade att leda till över- underordning mellan den som har och den som är utan, en assymetrisk maktrelation där hjälparen står över den hjälpte. Detta tillhör en långt förgången tid. 

Samtal pågår om kyrkan överhuvudtaget ska ge ekonomiskt stöd eller om det alltid bör undvikas, och om hur kyrkan ska agera i samhället.
Några ord som dyker upp är att vara röstbärare, det vill säga tala för dem som inte kan göra sin röst hörd i samhället och genom profetisk diakoni kritisera samhällets brister i att ta sitt ansvar för de utsatta och fattiga. Detta ska ske vid sidan av den medmänskliga omsorgen om varje människa som söker upp församlingen.
Diakoni kan nämligen vara allt från en utsträckt hand eller närvaro hos en ensam, enskilda samtal, skapande av gemenskap genom träffar och soppluncher, syföreningar och leva-vidare grupper. Och avancerad missbruksvård eller psykoterapi och familjerådgivning.
En mångfald av omsorg. 
Det finns mycket plats för ideella i församlingarnas diakoni. 

I många fall sker också en kombination mellan stöd till enskilda i vårt land och nödhjälp till de fattiga i världen.

Samtal pågår och många goda initiativ tas runt vårt land,
varje dag möter diakonin de fattiga och dem som ingen annan ser. 

  

Diakonens emblem eller smycke

Emblemets symbolik
Ringen: Du är omsluten av Gud och finns i den världsvida gemenskapen i Kristus.
Korset: Jesu Kristi död, uppståndelse och försoning är det centrala.
Duvan: Duvan med den friska olivkvisten påminner om duvan som lämnade Noas ark och återvände med budskap om liv.

Läs även gärna diakonibloggen

Exempel från fattigdomsrapporten 2022

"Låg inkomststandard innebär att den disponibla inkomsten inte är tillräcklig för att betala nödvändiga omkostnader som boende, mat, lokala resor och så vidare.
Kostnadsnivån viktas av SCB och skiljer sig mellan kommuner för att stämma överens med lokal kostnadsnivå.
Gränsen för låg inkomststandard år 2020 i en mellanstor stad:
Ex 1 En vuxen plus ett barn på 7 år = 163 048 kr / 12 = 13 587 kr
Ex 2 Två vuxna två barn 3 och 7 år = 245 311 kr / 12 = 20 443 kr"

Allhelgonatankar om döden och livet

Det finns en tv-serie som heter This England som kom nyligen på Viaplay.
Boris Johnson blir vald till premiärminister och sedan händer det, landet drabbas av coronapandemin. Dokumentära bilder blandas med scener från maktens centrum på Downing street 10 och den brittiska motsvarigheten till folkhälsomyndigheten. Dessutom skildras några privatpersoner som på olika sätt drabbas av pandemin. Det är sorgligt och dramatiskt, inte minst när premiärministern själv blir sjuk och läggs in på sjukhus.

Det var så nyligen och ändå är serien som ett slag i magen, var det verkligen så här illa? All denna död och så mycket lidande. Totalt tomma gator i London där trafiken annars är tät, fullt på IVA-avdelningar och isolerade människor. Och så tafatt hanterat, ingen hade en aning vad som skulle hända när covid-19 började upptäckas. Serien tar fram minnen som vi helst inte vill tänka på. 
Om vi tänker tillbaka så minns vi också hur det var hos oss i Sverige med stängda skolor och digitala möten, besöksförbud på äldreboenden... och dina egna upplevelser. 

Vad snabbt många av oss har gått vidare och försökt glömma vad som hände, och för andra förändrade det hela livet, en anhörig dog, någon drabbades själv och går fortfarande med svåra sviter i postcovid.

Idag är det annan död som fyller nyhetssändningarna, kriget i Ukraina, ingen vet hur många liv som har gått till spillo bland civilbefolkning och stridande, bilderna av sönderskjutna bostadshus möter varje dag.

Ibland tänker jag på alla dessa människor som dör genom våld och katastrofer och sjukdomar.
Avbrutna liv. Vem vet vad de hade kunnat bidra med till mänskligheten om de fått leva några år till?
Ändå är döden något som drabbar oss alla förr eller senare. Vi mister personer som är viktiga för oss och till sist är det vår egen tid som tar slut. 

Allhelgonahelgen har just passerat, en tid då vi tänker på dem som har lämnat sitt liv på jorden, många, väldigt många går till kyrkogårdarna och tänder ljus.

Ljusen är tecken på hopp och omtanke, vi tänker på minnen och vad som aldrig blev av, saknaden är tung att bära och tomhetskänslor svåra.

Ofta hör jag någon säga att vi vet ingenting om vad som händer efteråt, men det stämmer inte helt.
I kyrkan är vi många som tror att bibeln inte bara är vackra ord som ger riktlinjer för livet utan också är en kunskapskälla som avslöjar sanningar som vi inte kan få reda på någon annanstans.

En de saker som bibeln säger oss om livet och döden är det här;

"Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande". (Luk 20:38)

Vi alla är levande för Gud.

Vi och alla dem vi älskat och längtar efter är inte borta, de lever för Gud.
Att leva för Gud är att leva av Guds kraft och kärlek, den skaparkraft som ger oss alla livet och gör oss alla levande. 

Vi som lever får livet som gåva varje ögonblick av Gud,
bara Guds livgivande kraft är det som gör att vi och allt som lever finns till.
Gud är källan till att allt finns till och Gud vill att vi ska leva. 

Den ende som är evig är Gud, vi andra är tidsbegränsade, 
men Gud vill fortsätta att ge oss del av livet även när våra kroppar slutar att fungera.

Även då pandemier och krig drabbar oss, finns livets källa kvar med oss. 

Eller som det står i psaltarens 121 psalm i bibeln

Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt

Läs gärna vidare om vad vi vågar hoppas på och en bok om Himlen

Teckentolken tecknar ordet Gud

Eva Dahlgren i Västerås och om människans godhet

Jag var på konsert med Eva Dahlgren häromdagen i Västerås.
Hennes klassiska skiva En blekt blondins hjärta fyller 30 år och hon turnerar runt landet med en konsert där hela låtlistan från skivan spelas upp. Plus några till av Evas hits och låtar.
(Om du har spotify kan du höra hela skivan i original här)

Jag gillar Evas texter, som all god poesi är de öppna för flera olika tolkningar samtidigt.
Ängeln i rummet kan vara en överjordisk närvaro, men också en vacker älskarinna eller Eva själv som ber att bli älskad och älskar. Eller allt detta på samma gång.

Likaså sången Vem tänder stjärnorna. Där öppnas sinnet för insikten om hur mycket vi själva inte kan kontrollera, "Hela livet vände, vem valde? Inte jag" skriver Eva.
Där finns kanske en öppning för en skapargud men också samtidigt är det själva kärleken som tänder stjärnor i ögonen som bara hon själv ser. Eller båda som ju är samma sak.
Det var tur skriver hon, men inte ödestro som inte ger någon ro.
En öppning för en skapande vilja eller en skildring av hur slumpmässigt livet är och hur tillfälligheter avgör vad som sker när livet vänder. 

Dikten är öppen för tolkning.

Den fina låten Drömmarna och muren som avslutar skivan är skriven mitt under murens fall.
I den hoppfulla stämning som fanns från 1989 då kalla kriget mellan öst och väst höll på att avslutas. Alla som växte upp i 70- och 80-talet hade fått lära sig att leva med kärnvapenhotet som en realitet. Att på allvar tänka att när som helst kan kärnvapenkriget bryta ut, en rädsla eller oro som alltid fanns för oss alla.
Och nu verkade det försvinna, den känsla av lättnad som spred sig var enorm.
Många skrev låtar och predikade om en ny tid, lyssna till exempel till Tomas Ledins Här kommer den nya tiden eller Scorpions Wind of Change. 

Eva skriver i slutet av låten så här (hela texten här):

-89 sen höst
såg jag väst möta öst
men i svallet av lyckan
dränkte verkligheten min
dröm
dagdröm

Människorna river murar
människor sår frön i bördig jord
höstträd bär kärleksord
människor älskar med varandra
i alla växer tron
på att människan
är god

Det är en stark skildring av hur det kändes, nya möjligheter verkade öppnas och en oanad frihet blev möjlig. Kanske var människan god trots allt?
Hur främmande känns det idag? När krig pågår i Ukraina och klimatkris som inte många tar på allvar nog, när migrationspolitiken blir allt mer ogästvänlig och hårda tag ska till.

Vi människor har enorma möjligheter för skapande, kreativitet och kärlek, att verkligen göra gott, visst är människan god, men inte bara.
Vi har också inom oss risken att göra oss själva och andra illa, destruktiviteten, självupptagenheten, inkröktheten i oss själva som gör att vi utnyttjar och förstör naturen. 

Det är blicken utåt som hjälper oss, att ta in omvärlden, medmänniskor nära och långt borta.
Att lyssna på forskarna och se vad som händer. Att se naturen och djuren.
Att se den andra och känna in hur det vore att vara henne. 

Ytterst kan blicken utåt öppna oss till mer godhet, den blick som ser Gud och Guds kärlek och livgivande kraft. Och där blir blicken utåt också en blick djupast in i oss själva.
Vi är skapade till Guds avbild, skapade till att älska som Gud älskar, skapade till att vara goda. 

Eller som Eva skriver: 

Likt en blomma söker ljus/ Likt poeten söker/ Lev så/ Lev så
Som en äng i sommarskrud/ Lik dess skönhet är du/ Lev så/ Lev så   

Lyssna på Lev så med Eva Dahlgren på Youtube

Om Eva Dahlgren på Wikipedia

Tack Antje Jackelén!

Idag lägger ärkebiskop Antje Jackelén ned sin stav och går i pension.
Hon kommer att bli saknad. Hon har gjort en enorm insats för kyrkan på många olika sätt. Hon har funnits med i samtal och debatt och på sitt genomtänkta sätt har hon lyft fram en sund kristen tro och hållning.

Jag var med när hon började sin ärkebiskopstid då Anders Wejryd slutade och skrev några rader om det. Sedan har jag mött Antje Jackélen på olika platser, Bland annat vid Almedalsveckorna på Gotland, 

 Det är få som har blivit så drabbade av näthat och osanna påhopp som hon. Kanske hänger det samman med sociala mediers starka ökning i det offentliga rummet. Där och särskilt på twitter vräker människor ur sig åsikter och osanningar utan gräns, som om sociala medierna var en plats där inga spelregler alls finns om hur vi borde bete oss mot varandra. Och att det inte blir några konsekvenser vad man än kastar ur sig.

Bilden av Antje Jackelén som sprids är lika missvisande som sammanhållen. Det är desinformation som inte har något att göra med sanningen när det sägs att hon har lämnat den kristna tron, när det sägs att hon hatar Israel och älskar muslimerna, och det här är bara början på tramset som sprids. 

En kritik som hörs, inte minst i media nu vid Jackeléns avsked är at hon har ägnat sig för lite åt kyrkans inre ledning och utveckling av teologi, jag är tveksam till den kritiken framför allt för att inte en person kan göra allt och att det finns många andra som ägnar sig åt just detta. 

Idag är jag glad över att Anje Jackelén varit vår ärkebiskop och för allt hon har gjort och stått upp för i en mycket svår tid.

Tack!   

Antje Jackelén vid Världens fest i Västterås

Om ordet Vandel och om att leva tillsammans

Vad betyder ordet Vandel egentligen? Har du funderat över det?
Det gjorde jag när det dök upp i den nya regeringens Tidöavtal. 

Svensk ordbok (utgiven av Svenska akademin) har en mycket kort definition: "sätt att leva sitt liv ur moralisk syn­vinkel". (Om du riktigt vill fördjupa dig i ordet och dess historia så kolla den här sidan i Svenska Akademins Ordbok.) Eller om du vill höra vad nya statsministern säger om vandel så klicka här. 

Avgående ärkebiskopen reagerade med att lyfta fram den bibliska tanken om att det viktigare är att se på sin egen vandel mer än andras, för att kunna förbättra sitt sätt att leva, du hittar hennes ord på Twitter här. 

Nu är det ju inte ett allmänt tal om vandel från Tidöavtalet utan det handlar om att människor ska utvisas ur Sverige på grund av bristande vandel. Någon, kanske en domstol eller polis ska bedöma personers sätt att leva sitt liv och utifrån det ta ställning om de får stanna i vårt land eller inte.
Har någon hört talas om moraldomstolar eller moralpoliser nyligen? 
Vill vi ha dem i vårt land?
Nej tack säger jag.

Några av de anledningar som ska leda till utvisning i Tidöavtalets text är "association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer osv".
De som arbetar med prostituerade har reagerat starkt, de som redan är offer ska alltså hotas ännu mer, det är en katastrof för redan utsatta kvinnor. Likaså de som arbetar med missbruksvård. Missbruk ses av många idag som sjukdomar som kan behandlas och inte moraliskt klandervärt beteende, dvs dålig vandel.  
Nu ska det hela utredas och vi får hoppas att det stöter på patrull. 

Söndagens tema i kyrkan är "Att leva tillsammans" och det handlar på sätt och vis också om vandel, men inte att någon av oss ska se på andra och bedöma deras vandel, inte att vi ska döma varandra och bedöma hur andra är. Utan mer åt det hållet som ärkebiskop Antje var inne på. 

För att kunna leva ett bra och ömsesidigt liv tillsammans med andra behöver vi ha en öppenhet och respekt, det behövs alltid en formbarhet eller följsamhet med varandra. När två eller flera lever tillsammans riskerar det att bli en relation där någon blir överkörd och en annan dominerar, det blir inte ett liv tillsammans på riktigt utan parallella liv.
Lyhördhet och inlevelseförmåga från alla parter behövs om det ska bli ett liv där alla har möjlighet att vara sig själva och följa sin egen känsla och sitt förnuft. 

Den gyllene regeln i bibeln pekar ut ett sätt att leva "Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni göra för dem". Om vi tar ett ögonblick och tänker: hur skulle jag vilja bli behandlad om jag var hon eller han just nu? När det är ömsesidigt är det en oöverträffad hållning för att leva tillsammans.

Men de bibliska författarna tar det ett steg till. I en av söndagens texter från Hebreerbrevet står det så här: "Kom ihåg att visa gästfrihet...
och tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem.
Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp." (från Hebr kap 13) 

En ännu större inlevelseförmåga alltså, att försöka leva sig in i de människors situation som har det allra svårast just nu.
Ungdomar som skjuts ihjäl i vårt eget land och deras anhöriga. Människor som flyr för livet i Ukraina eller som gömmer sig i skyddsrum för ryska drönarattacker. Kvinnorna som kämpar för sina rättigheter i Iran och på många andra platser. De som hungrar i torkan på Afrikas horn, de som drabbas av översvämningarna i Pakistan. Och de många som drabbas av klimatkrisens effekter.

Går det att för ett ögonblick känna sig in i hur andra människor har det? Jag tror att det går och att vi alla har en öppenhet och känslighet från början som gör att vi reagerar och vill göra vad vi kan.

När att leva tillsammans handlar om oss alla som finns på den här planeten då vet vi att det finns mycket som behöver göras, att vi alla kan göra något för någon enda människa, nära eller långt borta.
Vi behöver hitta vårt eget sätt att ha en bra vandel.
En vandel som handlar om generositet, att dela med sig, att be för dem som är drabbade, att engagera sig och göra val som färgas av vad vi själva vet är gott och rätt.
Att leva sitt liv och ha med en moralisk synvinkel.

Länktips: 

ACTs sida om katastrofhjälp

En sida från Svenska kyrkan om Diakoni

Frågor och svar om att handla Fairtrade

En psykolog tipsar om att behandla varandra snällt i oroliga tider

Kyrkoårets texter med korta kommentarer 

Svenska kyrkans sida om kyrkoåret

Olika präster skrivet tankar inför helgen varje vecka

Plantering pågår i barngruppen i Svenska kyrkan i Våmhus

Nya regeringen och klimatkrisen

När den nya regeringen tillträdde blev det mycket tal om miljöfrågorna, många reagerade starkt mot att nu skulle till och med Miljödepartementet avskaffas. 

Hur kan man göra så i en tid som vår när klimatkrisen är långt ifrån löst och miljöfrågorna allt mer blir till överlevnadsfrågor runt jorden och snart nog även här i Sverige.
Extremväder, översvämningar och torka, skogsbränder och orkaner är inte längre ovanligheter på vår jord och samtidigt utrotas olika arter i faunan i hög takt.
Klimatförändringen är ett nödläge för hela planeten, tillsammans med den sneda fördelningen av jordens tillgångar förorsakar den ökad fattigdom, hunger och svält.

Är det verkligen så illa att den nya regeringen har tappat bort miljöfrågorna, ska de lägga ner miljöarbetet?
Själva säger de att det inte är så och På miljödepartementets Twittersida står det "Efter årsskiftet samlas ansvar för sakfrågorna i nya Klimat-och näringslivsdepartementet." Vi får se hur det blir i praktiken med kraften i arbetet.

Många anser att det blir en minskning i fokus och kraft i miljöarbetet när miljödepartementet läggs ner, en nedprioritering som blir ett slags ställningstagande i handling även om orden säger något annat. 

Det sk Tidöavtalet lyfter fram klimatfrågorna men så här skrivs det under rubriken Klimat och energi: "Syftet med projektet är att ta fram och genomföra konkreta politiska förslag som löser Sveriges viktigaste samhällsproblem med att återupprätta ett fungerande elsystem, med ökad elproduktion och låga elpriser samt att möjliggöra en effektiv klimatomställning."

Inte bara jag har sett att betoningen starkt ligger på elförsörjning och (långt?) därefter kommer klimatet. Argument som hörs i debatten handlar om att Sverige är litet och därför påverkar miljön minimalt jämfört med stora nationer och andra världsdelar och därmed är det viktigare att vi har billig bensin. Plus att vi som bekant har klimatförnekare bland riksdagsledamöterna...  

Frågan om miljön är som vissa andra en sådan fråga där även små handlingar är värdefulla även om de inte är tillräckliga. Att sortera sopor, välja second hand och resa så mycket fossilfritt som möjligt är att ställa sig på rätt sida, att minska skadorna vi gör på planeten. Att sträva efter att vara en del av lösningen istället för av problemet är värt en hel del. 

Sedan behöver vårt individuella handlande kombineras med förändringar av industri, handel och samhälle, de stora strukturerna behöver också förändras. Det är en stor omställning som behövs. En del är på gång redan men mer behövs. 

I kyrkan har miljöfrågorna mycket länge funnits med, i bibeln finns tanken att vi är förvaltare och inte ägare av jorden och skapelsen. Vi får njuta av naturen och all dess skönhet, men vi har också ansvar för vad som händer med jorden och allt som är på den.

Vi ska bevara jorden så att livet blir möjligt för kommande generationer. 

Om styrkan och svagheten som vi alla bär, bort från "vi och dem-tänkandet"

Tränar du? Går på gym eller simmar, kanske joggar eller cyklar? Eller en promenad då och då? 

Nästan alla svenskar gör det på något sätt, tränar sin kropp för att orka lite mer eller må bättre. Eller kanske för att göra något åt vikten. 

Alla kan inte göra det förstås och alla vill inte. Ungdomar borde röra på sig mer än de gör, många av oss sitter stilla för mycket. Det är som ett dåligt samvete för många, jag borde träna lite mer. 

När något blir till ett måste eller krav till alla, vem vi än är, då reagerar jag. Vi är så pass olika att det inte finns mycket som kan krävas av alla. 

Idealen som råder nu är att vi ska vara vältränade och starka, just styrka har blivit till som vi säger med beundran, han eller hon är stark!
Ändå är styrka en av de saker som vi har eller inte har i och med våra arvsanlag, visst kan vi träna upp lite mer styrka, men förutsättningarna är olika. Bara den som har anlagen kan bli elitidrottare. 

Vi borde inte dyrka de starka och ännu mindre jämföra oss med dem som är bäst i världen. Risken är att vi ser ner på och till och med föraktar den som är svag på olika sätt, och föraktar oss själva.
Sanningen är att vi alla är svaga på något sätt i olika tider i livet. Alla behöver vi en hjälpande hand ibland. 

När människor delas upp i vi och dem blir det alltid fel, gruppen vi målas upp som goda, starka, fina på alla sätt medan gruppen dem ses som svaga och dåliga, onda och knappt mänskliga. Det är när detta tänkande dras till sin spets som några kan tänka sig att bruka våld eller tvång mot dem andra. 

Sanningen är att vi alla människor är mer lika varandra än vi vågar tänka, alla har vi styrka och svaghet i oss, alla gör vi goda insatser och negativa handlingar, alla pratar vi trams ibland och säger sanningar ibland. 

När vi lär oss att tänka oss alla som ett vi och att alla grupper är blandade kan vi stå emot dem som vill ställa oss mot varandra. Svenskar mot invandrare, män mot kvinnor, utbildade mot outbildade, kristna mot muslimer eller ateister, svenska medborgare mot utlänningar, protestanter mot katoliker, barn mot vuxna, svenskkyrkliga mot pingstvänner och så vidare. Nej köp inte den beskrivningen! 

Vi och dem- tänkande gör oss blinda för sanningen, att vi alla är mer lika varandra än vi tänker.
Alla människor har känslor och drömmar, vill leva goda liv med dem de älskar, vill ha trygghet och frihet, vill få möjlighet att följa sin längtan och leva sant i sitt liv på jorden. 

Jesus öppnar ögonen på en blindfödd man i söndagens text, som finns i Johannesevangeliets kap 9.

Det fanns en tanke att funktionsvariationer och funktionshinder berodde på att en person eller hens förändrar hade syndat. Jesus tar avstånd från den tanken och visar att även tankar som nästan alla människor har kan vara helt fel. 

Även ingrodda sätt att tänka, som vi och dem tankar kan vara helt fel och leda till mycket ont, människor som stöts ut eller föraktas. Polarisering som gör oss till främlingar för varandra och leder till att vi gör varandra illa istället för att hjälpas åt.

En poäng i berättelsen om Jesus och den blindfödde mannen är att det är den (före detta) blinde som får vara den som säger sanningen medan de lärda och mäktiga är helt förvirrade. Den blinde ser och de seende är blinda för vad som sker. 

Vi behöver varandra för att se mera och hitta bättre vägar framåt, vi behöver hitta tillbaka till att vi alla är ett vi. Där hittar vi verklig styrka och kraft med Guds hjälp.

Eller som Martin Luther King sade:

Regeringsskifte och Fairtrades höstkampanj

Så har vi fått en ny regering i Sverige, många är oroliga och rädda för vad det ska innebära.
Mitt flöde på facebook och twitter är fyllt av oro, kritik, negativa kommentarer och frustration.

Hur kan miljödepartementet läggas ner trots att klimatkrisen råder?
Varför ska vi inte ta emot människor i nöd längre och varför ska de inte få förenas med sina familjer. Hur kan man tala om dålig vandel i Sverige av idag och vad ska hända med skolan, hyrorna och arbetstillfällena? 

En sak som en vän påpekade är att civilsamhället behövs mer än någonsin i detta läge. Civilsamhället är föreningar, ideella sammanslutningar av olika slag, intresseorganisationer av olika slag och kyrkorna, alla vi som inte är direkt kopplade till staten men som finns som aktörer i samhället. 

Vi får se hur det går och om all oro är motiverad. Men vi behövs alla för att se vad som händer och berätta om det för varandra, kanske är det viktigare än någonsin med en kritisk blick mot makten?

En makt som vi alla har är det som brukar kallas konsumentmakten, att välja hur vi använder våra pengar.
Några av oss har inte mycket alls, det sägs att en ny fattigdom håller på att breda ut sig i vårt land. Men SCB visar i statistiken att fattigdomen i Sverige rör sig kring 3-4 % och att de värst drabbade är de som är födda utanför landets gränser.
En låg siffra men ändå för hög för att vara i vårt land, eller hur? Om du vill veta mera om fattigdomen i Sverige så läs vidare på Statistikmyndighetens sidor.

Kanske är det så att omkring 96 % av oss svenskar inte kan räknas som fattiga trots allt och att vi alla har möjligheten att välja hur vi använder våra pengar. 

Just nu pågår Fairtrades höstkampanj under vecka 41 och 42.
Jag har brunnit för fairtrade under många år.
Det är en självklarhet för mig att vi som lever i den rika delen av världen bör göra vad vi kan för att minska lidande och nöd i de många länder som har det sämre än vi.

Ett sätt att göra det är just fair trade - rättvis handel. Att de som producerar varor får så bra betalt för dem att de kan leva på sina inkomster och till och med få det lite bättre. När jag köper det jag vill ha kan jag välja att ge några kronor mer och veta att mitt köp gör nytta för människor i andra delar av världen. 

Fairtrade är en märkning av varor med ett utvecklat internationellt kontrollsystem. För att få märket på varan ska flera kriterier uppfyllas. Bland annat får det inte vara barnarbete, män och kvinnor ska få lika lön, största möjliga hänsyn till miljön ska tas. 

Det finns olika nivåer av märkning från dem där det räcker att delar av innehållet är fair trade, till exempel sockret eller kakaon i en chokladkaka, till de märkningar som innebär att varje steg i produktionen, transporterna och affärerna där varan säljs ska vara godkänd. Den märkningen finns nästan bara i världsbutikerna.

Många kommuner och församlingar har valt att handla så mycket fairtrade som möjligt och att bli en kyrka eller kommun för fairtrade, (City for Fairtrade) hoppas att flera ansluter sig. Det finns mycket vi kan göra, var och en och tillsammans.

Länkar:
Världsbutiken Amos i Arboga

Fairtrade Sverige

Exempel på Fairtradevaror från fairtrade.se

Om Guds tystnad och konsten att lyssna

Hon ropar upp mot himlen: Varför tiger du Gud? Varför gör du ingenting? Grip in och hjälp oss!

Guds tystnad talas det om, det finns filmer och böcker som har den rubriken. Vi får höra i kulturen och media att Gud inte syns eller märks, varför gör inte Gud något när krig pågår eller när hungersnöd och barnadödlighet drabbar, när klimatet hotas? Varför tiger Gud?

Det kan kännas så, men faktum är att vår kristna tro tvärtom handlar om att Gud talar på många olika sätt och ständigt visar sig för oss. Det gäller att lära sig att se, eller som ett barn hålla fast vid möjligheten att se mer. För den som har öron att höra med och ögon att se med är det inte så svårt, även om vi lever i en sekulär kultur som i Sverige där vi lätt tappar bort Guds röst.

Gud skaparen syns och märks genom skapelsen, som en konstnär syns i hennes verk och författaren i sin skrift och sitt sätt att skriva.
Först att allt finns till. Varats grund och orsaken till att allt finns till, den första orsaken, det är Gud. "alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga"  står det i Romarbrevet 1:20

I allt skapat finns spåren, och inte bara av en opersonlig kraft utan av en vilja till gott liv. Mångfalden i skapelsen och flera funktioner i skapelsen kan antyda denna vilja, att sår läks och att naturen har en självreparerande funktion (till en viss gräns) till exempel. Det ekologiska samspelet och skönheten i naturen kan också höra dit. 

Det andra är i vårt rättsmedvetande och vårt samvete, lagen som är skriven i våra hjärtan skriver Paulus om, alltså känslan inom oss om rätt och fel. Den kan dövas och påverkas, men finns där, och om vi övar vår lyhördhet kan vi höra den allt mer. 

Den danske filosofen Lögstrup talade om de spontana livsyttringarna som finns hos alla, tillit, respekt, förtroende och kärlek. Känslor och praktisk handling som naturligt och spontant finns mellan människor, vi kan ofta se dem mellan en mor och hennes barn.
Det är egenskaper vi har som är givna av Gud själv. De kan stängas in och förnekas, vi kan lära oss våld och hat, men grunden finns där djupt inom oss. Som en dunkel bild av Gud själv, Gud som är kärleken och som vi alltid kan lita på. 

Bibelns ord är den stora källan till kunskap om Gud och den skildrar människors upplevelser av Guds närvaro. I bibeln kan vi lära oss att se Guds närvaro och höra hur Gud talar till oss också i nuet.
Genom bibeln får vi smaka på närvaron och lyssna in oss i hur Guds röst låter, men allt det behöver tolkas och sättas in i sitt sammanhang. 

Genom berättelserna om Jesus blir det tydligt att Gud är kärleksfull och har en röst som är varm av omsorg och vill oss alla väl. Någon som går med oss alla dagar, inte uppifrån som en makthavare utan längre ned, i ögonhöjd. Rösten talar för alla dem som aldrig kan göra sin röst hörd. Gud talar från botten av tillvaron och från de lidande och utsatta, och den som gör en insats för världens fattiga gör en insats för Gud. 

Gud visar sig och talar också genom oss själva och våra medmänniskor, genom forskningens resultat och medicinens framsteg, genom människors omsorg och vänlighet. Allt gott som görs på alla livets plan är ett förverkligande av hur Gud vill att det ska vara.
Vi är Guds händer och mun när vi talar tro, hopp och kärlek, när vi griper in, eller när vi sköter vårt vanliga jobb som hjälper människor på alla möjliga sätt. Men också när vi påtalar det som bör förändras. När vi kritiserar orättvisor och omänsklighet i kyrka och samhälle.

Det som den lidande människan frågar efter med sitt rop upp mot himlen. Vad är det hon vill ha?
Är det ett direkt ingripande eller handling som bryter mot naturlagarna? Eller är det vår omsorg och vårt stöd hon längtar efter, mer medmänsklighet.

Gud griper inte in särskilt ofta på ett sådant sätt, kanske kan det ske att Gud botar och helar och ger insikter, det kan hända. 

Men det vanliga sättet är att Gud sänder oss till varandra.
Och där kan vi höra vad Gud vill att vi ska göra, ganska tydligt. 

Sjukhussängarna i parken speglar himlen, bild från Open Art i Örebro, sommaren 2022

Nobelpristagaren och föräldrarna

Jag hittar en bok av nobelpristagaren Annie Ernaux just innan de försvinner från streamingtjänsterna. 

Det är dubbelutgåvan Min far & Kvinnan.
En bok om Ernaux far och en om hennes mor, skrivna efter deras död. Det är två böcker med tid emellan, sakliga skildringar av två människoliv från 1900-talets början fram till moderns död. De två böckerna kom i original 1983 om fadern och 1987 om modern. Nu finns de båda böckerna i en svensk utgåva som kom 2020.  

Genom skildringen av dessa två personer gör Ernaux en beskrivning av en hel epok i den franska och europeiska historien. Ändå är det en saklig och detaljerad skildring i en stil som sägs vara Ernaux eget typiska sätt att skriva. 

Det är lättläst och mycket personligt och bygger på Ernaux egna minnen. Hon skriver inte i den stil av dramatiserade livsberättelser som nyligen blivit vanliga. Skildringar som bygger på faktiska händelser men som fylls ut av fiktion som gör att gränsen mellan fantasi och minnesbilder blir flytande. Ernaeux undviker att fylla ut med dramatik, däremot händer det då och då att hon stannar upp i skildringen och gör reflektioner om det hon berättar.

Hon börjar skriva en roman om sin far men kommer av sig med en känsla av avsmak och börjar om: "... jag ska samla ihop min fars ord, gester, vad han tyckte om, de viktiga händelserna i hans liv, alla de objektiva tecknen på liv som jag också har delat. Ingen minnets poesi, inget lustigt förlöjligande. Ett enkelt, slätstruket språk faller sig naturligt för mig, detsamma som jag använde förr i världen när jag skrev till mina föräldrar för att berätta de viktigaste händelserna i min tillvaro."

Det är alltså ett genomtänkt och planerat skrivande samtidigt som det på ytan är en berättelse som flyter naturligt. 

Det är spännande att läsa om hur kyrkan var en självklar del av vardagen för modern och hela familjen, "Korstecknet över brödet, mässan, påskhögtiden. Liksom renligheten skänkte religionen dem värdighet, De klädde sig söndagsfina, sjöng trosbekännelsen..." och fadern var korgosse och det var en stor upplevelse när han fick bära nattvarden och alla män tog av sig hatten när han och prästen gick förbi. 

Det blir en skildring av hur vanliga människor påverkas av historiska händelser och den kontrollerande stämningen i den lilla byn. Men också av sorgen i att mista ett barn och kampen för att få livet att gå ihop och sätta mat på bordet åt familjen. Och senare att ge sina barn en bra utbildning. 

Ernaux utgår ofta från fotografier av föräldrarna och av sig själv för att fånga in en viss tid i familjens liv.

I den andra boken om Ernaux moder Kvinnan, blir tonen mer personlig och det är en relativt lång skildring av moderns död och begravning och sorgen som drabbar.
Men sedan börjar skildringen av en stark och initiativrik kvinna. I boken strävar hon efter att förena den mamma som finns i hennes fantasi och minnen med det verkliga kvinnan och de faktiska händelser som hon var med om. 

Det är en gripande berättelse som ger en stämning av tiden som förgår mitt i sin vardaglighet med praktiska detaljer. Om en kvinna som levt sitt liv och som råkar vara författarens mor. Den säger mycket om de existentiella villkor som vi alla lever under.
Det är också en skildring av klassamhället med dess hierarkier och skillnad mellan rika och fattigas villkor. 

Modern drabbades av demens och Ernaux och läsaren får följa henne genom sjukdomstid och fram till död. Allt beskrivs detaljerat och sakligt, även om känslorna får sin plats och reflektioner om vad som händer med författaren under skrivandet. 

Det är en mycket läsvärd bok och ett författarskap som ställer oss inför livets villkor utan att försköna eller undvika mörka sidor.

För mig verkar det som att själva skildrandet av föräldrarnas liv blir till Ernaux sätt att ge dem mening och låta dem finnas kvar, ett måste för henne som författare. Och hos dem finns hennes eget ursprung som ger henne insikter om sig själv och sitt liv. 

Annie Ernaux på bokomslaget till Getting lost (Se perdre på orginalspråket), hennes dagboksanteckningar

Böcker av Ernaux på Bokbörsen

En lista på Eranux böcker på svenska

Recension om Ernaux bok Åren 

Tack gode Gud för allt som finns…

Tacksägelsedagen är här, en hel dag som handlar om tacksamhet och lovsång, mitt i krig och klimatkris, inflation och dyrtider, kan någon då vara tacksam? Det beror på hur vi ser på saken. 

En ledtråd finns i texten från Uppenbarelseboken som ska läsas på söndag: Texten slutar "Du, vår Herre och Gud, är värdig att ta emot härligheten och äran och makten. Ty du har skapat världen, och genom din vilja blev den till och skapades den." (Upp kap 4 länk här)

Skapelsetro handlar inte om att ersätta vetenskapen med tro vad gäller hur universum och jorden har kommit till. Nej vetenskap är det bästa sättet vi har att få kunskaper om universum, det är de metoderna som gör att vi kan förstå och beskriva världen. Allt det som belönas under nobelveckan i form av vetenskapliga upptäckter och metoder är inget som strider mot en sund kristen tro utan det är just vetenskapen som är ett slags ljus som fångar in vetande i en enormt hav av det vi inte vet.

Skapelsetro är att kunna tänka sig att det finns ett svar på varför allt finns till, svar som handlar om mening och syfte. Att det finns en skaparkraft som vill att tillvaron och vi själva ska finnas till. Vi anar en god vilja i tillvarons vilja till liv och det enorma överflödet. 

Sedan länge samlas det som jorden ger i form av skördar i kyrkan på tacksägelsedagen, morötter och potatis och blommor. Men också det som vi har skapat med hjälp av mänskliga krafter av det jorden ger. Bakat bröd, kanske produkter från industrierna på orten.
Allt detta får vi tacka för på tacksägelsedagen.
Det jorden och vårt arbete ger är det som gör att det är möjligt att leva.  Och vi är satta att förvalta jorden vi lever på, att bruka och bevara som det står i en av skapelseberättelserna i bibeln. 

Vi får vara glada och känna tacksamhet över livet och varandra och allt som jorden och vårt arbete ger. 

Det finns människor som upplever livet som svårt på många olika sätt, de protesterar när jag säger att livet är en gåva. Livet är en plåga menar de. Och var och en har rätt till sin åsikt.

Men vad är det vi talar om? Jo frågan om tillvaron i sig, vore det bättre om det inte fanns liv eller människor, om det inte fanns stjärnor och ljus? Då skulle ingen vara där och kunna bedöma om det var bra eller dåligt.
Som människor tänker jag att de flesta av oss ändå menar att det är positivt att det finns barn och solsken, fruktträd och bördiga jordar, vänskap och möjlighet att tänka och reflektera. Och kärlek. 

Grunderna och möjligheterna finns här, om tillgångarna delades lika skulle det räcka till alla, och om de inte förstördes genom miljöförstöring och klimatkris. Vi har fått förutsättningar till gott liv på en planet där vi hör hemma. Detta är vad skapelsetro handlar om. Att livet är givet och alla möjligheter är givna. 

Det är allt detta vi har att vara tacksamma för. Tacksamhet kan ingen lägga på andra, det känner vi själva om vi gör det. Känn inget tvång att vara tacksam. 

Däremot kan tacksamheten hjälpa oss att lyfta blicken från allt det negativa som så lätt sätter sig i vägen för vår blick och trycker ner oss i sorg och förtvivlan. Tacksamheten hjälper oss att se det positiva, ljuset i mörkret som Desmond Tutu talade om. Och ljuset hjälper oss att hitta vägar framåt. Att handla för livet och mot allt det som hotar liv. 

  

Iran, på väg mot frihet? Och om religionens roll

 I Iran pågår demonstrationer just nu, kvinnor tar av sina huvuddukar, klipper sitt hår i protest efter att en ung kvinna dödats av den sk moralpolisen, Mahsa Aminis död utlöste protesterna. (se klippet från svt) Många har dödats i protesterna samtidigt som allt yngre flickor ansluter sig till protesterna. 

Kvinnorna visar ett enormt starkt mod, de riskerar sina egna liv för att nå en större frihet, nu är det nog med tvånget. Ropen ekar om att diktatorn ska bort.  

Iran har länge varit starkt dominerat av en shiamuslimsk regim med strikt tolkning av lagar och regler, bland mycket annat om kvinnors klädsel.
Vi som var med kan minnas hur det såg ut på TV när den sk islamiska revolutionen skedde och ayatollorna tog över, kanske var det skådespel när folket jublade på gatorna den gången eller också ville de verkligen bli fria från det tidigare förtrycket under shahen.

Jag kan förstå att vissa nu fördömer all form av religion när de ser hur religioner används till förtryck och våld som de makthavande i Iran nu tar till.

Religioner är otroligt starka krafter när det gäller att motivera människor på gott och ont, tron ger mening och mål, de låter en människa känna att hon är viktig och är del av något större, att vi spelar en viktig roll och står på det godas sida. Ledarna talar om Guds vilja och mening och dem som följer dem är på säkra sidan, då finns det hopp. Religion kan tyvärr missbrukas och kopplas samman med makt.
Vi kan se även i vår egen historia hur religion har motiverat allt från korståg till avskaffande av slaveri. 

Vi människor har en tendens att ge oss hän för eller emot något som griper oss, särskilt i ungdomen. När vi blir äldre har vi svårare att ändra oss, och det betyder ju att vi har starka åsikter eller hållningar som vi håller fast vid. Detta är vår livsåskådning eller livshållning i praktiken.
Det är svårt att ändra sig men det går! Genom hela livet kan vi ompröva våra tankar, vi människor är i grunden dynamiska och föränderliga, ingen av oss är som en staty av sten. Vi har alla en livshållning som baserar sig på tro, vad vi håller för sant och litar på. 

Det viktiga är själva innehållet i religionen eller livshållningen, är det frihet och respekt för andra människor eller är det hävdandet av regler och dogmer utan hänsyn till andra människor? 

Det finns två typer av religion och livshållning, den mer tillåtande och fredliga typen som står emot den auktoritära och låsta dogmatiska där tvång kan finnas. Tanken med tvånget är att hålla fast vid sanningen i allt, den sanning någon har funnit gäller oavsett vad andra tycker och tror. En sanning som får bli viktigare än andras frihet och liv. 

Tro inte på dem, våga tro på frihetens och fredens Gud som gör oss fria att vara dem vi är. Gud som står på samma sida som kvinnorna i Iran. 

Hur kan vi veta att det är så? Enkelt, Jesus visar oss vem Gud är, och det gör han genom att vara tillsammans med de utstötta och föraktade, han protesterar mot övermakten, har går lidandets och dödens väg och övervinner det onda med kärlek.
Tack!

Änglarnas dag och förförelser

Det handlar om Änglar i kyrkan den här helgen. Den helige Mikaels dag kallas dagen och vi läser bibliska berättelser om kampen mellan gott och ont. 

En av texterna är ganska obehaglig och stötande: enligt Matteus säger Jesus
"Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad och ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll." (Matt 18:8, läs orden i sitt sammanhang här) 

Texten handlar om varningar för att göra barn illa och därför tar Jesus i mer än som vi kanske tycker är rimligt, att det vore bättre att göra sig själv illa än att skada och förföra barn, hur låter det? 

Att förföra ett barn, de flesta håller nog med mig om att det är det värsta en människa kan göra. Men vad lägger vi in i ordet förföra? Det ligger nära till hands att tänka på sexuella övergrepp och pedofilers handlingar mot barn, och det är verkligen det värsta, att svika barnets tillit och utnyttja dem för något så oviktigt som sin egen lust.

Jag tänker mig att förförelsen också kan vara att ta ifrån ett barn tilliten och tryggheten i tillvaron och känslan av äventyr och möjligheter i livet, och att ta ifrån barn deras tro. 

Det finns en annan tolkning av Jesusorden och det är att de inte bara riktas till oss som individer utan till gemenskapen kyrkan. Det blir inte lättare men kanske mer förståeligt.
I gemenskapen kan vi behöva ta avstånd från vissa tankar, åsikter och föreställningar om det inte ska gå riktigt illa.
Barn behöver skyddas från dem som vill förföra dem på alla sätt. 
I tredje rikets Tyskland blandades kristendom och nazism på ett skrämmande sätt i den tyska rikskyrkan. Där ser jag en arm som hellre skulle huggas av än få förstöra hela kyrkan. (Mer på min blogg här)

I kyrkans allra första tid var det otänkbart för en kristen att välja ett yrke där våld skulle utövas. Du kunde inte vara soldat eller bödel och vara trogen Kristus som är fredens furste. 

Efter hand förändrades detta och den stora omvälvningen kom på 300-talet efter Kristus när den romerske kejsaren Konstantin blev kristen och när kristendomen snart blev till en statsreligion i det romerska riket. 

Den lilla kristna kyrkan som varit förföljd och där många hade fått dö för sin tro förvandlades till en del av det våldsamma romarriket. Snart blev den förföljare istället för förföljd, snart bildades inkvisitionen och teorin om det rättfärdiga krigen myntades.

Vid sidan av maktens kyrka fanns då som nu andra som höll fast vid det mer ursprungliga, den fredliga och befriande tron som gav mod att leva, gemenskapen som salt och ljus i kontrast mot omvärlden och tillsammans med alla dem som ville skapa en mänskligare värld.

Ängel kommer av det grekiska angelos och betyder helt enkelt budbärare, någon som kommer med ett bud från Gud. Det handlar om bud som ger glädje och hopp som när Jesus ska födas eller vid den tomma graven. Men det kan också vara bud om förändring och kritik av maktmissbruk, både i och utanför kyrkan. 

Jag tror att var och en av oss kan vara en ängel för varandra, vi kan ge glädje och hopp till varann, och vi kan vara med och skydda dem som är utsatta och peka på det som inte fungerar i samhället och gemenskapen.