Askonsdagen och Slutet

Askonsdagen är en speciell dag i våra kyrkor,
det är dagen då fastetiden börjar. 

Under veckan läste jag Mats Strandbergs märkliga bok Slutet.
Boken handlar om en tänkt framtid där mänskligheten har fått reda på att slutet på allt liv på jorden har kommit. Vid en exakt dag och tidpunkt kommer en enorm komet att krocka med jorden, allt liv kommer att raderas ut och sedan är det ofrånkomligt slut.
Under de allra sista veckorna av mänsklighetens liv får läsaren följa några tonåringar och gå in i deras tankar. De vet att slutet närmar sig allt mer. Två ungdomar fokuseras, det är Lucinda och Simon. 

Några rader återkommer, och det är Simon som tänker för sig själv att snart är han själv och alla andra aska. Hans flickvän Tilda finns i minneslunden redan. Simon tänker för sig själv att snart ska hans aska blandas med hennes och alla andras. Det var de orden som fick mig att koppla till askonsdagen.

Det är en mycket tankeväckande bok som Strandberg har skrivit. Det handlar om människor inför döden och hur slutet påverkar allt. Plötsligt finns det ingen vits med att gå i skolan eller fortsätta cancerbehandlingen eller allt det vi gör med tanke på framtiden som ska komma snart eller längre fram. Om vi alla snart är aska, vad finns då som är viktigt eller meningsfullt?
I boken är reaktionerna många och samhället håller på att kollapsa, men Simon och Lucinda finner varandra. Simons mor som är präst firar gudstjänst den allra sista kvällen.

Om vi alla snart är aska, vad är då viktigt?  

Det finns en tradition på askonsdagen att fira en mässa (nattvard) i kyrkan och att de som vill också får ta emot ett korstecken med aska i pannan.

När prästen ritar korset i pannan säger hen de här orden; "Minns att du är stoft, och stoft ska du åter bli. Omvänd dig och tro evangelium" eller "Kom ihåg att du är jord och ska bli jord igen".

Att få aska som ett tecken i pannan är ett sätt att påminna om det svåra, att våra liv har ett slut, att tiden är begränsad och att det är viktigt vad vi gör med våra liv.
Att det finns anledning till att ändra riktning ibland, att vända sig om och gå i en annan riktning. Omvändelse för oss själva och hela det samhälle som är på väg att förstöra jorden. 

Men det finns en annan sida av askonsdagen, tecknet i pannan är nämligen ett kors.
Korset är ett tecken för vad som hände under den första påsken, kort sagt är korset uppståndelsens tecken. Det säger oss att livet är starkare än döden.
Jesus gick korsets väg och delade alla våra korsmärkta mörka dagar ändå in i den tommaste död, men sedan kom påskdagen: livets fest och hoppets grund. 

Boken "Slutet" kan du bland annat hitta här på Bokbörsen

Jag skrev om askonsdagen och bönen för några år sedan, här kan du hitta den texten.

Om askonsdagens två sidor ur min blogg här 

Och här i min andra blogg om Askonsdag och fastetid

Här kan du läsa Antje Jackeléns predikan på askonsdagen 2018

Mikael Mogrens text idag i VLT, "Idag semla i morgon eftertanke"

Här hittar du Svenska kyrkans sida om Askonsdagen

Passionstid och påskens mysterium i krisernas tid

De två sista veckorna av fastan före påsk kallas passionstiden. Passion som i lidande men också som i starka omvälvande känslor, känslor som attraherar eller stöter bort. 
Den sista av dem är stilla veckan, veckan där skärtorsdagen, långfredagen och själva påsken finns.
Det är veckor av fokusering för den som vill, extra tid för det andliga livet för den som har möjlighet och dagar för att öppna sina sinnen för verkligheten - världen vi lever i och Guds värld som lever i oss.

Båda världarna är Guds. Eller med andra ord, det är samma värld. Samma hotade värld av klimatnöd och obeskrivligt grymt våld där ingen går säker och vad som helst kan hända när som helst.
Samma värld där vänskap och kärlek finns och där människor räcker varandra handen och anstränger sig varje dag för att människor ska må bättre.
Vi lever i krisernas tid av dyrtider och oro och samtidigt vårens tid där livet visar sin styrka. 

Gud är den som är, den som låter allt som finns finnas till, den som har varit, som är och som ska finnas, den eviga skaparen av allt.
När Mose i öknen vill veta Guds namn får han svaret "Jag är den jag är - säg att "jag är" har sänt dig". (2 Mos 3:14)
De svåröversatta orden pekar ut någon som alltid har funnits, finns nu och alltid kommer att finnas, och samtidigt någon som ger existens åt allt som finns. Skaparen.
Det är beskrivningen som blir ett namn för Gud själv. På hebreiska JHWH. (Jahwe)
Själva namnet Gud har i gamla testamentet säger alltså vem Gud är.

När människor mötte Jesus dök en fråga upp väldigt ofta.
Vem är han?
Vem är denna person som förlåter synd och upprättar nedslagna, som uppvärderar dem som de många såg ned på och visar på andra sätt att leva tillsammans, i fred och respekt. I enkla flexibla regler som "Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni göra för dem."
Och någon som hela vägen gjorde det han sade, handling och ord var ett. Han levde ett kärleksfullt liv i ord och handlingar.
Frågan dyker upp igen:
Vem är han som gör allt det här?

I Johannesevangeliet är det tydligt och klart. Jesus använder nämligen Gudsnamnet när han talar om sig själv. Jag är den jag är. På grekiska "ego eimi".
Orden kan användas vardagligt, om någon frågar vem du är och du svarar "det är jag som är jag".
Men när orden används som Jesus gör händer något, det blir en kraftfull betoning, en störande exklusivitet.

Ungefär: Det är jag som är detta och ingen annan. 

Det finns minst sju meningar där orden används så.
Jesus säger: Jag är livets bröd, jag är vägen, sanningen och livet, jag är den gode herden, jag är grinden, jag är uppståndelsen och livet, Jag är världens ljus och Jag är vinstocken.

Visst använder Jesus bilder, metaforer och symboler men sammantaget är det så att i Johannesevangeliet är Jesus Gud själv.
Jesus förkroppsligar i mänsklig gestalt Skaparen.
Den som låter allt finnas till och alltid finns.
För att vi ändå ska förstå hur mycket av Gud som inte kan fångas in i en mänsklig gestalt används andra ord. Guds son ibland, Sonen eller Människosonen.
Men det är Gud själv, inte någon annan.  

Eller som det står i Joh kap 1: v 17 "Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss."

Passionstiden handlar om Guds svar på lidandet och ondskan, svaret som är att Gud går in i det och delar det med oss. Jesus låter oss få veta att hur svårt och övergivet det än kan kännas så är vi inte ensamma. Med oss går Gud själv och bär det tunga tillsammans med oss, så som han bar den tunga korsbjälken på väg till platsen där han skulle korsfästas. 

Han går djupast in i mörkret med oss för att övervinna det inifrån.
Guds makt är liv som om det än dör kan bli levande igen.
Gud ger existens åt det som finns och kan åter ge existens åt det som dödats.

Påskens mysterium.

Miss Li och Jesus

Har du också hört Miss Li sjunga låten "Hälsa Gud? Annars kan du hitta den här på Youtube. Det är en rolig låt med allvarligt budskap. Hon kliver in på krogen och där hittar hon Jesus som sitter och tar en öl helt själv. 

Och hon ber Jesus att hälsa Gud att göra någonting åt världens katastrofala situation. Hon ber Jesus hälsa Gud att göra något så att hon själv kan få framtidstro, lugn, ro och hopp.

Vi känner nog igen känslan, önskan om att det ska hända något som minskar allt lidande och nöd på den här krigsdrabbade och omskakade jorden innan det är för sent. För alla de lidande människornas skull och som hon sjunger för att våra egna arma hjärtan ska få lugn och ro. 

Låten väcker många tankar och reaktioner, till exempel hos poddarna och prästerna i "Ingen hinner fram"- här kan du höra när de bland annat pratar om Miss Li och hennes låt.

En sak de tar upp är väldigt viktig för kyrkan och möjligheten att tro på Gud. 

I den allra första kyrkans tid pågick det mycket grubblande och formulerande för att förstå vad de hade varit med om. Vem Jesus var eller är och hur man skulle förstå allt det som hade skett med hans liv och hans lidande, hans död och framförallt hans uppståndelse från de döda. 

En debatt handlade om relationen mellan Jesus och Gud skaparen/Fadern, det som kallas Kristologi. Och den debatten kallas den Arianska striden.
Efter en hel del debatterande kom kyrkan fram till en huvudlinje i förståelsen på 300-talet efter Kristus, nämligen att Jesus var ett med Gud. Tanken att Jesus var en annan än Gud förkastades.

Anledningarna var flera till att de kom fram till det och det är avgörande för hur vi ser på Gud. 

Denny J Weaver skriver i sin bok "God Without Violence" om den 5årige pojken Zach som kommer hem från söndagsskolan. Han ställer en fråga till sina föräldrar. "Skulle ni kunna döda mig genom att spika upp mig på ett kors?"
Fulla av fasa undrar föräldrarna hur Zach kan tro något sådant. Då förklarar Zach: Söndagsskolläraren berättade att Gud sände sin son Jesus för att dö på korset. Om Gud gjorde så mot sin son kanske föräldrarna kunde göra samma sak mot honom.

Det bibeln visar är inte en våldsam Gud som skickar sin son till döden på korset, utan en fredlig och kärleksfull Gud som själv går in och delar våra lidanden med oss. Jesus är Gud i mänsklig gestalt. 

Miss Li ska inte beskyllas för att hon inte har koll på kristologin. Kanske är det mera en tveksam teologi som har predikats som har gjort att hon så starkt skiljer på Jesus och Gud.

Hon kunde ställa frågorna direkt till honom där på krogen alltså.
Och jag tänker mig att hon skulle få en hel del frågor tillbaka, läget på jorden är vad vi människor har gjort det till och mycket långt ifrån hur Gud vill att det ska vara.

Jesusgestalten från kormålningen i Sura kyrka

Vi förlossas, ormen krossas - om påskens betydelse i nuet

Påsken är kristendomens centrum med budskapet om Jesu död och uppståndelse.
Det är en tydlig och klart berättelse som nästan alla kan förstå och gripas av, en berättelse om mod och svek, om nederlag och seger, om död och liv.
Berättelsen om Jesus och hans lärjungar under den sista veckan. 

Men vad betyder händelsen, hur ska vi förstå och tolka det som sker när Jesus grymt avrättas på ett kors och när graven visar sig tom på tredje dagen. 

Just i år närmar jag mig påskveckans händelser tillsammans med Einar Billing och hans bok Försoningen.
Att läsa Billing är inte det lättaste, svenska språket har förändrats ganska mycket på 100 år. Billing skriver också på ett sätt som rör sig mer som en spiral av tankegångar än en rak linje av argument.
Det sägs att studenterna i Uppsala som hade Billing som sin professor talade om "Billings borrande", hans föreläsningar var svårbegripliga och han tvekade inte att gräva så djupt som möjligt i sitt ämne även om det tog tid.
Men för den som orkade lyssna kom alltid tänkvärda insikter och meningar som tålde att fundera vidare på. Så är det också att läsa Billing. 

Det enkla tydliga sättet att förstå påskens budskap är det här: Att Jesus uppstår från de döda visar att livet är starkare än döden, trots alla hot mot livet som vi ser varje dag.
Det innebär att Gud är starkare än allt som bryter ner, Gud segrar över ondskan.
Och det räcker långt. Kanske långt nog för många. 

Men några av oss funderar vidare, tänker över hur det kan hänga ihop, hur vi kan förstå vad som hänt. Det gör Billing och han visar på en tolkning:

Häng med nu på ett Billings borrande, och vi låter honom skriva själv ur boken "Försoningen". 

"Låt oss ett ögonblick stanna här" skriver Billing
"Vi se, att vi åter stå inför den tankegång, som vi från början betecknade som "huvudlinjen".
Jesu ena gärning, fullföljd genom hans jordeliv, hans död, hans uppståndelse, hans liv såsom den himmelske Herren: en enda stor nådegärning fyllande århundradena; Jesus också i sin död och uppståndelse handlande å Guds vägnar;
Gud ... givande honom, som offrat sig i döden, rätt att bära Guds förlåtelse, hans rättfärdiggörelse till dem, själv tillförande dem sin rättfärdighet genom honom den levande; döden närmast blott en punkt på denna linje, men dock den allt avgörande. Detta är och förblir huvudlinjen." (Försoningen sidan 94)

Billing lyfter här fram tron att Jesus är sänd av Gud, Gud visar sig själv i verkliga historiska händelser. Och att Jesus är en och den samme genom historien, under hans jordeliv med allt Jesus sade och gjorde: han befriade, upprättade och utmanade människor han mötte.
Han ena gärning - betyder den samma enda handlingen, en sammanhållen hållning som finns med hela vägen. 
Jesu död och uppståndelse visar på samma sak som det han visade i sitt jordiska liv, kärlek och omsorg. Men också hur viktigt det är att leva gott och behandla andra väl, med kärlek och så som vi själva vill bli behandlade.
Jesus ser alla som lider och är utsatta och uppmanar till bättring, skärp er och se till att ta ansvar för skapelsen och varandra - med ett nyare språk.
Men också syndernas förlåtelse - det som betyder att allt som blivit fel kan lämnas och nya möjligheter finnas. 

Nu menar Billing att Jesus är den levande och närvarande "som den himmelska Herren", det vill säga är nära och aktiv i nuet. Han är här och han är den samma och har samma budskap till oss. Han ger oss nu samma kunskaper och möjligheter, samma förlåtelse, upprättelse och utmaning och han gör det i Guds namn.

Det är en del av uppståndelsens mening - att han kan vara oss nära och ge oss inspiration och nåd och liv nu och i varje tid. 
Det är den stora "nådegärningen", och den är långt mer än bara teori eller en intellektuell övning. Det är att bli fria att leva, förlossas till frihet på många olika plan. 

Och där kommer detta med rättfärdigheten in. Vi människor klarar inte att helt och hållet leva upp till rättfärdighetens krav själva. Det är kraven att leva gott och sant, äkta och kärleksfullt med alla människor och hela skapelsen. Det enorma kravet får oss att se att vi alla har brister och misslyckas ibland.

Gud kan inte vika från kravet - att vi ska leva rättfärdigt, det står fast, inte minst för alla deras skull som lider på vår jord.
För att förstå detta behöver vi se att Gud i bibeln hela tiden gör allt för att det goda ska segra över det onda, livet över döden och mörkret över ljuset. Om Gud skulle pruta på sin rättfärdighet skulle det betyda att Gud låter det onda ske och låta det besegra det goda. Detta är otänkbart. Gud står fast för livet och mot allt och alla som förstör skapelsen,  Gud säger nej till att låta människor och djur lida. 

Vi som inte orkar eller klarar av att vara så goda och leva rätt hamnar på fel sida, vi är en del av problemet istället för att vara en del av lösningen. Det betyder att vi borde dömas skyldiga, straffas.

Men det stannar inte där. "för att ej tvingas att döma utan alltjämt få gå till alla dessa trevande, famlande, i sig själva förlorade människobarn med sitt gamla evangelium nu och till dagarnas ände - därför går han i döden" skriver Billing.

För att slippa döma och straffa går Jesus i döden.
Och det är kärlekens väg, att istället för krav och dom och förkastelse över oss får vi nya möjligheter.

Anledningen till att det bara finns två alternativ - dom eller död handlar om att kompromiss mellan gott och ont inte är möjlig - en sådan kompromiss är det ondas seger. Det onda kan heller inte besegras med mer makt eller våld eller krossande kraft, bara på ett sätt: 

"Så segrar i Jesu död ej blott Guds alla rättfärdighetens regler genombrytande kärlek, utan ock den rättfärdighet som orubbligt håller sin motsats mot orättfärdigheten vid makt."

Det är kärleken som är det enda som kan besegra ondskan, som bryter igenom regler och krav utan att ge upp sitt motstånd mot det onda - orättfärdigheten. Kärleken som ger allt för de älskade som är vi.

Billing stannar inför "Jesu död på korset, besinnande vem han var, som där led, och vad som fört honom dit, märka vi, att vi stå inför det ställföreträdande lidandets faktum." 

När Jesus själv går in i dödens mörker, djupast in i lidandets smärta så gör han det istället för oss alla. Det är ställföreträdande - han går in så att vi ska slippa.
Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led (se Jesaja 53)
Jesus går före oss, längst in i ångesten. Det är korsets väg.
Och genom att gå rakt igenom mörkret och dödsskuggans dal besegrar han döden och mörkret.
Allt är förändrat. 

Han kämpar för oss alla och hans seger har kommit oss alla till godo; "den kunde det emedan det var Guds kärlek som i hans död segrade över världens synd." skriver Billing.

Allt är förändrat, för även när vi får lida under våra liv kan vi hålla fast vid korsets tecken, vårt lidande har blivit mindre hopplöst förtvivlat eftersom vi vet att livet segrar till slut.

Och allt detta befriar oss till handling, vi kan släppa grämelsen över det som blev fel och oron över att vara bra nog. Vi är förlåtna och älskade. Vi går med den levande som är med oss alltid. 

Vi är fria att ta itu med de stora överlevnadsfrågorna, med klimatkrisen och pandemin, orättvisorna, fattigdom och hunger och ensamhet i världen. 

Detta är en del av det påsken handlar om, och ett sätt att borra sig in i bibelns och trons budskap på djupet.