Dagens bok: Marken, andligheten av Petra Carlsson Redell

Jag tog en bild av en präst som firade nattvarden vid altaret i den stora domkyrkan, hen lyfte nattvardsbrödet och sedan bägaren upp med båda händerna, lyfte blicken upp mot mot kyrktaket och himlen därovan när hon sade de viktiga instiftelseorden från Jesus: "Detta är min kropp... gör detta till minne av mig"

Jag kom att tänka på den bilden vid läsningen av Petra Carlsson Redells senaste bok där hon i ett av kapitlen kommer in på den samiske diktaren Paulus Utsis ord och tro skriver:
"Den gud som traditionellt kristna tror finns i höjden, finns då enligt panteismen i marken, stenarna och träden." och det är "liksom samma Gud men nu i marken istället för i himlen". Men jag anar att Carlsson inte vill predika en panteistisk tro istället för den traditionellt kristna utan hon har ett annat ärende. 

Hon visar i sin bok hur talet om Gud tillsammans med många andra aspekter av den världsbild och livssyn som råder i vårt samhälle är präglat av en kolonial situation, orden och språket för att beskriva tillvaron kommer även i vårt eget land från maktens sätt att tala och tänka. 

Carlsson söker sig till en samisk andlighet med en helt annan hållning till naturen än den rådande i det svenska samhället. Hon vidgar också talet om Gud och andligheten med inspiration från den samiska kulturen, till en naturnära levande andlighet och då upptäcker hon att "Orden saknas. Den del av min andlighet som lever i markerna, som knakar i granskogen, glittrar på västkustens vågor, lyser röd i den skånska slättens vallmofält, den står utan ord" s123

Majoritetskulturen har en hållning till naturen som är kluven, å ena sidan är den något annat än vi själva, vi går ut i naturen och studerar den som objekt och skeenden, naturen blir en kuliss som vi rör oss framför, å andra sidan är naturen något vi kan förfoga över och hantera, utnyttja och använda oss av som vi behagar.
Inte någon som har egen rätt till liv, inte ett sammanhang som vi själva är en del av.
Vi har också lärt oss att använda naturen som metafor och symbol för annat, till exempel våra egna känslor eller sinnestillstånd, även då skapar vi en bild av naturen som inte räknar den som något i sig självt. 

I vår moderna syn på naturen finns mycket av grunden till klimatkrisen och förstörelsen av miljön, utrotningen av djurarter och de förödda jordarna. Men också utnyttjande av människor i andra delar av världen för vår egen bekvämlighets eller njutnings skull. 

I boken Marken, andligheten öppnar Carlsson nya perspektiv som inspirerar till en livsnära, kroppslig andlighet mitt i naturen där vi själva ingår. Det är en spännande och innehållsrik bok som tål att återvändas till och reflektera över mycket mer än så. 

Carlsson talar om "det existentiella, om de immateriella och materiella krafter som varken är mätbara eller definierbara. Om allt det som övergår människans förstånd samtidigt som det finns där lika självklart som luften, kärleken och rädslan."  

Och där finns den andlighet som är större än allt och ändå ger livsmod och mening. Som utmanar läsaren att ompröva sitt sätt att leva i den sköra hotade naturen.

 Och kanske börjar det med att rikta blicken mot marken även när vi firar den mest heliga festen av dem alla. 

Dagens bok: Petra Carlsson Redell; Marken, andligheten, Polaris Stockholm 2024

Hör Petra Carlsson Redell tala om sin bok på youtube

Här hittar du boken på Bokbörsen

Visionen om Guds rike i klimatkrisens och krigens tid

"När sanningen sjönk in kunde jag inte sluta gråta. För världens skull, för min egen skull, för mina barns skull" Det är teologen Petra Carlsson Redell som berättar så i inledningen till sin bok Gråstensteologi om en genomgripande existentiell upplevelse. 

Hon hade insett att klimatkrisen var en verklighet som verkligen hotade livet, världens liv, hennes eget liv och hennes barns liv. Det var extremhettan sommaren 2018 som gjorde att hon kände något som hon redan visste ända in i den egna kroppen. Extremvärmen och den rapport som FN kom ut med samma sommar om klimatläget.

 Det är en mycket tankeväckande och intressant bok Petra Carlsson Redell har skrivet, en bok som genom teologiska perspektiv vill visa vägen "mot en återvunnen markkontakt och återvunna relationer".

Jag vill gärna återkomma till den boken, men idag funderar jag över om det är så att vi behöver känna, uppleva, se med egna ögon för att vi ska få insikter om klimatkrisen och om andra existentiella villkor som vi lever under? Och att det är först då som vi kan motiveras till att göra de nödvändiga förändringarna i stort och smått som behövs?

Kanske är det så, men det är också något mera som behövs.

Nämligen en vision eller bild av hur det borde vara och en målbild av vart vi vill vara på väg.

Den stora visionen från bibeln och från Jesus är Gud rike. Jesus talar ständigt om Guds rike eller himmelriket och han talar i liknelser, metaforer och bilder. Det handlar om en tillvaro där allt ska vara som Gud vill, harmoni, fred, ingen ska lida nöd eller brist, goda relationer ska råda och livet ska vara helt och fullt.

Jag skrev här på min blogg för länge sedan om Social gospel-rörelsen. Det var en rörelse i början av 1900-talet. Följarna var fullt övertygade om att Guds rike kunde förverkligas på jorden, och att det inte var långt kvar till att det skulle förverkligas. Kanske var det en av de mest optimistiska tiderna som har funnits i väst, före första världskrigets massakrer. 

Guds rike är nära, det är budskapet från bibeln, och det är ord som inte är så lätta att ta till sig i vår tid med så mycket våld, krig och lidande. 

Men om vi tänker oss orden om Guds rike som vår vision och bilden av hur det borde vara så kan vi hålla med, visionen är nära. Det är inte så svårt att tänka sig den annorlunda tillvaron, hur ser den ut för dig?

I vår tid behöver vi vidga visionen och inte bara tala om relationer med Gud och mellan människor.
Det är hela skapelsen som ingår i visionen om ett annat sätt att leva. Vår relation till själva jorden och naturen, till djuren och allt som lever på jorden. 

Eller som Petra Carlsson Redell uttrycker det, med inspiration från Verner Aspenström - vår relation till  "gossen gråsten och fröken granbuske."

Visionen om Guds rike ger en bild att sträva mot, den ger oss en riktning som saknas när visionen saknas.

Men det finns en aspekt till med Guds rike.

Det är också en bild av en framtid som är verklig, ett löfte som vi får tro är sant.
Mot all hård realism och mot alla världens krig får vi våga tro och ha en förtröstan om att något annat väntar: "De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar...
(det skall) aldrig mera övas för krig" (från Mika 4)

eller från Lukas:
"När allt detta börjar,
så räta på er och lyft era huvuden,
ty er befrielse närmar sig".