Om att se Gud i försommaren

Var och en av oss kan lära oss att se Gud på många olika sätt, om vi bara försöker och ger det lite tid och energi.
Som jag har skrivit tidigare tänker jag att Gud går att upptäcka i naturens skönhet och ändamålsenlighet, i livets återkomst i våren till exempel.

I allt det vackra i försommarens ljusgröna skimmer under ett träd medan fåglarna kvittrar kan vi ana själva livskraften som verkar i det flödande livet. Det är Guds kraft vi känner då. 

Men Gud kan också anas i människors kärlek och omsorg, i intelligens och öppenhet inför varandra, nyfikenheten och känslan av rätt och fel. Och mycket annat.
Vi har också hjälp i bibelns ord och bönen, i gudstjänster och kyrkans gemenskap.

Anledningen till att så få av oss lär sig att se Gud är att vi lever i den fallna skapelsen.
Tillvaron är brusten, skadad och förvrängd eller nedsmittad av ondskans virus, allt är påverkat.
Inte minst vår egen förmåga att se, att göra gott och att leva kärleksfullt, varför skulle annars krig och miljöförstöring pågå? Människor lida i ensamhet och gränser stängas för människor som flyr för livet?

Grunden är att vi inte ser klart längre, vi ser som en dunkel spegelbild och det gör att vi inte ser Gud, livskraften och tillvarons grund har blivit osynlig för oss. Inte för att Gud döljer sig eller är passiv utan för att vår förmåga att se delvis är skadad.
Guds tystnad talas det mycket om, men Gud är inte tyst det är vi som har blivit delvis döva. 
Och detta delvis är mycket viktigt, det är vårt enda hopp om att veta något om verkligheten. Det ligger bakom möjligheten att lära sig ana och räkna med Gud.

Den fallna skapelsen ligger också bakom att vi inte ser sanningen om vissa saker. Att vi själva är älskade och ytterst värdefulla till exempel. Att vi har möjligheter att ändra på det som är fel och att nya chanser alltid väntar så länge vi lever. Att vi inte kan kontrollera allt i livet, men att vi tryggt kan låta Gud ta hand om det. Att vi själva inte är Gud. 

Dopet talar klockrent in i vår situation som människor, vår längtan efter att vara med, tillhöra en gemenskap, att bli sedda, att bli omslutna av kärlek av någon som kan skydda oss i liv och i död, Gud själv. Dopet är ett av de viktigaste hjälpmedlen vi har fått för att lära oss att se Gud.
Men också att veta att vi själva finns på livets och kärlekens sida i tillvaron och att det går att förändra historiens lopp.

På söndag firar vi dopets söndag.
Och då öppnar många kyrkor för gudstjänst igen, varför inte passa på?
Välkommen till en kyrka nära dig!

Den fallna skapelsen och pandemin

 En av de första frågorna i ärkebiskopens bok (se mitt förra blogginlägg) är
"Är skapelsen god trots pandemin?" För mig är detta en ovanlig och intressant fråga. 

Teologiskt sett är det en grundläggande fråga om skapelsen är god eller ond. Eller mer utvecklat i vilken grad ont eller gott finns i naturen. Resultatet av tankarna får stora följder för hela synen på Gud och skapelsen och vad kyrkan ska göra. 

Min bild av tillvaron utifrån bibeln och teologerna präglas av att vi lever i "den fallna skapelsen". Kortfattat ser den ut så här: 

Gud som är god och kärleksfull skapar universum, är grundkraften bakom att allt finns till. Gud skapar och ser att det är gott, som det står i 1a Moseboken. Och Gud skapar människan till sin avbild, att vara Gud lika och vårda skapelsen, eller bruka och bevara naturen och djuren. Och Gud ser att det är gott.

Men något händer, ett brott eller som det ofta kallas ett syndafall gör att ondskan kommer in i den goda skapelsen. Det beskrivs som ett val som människor gör, och som leder till att allt påverkas, men inte totalt. Tillvaron vi nu lever i har spår av det goda, det sköna och det sanna men att allt är nu bristfälligt och kortvarigt, trasigt och fördärvat.
Vi lever i den fallna skapelsen, med bildspråket från bibeln - vi är avskurna från edens lustgård.
Därför är det inte förvånande att det finns så mycket lidande, sjukdomar och ondska.  

I bibeln beskrivs detta i form av en mytisk berättelse- alltså en förklarande skildring som ligger nära skönlitteraturen, myten säger en sanning som inte ord kan fånga in på detta sätt. Det är inte en naturvetenskaplig redogörelse eller teoribildning men ändå en sanning om tillvaron.
Precis som en del god skönlitteratur och poesi kan vara.

Vissa mer "radikala" kristna rörelser betonar att världen är i "den ondes våld" och att de samhällen vi lever i präglas av ondska och egoism så långt att den enda lösningen är att isolera sig, skapa en liten sektliknande gemenskap, ett alternativ där världen och ondskan ställs utanför.

De större kyrkorna betonar ofta mer av det goda i natur och samhälle, många människors benägenhet att göra gott för andra, skönhet och ändamålsenlighet i naturen.
Men utan att släppa insikten av att världen vi lever i ändå är fallen, inte är som Gud vill att den ska vara.

Jackelén skriver om situationen vi lever i så här: "Livet utanför paradiset, öster om Eden är präglat av kriser och möjligheter." Mord sker visserligen men också utveckling av konst, hantverk och industri, städer och jordbruk. Gott mänskligt liv samtidigt som våld och avskurna relationer.
Och vi människor "är rustade för livet i dubbelhetens rike, för att möta det som är ont och gör ont, för att leva med vår egen och andras dödlighet." (Otålig i hoppet sidan 64)

I den fallna skapelsen har vi fått egenskaper, gåvor från Gud som gör att vi klarar av att leva här.
Våra intellekt som rätt brukade hjälper oss att få fram Vaccin mot dödliga virus och en sjukvård som kan göra mycket för att lindra sjukas situation. 

Vi har fått empati och medkänsla så att vi hjälper varandra i allt det svåra. Vi har fått förmågan att tro och be så att vi inte ger upp och kan bäras av Gud. 

Gud som är med oss och delar allt i den fallna, trasiga och sjukdomsplågade tillvaron som livet på jorden är.
Men samtidigt det vackra och sköna livet som bara en vårdag kan vara när äppelträden blommar.