En resa till Israel och Palestina

För 20 år sedan var jag med på några resor till mellanöstern, till Israel och Palestina.
Redan då var det oroligt, och det hade pågått länge, kanske från 1940-talet och ännu längre.

Det var intifada och våldsamheter, bombdåd och hårda tag från den israeliska militären, bosättarna la beslag på palestiniers hus och odlingar, separationsmuren hade börjat byggas.
Men det var långt ifrån den katastrofala situationen som råder idag.

Vi mötte människor från olika delar av samhället och besökte kyrkans projekt, skolor, kulturcentra och sjukhus. Vi kunde se själva hur utbildning gav framtidstro och drömmar om liv i fred.

Det var starka möten som med The parents circle - föräldrar från de olika sidorna som hade förlorat sina barn i krigen och konflikten och som möttes för att arbeta för försoning och ett slut på våldet. Vi mötte Rabbis for Human Rights och många andra som arbetade för en fredligare framtid, Svenska teologiska institutet som stöddes av Svenska kyrkan var en viktig mötesplats.   

Ändå ställde vi ofta samma fråga; hur kan ni behålla hoppet så att ni inte ger upp? 

En del av svaret var att de inte kunde annat, det fanns inget alternativ, den som ville leva behövde engagera sig på något sätt för att inte gå under. Passiviteten var inget alternativ, och själva aktiviteten - att göra något tillsammans gjorde att ett hopp kunde leva i dem. 

De flesta hade också det hopp som kommer från tron på en kärleksfull Gud som möter i framtiden med helande och upprättande nåd.

Tron på en framtid som ser annorlunda ut än nutiden, förhoppningar och förväntningar framåt är det som bär oss alla tänker jag, men på olika sätt förstås.

Mina tankar går till dem som vi mötte för så länge sedan, om hur de har det idag, om de fortfarande lever. Vad som har hänt med allt deras arbete för försoning och fred. 

Men så ser jag bilder från gatorna i Israel med stora folkmassor som demonstrerar för fred och slut på våldshandlingarna, vissa är hatiska förstås men andra vill få stopp på kriget. 

Det är inte antisemitism att kritisera staten Israels agerande och politik. Det är att behandla dem som andra stater vars handlingar vi tar avstånd ifrån. 

Just nu är våldsdåden och massakrerna som de makthavande i Israel bland de värsta som har setts i historien. I Olof Palmes kända tal där han räknar upp de värsta illdåden i historien skulle idag vi kunna lägga till Gaza och Västbanken och Libanon.

Kan vi ha något hopp mitt i en utveckling som verkar bli allt värre med krigen och de många andra gigantiska problem som vi står inför? Klimatkrisen och den hotade biologiska mångfalden som de kanske värsta hoten nu. 

Om tron på människors vilja och förmåga är det enda som ger hopp är vi illa ute, det ser mycket mörkt ut. För mig att det enda realistiska hoppet det som kommer av tron på Guds kärleks kraft. Där finns ljus i mörkret och förhoppningsvis kan det inspirera oss var och en att göra det vi kan. 

Även små handlingar om omsorg, omtanke om skapelsen och medmänniskor är värdefulla och kan inspirera andra till mer handling. 

Vi behöver en ny fredens kultur där vi lever tillsammans i Guds sköna skapelse, den ömtåliga livsväven som vi alla är en del av.
Och vi behöver ställa krav på de som har makten,
Det är nog nu!

Gud är pacifist - om boken God Without Violence

Är Gud våldsam och dömande eller en fredlig kärleksfull Gud som använder ickevåldsmetoder? Kräver Gud offer och hur kan vi veta vem Gud är?

Det är frågor av det slaget som J Danny Weaver arbetar med i sina böcker.
Och det är något av en sammanfattning av hans tankar som finns i boken som jag läst idag:
God Without Violence.

Weaver är en pensionerad teologiprofessor från Ohio (Bluffton University), han är också Mennonit, ett kristet samfund som är mest kända för sin pacifism och vägran att göra militärtjänst och svära ed, en särskild del av Mennoniterna är Amish-folket.    

Professor Weaver har skrivit en intressant bok som är värd att reflektera över även för den som inte tillhör just hans kyrka, jag återkommer till det. 

Grundtesen i boken är att Jesus visar oss vem Gud är, en klassisk tes inom alla kristna kyrkor, men här betonas att det Jesus visar är en väg som i alla stycken tar avstånd från våld och tvång. Han kan använda starka ord och driva ut månglare ur templet, men han skadar aldrig någon människa.
Detta menar Weaver är sanningen om vem Gud är.
Sedan tar han med sig den grundtesen och ser på bibeln, på försoningsverket och på tankar om dom och tidens slut (som jag vill ta upp en annan dag).

Den första saken som är intressant i hans arbete är synen på bibeln. Vi vet att det finns många ord där Gud beskrivs som våldsam och krävande, där Gud vill att människor ska dödas och där Gud sänder mycket ont. Men det finns också motsatsen, många ord som talar om en ömsint och kärleksfull Gud som skyddar och bevarar.
Istället för att se alla dessa ord som uttalade sanningar huggna i sten vill Weaver se bibeln som ett samtal mellan olika röster som ger sin bild av vem Gud är, i mångfalden och diskussionen finns det motstridande påståenden, det finns rent felaktiga och missledande beskrivningar och det finns andra som ger mer sanningsenliga ord. Mycket tillskrivs Gud som inte alls är Guds handlande och missförstånd förekommer.
Och vi kan se skillnaden genom att se på Jesus, han som är full av kärlek. 

En fråga som Weaver har skrivit flera böcker om är frågan om försoningen, (atonement på engelska). Det vill säga vad det innebär att Jesus dog på korset och uppstod på den tredje dagen.
Det finns olika tolkningar genom historien. Kyrkan har talat mycket om att Jesu död är en försoning, ett skeende som öppnar vägen mellan Gud och människa.
Teologer i olika tider har med hjälp av bibeln och sin tids tänkande försökt förstå och tolka vad som skedde.
Kort kan man säga att Weaver tar avstånd från alla resonemang som finns om att Gud behöver ett offer eller någon att straffa, han vill visa på en ickevåldsförsoning, se lite mer om försoningsläror här på min blogg. 

Weavers sätt att förstå Jesu död och uppståndelse är att starkt betona uppståndelsen, Gud räddar inte genom offer eller våld utan genom att återställa liv. Bilden av Jesus på korset visar på en person som står för kärleken och sin tro vad som än kan hända. Dödandet av Jesus är helt och hållet deras verk som står emot det Jesus stod för och den syn på Gud han visade, de som ville stoppa och tysta honom.
Gud vill inte att någon ska offra sig själv eller sitt liv, Gud offrar inte någon annan, inte sin egen son och inte oss, det är ett aktivt icke-våldsligt motstånd mot utnyttjande och förtryck han visar. Och Gud visar att icke-våldets väg är vägen som ger liv och seger.
Jesus väcks upp från de döda.   

Och därmed kallas alla kristna att följa hans väg, stå emot våldet, visa fram allt det våld som pågår nära och längre bort, och vägra att delta i allt utövande av våld. 

Weaver väcker många intressanta tankar och hjälper till med stoff att göra en reflektion till om våra sätt att tänka och tala om Gud. Han utmanar också alla som vill vara kristna att välja ickevåld och följa den väg Jesus valde.  

Tyvärr saknas då och då en fördjupning och konkretisering i hans bok. Det stannar vid formuleringar som upprepas istället för att ta ett steg till.

Weavers teologi riskerar också att hamna i en för stor skillnad mellan Gud och Jesus, vilket kan bli problematiskt, kanske är det typiskt för hans samfund eller tiden har har verkat i, men problemet är att det ändå blir kvar ett spår av tanken att någon dvs Gud gör saker med en annan dvs Sonen istället för den tro att Gud själv blir en av oss och delar vår situation på alla sätt.

Weaver har vävt samman en läsvärd och tänkvärd bok men det finns anledning att tänka själv och ha koll på varpen och inslagen.     

 Dagens bok:

God Without Violence,
A Theology of the God Revealed in Jesus
av J Denny Weaver,
(second edition) Cascade Books 2020

Länkar:

Ett samtal med J Danny Weaver på Youtube

En podd där J Danny Weaver medverkar

Wikipedia om Christan Pacifism

Från Svenska kyrkans hemsida om Försoning

A response to J Danny Weaver från Anabaptistworld 

Påskens budskap - från avskurenhet till närhet och liv

Påskhelgen har passerat och kanske gör du som jag.
Tänker vidare på vad påskens händelser kan betyda för oss som lever nu. 

För många av oss räcker det att veta att Gud finns nära och omsluter oss med kärlek och nåd. Att vi får leva tillsammans med Gud och hålla fred med varandra. Att Gud har älskat världen och oss alla för att var och en som tror på honom inte ska förgås utan befrias till evigt liv. (Joh 3:16)

Men kanske vill någon gå lite djupare?

I bibeln finns berättelser om hur ondskan kom in i världen. Och om varför det finns så mycket av lidande och sjukdom, plåga och destruktion i tillvaron.
Ett av svaren handlar om avskurenhet eller bortvändhet. Att vi själva och delar av skapelsen har förlorat kontakten med livets källa och ursprung. Att det finns ett avstånd eller en åtskillnad mellan människor och Gud, och mellan människa och människa. Vi kan känna av det som en känsla av Guds frånvaro och ett främlingskap till andra människor. 
Det behövs något eller någon som överbryggar eller övervinner klyftan mellan oss.

Och där är tron att Gud griper in - Gud försonar världen med sig själv - som Paulus skriver i ett av sina brev, och det sker just med påskens händelser. Att Jesus dör på korset och uppstår igen från de döda, blir levande igen.

Teologer och tänkare har grubblat och skrivit tjocka böcker om försoningen och olika sätt att förstå och tänka om den, bland annat Einar Billing som jag skrev om senast. 

Man kan förenklat säga att de olika sätten att se på försoningen handlar om var problemet ligger. Är det hos Gud eller hos oss människor eller kanske mitt emellan?
Är det Gud som stoppar tillförseln av godhet och kärlek i tillvaron eller är det människor som hindrar dem att komma fram? Ligger problemet någonstans mitt emellan eller är det en kombination av olika orsaker. Strukturer har betydelse.
Har kan ibland tankar på någon slags ond makt eller djävul dyka upp.
Djävul kommer av ordet diabolos - något som kastar isär, något som skapar avstånd och håller oss långt borta ifrån varandra. Eller med andra ord - allt som skiljer oss från Gud och varandra är djävulskt. 

Vad kan då förena oss med Gud och varandra? 

En av de väckelserörelser som skapade egna församlingar drev också frågan om en subjektiv försoningslära, något som låter väldigt bra och sympatiskt.
Kortfattat går den ut på att hindret finns enbart hos oss människor, vi är bortvända från det goda och Gud eller som det ofta uttrycks "syndare och avfallna från Gud".
Jesus visar på ett övertygande sätt att Guds kärlek finns där för oss, han dör för oss på korset, döende, uppspikad på korset uttalar han de oerhörda orden "Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör"
Jesus visar på en kärlek som är utan gräns och försoningen sker genom att vi kommer till insikt om att vi är älskade och förlåtna. Insikten och tron öppnar vägen till Gud och varandra. (Läs gärna ett citat här om Waldenströms försoningslära) 

Billing är med på detta, han tar också avstånd från tanken att hindret finns hos Gud som måste utdöma straff. Men han har en invändning, inte direkt mot väckelserörelsernas tro, men mot en missuppfattning kanske. Billing skriver i sin bok "Försoningen" så här:
"Man talar om det oemotståndliga intryck, som utgår från Jesu person och särskilt från hans död, hur den, som en gång "stått under Jesu kors", ej längre kan taga det lättsinnigt med synden, hur Kristi kärlek tvingar oss osv. Allt detta är skönt och sant, vi göra alla väl i att akta därpå. Och dock: finns det någon enda ibland oss för vilken ej detta tal mer än en gång tett sig som en blott fras?"

Kanske är det så att det behövs något mer än insikten om Guds kärlek till oss för att vi ska leva allt mer kärleksfullt och gott och minska lidandet på jorden?

Om det bara är psykologiskt, att vi får ett intryck och inser något så räcker det ibland inte så långt, det kan hända att det bara blir ord - en tom fras för oss och för många som har svårt att ta det till sig.

Billing vill kombinera detta med tron att något verkligt har skett i och med Jesu död och uppståndelse, "ett faktum" som han skriver av "evigt närvarande betydelse" som vi kan hålla fast vid, ett fäste som håller vad som än sker. Och det är en historisk verklig händelse.

Själva ondskan i alla dess former, all trasighet och splittring, avståndet och främlingskapet, inom oss och omkring oss är övervunnen. Ondskan är besegrad och skall gradvis mer och mer förlora sin makt och slutligen fullständigt försvinna.
Det var detta som hände när Jesus gick längst ner i avståndets mörker för att sedan lysa upp mörkret med det ljus som aldrig kan dö, den kärlek som är närhet och ljus.

Tecknet på detta är uppståndelsen och betydelsen är att Jesus Kristus fortsätter sitt verk, finns närmare oss än vi kan förstå och går med oss genom livet.

Från avskurenhet och avstånd till närhet, liv och gemenskap.

Det är påskens budskap till oss, åtminstone en del av det..