Gud är pacifist - om boken God Without Violence

Är Gud våldsam och dömande eller en fredlig kärleksfull Gud som använder ickevåldsmetoder? Kräver Gud offer och hur kan vi veta vem Gud är?

Det är frågor av det slaget som J Danny Weaver arbetar med i sina böcker.
Och det är något av en sammanfattning av hans tankar som finns i boken som jag läst idag:
God Without Violence.

Weaver är en pensionerad teologiprofessor från Ohio (Bluffton University), han är också Mennonit, ett kristet samfund som är mest kända för sin pacifism och vägran att göra militärtjänst och svära ed, en särskild del av Mennoniterna är Amish-folket.    

Professor Weaver har skrivit en intressant bok som är värd att reflektera över även för den som inte tillhör just hans kyrka, jag återkommer till det. 

Grundtesen i boken är att Jesus visar oss vem Gud är, en klassisk tes inom alla kristna kyrkor, men här betonas att det Jesus visar är en väg som i alla stycken tar avstånd från våld och tvång. Han kan använda starka ord och driva ut månglare ur templet, men han skadar aldrig någon människa.
Detta menar Weaver är sanningen om vem Gud är.
Sedan tar han med sig den grundtesen och ser på bibeln, på försoningsverket och på tankar om dom och tidens slut (som jag vill ta upp en annan dag).

Den första saken som är intressant i hans arbete är synen på bibeln. Vi vet att det finns många ord där Gud beskrivs som våldsam och krävande, där Gud vill att människor ska dödas och där Gud sänder mycket ont. Men det finns också motsatsen, många ord som talar om en ömsint och kärleksfull Gud som skyddar och bevarar.
Istället för att se alla dessa ord som uttalade sanningar huggna i sten vill Weaver se bibeln som ett samtal mellan olika röster som ger sin bild av vem Gud är, i mångfalden och diskussionen finns det motstridande påståenden, det finns rent felaktiga och missledande beskrivningar och det finns andra som ger mer sanningsenliga ord. Mycket tillskrivs Gud som inte alls är Guds handlande och missförstånd förekommer.
Och vi kan se skillnaden genom att se på Jesus, han som är full av kärlek. 

En fråga som Weaver har skrivit flera böcker om är frågan om försoningen, (atonement på engelska). Det vill säga vad det innebär att Jesus dog på korset och uppstod på den tredje dagen.
Det finns olika tolkningar genom historien. Kyrkan har talat mycket om att Jesu död är en försoning, ett skeende som öppnar vägen mellan Gud och människa.
Teologer i olika tider har med hjälp av bibeln och sin tids tänkande försökt förstå och tolka vad som skedde.
Kort kan man säga att Weaver tar avstånd från alla resonemang som finns om att Gud behöver ett offer eller någon att straffa, han vill visa på en ickevåldsförsoning, se lite mer om försoningsläror här på min blogg. 

Weavers sätt att förstå Jesu död och uppståndelse är att starkt betona uppståndelsen, Gud räddar inte genom offer eller våld utan genom att återställa liv. Bilden av Jesus på korset visar på en person som står för kärleken och sin tro vad som än kan hända. Dödandet av Jesus är helt och hållet deras verk som står emot det Jesus stod för och den syn på Gud han visade, de som ville stoppa och tysta honom.
Gud vill inte att någon ska offra sig själv eller sitt liv, Gud offrar inte någon annan, inte sin egen son och inte oss, det är ett aktivt icke-våldsligt motstånd mot utnyttjande och förtryck han visar. Och Gud visar att icke-våldets väg är vägen som ger liv och seger.
Jesus väcks upp från de döda.   

Och därmed kallas alla kristna att följa hans väg, stå emot våldet, visa fram allt det våld som pågår nära och längre bort, och vägra att delta i allt utövande av våld. 

Weaver väcker många intressanta tankar och hjälper till med stoff att göra en reflektion till om våra sätt att tänka och tala om Gud. Han utmanar också alla som vill vara kristna att välja ickevåld och följa den väg Jesus valde.  

Tyvärr saknas då och då en fördjupning och konkretisering i hans bok. Det stannar vid formuleringar som upprepas istället för att ta ett steg till.

Weavers teologi riskerar också att hamna i en för stor skillnad mellan Gud och Jesus, vilket kan bli problematiskt, kanske är det typiskt för hans samfund eller tiden har har verkat i, men problemet är att det ändå blir kvar ett spår av tanken att någon dvs Gud gör saker med en annan dvs Sonen istället för den tro att Gud själv blir en av oss och delar vår situation på alla sätt.

Weaver har vävt samman en läsvärd och tänkvärd bok men det finns anledning att tänka själv och ha koll på varpen och inslagen.     

 Dagens bok:

God Without Violence,
A Theology of the God Revealed in Jesus
av J Denny Weaver,
(second edition) Cascade Books 2020

Länkar:

Ett samtal med J Danny Weaver på Youtube

En podd där J Danny Weaver medverkar

Wikipedia om Christan Pacifism

Från Svenska kyrkans hemsida om Försoning

A response to J Danny Weaver från Anabaptistworld 

Våldets tid och kärlekens väg

Vi lever i en oerhört våldsam tid, kriget i Ukraina pågår och trappas upp steg för steg med ryska offensiver och stora vapenleveranser på gång från väst.
Våldet i vårt eget land finns på nyhetssändningarna varje dag, även om det försvinner i skildringarna om Jordbävningen i Turkiet och Syrien just nu.
Det är mycket ond bråd död just nu. 

Och i kyrkan ska vi samlas kring Kärlekens väg på Fastlagssöndagen.
Det låter som något helt och hållet verklighetsfrämmande och romantiskt, men om vi ser lite närmare på det ligger de nära varandra, världsläget och berättelserna om Jesus som går kärlekens väg.

Jesus visar med sitt sätt att leva att det finns en kärleksfull Gud som är närvarande och ser allt det som pågår just nu, och vi vet att Ukraina, Turkiet och Syrien inte är de enda platserna där människor lider.
Om vi tar Jesus på allvar vet vi att den goda levande Guden står tillsammans med oss och ser vad som sker, att Gud känner varje smärta och förtvivlan och delar varje sorg, att Gud faller tillsammans med alla som stupar eller rasar ner eller tappar taget. Att Gud bär genom allt. 

Hur kan vi veta det?

För att det är kärlekens väg Jesus går, han står fast vid sin väg vad som än kan hända. Vägen som är att stå upp för oss som behöver någon på vår sida, vägen som är att göra som han själv säger: 

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. (Luk 4: 18-19) 

Det som inte syns när du läser det här citatet är att Jesus hoppar över de sista orden, det är ord från Jesaja som Jesus gör till sina egna när han står i Synagogan i Nasaret och läser.
Men han avbryter citatet, och de ord som Jesus inte vill säga handlar om Hämndens dag från vår Gud. (se Jes 61:1)

Han visar nämligen på en annan väg än den där våld möter mera våld, ett annat sätt än hårdare tag för att möta problemen i samhället. Han har kommit för att tjäna och ge sitt liv för många.

Det som behövs är mer medmänsklighet och generositet, inte mindre. 

Eller med andra ord, att fler av oss går kärlekens väg. 

Söndagens texter på Fastlagssöndagen

Om Fastlagssöndagen på Svenska kyrkans hemsida

ACT Svenska kyrkan nu börjar Fasteaktionen Dela lika under samma himmel!

"Se Guds lamm" Bild från Västerås domkyrka

Freden, tron och vapenleveranserna till Ukraina

Kristendomen är i grunden en fredlig pacifistisk hållning, grundad av en fredlig person, Jesus Kristus. Hans sätt att agera var att hellre offra sig själv än att offra andra. Det är från honom som de höga idealen kommer om att vända andra kinden till och att gå två mil med den som vill tvinga dig att gå en mil. 

Att göra för andra det som vi vill att de ska göra för oss, som gyllene regeln pekar ut, är ju också en fredens hållning för vem vill bli utsatt för skadande våld eller angrepp med vapen? 

På 300-talet stod det och vägde, skulle kristendomen bli några få gemenskaper i öknen eller städerna. Skulle de bli kommuniteter som förföljdes för att de avvek för mycket från samhällets sätt att leva i det våldsamma romarriket, eller skulle något annat komma. En lång rad av yrken och sysslor var då otänkbara för de kristna.
Det var då kyrkofadern Augustinus och några till skissade på läran om det rättfärdiga kriget. Det var ett tänkande som skulle göra alla krig omöjliga eftersom de satt upp så höga moraliska krav för krigföring att de inte skulle kunna genomföras. Alla andra sätt skulle vara prövade först, civilbefolkning skulle aldrig drabbas, krig skulle bara få förklaras av goda legitima ledare, enbart försvarskrig kan rättfärdigas och så vidare.

Ett dilemma för de första kristna var just hur de skulle tänka om försvar för andra människor.
En kristen kunde tänkas vägra stå upp för sig själv i osjälviskhetens ideal, men hur var det med de andra? De som inte kan försvara sig själva, barnen, "invandraren, änkorna och de faderlösa"- som det ofta står i bibeln. Var inte en kristens plikt att stå upp och skydda sina medmänniskor om han eller hon hade möjligheten och tillfället att göra det. Och hur var det med ett gott samhälle som hotades, skulle inte det försvaras?

Når Augustinus och några fler hade öppnat vägen för ett annat sätt att tänka dröjde det inte länge innan kristendomen blev något av en statsreligion, stödd av kejsaren Konstantin i romarriket och där fanns början till att kristendomen blev en världsreligion. Augustinus tankar utnyttjades men utan att de förstods. Romarrikets militäriska kultur formade kristendomen, allt för mycket skulle vi säga idag. Snart kunde man se kristna soldater i romerska hären, samtidigt som kyrkor byggdes och kristendomen hjälpte allt fler att tolka sina liv, allt fler hittade mening och mål. 

Kristendomen har något som vissa andra livsåskådningar saknar, och det är att den är öppen för tolkning. Den kan behålla sin identitet men ändå formas på olika sätt i olika kulturer och tidsepoker. Det finns en kärna, nämligen gestalten Jesus Kristus själv som bär en livshållning som håller genom rum och tid.

Enkelt uttryckt: Livshållningen att älska Gud och sin nästa som sig själv behöver hitta sin form och sitt uttryck på olika sätt i olika situationer och tider. Men hållningen finns kvar.
Relationen till Kristus kan uttryckas på många olika sätt, genom tideböner eller meditation, högmässor eller tysta retreater. I gemenskap lever den bäst men kan också leva i ensamhet och isolering.
Olikheten och mångfalden är inte bara möjlig utan önskvärd och gör att vi förstår mera av vem Gud är och tillvarons djup.

Men vår öppna tro gör också att vi behöver reflektera mera över vad vi gör och vad som är rätt. Det finns inte klara givna svar på alla dilemman. Vår kristna tro myndigförklarar oss till att ta ställning och välja handlingsvägar. 

Dagens nyhetsrubriker handlar om att vi i väst skickar allt mera vapen till Ukraina, igår kom nyheten att Tyskland och USA ska skicka stridsvagnar, och Sverige har beslutat att skicka det avancerade artillerisystemet Archer. 

Är detta det bästa sättet att agera just nu?
Jag söker efter olika argument och ställningstaganden.
Om vi vore i Ukrainas situation, militärt angripna av ett annat land, visst skulle vi då vilja få hjälp och stöd från andra länder i vår närhet. Det är ju främst därför Sverige nu vill vara med i NATO.
Att ge ett bidrag till att försvara sitt land kan vara rätt att göra nu även utifrån en kristen hållning, men det kan diskuteras om vapen är det bästa sättet att hjälpa?

En vän till mig som är byggnadsingenjör är i Ukraina nu för att hjälpa till med återuppbyggnad och att se till att människor får tak över huvudet i kylan. Är inte det ett bättre sätt?
Vapnen kan ses som verktyg för att försvara och skydda människor, befolkningen i Ukraina. 

Min vän, Johan Stråhle i Ukraina, skriver så här "Ukraina behöver både humanitärt stöd och militära vapenleveranser tills de andra åtgärderna - som sanktioner mot Ryssland ( med allierade/partners ) och kanske information till den ryska befolkningen så de får veta sanningen om övervåldet mot Ukraina - får verkan och för fram Ryssland till verkliga fredsförhandlingar." 

Han skriver klokt, det behövs en rad olika åtgärder samtidigt, men är just vapnen nödvändiga?
Det finns förstås saker som talar emot också; att skicka vapen som kommer att användas för att skada och döda människor är inte något att ta lätt på, dödande kan aldrig vara rätt och våld är alltid sista utvägen. Om dessa vapen bara kommer att förlänga kriget och förorsaka mer död är det då värt det?

Å andra sidan skulle kanske kriget vara över utan vapnen, och då vara ockuperat under ett ryskt skräckvälde där verkligen inte våldet tagit slut, mycket pekar på det.

Så fort vi har skickat vapen så är vi också en del av kriget. Svenska freds skriver om att andra sätt att stödja Ukraina borde komma först. De menar också att Sverige försvagar sin möjlighet att vara medlare för att hitta vägar till fred. Vi behöver nu stärka demokratirörelser i Ryssland och generöst ta emot flyktingar skriver de.

Augustinus tankar kan stödja att skicka vapnen, det är att bidra till ett försvar av människor, att stå upp för drabbade stämmer med gyllene regeln.

Det är inte ett enkelt dilemma, inte bara svart eller vitt. 

Var hamnar vi i resonemanget, vad tycker du själv?

Artillerisystemet Archer 

Första advent och freden

Första advent är en stor helg i Svenska kyrkan, inte minst för att det är början på ett nytt kyrkoår.
Det gamla året tar slut och ett nytt börjar, det kan vara en tid för att se tillbaka på det som varit och tänka framåt, göra upp planer eller ompröva något. 

Det har varit ett våldsamt och krigiskt år på jorden, Rysslands attack på Ukraina är det mest närliggande och skrämmande exemplet, vi kan höra om det varje dag på nyheterna.
Ändå det är bara ett exempel på allt det våld som vi människor utsätter varandra för varje dag. Gängvåld och mobbing, utstötthet och övergrepp, rån och överfall. Terrorism och maktkamp...

Ska vi människor aldrig lära oss fredens vägar? Är det omöjligt att hitta bättre sätt att leva tillsammans än hat, hot och våld, över- och underordning?
Tvång och brott, och som ett sätt att försöka skydda oss - flera poliser, starkare militär, mer allianser med större muskler.
För mig är det klart att det är en återvändsgränd som leder till en allt farligare värld med ännu mer rädsla och våld. Det behövs något helt annat.  

På första söndagen i Advent rider Jesus in i Jerusalem på en åsna, han är fredens furste som kommer vapenlös. Vi har hört det förut, han väljer inte den stora stridshästen eller vagnen utan den låga vardagliga fredliga åsnan. Det blir till en dramatisering av hans ord om fred och kärlek mellan människor. 

Se på den här bilden, romantiserad javisst, men den visar principen, han möter människor i ögonhöjd, på samma nivå. Och då visar han en annan väg, ett annat sätt att leva. 

Jesus visar oss vem Gud är, det är en grundläggande tes och sanning i kyrkan. 

Och det innebär att Gud är sådan.
Gud är någon som söker dialog med oss, möter oss där vi själva finns, i ögonhöjd.
Gud kommer på ett fredligt och öppet, kärleksfullt sätt till oss och undrar:
Du? Kan vi inte hitta andra sätt för att leva fredligt här på jorden?
Jag vill ge er glädje och befrielse, syn och frihet och ett nådens år.
Jag vill visa er hur jag vill att det ska vara. 
Ungefär så.
Sedan lever Jesus sitt liv på jorden kärleksfullt, öppet och upprättande. 
Där finns en modell för att kunna leva mer fredligt på den här jorden. 

En modell som är att tända ljus och ge varann värme mitt i kylans och krigets värld. 

Här skriver jag lite mer om Advent, en handling som talar mer än ord.

Tid för tvätt och vackra fasader

Det är mycket tal om tvätt eller"washing" just nu.
I samband med fotbolls VM i Qatar talas det om Sportswashing eller sport-tvättning, och Greta talade om Greenwashing vid klimatkonferensen, jag har också hört ordet whitewashing nyligen. Har det blivit högtryck i tvättstugan eller vad är på gång?

Det handlar om att få något ganska otrevligt att se fint ut genom att visa upp en fin fasad.
Att tala mycket och länge med vackra ord om miljö och klimat men bakom orden så pågår utsläppen och de fossila bränslena bränns som tidigare. Det är greenwashing eller kanske grön-tvättande på svenska.
Det är ganska vanligt, hur många varor har inte någon slags märkning och kallas för ekologisk eller klimatsmart men kanske döljer det sig något annat bakom ibland?
När jag köpte min förra bil så var den det bästa för miljön som bara kunde tänkas. Kan du gissa? Det var en liten bil som gick på diesel. Det var så bra filter sade försäljaren att det knappast kom ut några avgaser alls och dieselmotorn hade så hög verkningsgrad att det gick åt väldigt lite bränsle per mil, rena vinsten för miljön. Eller var det verkligen så? Nej det var nog ett typiskt fall av greenwashing. 

Sportswashing är att försöka dölja hur det står till i landet genom att göra fina sportarrangemang, Qatar är knappast först med att försöka förbättra sitt rykte genom en stor tävling. Ryssland, Kina är bra exempel och inte minst Olympiaden i Berlin 1936, se en film på Youtube här. 

Det som är typiskt för alla dessa typer av "tvättande" är att det som används är något som många gillar och som engagerar många. Fotbollen och annan sport lockar väldigt många, efter spännande fotbollsmatcher så förknippas landet Qatar känslomässigt med något positivt istället för diktatur och förtryck.
Och många är engagerade för miljön och vill se åtgärder som lindrar uppvärmningen av klimatet.

Ännu mer effektivt kan det vara om man lyckas använda något som många ser som heligt eller har ett mycket stort värde. I namn av friheten eller det egna landets bästa kan många illdåd göras, och tyvärr också i namn av religion och tro.
Mycket av våldsdåd som gjorts genom historien i trons namn är typiska exempel på just detta. Korstågen skulle vara till för att befria Jerusalem från de "otrogna"  i Guds namn sade man. Men de handlade mest om att de mäktiga på olika sätt ville skaffa sig mer rikedomar och makt, eller få andra att se bort från det som skedde i det egna landet.

Vi behöver vara kritiska och genomskåda det som pågår när allt detta tvättande pågår, kanske titta en gång till på det som döljs bakom evenemangen av förtryck och hyckleri. Tack till alla journalister som gör just det nu i Qatar.

Vi behöver också vara källkritiska när det gäller tro, stämmer detta verkligen med grundsatserna i religionen? Jesus tog skarpt avstånd från våldsutövande, därför är allt våld i hans namn inget annat än galenskap, hyckleri och ett slags "tvättande" genom tro.

Det finns faktiskt ett bibelcitat som handlar om det här.
Jesus utmanar de mäktiga som lägger tunga bördor på folket men tillåter sig själva att leva utan krav och som glömmer det viktigaste: rättvisa, barmhärtighet, trohet.
Han kallar dem för vitkalkade gravar - Det står i Matt 23 kap (vitmenade i gamla översättningen).
På ytan fina vitmålade och vackra, men inuti fyllda med sådant som gravar har, död och förruttnelse.
Ett tydligt exempel på försök att se bättre ut än man är.

Då är det dags att ändra sitt sätt att leva.