Folkmordet i Gaza och en bok om kvinnornas Gaza

Katastrofen med folkmordet i Gaza tränger sig på, intrycken drabbar oss hårt, om vi följer med i nyhetsbevakningen. 

Staten Israels politik och agerande blir allt mer förskräckande och obegripligt omänsklig. Nu bombas Gaza samtidigt som gränserna är stängda så att inga förnödenheter eller medicin kan komma in, svält råder och många dör varje dag, små barn drabbas mycket hårt.

Netanyahu hotar med ännu hårdare tag med trupper som ska gå in med full kraft. Är det en etnisk rensning eller en ny förintelse av ett helt folk som vi ser utveckla sig? 

Allt fler reagerar och protesterar, både i världens storstäder och på studentorter. Bland Israels egna befolkning demonstrerar många mot kriget och den omänskliga behandlingen av palestinier.
Våldet är också utbrett på Västbanken där bosättare och militär går hårt fram mot lokalbefolkningen. Inte minst journalister lever farligt.

Känslan av maktlöshet och förtvivlan sprider sig, men också en allt mer växande vrede mot staten Israel och dess till synes totala brist på medmänsklighet och barmhärtighet.
Jag undrar om människor i Israel inser hur illa detta är för Israels relationer i framtiden. Även om vi självklart fördömer Hamas våldsdåd så blir det här bara för mycket. Mycket långt över proportionerligt våld.

När jag studerade religionsvetenskap och det var dags för Gamla testamentet fick vi lära oss att Tio Guds bud och de hårda orden om öga för öga och tand för tand var regler som skulle begränsa våldet och straffen. Där makthavare tidigare kunde bränna ner hela byar som svar på motstånd skulle straffen begränsas till att ge lika för lika och inte mer. Våldet skulle inte tillåtas att gå över sina gränser.
Långt senare talar Jesus om att vända andra kinden till som ett mer radikalt sätt att bryta våldets onda cirklar och skapa ett fredligare samspel mellan människor. 

Idag när vi ser på Gaza är det som att vi är tillbaka långt före den gammaltestamentliga begränsningen av våldet. det verkar inte finnas några gränser alls när sjukhus bombas och en hel befolkning svälts ut. Och vad är egentligen målet, när har syftet uppnåtts? Läs här en ledare i DN om den frågan.

I boken Talals Hus, bakom stängda dörrar i kvinnornas Gaza skriver Terese Cristiansson om sina upplevelser i Gaza efter det krig som fördes i december 2008 - januari 2009. Även då hade Gaza bombats i en flygoffensiv och intagits i en markoffensiv 3 januari 2009. Några veckor efter detta krig kom journalisten Terese Cristiansson dit och hon levde där ett par månader under våren 2009. Boken ger en levande bild av människors liv i ett krigsdrabbat Gaza och ger en hel del kunskaper om konflikten och dess historia.

Intrycket boken ger är att allt är på samma sätt som då, men samtidigt att allt är förändrat. Samma lidande och sörjande mödrar och plågade civilbefolkning, det är tung läsning med många fruktansvärda berättelser om hur kriget drabbar med död och lemlästning. På det sättet ger det en bild av vad som pågår nu, bara det att nu är det ännu värre i skala, grymhet och förstörelse. 

Boken innehåller ögonvittnesskildringar av krigets helvete och bilder från ett vardagsliv i ett krigshärjat landskap. Cristiansson skildrar 5 kvinnors liv och de konsekvenser som kriget har fått för dem. I boken finns också beskrivet kvinnornas relation till Hamas och om könsroller och kulturella föreställningar. 

Att komma så nära den drabbade civilbefolkningen som man gör genom Cristianssons bok är nyttigt och stärker empatin, men samtidigt ökar också vreden och förtvivlan över dem som ansvarar för förtrycket och kriget. 

Förhoppningsvis kan alla dessa negativa känslor omvandlas till att bli handling för rättvisa och inte leda till en evig cirkel av hat och vedergällning.

Men framförallt är det nog nu, dödandet måste sluta!

Om att se tillvaron som ett mirakel

Albert Einstein lär ha sagt att det finns två sätt att leva;
det ena sättet som om ingenting vore ett mirakel och det andra som att allt var ett mirakel.

Det är den andra hållningen till livet som vi behöver återvinna skriver Helle Klein i boken Moder jord i klimakteriet. 

Bokens 12 författare vill visa på en helhetssyn och en ny hållning till själva jorden vi lever på.
Att klimatkrisen har kunnat bli så allvarlig och ett hot mot livet hänger samman med att Moder jord varit försummad, nedvärderad och misshandlad (för att inte använda ännu värre ord).

Här finns mycket att inspireras av och tänka vidare över, här finns kunskaper att hämta och tolkningar att reflektera över. Man kan förstås inte hålla med om allt, men är det inte då som vi utmanas att formulera oss på nytt.

Helle Kleins bidrag intresserar mig särskilt. Hennes artikel i den spännande samlingen kallar hon
Det trotsiga hoppet - en profetisk miljöteologi för vår tid.

Klein skriver att hon vill "försöka hitta tillbaka till den gamla skapelseteologiska idén om att kropp och själ hör ihop. Själen är inte förmer än kroppen utan tvärtom handlar trons relationer om sammanhanget mellan människa och människa, människa och skapelse, människa och Gud och människan och henne själv." (s 167)

Klein gräver djupt i de kristna källorna och arbetar med bibeltexter, kyrkofäder och en rad författare som har arbetat med klimathotet och synen på människan och skapelsen.

Hon återvänder flera gånger till Irenenaus från Lyon som jag skrev om nyligen och hans positiva värdering av jorden, livet och människan. Vägen till ett gott liv handlar om att bli mer människa, inte mindre. Och det som berikar våra liv är inte att konsumera allt mer och skaffa den senaste mobilen och andra varor. Nej det är sådant som rör hela oss själva, kultur, naturupplevelser, social trygghet och gemenskap.

Människan, skriver Klein, är skapad av Gud tillsammans med djuren och naturen.
Hon är skapad till Guds avbild och kallad att fortsätta skaparverket i kärlek och omsorg om nästan, djuren, naturen och sig själv. Där finns utgångspunkten för vår situation och vårt uppdrag, det som gör våra liv meningsfulla och är gott för hela skapelsen. 

Men vad var det som blev fel? Hur hamnade vi här med fullskaliga krig och klimatnödläge, med folkmord och våldsdåd i vår närhet?

Klein pekar på den livsstil som har gjort människan till härskare utan medkänsla, hur de med makt utnyttjar jordens resurser hämningslöst och de rika förtrampar de fattiga och förstör naturen.
Och allt bottnar i att människan har tappat bort sin verkliga identitet "Adams nederlag bestod i att han övergav det mänskliga och försökte leka Gud" medan Jesus behåller sin mänsklighet i allt och det blir "en seger över alla djävulska övermänniskoideal och elitism" skriver Klein.

Sedan lyfter Klein fram visionen och hoppet från de bibliska profeterna och nutida tänkare, det trotsiga hoppet om en återställd skapelse.
Den positiva synen på skapelsen kan kombineras med tron på Gud som är en läkandets, omsorgens och kärlekens Gud. 

Den fantastiska skapelsen är värd vår förundran men också vår handling, vi har stort ansvar och stora möjligheter. Bilden av den kraftfulla människan genomsyrar många bibliska skrifter. Ända från skapelseberättelserna där människan skapas till Guds avbild och i psaltaren där människan är krönt med ära och härlighet.

Klein ger en bra genomgång av en god skapelseteologi som kan ge handlingskraft i vår svåra tid, och som kan hjälpa oss att se allt som ett mirakel.

Vid Arbogaån 15 mars 24

Dagens bok:

Birgitta Nyrinder (redaḱtör)

Moder jord i klimakteriet - om klimatkrisen, hot och hopp. Arcus, 2008

Boken kan t.ex hittas på Bokbörsen

eller på Bokia

En ny bok om John Cullberg, en biskop med tunga bördor att bära

Det är en sliten, nedslagen och ganska härjad man som möter blicken på det officiella porträttet av biskop John Cullberg i Billing-rummet i Stiftskansliet i Västerås. 

I dagarna kom en stor bok ut om biskopen och hans tankar, det är ”John Cullberg, Biskop, religionsfilosof och samtidskritiker”, Artos 2023 i redaktion av Lennart Sjöström. 

En lång rad välkända namn inom kyrkan och akademin bidrar med kapitel och artiklar i boken och ger tillsammans en detaljrik och ingående kunskap om biskop Cullberg och hans tid.

Det var en omvälvande och föränderlig tid då John Cullberg fick vara biskop, han vigdes till biskop den 22 september 1940 och avgick med pension 1962.
Andra världskriget pågick när Cullberg satte sig ner för att skriva sitt herdabrev och läget var mycket osäkert och kritiskt. Tyskland gick segrande fram och Danmark och Norge hade ockuperats 9 april samma år. Ingen visste vad som skulle hända i Sverige.
Cullberg skriver till prästerna om den segrande Kristus, han skriver för att ge stöd och mod, men något händer.
Cullberg gör en formulering som skulle kritiseras under hela hans fortsatta liv. Hårda kritiker skulle till och med beskylla honom för att ha haft nazistsympatier eller åtminstone vara tveksam till demokratin. 

Det han skriver i Herdabrevet är att kyrkan har funnits under många olika samhällsskick genom historien och ska fortsätta att finnas och verka även om demokratin försvinner. Men han spetsar till orden och låter som om demokratin redan håller på att dö (vilket kanske man kunde tro när brevet skrevs).
Cullberg är övertygad om att demokratin har sitt ursprung i kristendomen med tanken om varje människas värde, han ser att demokratin nu har tappat kontakten med sitt ursprung och sin kraftkälla, och att de moderna demokratiernas ”livsnerv är avklippt och redan hörs fotstegen av de män som skola bära dem till graven.” Kanske kan vi koppla till stöveltrampet i tredje rikets Tyskland.

Men det som Cullberg skriver som de flesta reagerar på handlar om vilken ställning kyrkan ska ta om det värsta sker. Kyrkan ska ”inte frångå sin lojalitet med dem, som ha den politiska ledningen av hennes folk om hand - så länge hennes egen frihet icke sättes i fråga.” (Herdabrevet sidan 49)

Orden som ville ge kyrkan mod och hopp att arbeta för hennes (kyrkans) folk vad som än skulle hända i landet– kunde ses som eftergivenhet och accepterande av vilken makt som än rådde.

Cullberg själv och hans uttolkare då och nu skriver om en helt annan hållning i praktiken: Cullberg fanns med i möten med tyska motståndsrörelsen, han hade ständigt norska och finska flyktingar boende i biskopsgården och om man fortsätter läsningen av herdabrevet hittar man de här orden ”Men en gång skall demokratien återuppstå… Ty den representerar dock oförgängliga värden”.

Boken behandlar Cullbergs samhällssyn och syn på verkligheten i flera kapitel och det blir klart att han trots sin mycket konservativa hållning alltid stod upp för demokrati och frihet.
Men för Cullberg som för många andra finns frihetens och demokratins källa bara på en plats, i evangeliet – kyrkans budskap.
Cullberg skriver om kyrkan i Herdabrevet; ”Kyrkan är ställd mitt i världen, mitt i ett folks liv. Där ska hon göra sin insats icke endast till den enskildes omvändelse och fostran, utan även i de sociala sammanhangen. När stormen ryker över världen, skall hon icke ängsligt eller förnämt dra sig inom sitt skal. Endast om hon under nödår och ofärdstid står mitt i kampen, kan hon under lugnare skeden göra anspråk på att stå ”mitt i byn”. 
… Under allt detta ska hon först och sist vara kyrka, d.v.s. å sin Herres vägnar frambära budskapet om den Guds kärlek i Jesus Kristus, utan vilken varje samhällsform förr eller senare stelnar i brutalitet eller går under i sterilitet.” (Herdabrevet s. 48)

Cullbergs herdabrev är tvärt emot vad som hävdades då, en modig skrift som i klarspråk kritiserar det som pågår i samhället och i Europa 1940.

Cullberg drabbades av flera tunga sorger och svårigheter under sitt liv.
Ett av hans barn drabbades av en svår schizofreni vilket påverkade hela familjen. Sonen och psykiatrikern Johan Cullberg skriver om detta och om hur det var att leva i biskopsfamiljen. 

Når Cullberg närmade sig pensionstiden drabbades hans hustru av hjärntumör och dog hastigt.
Porträtten av biskopar målas oftast när tiden närmar sig för pension, kanske är det därför en sorgsen, hårt prövad änkeman vi ser på bilden? Eller läser jag in för mycket i konstnärens gestaltning i porträttet?

John Cullberg blev en av dem som hade mycket att komma med och var en skicklig debattör, när han debatterade med Tingsten skrev tidningarna att debatten blev oavgjord.

Han var också en av dem som satte störst spår i kyrkan för lång tid framåt när han var med och såg till att Stiftsgården i Rättvik kom till.
Det är en plats som har haft en enorm betydelse för människor i alla åldrar och särskilt ungdomar, för kyrkan och hela samhället.
Detta och mycket mer beskrivs detaljerat av biskop emeritus Jonas Jonsson i boken.

Boken ger en bild av en på flera sätt avgörande tid för kyrkan och Sverige, en tidsbild att ta vara på och lära av. Men här finns också nedslag i John Cullbergs religionsfilosofi som fortfarande kan inspirera och vidareutvecklas. Karin Johannesson skriver om detta.   

Jag får säkert återkomma till John Cullberg en annan dag.

Dagens böcker:
John Cullberg, Biskop, religionsfilosof och samtidskritiker, Artos 2023 i redaktion av Lennart Sjöström.

Herdabrev till Västerås stift av John Cullberg, 1940. 

Biskop Cullberg på besök i den nyöppnade Gäddgårdsskolan i Arboga
lärarinnan heter Karin Eriksson