Med alla levande varelser, om lidande och hopp

När någon av oss har det svårt eller lider kan det hända att det känns som hon eller han är den enda personen i världen. Ensamheten gör det svåra ännu värre. Men tänk om det är så att vi inte alls är ensamma i smärtan och lidandet utan att naturen och allt levande lider med oss, ja till och med Gud själv?

"Hela skapelsen ropar som i födslovåndor" skriver Paulus i Romarbrevet när han skildrar sin tid så full av krig och förföljelser, men han sätter in det som händer i ett kosmiskt perspektiv. Han vidgar den ensamma människans värld till att rymma alla människor, allt levande och hela skapelsen.
Det är ett medlidande.
Människors lidande under brist och våld, krig och grymhet, men också av egna brister och misstag som leder till lidande för andra och en själv. Allt det är en del av hela skapelsens situation, det som Paulus kallar "tomhetens välde", men allt det ska förändras: skapelsen ska befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas" (Romarbrevet 8: 20 och 22)

Friheten väntar och vi har redan fått ett tecken på att livet är starkast, att Gud till sist ska bli allt i alla." Hoppet gäller alla, människor och djur, de döda i dödsriket, naturen och hela kosmos. 

"Frälsningen de kristna ser fram emot är hela skapelsens befrielse. Alla levande varelser är Guds barm som lider och kämpar och befrias tillsammans." 

Paulus använder ord och beskrivningar som lätt går att sätta in i vår existentiella kris, hotet mot liv och natur som klimatkrisen innebär. 
"De kristna är få, men de är bärare av hoppet om hela skapelsens befrielse undan fördärvet."

Så skriver Fredrik Ivarsson i dagens bok. 

I mitt sökande efter litteratur om kyrkorna och klimatkrisen har jag kommit fram till boken "Med alla levande varelser, hopp och motstånd i klimatkrisens skugga" (Argument förlag, 2022)
av Fredrik Ivarsson och Annika Spalde som jag hittade på Bokbörsen. 

Boken ger en rejäl genomgång av ekoteologiska tankar och praktiska idéer för ett liv som är mer i samklang med naturen och skapelsen. Boken har också stor del som innehåller "tidebön med hela skapelsen". Det gör boken till en mycket användbar följeslagare på pilgrimsvandringen eller i samtalsgruppen i en församling. Även om den är en aning för tung för att bära med i ryggsäcken.

Den del jag citerade från är Ivarssons genomgång av bibelns tankar i ljuset av klimatkrisen och en tolkning utifrån ekologiska perspektiv. Han visar på Paulus hoppfulla ord, men också Matteus och Johannes ord i evangelierna och mycket mer. Det är en mycket innehållsrik genomgång som inspirerar till egna tankar.

Annika Spalde ger inspiration till att se skapelsen på ett nytt sätt och hon ger praktiker för fördjupning, det handlar om närvaro i naturen och odling.
Att fira skapelsen i tacksamhet för allt jorden ger, ansvaret förenas med tillfredsställelse och glädje, att uppskatta och värna våra egna kroppar, fira skapelsens skönhet, sabbatens gåva och fira gudstjänster med skapelsen i fokus.

Livet mitt i skapelsen handlar om både hjärta och hjärna, vi kan leva helt och fullt nära naturen på ett nytt sätt när skapelsen blir något vi har en relation till istället för ett materiellt upplag för oss.

Vi är en del av skapelsen inte några som står utanför den, det går att leva med alla levande varelser. 

Både i lidande och glädje, i oro och hopp om befrielse från slaveri.

Stilla veckan: Långfredagen

Så har vi kommit fram till den sorgligaste dagen i kyrkans år: 
långfredagen.

Samtidigt är det en dag som ger hopp och mod.

En dag om året samlas vi kring den korsfäste Jesus och 

läser berättelserna om hur han dog.

Det är en dag då vi får ta med alla våra livs sorger och plågor 

och ge uttryck för dem i kyrkan.

Det är sorgliga psalmer och vacker mollstämd musik, långa läsningar

om Jesus sista timmar i livet. 

Ibland fina konserter med Passioner eller Stabat Mater.

Han som är en av oss blir en gestalt som vi får identifiera oss med. 

Sorgens tyngd är inte enkel, men vi får erkänna att den finns där.

Vi behöver inte dölja den eller fly bort från den denna dag.

Han bär dina och mina erfarenheter av brustenhet och misslyckande,

ungdomens rädsla och ålderns avklädande, separationernas saknad,

förlustens tomhet och den ouppfyllda längtan.

Sjukdom och känslor av meningslöshet och själva döden. 

Allt det vi inte orkar sätta ord på av smärta till kropp och själ.

Han bär allt. 

Han är smärtornas man och vi är han.

Ändå är det en unik människa vid en historisk tidpunkt vi följer,

en man som blir fängslad, förråd, torterad och hånad.

Jesus från Nasaret.

Till slut avrättad på ett av de mest långdragna och
smärtfulla sätt som finns,

genom korsfästelse.

Spikar slås in genom handlovar och fötter,
upphängning på ett kors där alla kan se,

en långsam död genom kvävning och blodförlust.

Han dör mycket smärtsamt och sakta under hån och skratt.

Varför skulle han dö?

Frågan bör ställas till dem som dödade honom, 

dem som svarade på kärlek och befrielse med piskslag och spikar.

Det finns något i oss människor som är destruktivt och våldsamt, 

i värsta fall är vi värre än rovdjur och vi dödar för dödandets egen skull. 

I Tredje rikets koncentrationsläger blev det till och med 

industriellt planerat och organiserat.

Eller när atombomberna föll över Japan 1945, 

en massdöd och total utplåning utan hänsyn till vem det drabbade.

 

I Gaza och Ukraina dödas människor helt utan urskiljning, 

barn drabbas värst som alltid i krig.

Medkänslan och empatin är helt borta. 

Inom oss människor finns olika förmågor. 

Vi kan både vara det värsta som kan tänkas och det godaste av allt, 

men oftare är vi både och, en blandning av ljus och mörker.

Det var kärlek som ledde Jesus hit.
Kärlek till oss alla och till hela skapelsen och jorden.

Så älskade Gud världen. 

Och efter det har vi fått reda på något nytt,
att Gud är en starkare kärlek än vi vågade tro. 

Att Gud alltid är med på offrens och de nederstas sida, 

att Gud lider med oss när vi lider.

Vissa menar att när vi förorsakar andra, 

smärta och lidande är vi med och gör så att Gud lider, 

Vi är då en av bödlarna och dem som spikar upp Jesus på korset.

Men inte ens dem förbannar Jesus.

Jesus säger till rövaren, 

brottslingen som hänger på korset bredvid honom:

"Redan idag ska du vara med mig i paradiset" 

Och om dem som korsfäster honom ber han: 

"Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör"

Långfredagen bär budskapet till oss 

att hur illa det än kan vara i livet så är vi inte ensamma, 

Jesus visar att Gud finns där med oss.

Hur övergivna vi än kan känna oss så 

får vi tro att Gud är med oss alla dagar till tidens slut.

Krigstider på jorden, vad kan vi göra?

Just nu är det svårt att skriva om klimatkrisen som om ingenting annat pågår. Vi vet ju alla att det pågår fruktansvärda krig.

De ofattbara våldsdåden och övergreppen i Ukraina fortsätter även då det inte talas så mycket om dem i media. Drönarna och missilerna sprider död och förödelse, de drabbar slumpmässigt och utan hänsyn. Krigsbrotten pågår. Det är svårt att se någon lösning, hur ska fred kunna slutas?

Bombräderna, husdemoleringarna och morden i Mellanöstern, framför allt i Gaza och terrordåden i Israel hör vi om varje dag.
Antalet döda ökar ständigt och dödandet kommer att väcka hämndbegär under mycket lång tid framåt. Varje barn som krossas under de sammanfallande husen är ett brott mot mänskligheten och skapar en förtvivlan som nästan säkert leder till flera våldsamma dåd i framtiden. Våld föder våld som föder våld..
Även här pågår krigsbrott.

Världens största friluftsfängelse, som Gaza ibland har kallats, har blivit något som allt mer liknar ett koncentrationsläger där människor dör av svält och sjukdom när bomberna inte gett önskat resultat.

Kanske tycker du att jag använder för hårda ord? Jag menar att situationen i Gaza kräver starka ord för att den är så obeskrivligt fruktansvärd. 
Och det blir än värre genom att det inte finns någon flyktväg ut ifrån Gaza. Instängda och utsatta, barn och vuxna dödas och skadas svårt varje dag.

Jag är medveten om att kriget den här gången triggades igång av terrordåden som Hamas gjorde men det som sker nu är verkligen oproportioneligt, utan sans och måtta.
Tanken går till den gammaltestamentliga hållningen "Sker skada, ska du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand osv." (2 Mos 21:23) De gammaltestamentliga buden verkar hårda, men i praktiken var de en begränsning av en vedergällning som kunde gå för långt och kanske aldrig ta slut. 

Inte mer än ett liv för ett liv, ett öga för ett öga var principen. Något som IDF (Den israeliska krigsmakten) har lämnat långt bakom sig. Det är inte en gammaltestamentlig hämnd vi ser alltså utan något som går långt utöver vad som är rimligt, även utifrån dessa gamla bud.  

Jesus kommer med en annan princip av icke-våld.  

En av de journalister som skildrar läget i mellanöstern är Magda Gad och hennes rapporter är nästan för mycket att ta in. Hon kommer de enskilda människorna mycket nära, dem som drabbas av allt detta våld. Och hon visar oss allt detta dödande och lidande som pågår just nu. (här finns hon på x (fd Twitter). 

Det finns många flera konflikter där vapen används nu.
Till och med hos oss själva är det skjutningar, sprängningar och mord som pågår och som vi ofta hör om på nyheterna. 

Det är lätt att bli förtvivlad när vi hör om allt det här. Men hur omskakade och illamående vi än kan bli så får vi inte blunda eller sluta lyssna.
Våldsverkarna vinner bara om vi alla andra låter det ske i tystnad.

Men hur ska vi orka ta till oss, lyssna och försöka förstå vad det är som pågår?  Hur kan människor vara så våldsamma och grymma och så likgiltiga för andra människors liv. Hur ska vi tänka och orka leva med all denna ondska?

När bibeln på sitt symbolrika sätt ska skildra ondskans inträde i skapelsen finns berättelsen om fallet.
Den idylliska paradisträdgården invaderas av något som förändrar situationen för alltid, eller åtminstone så länge mänskligheten finns till. Det är en existentiell berättelse om ondskan och hur den får så stor inverkan på alla våra liv, och den har i sitt centrum en gräns som bryts och en relation som förnekas.

Poängen är inte ormen och frukten utan de är symboler för något mycket större. Det är inte heller en berättelse om hur människan blir myndig och lär sig att skilja mellan gott och ont, som den ofta har tolkats till att vara. Som jag ser det är det en sammanblandning mellan vetenskapens teser och bibelns existentiella berättelser. 

Grundfrågan i syndafallet är några ord som "ormen" säger: inte kommer ni att dö, men om ni äter "blir ni som gudar med kunskap om ont och gott..." Ormen ljuger förstås i berättelsen, det hör till hens figur att förvilla och luras.
Den stora förändringen sker när människorna vill bli gudar och sätter sig själva i Guds ställe.
Gränsen som skulle skydda skapelsen med respekt och ansvarstagande över allt levande bryts. Människan skulle bruka och vårda trädgården men satte sig själv i centrum, istället för både Gud, naturen och djuren. 

Där skadas balansen. Människor som sätter sig själv i centrum blir rivaler till andra människor som har samma ambitioner.
Istället för att tillsammans sträva efter ett gott liv och kunna nå nästan hur långt som helst, kan var och en för sig inte ens göra det behagligt för sig och sina nära. De måste fortsätta att bygga murar och öka skydden mot de andra. 

I den förskjutningen från ett gott liv för oss alla på vår jord till - ett gott liv för mig och de få jag bryr mig om ligger en värld av lidande, våld och krig.

Vi lever i den fallna skapelsen där lidandet och våldet, förstörelsen av livsvillkoren på jorden pågår. 

Men samtidigt pågår något helt annat, vänskap, kärlek, barn får omsorg och växer upp, människor engagerar sig för fred och klimatet och agerar. Vi lever i den kluvna trasiga världen där allt pågår samtidigt.
Vi har båda sidorna inom oss. 

Kanske kan vi inte stoppa krigen och våldsdåden, men vi kan ställa oss på rätt sida och göra det lilla vi kan.

Tillsammans kan det bli rätt mycket. 

Vi lever i den brustna fallna världen och sprickan går rakt igenom oss alla

Några länkar:

Läkare utan gränser - sida om konflikter och krig

Röda korset - om värsta krigen och konflikterna i världen just nu

Utrikespolitiska institutet - sida om konflikter i världen

Magda Gad på Facebook

Magda Gads texter i Expressen (kan kräva inloggning)

Passionstid och påskens mysterium i krisernas tid

De två sista veckorna av fastan före påsk kallas passionstiden. Passion som i lidande men också som i starka omvälvande känslor, känslor som attraherar eller stöter bort. 
Den sista av dem är stilla veckan, veckan där skärtorsdagen, långfredagen och själva påsken finns.
Det är veckor av fokusering för den som vill, extra tid för det andliga livet för den som har möjlighet och dagar för att öppna sina sinnen för verkligheten - världen vi lever i och Guds värld som lever i oss.

Båda världarna är Guds. Eller med andra ord, det är samma värld. Samma hotade värld av klimatnöd och obeskrivligt grymt våld där ingen går säker och vad som helst kan hända när som helst.
Samma värld där vänskap och kärlek finns och där människor räcker varandra handen och anstränger sig varje dag för att människor ska må bättre.
Vi lever i krisernas tid av dyrtider och oro och samtidigt vårens tid där livet visar sin styrka. 

Gud är den som är, den som låter allt som finns finnas till, den som har varit, som är och som ska finnas, den eviga skaparen av allt.
När Mose i öknen vill veta Guds namn får han svaret "Jag är den jag är - säg att "jag är" har sänt dig". (2 Mos 3:14)
De svåröversatta orden pekar ut någon som alltid har funnits, finns nu och alltid kommer att finnas, och samtidigt någon som ger existens åt allt som finns. Skaparen.
Det är beskrivningen som blir ett namn för Gud själv. På hebreiska JHWH. (Jahwe)
Själva namnet Gud har i gamla testamentet säger alltså vem Gud är.

När människor mötte Jesus dök en fråga upp väldigt ofta.
Vem är han?
Vem är denna person som förlåter synd och upprättar nedslagna, som uppvärderar dem som de många såg ned på och visar på andra sätt att leva tillsammans, i fred och respekt. I enkla flexibla regler som "Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni göra för dem."
Och någon som hela vägen gjorde det han sade, handling och ord var ett. Han levde ett kärleksfullt liv i ord och handlingar.
Frågan dyker upp igen:
Vem är han som gör allt det här?

I Johannesevangeliet är det tydligt och klart. Jesus använder nämligen Gudsnamnet när han talar om sig själv. Jag är den jag är. På grekiska "ego eimi".
Orden kan användas vardagligt, om någon frågar vem du är och du svarar "det är jag som är jag".
Men när orden används som Jesus gör händer något, det blir en kraftfull betoning, en störande exklusivitet.

Ungefär: Det är jag som är detta och ingen annan. 

Det finns minst sju meningar där orden används så.
Jesus säger: Jag är livets bröd, jag är vägen, sanningen och livet, jag är den gode herden, jag är grinden, jag är uppståndelsen och livet, Jag är världens ljus och Jag är vinstocken.

Visst använder Jesus bilder, metaforer och symboler men sammantaget är det så att i Johannesevangeliet är Jesus Gud själv.
Jesus förkroppsligar i mänsklig gestalt Skaparen.
Den som låter allt finnas till och alltid finns.
För att vi ändå ska förstå hur mycket av Gud som inte kan fångas in i en mänsklig gestalt används andra ord. Guds son ibland, Sonen eller Människosonen.
Men det är Gud själv, inte någon annan.  

Eller som det står i Joh kap 1: v 17 "Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss."

Passionstiden handlar om Guds svar på lidandet och ondskan, svaret som är att Gud går in i det och delar det med oss. Jesus låter oss få veta att hur svårt och övergivet det än kan kännas så är vi inte ensamma. Med oss går Gud själv och bär det tunga tillsammans med oss, så som han bar den tunga korsbjälken på väg till platsen där han skulle korsfästas. 

Han går djupast in i mörkret med oss för att övervinna det inifrån.
Guds makt är liv som om det än dör kan bli levande igen.
Gud ger existens åt det som finns och kan åter ge existens åt det som dödats.

Påskens mysterium.

Våldets tid och kärlekens väg

Vi lever i en oerhört våldsam tid, kriget i Ukraina pågår och trappas upp steg för steg med ryska offensiver och stora vapenleveranser på gång från väst.
Våldet i vårt eget land finns på nyhetssändningarna varje dag, även om det försvinner i skildringarna om Jordbävningen i Turkiet och Syrien just nu.
Det är mycket ond bråd död just nu. 

Och i kyrkan ska vi samlas kring Kärlekens väg på Fastlagssöndagen.
Det låter som något helt och hållet verklighetsfrämmande och romantiskt, men om vi ser lite närmare på det ligger de nära varandra, världsläget och berättelserna om Jesus som går kärlekens väg.

Jesus visar med sitt sätt att leva att det finns en kärleksfull Gud som är närvarande och ser allt det som pågår just nu, och vi vet att Ukraina, Turkiet och Syrien inte är de enda platserna där människor lider.
Om vi tar Jesus på allvar vet vi att den goda levande Guden står tillsammans med oss och ser vad som sker, att Gud känner varje smärta och förtvivlan och delar varje sorg, att Gud faller tillsammans med alla som stupar eller rasar ner eller tappar taget. Att Gud bär genom allt. 

Hur kan vi veta det?

För att det är kärlekens väg Jesus går, han står fast vid sin väg vad som än kan hända. Vägen som är att stå upp för oss som behöver någon på vår sida, vägen som är att göra som han själv säger: 

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. (Luk 4: 18-19) 

Det som inte syns när du läser det här citatet är att Jesus hoppar över de sista orden, det är ord från Jesaja som Jesus gör till sina egna när han står i Synagogan i Nasaret och läser.
Men han avbryter citatet, och de ord som Jesus inte vill säga handlar om Hämndens dag från vår Gud. (se Jes 61:1)

Han visar nämligen på en annan väg än den där våld möter mera våld, ett annat sätt än hårdare tag för att möta problemen i samhället. Han har kommit för att tjäna och ge sitt liv för många.

Det som behövs är mer medmänsklighet och generositet, inte mindre. 

Eller med andra ord, att fler av oss går kärlekens väg. 

Söndagens texter på Fastlagssöndagen

Om Fastlagssöndagen på Svenska kyrkans hemsida

ACT Svenska kyrkan nu börjar Fasteaktionen Dela lika under samma himmel!

"Se Guds lamm" Bild från Västerås domkyrka