Hur ser du på dig själv människa?

När jag först började att läsa ekoteologi slog det mig att det var två saker som många uppfattade som de avgörande frågorna.

Det är synen på människan och synen på naturen eller skapelsen (som vi brukar säga i kyrkan om universum). Och de två hänger självklart ihop.

Vad är människans roll i naturen, vad är vår plats?
Och vårt uppdrag, vår kallelse som människor på jorden, finns det en sådan?

Det här är en av de avgörande uppfattningarna eller värderingarna för hur vi lever våra liv på jorden. 

Frågan vad gör vi här? Eller inifrån kyrkans perspektiv:
Vad vill Gud med oss och våra liv? Vad är människans djupaste bestämmelse, vad ger våra liv mening? Vad stämmer med det vi är skapade till att vara, som är bäst för naturen och djuren, för våra medmänniskor och för oss själva?

Jag sökte efter idealen och värderingarna som finns i vårt samhälle om vad som är ett riktigt lyckat, lyckligt och framgångsrikt liv. Det finns olika ideal förstås.
Men ett är att vara en rörlig människa som reser runt jorden, som upplever och är med om så mycket som möjligt, som konsumerar lyx och bekvämlighet. Som kan ta del av vilka varor som helst, när som helst för oss själva när vi har lust, utan tanke på hur de har kommit hit till oss.

Jag såg resereklam: Det var mycket om att äntligen få koppla av, att resa bort till värmen och att festa, att shoppa och konsumera, äta och dricka gott. Det fanns gemenskap med de närmaste, men de människor som finns på resmålen var exotiska eller pittoreska inslag. Naturen finns med som blåa varma hav och stränder, ibland som vackra och sköna upplevelser.
Och allt är till för resenären, jaget, den egna upplevelsen står i centrum. Människan är centrum. 

Och det känns verkligen lockande, jag har de värderingarna själv, eller ska man säga; jag har fått dem i mig av vår samhällskultur. Men är inte livet något mer än lyxresor, konsumtion och bekvämlighet?

Det här är vad som kallas en antropocentrisk världsbild. Människan är i centrum.

En blick på bibelns bild av människans roll, vår bestämmelse eller vårt kall i skapelsen, visar att det inte är det egna jaget som är i fokus. I Första mosebokens andra kapitel står det:

"... då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. ... och "Herren Gud tog människan och satte henne i Edens lustgård att bruka och vårda den." (1 Mos 2:7 och 14)

Den existentiella berättelsen vill inte vara en vetenskaplig skildring utan något som talar om andra nivåer i tillvaron. Om värden och mening. Och vår kallelse som människor. 

Människan är en del av skapelsen, inte utanför eller ovanför.
Människans uppdrag, förtroendet hon får är att vakta trädgården och skydda den från skada.

Dessutom är naturen eller skapelsen är inte vår egen utan Guds "Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den." (Psaltaren 24:1)

Teologer har under mycket lång tid talat om vår uppgift på jorden beskrivs som att vara förvaltare.
Vi ska förvalta skapelsen, sköta om den och se till att de som kommer efter oss kan leva här så gott som möjligt. Förvaltaren som vårdar och bevarar. 

I orden "att bruka jorden" ligger jordbruk, att använda jorden till livets nödtorft, men också att få glädjas och förundras över skönheten och allt det fantastiska, att imponeras och njuta.

Vi människor hör hemma på jorden, vi är själva en del av skapelsen och naturen. Vi är en del av det komplexa ekologiska samspelet. Vi är inte varelser som står utanför. 

Det betyder också att vårt ansvar för skapelsen tar med oss själva i bilden, tillsammans med djuren och hela naturen. Det som förgiftar naturen kommer förr eller senare att förgifta djuren och oss själva. Klimatkrisen som påverkar atmosfären och klimatet på hela jorden drabbar också oss själva och barnen.

Vi är kallade att vara förvaltare men kanske är det ännu bättre att använda orden:
vi är skapade medskapare. 

Tanken på en förvaltare kan leda fel som någon som står vid sidan av eller som är ganska passiv, en medskapare är mer aktiv och kan vara konstruktiv, det är att inkludera sig själv och ha förtroendet att agera och handla. 

Vi är beroende av skapelsen för att kunna leva, ha luft att andas och vatten att dricka, vi är beroende av Gud skaparen som ger oss livet, vi är skapade och önskade av någon som är större än oss själva. 

Vi får leva en tid på jorden och vi får vara medskapare, uppdraget innebär att göra livet bättre på alla sätt för hela skapelsen.
Gud är den som älskar skapelsen och ger liv, Gud vill att jorden ska frodas och flöda av mera liv, det ska myllra och växa. Och vi har ansvaret för att vara med, att låta naturen, djuren och hela skapelsen leva. 

Att vara medskapare till den goda skaparen är det som är vår bestämmelse, det som ligger i orden att vi är skapade till Guds avbild.
Det ger riktningen mot Gud och utåt från oss själva, mot medmänniskan och hela skapelsen.

Vi har ett unikt ansvar som inga andra djur kan ha.
Vi är de medvetna varelserna som kan använda redskap i stort och smått, vi har språket som gör att vi kan planera, utforma, samarbeta, kommunicera och tänka på andra alternativ än dem vi ser. Vi kan tänka oss andra världar och andra förhållanden. Vi kan till och med tänka oss en värld av fred.

Biskoparna skriver i sitt biskopsbrev för klimatet att istället för en människocentrerad syn på oss själva och naturen behöver vi: 
en skapelseorienterad livssyn som betonar ömsesidigheten i relationerna inom skapelsen och mellan Gud och skapelsen samtidigt som den värnar om människans särskilda uppdrag och ansvar.  

Hela skapelsen i centrum, är det möjligt?

Hur ser du på dig själv?

Jesus ansikte, altarmålningen i Sura kyrka av Nils Aron Berge

Om osynlig och synligt ljus

Du aktar dig väl för ultraviolett ljus? 

Och smörjer in dig med solskyddsfaktor nu när sommaren är här?

Troligen bidrar nämligen det ultravioletta ljuset till att bilda cancer i huden när solen strålar starkt. 

Kanske känner du till att det ljus som vi människor kan se bara är en liten del av det ljus och den strålning som finns omkring oss och träffar oss hela tiden. Ibland kallas det ljus och ibland strålning.
Här kan du läsa mera på Wikipedia om ljus 

Det som är en aning större eller har längre våglängd än det ljus vi kan se kallas infrarött ljus eller strålning och det som är mindre eller har kortare våglängd är just det ultravioletta ljuset.
Allt ljus och strålning påverkar oss men vi kan inte se det.
Vissa mätinstrument kan fånga in delar av det, därför vet vi att det finns. 

Så är det med verkligheten och oss människor. Vi kan se vissa delar av ljuset, det som stämmer med våra ögon och hur de är konstruerade. Men inte allt det andra. 

Det här är en del av begränsningarna som finns i att vara människa. Villkoren vi lever under. 

Vissa djur och insekter kan "se" en del av de här formerna av ljus, och höra ljud som ligger utanför våra mänskliga örons förmåga. 

Det är sällan vi tänker på att det är så här, att vi bara kan se en liten del av den verklighet som finns omkring oss, men gör det nu ett litet ögonblick. 

Hur mycket av verkligheten som vi inte kan se går inte att fastställa, särskilt det som inga mätinstrument heller kan fånga in. 

I vardagslivet klarar vi oss bra med den syn och hörsel vi har, särskilt eftersom medicin-vetenskapen har lyckats ge oss bra hjälpmedel och behandlingssätt för att synen ska vara så bra som möjligt. 

Om det är så att våra sinnen bara kan fånga in delar av verkligheten omkring oss, hur kan vi då tvärsäkert säga något om det som ligger utanför. 

Hur kan vi tro oss veta något om det finns eller inte finns en Gud till exempel? 

Faktum är att det är omöjligt. 

Tänk på det när du hör någon som säger med största säkerhet att det inte finns en Gud. 

Det är därför vi alltid talar om tro när vi talar om Gud.
Och det är därför det är så viktigt med tron att Gud visar sig för oss. 

Bara därför kan vi veta att Gud är kärlek och godhet. 

 Men vi behöver vara försiktiga själva och skydda varandra mot det som är skadligt. Den ultravioletta strålningen till exempel.

Solen lyser upp björkens nyutslagna blad

Den fallna skapelsen och pandemin

 En av de första frågorna i ärkebiskopens bok (se mitt förra blogginlägg) är
"Är skapelsen god trots pandemin?" För mig är detta en ovanlig och intressant fråga. 

Teologiskt sett är det en grundläggande fråga om skapelsen är god eller ond. Eller mer utvecklat i vilken grad ont eller gott finns i naturen. Resultatet av tankarna får stora följder för hela synen på Gud och skapelsen och vad kyrkan ska göra. 

Min bild av tillvaron utifrån bibeln och teologerna präglas av att vi lever i "den fallna skapelsen". Kortfattat ser den ut så här: 

Gud som är god och kärleksfull skapar universum, är grundkraften bakom att allt finns till. Gud skapar och ser att det är gott, som det står i 1a Moseboken. Och Gud skapar människan till sin avbild, att vara Gud lika och vårda skapelsen, eller bruka och bevara naturen och djuren. Och Gud ser att det är gott.

Men något händer, ett brott eller som det ofta kallas ett syndafall gör att ondskan kommer in i den goda skapelsen. Det beskrivs som ett val som människor gör, och som leder till att allt påverkas, men inte totalt. Tillvaron vi nu lever i har spår av det goda, det sköna och det sanna men att allt är nu bristfälligt och kortvarigt, trasigt och fördärvat.
Vi lever i den fallna skapelsen, med bildspråket från bibeln - vi är avskurna från edens lustgård.
Därför är det inte förvånande att det finns så mycket lidande, sjukdomar och ondska.  

I bibeln beskrivs detta i form av en mytisk berättelse- alltså en förklarande skildring som ligger nära skönlitteraturen, myten säger en sanning som inte ord kan fånga in på detta sätt. Det är inte en naturvetenskaplig redogörelse eller teoribildning men ändå en sanning om tillvaron.
Precis som en del god skönlitteratur och poesi kan vara.

Vissa mer "radikala" kristna rörelser betonar att världen är i "den ondes våld" och att de samhällen vi lever i präglas av ondska och egoism så långt att den enda lösningen är att isolera sig, skapa en liten sektliknande gemenskap, ett alternativ där världen och ondskan ställs utanför.

De större kyrkorna betonar ofta mer av det goda i natur och samhälle, många människors benägenhet att göra gott för andra, skönhet och ändamålsenlighet i naturen.
Men utan att släppa insikten av att världen vi lever i ändå är fallen, inte är som Gud vill att den ska vara.

Jackelén skriver om situationen vi lever i så här: "Livet utanför paradiset, öster om Eden är präglat av kriser och möjligheter." Mord sker visserligen men också utveckling av konst, hantverk och industri, städer och jordbruk. Gott mänskligt liv samtidigt som våld och avskurna relationer.
Och vi människor "är rustade för livet i dubbelhetens rike, för att möta det som är ont och gör ont, för att leva med vår egen och andras dödlighet." (Otålig i hoppet sidan 64)

I den fallna skapelsen har vi fått egenskaper, gåvor från Gud som gör att vi klarar av att leva här.
Våra intellekt som rätt brukade hjälper oss att få fram Vaccin mot dödliga virus och en sjukvård som kan göra mycket för att lindra sjukas situation. 

Vi har fått empati och medkänsla så att vi hjälper varandra i allt det svåra. Vi har fått förmågan att tro och be så att vi inte ger upp och kan bäras av Gud. 

Gud som är med oss och delar allt i den fallna, trasiga och sjukdomsplågade tillvaron som livet på jorden är.
Men samtidigt det vackra och sköna livet som bara en vårdag kan vara när äppelträden blommar.

 

Adventstid, om en handling som talar mer än ord

Jesus rider in i Jerusalem på en åsna.
Med den handlingen talar han mer än alla ord.

Folket jublar när de ser honom, de fylls av glädje eftersom de ser någonting de känner igen.
I mannen på åsnan kan de se sig själva och samtidigt sanningen om livet.

De känner igen budskapet från honom i sina hjärtan.
Att maktutövning och våld, krigsredskap och förakt inte hör hemma i det goda livet. 

De ser öppenhet, dialog, ömsesidighet och kärlek, befrielse från rädsla och lättnaden i att vara accepterad och bejakad som vi är. Det är livets goda. Och allt det är det som Jesus kommer med.

Jesus visar att Gud själv kommer till oss där vi redan är.
Vi behöver inte anstränga oss eller kämpa för att hitta fram till den högste och det goda.
Vi behöver inte först bli andliga nog eller goda nog, inte bli perfekta eller duga i alla andras ögon. 

Gud ser oss och älskar oss som vi är. Inte som den vi skulle kunna bli om vi bara gjorde lite mer. 

Gud är redan hos oss med all sin kärlek och går med oss genom livet vad som än kan ske.

Kärlekens Gud möter oss där vi är och med sin omsorg om oss gör Gud oss fria att vara dem vi är.
Gud är en av oss, delar vår situation och står på vår sida.
Det är vad Jesus säger med sin handling. Att rida in på en åsna.

Där börjar det och där kommer ett uppdrag till oss: vi duger att vara med i den rörelse som är till för att göra livet på den här jorden bättre.
Vi kallas att vara med på fredens och kärlekens väg just där vi själva bor och på alla platser där vi finns och har kontakter.
Det handlar om att älska sin nästa som sig själv och att göra för våra medmänniskor det som vi vill att de ska göra för oss.

Gud vill ge oss hoppets ljus och modet att leva fria och samtidigt dela livet och ge varandra stöd.

Livet på den här planeten är bedrövligt för allt för många, men vi kan förändra det om vi hjälps åt.

Vi kan möta varandra som han en gång mötte folket i Jerusalem med kärlek och lyhördhet, på samma nivå utan att döma eller se ned på andra.

Gud som är kärleken tvingar sig aldrig på någon människa, men vill gå med oss på vägen.
Gud vill ta med oss i uppdraget att göra livet bättre för människor.
Gud leder oss fram genom mörker till ljus. 

Tänd adventsljuset i mörkret och vet att ljuset är starkare än mörkret.

Sjung med om du vill och känn hoppet!

Från youtube sjunger Uppsala Domkyrkas gosskör: Bereden väg för Herran, psalm 103:

Om de tillfälliga uppehållstillståndens katastrofala följder

Tillfälliga uppehållstillstånd, kanske är det det vi har alla här på jorden, vi är här en tid och sedan ska vi vidare. 

Men under den tid vi är här behöver vi känna oss säkra och känna trygghet där vi bor och lever, annars mår vi inte bra.

Jag har varit vikarie ett tag nu, jag har fortfarande kvar mitt jobb på Västerås stift, men ibland är det sån prästbrist i en församling att det behövs någon som åker dit och rycker in.

Att vara vikarie är lite som att ha tillfälligt uppehållstillstånd tänker jag, du är där på platsen men du vet att du ska lämna arbetsplatsen efter en längre eller kortare tid. 

Det är ingen ide att slå ner bopålarna eller jobba med långsiktiga utvecklingsprojekt. 

Vetskapen om att tiden är begränsad gör något med människan. När det gäller själva livet kan det i bästa fall leda till en ökad livskänsla och aktivitet att ta vara på livet, göra det bästa av det.
Men i värsta fall blir det uppgivenhet eller total passivitet, vad spelar någon roll om allt ändå snart är slut. 

Med det tillfälliga uppehållstillståndet kan det vara lite lika men ändå inte, att ta vara på tiden handlar då om att hitta sätt att ordna sin framtid här eller någon annanstans. Eller också gör det tillfälliga att det inte är någon ide. 

Det är förstås detta som flyktinghatarna och de främlingsfientliga räknar med, de vill ju att alla ska ut ur vårt land. (vad ska vi kalla dem som vill att vi ska stoppa all invandring och skicka åter många som är här, nåt bättre ord?)

En sak är säker, och det är att tillfälliga lösningar inte leder till integration - i den meningen att en människa strävar efter att rota sig, lära sig det lokala språket och knyta kontakter. Nej, det gör för ont att bryta upp allt det där när det är dags att tvingas lämna orten.

Det är ett allvarligt feltänk att bara ge asylsökande tillfälliga uppehållstillstånd.
Det är att skapa problem i integrationen. De goda bidrag som nyanlända kunde ge till vårt samhälle försvinner och tas inte till vara. Vi respekterar inte asylrätten och vi agerar inhumant.

Många som söker skydd vill återvända till den plats de kommer ifrån, till hembygden och till platsen där släkten har levt, och de kommer att göra det när det blir möjligt.

Andra vill starta ett nytt liv, skaffa arbete och försörja sig och hitta sin väg till ett så gott liv som möjligt. 

Tillfälliga uppehållstillstånd hjälper ingen av dem, och inte heller integrationen i Sverige. 

Det är helt enkelt en dålig idé med katastrofala följder.

Om människans storhet i krisernas tid

Vad är då en människa?

"När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?"

 En av mina favoritstycken ur bibeln är psaltarpsalm 8, och den hör till texterna nu på söndag.

I psaltaren finns starka klagopsalmer som hjälper oss att sätta ord på våra känslor när vi har det svårt.
De som vi kan gå in i och ropa ut sorg och förtvivlan när vi behöver det.
Ord som kunde vara skrivna för en Coronapandemi eller en värld där katastrofer som explosionen i Beirut sker. Ord som tål att användas och som kan låta vår värsta handlingsförlamning och frusna förtvivlan börja brytas upp eller tina så att den kan förvandlas till handling.

Vi behövs alla i en värld där utsattheten och lidandet tillhör våra livsvillkor. Vi behövs för att stödja varandra, nära och långt borta. Guds svar på lidandet är att sända oss till varandra med hjälp och kärlek.

I Psaltaren finns också helt andra texter, som den här. En lovsång över hur stort det är att vara människa och hur vi kan lita på Guds beskydd vad som än må hända.

Tänk dig en klar mörk natt, utan störande gatljus, med stjärnhimlen som breder ut sig oändligt över dig. Det är en existentiell upplevelse, en känsla av att se in i det oändliga, rymden, universums enorma utsträckning. Och hur liten jag själv är i förhållande till galaxerna och stjärnhoparna. En liten prick på ett dammkorn i universum. 

Och ändå är vi inte bara små, det är stort att vara människa. Bara i oss har skapelsen blivit medveten om sig själv. "Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom" sjunger psalmisten. Det är storheten i tankar och drömmar och kreativitet.
I förmågan att älska och skapa, att ge tröst och uppmuntran till varandra. 

Men också att vårda och sköta om vår planet och djuren. I psalmen uttrycks det som att "härska" över allt som lever på jorden. Det är inte att utnyttja eller utplundra. Det är att vårda och bevara, att dra nytta av jorden och allt som lever, men att göra det så att livet fortsätter och skapelsen värnas. Vi får leva här men vi får inte förstöra vår planet. 

En tanke som psaltaren ger oss är att jorden inte är vår egen. "Jorden är Herrens med allt den rymmer." (hittar vi i psaltaren 24)  Det är en mycket god hjälp att tänka så när vi beslutar om hur vi ska leva miljömässigt.
Vi lever här på en planet, en plats och ett utrymme, här får vi vara men platsen är inte vår egen. Andra ska ha den efter oss. De som kommer efter oss ska kunna leva här.

I kyrkan har vi talat om att vi är förvaltare och inte ägare av landet och jorden. De ska skötas om, förvaltas och vårdas. Guds värld får inte förstöras utan ska finnas i framtiden.  

Det är stort att vara människa, vi kan vara stolta och gå rakryggade fram. Vi är nämligen skapade av den högste till att skapa och älska, vårda och ge varandra stöd.

Bör vi fly från en dödlig pest?

Idag vill jag göra något ovanligt här på min blogg, jag vill dela tankar från ett brev som Martin Luther har skrivit. Kanske finns det en hel del att fundera över just i vår tid. 

På 1500-talet drabbades det som senare skulle bli Tyskland av pestens härjningar. 

Det var 1527 som bland annat Wittenberg och Breslau drabbades av svår pest. 

Martin Luther som levde där var redan var en ledande gestalt i den nya reformerade kyrkan. 

Nu skrev han ett brev till en kollega i Breslau, Johan Hess. Han hade fått frågor om hur prästerna och de kristna skulle agera i den allvarliga krisen som farsoten innebär. 

Luther skrev ett ganska långt svar på frågan och det är intressant att läsa. Det är ett ganska nyanserat och resonerande brev där man kan följa hans tankar. Men samtidigt är det präglat av Luthers sätt att ta till starka bilder och hårda ord.

Det som står i centrum för Luther är inte de enskilda prästernas välfärd utan det kristna folkets liv och reformationsrörelsen. Det är människorna och de nya insikterna och tron som ska försvaras.

 
Därför är det första Luther säger att präster och pastorer ska stå fast och vara kvar för att ge stöd åt de sjuka och döende. De ska ge folket styrka genom ordet och sakramenten till tro som ger tröst inför döden. Kristus vill inte att hans minsta vänner ska överges. 

Bara om det finns nog med predikanter på en ort kan övriga lämna platsen, det är nämligen igen synd att fly när det är nödvändigt menar Luther och han tar exempel från bibeln och kyrkofäderna.

Det samma gäller också andra som har offentliga uppdrag som borgmästare, ordningsmakt och advokater, de bör stanna kvar i den pestdrabbade staden. Luther varnar för den situation som kan uppstå om det inte finns någon lag och ordning i en stad.

Luther skriver också om ansvaret föräldrar och barn har för varandra. Det är en ömsesidig relation där alla bör stötta varandra. Det gäller också föräldralösa och grannar, på alla plan har människor ansvar för varandra och bör inte fly utan att se till att alla klarar sig.

"Vi är bundna till varandra på ett sådant sätt att ingen ska överge den andra som är i nöd, vi är skyldiga att hjälpa och stödja varandra på det sätt vi själva skulle vilja bli hjälpta." Det är gyllene regeln som Jesus gav i Matt 7:12 som Luther anspelar på.

Och så har han vidgat frågan om agerande i pestens tider till att gälla hur vi bör förhålla sig till varandra i alla situationer.

Men där nästans behov fylls på andra sätt står det oss alltså fritt att lämna orten skriver han, och mer än så. Det är också vårt ansvar att inte utsätta oss själva för fara eller smitta i onödan. 

Luther vill lyfta fram att det är att fresta Gud att inte ta vara på mänsklig kunskap och medicin. 

"Gud har skapat mediciner och gett oss intelligens så att vi kan skydda oss och ta vara på kroppen så att vi kan leva i så god hälsa som möjligt."

Han varnar också skarpt för att sprida smitta till andra, detta är faktiskt en form av mord som vi verkligen måste undvika. Luther använder starka ord och nämner till och med dödsstraff för dem som smittar andra med den dödliga pesten.

Något som är väldigt svårsmält är den tanken att pesten ett Guds straff, den har funnits i många olika religioner och kyrkor. 

Och som den medeltida man han är så håller han med, pesten är Guds straff eller rättare sagt en prövning menar Luther, inte bara som straff för synd utan också som en test av människors tro och kärlek. Pesten sänds som en prövning av tron, att göra något gott för Gud är att göra gott för medmänniskan även när medmänniskan är sjuk. Och det är där i tjänsten för medmänniskan som vi verkligen prövas.

Den kristna ska göra det hon kan och inte oroa sig. Synen på sjukdomen som Guds straff blir på något sätt till en trygghet i den Lutherska världsbilden. Det är inte en totalt oberäknelig slump som tar våra liv utan en Gud som vill oss gott. "Om Gud vill ta mig kommer han säkerligen finna mig vad jag än gör och var jag än befinner mig, men när jag gör vad jag ska utan att utmana och ta större risker än nödvändigt är jag på den säkra sidan. Tron räddar till evigt liv."

Jag ska återkomma om detta svåra med tanken på sjukdomar som Guds straff, 

vi tänker på ett annat sätt idag.

Pesten på medeltiden var rena dödsdomen, och många dog - därför var det viktigt att alla förbereds för döden menar Luther, det görs genom att gå till bikten och ta emot sakramentet (nattvarden) varje vecka eller var fjortonde dag, att alla försonas med sina grannar och göra Guds vilja.
När då Gud kommer och knackar inför avfärden är vi redo.
Det är alltså varje människas eget ansvar med stöd av kyrkan att förbereda sig för döden som kan komma när som helst.

Mycket av vad Luther skriver är svårsmält och ibland stötande. Det medeltida språkbruket är grovt och tillspetsat och Luther som person var inte den som uttryckte sig försiktigt. 

Kanske tänkte han att det behövdes starka ord för att nå fram med de budskap som han menade var livsviktiga och livsavgörande inför livet efter detta.

Vi står i traditionen från Luther, men vi har andra kunskaper och tankar, och det återkommer jag till en annan dag.

Martin Luther skrev sitt brev, och det finns översatt till engelska med titeln Whether One May Flee from a Deadly Plague.  Här hittar du en länk till Luthers text på engelska.

Luthers text på tyska finns här

Ärkebiskop Antje Jackelén skriver här i Kyrkans tidning om kyrkans roll i oroliga tider och där har hon med hänvisningar till Luthers text.

Budbäraren är EFS tidning och har finns en artikel om Luthers pestskrift 

Och här en bild som ger en bra sammanfattning av vissa delar av Luthers brev:

Men så kom pesten och avbröt..

När reformationen var på gång i Europa på 1500-talet var det risk för att den skulle sluta i en närmast total splittring. Då möttes ibland ledare inom de olika delarna för samtal och överläggningar. 

1529 möttes två mycket betydelsefulla grupper i staden Marburg. Nämligen lutheranernas Martin Luther och de reformertas ledare Huldrych Zwingli för att tillsammans med viktiga personer inom de två grupperna samtala om en avgörande fråga, nämligen hur nattvarden ska tolkas och förstås. 

Men plötsligt avbröts mötet, den fruktade "Engelska svetten" hade drabbat staden och alla som kunde flydde hastigt därifrån. Samtalet avbröts och återupptogs aldrig. 

Den så kallade engelska svetten var en farsot som särskilt drabbade samhällets översta skikt, en slags pest som drabbade hårt och sedan verkar ha försvunnit. (Källa McNeill: Farsoterna i historien s 187-188) 

Reformationen i Europa kom att delas upp i två stora huvudlinjer:
Den ena var den lutherska som präglat Tyskland, stora delar av Norden, Storbritannien och förstås Sverige.
Den andra som Zwingli var en betydelsefull ledare inom skulle komma att kallas den reformerta eller kalvinska delen. Den linjen blev stark bl.a. i Schweiz, Belgien och Nederländerna och längre fram i USA. 

Vi kan spekulera om vad som kunde ha hänt om inte samtalet hade avbrutits den gången. Om grupperna verkligen hade tagit sig tid, lyssnat och försökt förstå varandra. Om de hade kunnat enas eller kommit överens om någon form av enhet med sina olika synsätt.
Kanske hade Europas historia sett ut på ett annat sätt med en samlad reformatorisk rörelse i norr och en katolsk i syd? Det hade också stor betydelse för vad som hände i de koloniserade länderna under några hundra år framåt. De olika tolkningarna av tron hade nämligen stor betydelse för hur nationerna styrdes och hur människor behandlades både i det egna landet och i omvärlden.

  

Å andra sidan var de två personerna inte direkt kända för sin vilja till kompromisser.

Frågan om nattvarden var en av de frågor som skilde rörelserna åt och en samsyn kunde kanske ha gjort skillnad.

Mycket förenklat och lite tillspetsat så var det så här:

Den reformerta synen på nattvarden handlar om att bröd och vin är symboler som används vid en minneshögtid medan den lutherska synen är att Kristus är verkligen närvarande och möter med kärlek var och en som tar emot bröd och vin. 

Det är lite mer komplicerat än så förstås och måste ses i sitt sammanhang. 

Luther ville hitta en medelväg mellan den då gällande romersk katolska synen där man talade om att bröd och vin förvandlades till Kristi kropp och blod vid nattvarden, och där kyrkan sågs som enda platsen där Gud var närvarande.  Och den reformerta symboliska synen där nattvarden kunde bli till vilken måltid som helst, Guds närvaro var på sätt och vis lika giltig eller ogiltig där som i alla andra måltider eller platser på jorden. 

Luther ville hävda en verklig närvaro i det som fortfarande är bröd och vin. Frågan blev mycket viktig för Luther och han stöder sig på direkta bibelord. 

Även om Gud finns överallt och kan mötas t.ex. i naturen som finns det platser där Gud själv har lovat vara nära, i orden och sakramenten, där möter Gud oss tydligt och klart, menade Luther. 

Det är en tydligare närvaro, en reell närvaro där Gud möter människan i nattvardens bröd och vin, där vi kan lita på att Gud alltid möter oss. Oavsett hurdan prästen är så gäller Guds löfte. 

Där möts vi alltid av kärlek och omsorg, med förlåtelse och upprättelse, välsignelse och vi får påminnas om att vi tillhör dem som Gud älskar. Plus att nattvardens måltid påminner om hur vi ska leva tillsammans på jorden, delande med varandra utan att stöta bort någon.

Pest och farsoter avbryter ibland viktiga möten, och nu har de avbrutit nattvardsfirandet i många kyrkor. Vi är många som saknar att fira den måltiden tillsammans.
Men Gud är inte frånvarande utan nära oss på många sätt. 

Följ gärna med och be med Västerås stift varje dag kl 8, 12 och 18. 

Länkar

Om Luther och reformationen på Svenska kyrkans hemsida

Wikipedias sida om Zwingli 

Guds lamm, på nattvardskannan i Brukskyrkan i Kolsva Västerås stift

Farsoternas påverkan av historien

Vi är långt ifrån de första som har drabbats av sjukdomar eller epidemier i vår tid. Om vi läser vår historia hittar vi fasansfulla beskrivningar av när länder och världsdelar har drabbats av pest och svåra sjukdomar. Kanske minns du berättelser om Digerdöden från Medeltiden, pesten i London vid 1700-talets första årtionde, Spanska sjukan vid 1900-talets början eller AIDS-epidemin från 1980-talet. Olika epidemier har varit förskräckliga följeslagare i mänsklighetens historia. 

En bok som skildrar mycket av detta är "Farsoterna i historien" av William McNeill som kom 1985 på i svensk översättning (på engelska går den att få tag i, titeln är Plagues and People) på svenska är boken utgången men kan hittas på bibliotek, antikvariat eller kanske Bokbörsen. 

Det är en ryslig och spännande läsning om hur sjukdomarna har drabbat och övervunnits av dem som överlevde, om hur nya handelsvägar spred sjukdomar runt jorden och hur sjukdomar som dödat till slut blev barnsjukdomar. 

En förklaring som McNeill lyfter fram till att svåra sjukdomar av olika slag drabbar mänskligheten är att det mycket ofta handlar om en infektion eller ett virus som övergår från djur till människa. Något händer som gör att ett virus som finns bland djuren och ofta inte dödar dem förändras. Kanske som en mutation eller bara genom att det kommer in i människors kroppar och då förvandlas till sjukdom. I värsta fall blir det till epidemier eller pandemier. Digerdöden till exempel förknippas med råttor eller andra gnagare och loppor och löss som levde på råttorna. 

McNeill visar i sin bok att epidemier och svåra sjukdomar kan ha haft mycket större betydelse för den historiska utvecklingen i mänskligheten än vi kanske har anat. 

På 100-talet och 200-talet efter Kristus härjades Rom av epidemier skriver McNeill. De första kristna församlingarna hade bildats och för de kristna var det viktigt att ge vård åt sjuka till och med i farsoter. En mycket enkel omsorg med vatten och mat räddade många liv.
När alla andra funktioner i samhället misslyckades stärktes kyrkan. De kristnas tro kunde också ge mening och hopp i de mest utsatta tider av död och pest. McNeill skriver: "Kristendomen var således ett system av idéer och känslor som var väl anpassat till en tid genomsyrad av umbäranden, sjukdom och ond bråd död" (s. 108) 

Det stora exemplet, vid sidan av digerdöden, på hur epidemier förändrade historien är det som sker när européerna anländer till Amerika år 1492 och framåt. Européerna bar med sig en rad olika sjukdomar som de redan var immuna emot som till exempel mässlingen. Men bland innevånarna i Amerika fanns ingen immunitet alls mot mässlingen och andra sjukdomar. Resultatet blev katastrofalt. McNeill skriver att befolkningen i Amerika kan ha varit omkring 100 miljoner strax före erövringen. Nu minskade befolkningen radikalt.

Ett exempel är civilisationen i Mexiko som kan beräknas till 25 miljoner människor vid 1400-talets slut. 1568 har befolkningen i centrala Mexiko krympt till 3 miljoner och 1620 var den nere på sitt minimum, omkring 1,6 miljoner. Allt detta huvudsakligen beroende på epidemierna som européerna bar med sig.

Detta menar McNeill var en viktig orsak till att européerna kunde lägga Amerika under sig och ta över naturtillgångar som fanns där. 

Man kan fundera över vad som händer med ett samhälle och en kultur när den drabbas så totalt, allt faller samman, så även traditioner och kunskaper och den religion eller livstolkning som varit den rådande. Särskilt om den inte har något sätt att förhålla sig till en katastrof för hela befolkningen. Urbefolkningen såg sitt eget folk sjukna in och dö medan främlingarna klarade sig. 

Tolkningen blev att Gud står på européernas sida och att aztekernas gudar har vänt ryggen åt sitt folk. Kristna missionärer visade på möjligheten att ansluta sig till kristen tro och många omvände sig. 

Många missionärer försökte arbeta för urbefolkningens rättigheter och för att ge vård åt de sjuka, men samtidigt var de barn av sin tid och lydde kolonisatörernas regler.

Steg för steg har sedan mänskligheten hittat sätt att skydda sig eller lindra olika sjukdomars härjningar men det är en ständig brottning där all vår uppfinningsförmåga behövs.   

Epidemier och farsoter har präglat mänsklighetens historia mer än vi oftast tänker på. 

Så kommer Coronaepidemin troligen också att få konsekvenser som vi knappast anar ännu.

Timglaset i Ramnäs kyrkas predikstol

Om prostitution och våld i coronakrisen tid

Debatten om prostitution har varit igång under sommaren. Några kända personer greps vid en razzia och hamnade i media. Olika synsätt har förts fram och det har varit hårda ord, inte utan anledning vill jag säga.

Vi har också på senare tid hört att motsättningar och våld i hemmen ökar under Corona-epidemin. När människor tvingats stanna i sina hem i karantän kan konflikter öka. Det har talats om våld och barn som lever i otrygghet. Men också om våldtäkter och sexuellt utnyttjande.

Sådant pågår ju tyvärr i vårt samhälle, men nu har det blivit värre.

Hur kan det hända?

Kanske är svaret vid sidan av droger och alkohol att vissa män helt och hållet låter egot och de tillfälliga lustarna styra sina handlingar. 

Egot och lusten blir viktigare än en annan människa och hennes vilja, så kan man strunta i om man gör en annan illa bara man själv får sitt.
Kanske är det just så det blir när egot blir den styrande funktionen i livet?

Vi behöver säga nej till egot, eller som Jesus säger: förneka oss själva. Det här handlar inte om att göra våld på sig själv och strunta i alla sina behov och sin längtan. Det är inte ett livförnekande det handlar om men självkontroll. 
Det handlar om att det finns gränser.
Och gränserna går tydligt vid att skada andra människor

Jesusordet i bibeln (Matt 16:24) är det här: 
"Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig."

En bibelforskare menar att talet om att förneka sig själv handlar om två saker. 

Det ena handlar om egot eller självbevarelsedriften och det andra är tingen eller sakerna, alltså våra egendomar. 

Självbevarelsedriften är en av de allra starkaste drifter vi har inom oss, och vi har förstås mycket nytta av den. Det skyddar oss och värnar om våra liv. Men den har en annan sida, den kan bli så stark att den får oss att fly från själva livet i ett ständigt jagande efter trygghet och säkerhet. Eller att göra destruktiva handlingar mot medmänniskor. 

 Att förneka sig själv kan då vara att våga leva öppet för andra och se till medmänniskans behov före sitt eget ibland. Att våga se till det gemensamma goda före vårt egos bekvämlighet. Att se till vår lidande medmänniska och de många som lider nöd.

Den andra faran är egendomarnas grepp om oss. Vi behöver saker och ting för att leva ett bra liv. 
Men ibland kan egendomarna, prylarna vi har ta över hela vårt liv så vi blockeras från att se varandra och dem som behöver oss.
Vi får fullt upp med att skaffa saker, sköta om dem, skaffa pengar för att skaffa mera och nyare uppgraderade grejor. Till slut kan vi hamna i en av de faror som riskerar att förminska vårt liv så att vi kan förlora det. Sakerna gör oss lyckliga en liten kort stund, men de gör inte livet mer meningsfullt eller gott.
Att förneka sig själv kan vara att nöja sig med det vi har, kanske leva lite enklare. Kanske satsa mer på second hand. Det är ju också vad som behövs i klimatkrisens värld, att vi minskar på konsumtionen och återvinner allt mer.

Att stå emot egots starka drift och sakernas makt över oss är inte så enkelt. 
Vi behöver hjälpas åt och vi behöver Guds hjälp för att klara det. Men det är inte omöjligt.

Men vinsten är väldigt stor. Tänk om ingen av oss skulle behöva vara orolig för att en annan ska göra oss illa, tänk om vi kunde stötta varandra lite mera och samtidigt hitta sätt att leva där jordens resurser inte utarmas som idag.
Tänk om det här är en del av svaret?
Att den som förnekar sitt liv vinner det.

Sommarkurs på gång - om psaltaren som hjälper att sätta ord på det svåra

I år går jag på en sommarkurs och kursen börjar med en del om bibeln och särskilt om det som vi kallar Gamla testamentet. 

Psaltaren i bibeln är en bok som har betytt oerhört mycket, här får du en länk så du kan se själv. 

Eller varför inte slå upp din bibel och bläddra och läs i psaltaren. 

Troligen känner du igen en del ord eller meningar och kanske märker du att vissa av de gamla bönerna kunde vara skrivna idag. De handlar om frågor som är eviga och som människor i alla tider ställer sig. De stora existentiella frågorna som ingen av oss kan komma undan. 

Psaltaren är ofta osminkad och utan censur när det gäller starka känslor av glädje och aggressioner. 

Jag behöver läsa vissa verser med en nypa salt och tänka bildligt. 

Det finns olika slag av död mitt i livet, besvikelser och sorger och separationer, inte bara själva döden som är livets slut. 

Och fienderna som författaren ibland önskar allt ont kan vi se som allt som hotar och förstör, strukturer och sammanhang som är destruktiva, även sjukdomar som pandemin vi är inne i. Inte bara personer som vill oss illa. 

Det är så som psaltaren har kunnat leva så starkt som den fortfarande gör, den är öppen för tolkning och möjlig att sätta in sig själv i. Den kan bli din och min bönbok om vi vill. Läs så kan du kanske som många andra hitta en känsla av igenkänning. Att det här kunde handla om oss själva. Att det är möjligt att känna igen sig.  

Det är ingen slump, beskrivningarna av svårigheter och lidande som finns är öppna och oftast inte särskilt specifika eller konkreta, på det viset beskriver de lägen som vi alla kan känna igen oss i. 

Psaltarens psalmer är bland de mest lästa och kända texterna i bibeln.  

En mycket intressant bok, som ingår i min sommarkurs, är "Det sårbara livet" av Fredrik Lindström. Nej det är inte han som är domare i På spåret och som har skrivit mycket och gjort en del bra TV.
Utan den här mannen är professor i Bibliska Studier (Biblical studies) vid Universitet i Lund.

Lindström tar med läsaren genom några viktiga böcker i det som vi kallar Gamla testamentet och visar på bibelns brottning med det faktum att vi alla är sårbara människor som lever under hot av sjukdom som pandemin eller andra skador.

Det finns ingen enkel förklaring på lidandet eller ondskans problem menar Lindström, men författarna ger uttryck för sina känslor och upplevelser i nödens stund. Istället för förklaringar finns formuleringar av nöden och ropet på hjälp till Gud. Hjälp att sätta ord på det svåra.

Psaltaren visar oss en Gud som är människans försvarare mot allt som vill bryta ner.
Gud ger oss livet och är den som står på vår sida. "Du vävde mig i moderlivet" och "Jag tackar dig för dina under. Förunderligt är allt du gör" sjunger psalmisten i 139e psalmen i psaltaren.

Det är bara när Gud är frånvarande som lidandet och sjukdomen drabbar människorna.

Men Gud ger hjälp och räddning till slut.

 

I psaltarens 121 psalm kan vi läsa:

Jag ser upp emot bergen: Varifrån skall jag få hjälp? 

Hjälpen kommer från Herren, 

som har gjort himmel och jord...

Herren ska bevara dig i livets alla skiften,

nu och för evigt.

Hela boken finns att ladda ner på nätet om du vill läsa den. 

Klicka här så hittar du den

Alla dessa ord och handlingar - men hur vet vi något om Gud?

Varje söndag står präster och predikanter i alla kyrkor och talar, vi kallar det predikan. Och ännu oftare hålls det andakter och samtal om Gud och tro.
Många fler handlar också efter vad de tror eller vad de hör. Tro ger mod och hopp att leva. Den ger mening i livet och inspirerar till handlingar som förändrar världen.
 
Något som inte så många verkar veta är hur alla dessa människor vet någonting om vad de pratar om, eller vad de lever med eller av.

En grund för allt detta talande och levande är nämligen övertygelsen att Gud själv har valt att avslöja vem Gud är och vad Gud vill med tillvaron på några olika sätt.
Det tydligaste är genom berättelser om vad människor har varit med om som har skrivits ner och samlats i boken som kallas bibeln.

Där har olika människor tolkat sina upplevelser av möten med Gud eller erfarenheter av livets djupdimensioner och skrivit ner dem för deras insikter ska finnas kvar och föras vidare. Särskilt gäller det berättelserna som handlar om Jesus i nya testamentet.

Bibeln är en kunskapskälla att ösa ur för kunskaper om det som vi inte annars vet något om, men det är inte en bok som handlar om sådant som naturvetenskaperna visar fram i sina forskningsresultat i vår egen tid.
Bibeln ger kunskap om existentiella frågor, om tillvarons mening och mål, om Gud och människan, om "vad Gud har gjort för oss och vad Gud vill med oss" som en gammal präst lärde sina konfirmander varje år för länge sedan. Det vill säga om vårt ursprung, om mening med livet och hur vi förverkligar det som stämmer med vårt innersta jag. Inte om universums ålder eller datorteknik.

Men kunskapen finns inte som tabeller eller faktarutor utan som poesi, liknelser, berättelser, stadgar, lagar och bud, som långrandiga skildringar och korta ordspråk eller situationsbilder.
Det är känslofulla och emotionella utrop och torra uppräkningar, det är en textmassa som är mycket svår att tränga in i, men där finns guldkornen, gudstecknen och aha-upplevelserna. 

Min vän Joachim skrev så här på twitter häromdagen "För mig är bibeln (GT) attraktivast som mytiska, episka berättelser, trotsig poesi & brutalärlig beskrivning av människans brottning med Gud och sig själv. Inte som textbok i naturvetenskap." (hans twitterkonto finns här)

Bibeln måste tolkas och bäst sker det i en gemenskap, tillsammans med varandra, men tolkningarna kan inte se ut hur som helst. I centrum finns en bild av Gud som är kärleken och det är i ljuset av den bilden som allt det andra ska förstås.
 
Vi vet något om Gud bara av en enda anledning, Gud har själv gett oss kunskaperna.

Men det slutar inte där... fortsättning följer.