Eva Dahlgren i Västerås och om människans godhet

Jag var på konsert med Eva Dahlgren häromdagen i Västerås.
Hennes klassiska skiva En blekt blondins hjärta fyller 30 år och hon turnerar runt landet med en konsert där hela låtlistan från skivan spelas upp. Plus några till av Evas hits och låtar.
(Om du har spotify kan du höra hela skivan i original här)

Jag gillar Evas texter, som all god poesi är de öppna för flera olika tolkningar samtidigt.
Ängeln i rummet kan vara en överjordisk närvaro, men också en vacker älskarinna eller Eva själv som ber att bli älskad och älskar. Eller allt detta på samma gång.

Likaså sången Vem tänder stjärnorna. Där öppnas sinnet för insikten om hur mycket vi själva inte kan kontrollera, "Hela livet vände, vem valde? Inte jag" skriver Eva.
Där finns kanske en öppning för en skapargud men också samtidigt är det själva kärleken som tänder stjärnor i ögonen som bara hon själv ser. Eller båda som ju är samma sak.
Det var tur skriver hon, men inte ödestro som inte ger någon ro.
En öppning för en skapande vilja eller en skildring av hur slumpmässigt livet är och hur tillfälligheter avgör vad som sker när livet vänder. 

Dikten är öppen för tolkning.

Den fina låten Drömmarna och muren som avslutar skivan är skriven mitt under murens fall.
I den hoppfulla stämning som fanns från 1989 då kalla kriget mellan öst och väst höll på att avslutas. Alla som växte upp i 70- och 80-talet hade fått lära sig att leva med kärnvapenhotet som en realitet. Att på allvar tänka att när som helst kan kärnvapenkriget bryta ut, en rädsla eller oro som alltid fanns för oss alla.
Och nu verkade det försvinna, den känsla av lättnad som spred sig var enorm.
Många skrev låtar och predikade om en ny tid, lyssna till exempel till Tomas Ledins Här kommer den nya tiden eller Scorpions Wind of Change. 

Eva skriver i slutet av låten så här (hela texten här):

-89 sen höst
såg jag väst möta öst
men i svallet av lyckan
dränkte verkligheten min
dröm
dagdröm

Människorna river murar
människor sår frön i bördig jord
höstträd bär kärleksord
människor älskar med varandra
i alla växer tron
på att människan
är god

Det är en stark skildring av hur det kändes, nya möjligheter verkade öppnas och en oanad frihet blev möjlig. Kanske var människan god trots allt?
Hur främmande känns det idag? När krig pågår i Ukraina och klimatkris som inte många tar på allvar nog, när migrationspolitiken blir allt mer ogästvänlig och hårda tag ska till.

Vi människor har enorma möjligheter för skapande, kreativitet och kärlek, att verkligen göra gott, visst är människan god, men inte bara.
Vi har också inom oss risken att göra oss själva och andra illa, destruktiviteten, självupptagenheten, inkröktheten i oss själva som gör att vi utnyttjar och förstör naturen. 

Det är blicken utåt som hjälper oss, att ta in omvärlden, medmänniskor nära och långt borta.
Att lyssna på forskarna och se vad som händer. Att se naturen och djuren.
Att se den andra och känna in hur det vore att vara henne. 

Ytterst kan blicken utåt öppna oss till mer godhet, den blick som ser Gud och Guds kärlek och livgivande kraft. Och där blir blicken utåt också en blick djupast in i oss själva.
Vi är skapade till Guds avbild, skapade till att älska som Gud älskar, skapade till att vara goda. 

Eller som Eva skriver: 

Likt en blomma söker ljus/ Likt poeten söker/ Lev så/ Lev så
Som en äng i sommarskrud/ Lik dess skönhet är du/ Lev så/ Lev så   

Lyssna på Lev så med Eva Dahlgren på Youtube

Om Eva Dahlgren på Wikipedia