Om styrkan och svagheten som vi alla bär, bort från "vi och dem-tänkandet"

Tränar du? Går på gym eller simmar, kanske joggar eller cyklar? Eller en promenad då och då? 

Nästan alla svenskar gör det på något sätt, tränar sin kropp för att orka lite mer eller må bättre. Eller kanske för att göra något åt vikten. 

Alla kan inte göra det förstås och alla vill inte. Ungdomar borde röra på sig mer än de gör, många av oss sitter stilla för mycket. Det är som ett dåligt samvete för många, jag borde träna lite mer. 

När något blir till ett måste eller krav till alla, vem vi än är, då reagerar jag. Vi är så pass olika att det inte finns mycket som kan krävas av alla. 

Idealen som råder nu är att vi ska vara vältränade och starka, just styrka har blivit till som vi säger med beundran, han eller hon är stark!
Ändå är styrka en av de saker som vi har eller inte har i och med våra arvsanlag, visst kan vi träna upp lite mer styrka, men förutsättningarna är olika. Bara den som har anlagen kan bli elitidrottare. 

Vi borde inte dyrka de starka och ännu mindre jämföra oss med dem som är bäst i världen. Risken är att vi ser ner på och till och med föraktar den som är svag på olika sätt, och föraktar oss själva.
Sanningen är att vi alla är svaga på något sätt i olika tider i livet. Alla behöver vi en hjälpande hand ibland. 

När människor delas upp i vi och dem blir det alltid fel, gruppen vi målas upp som goda, starka, fina på alla sätt medan gruppen dem ses som svaga och dåliga, onda och knappt mänskliga. Det är när detta tänkande dras till sin spets som några kan tänka sig att bruka våld eller tvång mot dem andra. 

Sanningen är att vi alla människor är mer lika varandra än vi vågar tänka, alla har vi styrka och svaghet i oss, alla gör vi goda insatser och negativa handlingar, alla pratar vi trams ibland och säger sanningar ibland. 

När vi lär oss att tänka oss alla som ett vi och att alla grupper är blandade kan vi stå emot dem som vill ställa oss mot varandra. Svenskar mot invandrare, män mot kvinnor, utbildade mot outbildade, kristna mot muslimer eller ateister, svenska medborgare mot utlänningar, protestanter mot katoliker, barn mot vuxna, svenskkyrkliga mot pingstvänner och så vidare. Nej köp inte den beskrivningen! 

Vi och dem- tänkande gör oss blinda för sanningen, att vi alla är mer lika varandra än vi tänker.
Alla människor har känslor och drömmar, vill leva goda liv med dem de älskar, vill ha trygghet och frihet, vill få möjlighet att följa sin längtan och leva sant i sitt liv på jorden. 

Jesus öppnar ögonen på en blindfödd man i söndagens text, som finns i Johannesevangeliets kap 9.

Det fanns en tanke att funktionsvariationer och funktionshinder berodde på att en person eller hens förändrar hade syndat. Jesus tar avstånd från den tanken och visar att även tankar som nästan alla människor har kan vara helt fel. 

Även ingrodda sätt att tänka, som vi och dem tankar kan vara helt fel och leda till mycket ont, människor som stöts ut eller föraktas. Polarisering som gör oss till främlingar för varandra och leder till att vi gör varandra illa istället för att hjälpas åt.

En poäng i berättelsen om Jesus och den blindfödde mannen är att det är den (före detta) blinde som får vara den som säger sanningen medan de lärda och mäktiga är helt förvirrade. Den blinde ser och de seende är blinda för vad som sker. 

Vi behöver varandra för att se mera och hitta bättre vägar framåt, vi behöver hitta tillbaka till att vi alla är ett vi. Där hittar vi verklig styrka och kraft med Guds hjälp.

Eller som Martin Luther King sade: