Dagens bok: Marken, andligheten av Petra Carlsson Redell

Jag tog en bild av en präst som firade nattvarden vid altaret i den stora domkyrkan, hen lyfte nattvardsbrödet och sedan bägaren upp med båda händerna, lyfte blicken upp mot mot kyrktaket och himlen därovan när hon sade de viktiga instiftelseorden från Jesus: "Detta är min kropp... gör detta till minne av mig"

Jag kom att tänka på den bilden vid läsningen av Petra Carlsson Redells senaste bok där hon i ett av kapitlen kommer in på den samiske diktaren Paulus Utsis ord och tro skriver:
"Den gud som traditionellt kristna tror finns i höjden, finns då enligt panteismen i marken, stenarna och träden." och det är "liksom samma Gud men nu i marken istället för i himlen". Men jag anar att Carlsson inte vill predika en panteistisk tro istället för den traditionellt kristna utan hon har ett annat ärende. 

Hon visar i sin bok hur talet om Gud tillsammans med många andra aspekter av den världsbild och livssyn som råder i vårt samhälle är präglat av en kolonial situation, orden och språket för att beskriva tillvaron kommer även i vårt eget land från maktens sätt att tala och tänka. 

Carlsson söker sig till en samisk andlighet med en helt annan hållning till naturen än den rådande i det svenska samhället. Hon vidgar också talet om Gud och andligheten med inspiration från den samiska kulturen, till en naturnära levande andlighet och då upptäcker hon att "Orden saknas. Den del av min andlighet som lever i markerna, som knakar i granskogen, glittrar på västkustens vågor, lyser röd i den skånska slättens vallmofält, den står utan ord" s123

Majoritetskulturen har en hållning till naturen som är kluven, å ena sidan är den något annat än vi själva, vi går ut i naturen och studerar den som objekt och skeenden, naturen blir en kuliss som vi rör oss framför, å andra sidan är naturen något vi kan förfoga över och hantera, utnyttja och använda oss av som vi behagar.
Inte någon som har egen rätt till liv, inte ett sammanhang som vi själva är en del av.
Vi har också lärt oss att använda naturen som metafor och symbol för annat, till exempel våra egna känslor eller sinnestillstånd, även då skapar vi en bild av naturen som inte räknar den som något i sig självt. 

I vår moderna syn på naturen finns mycket av grunden till klimatkrisen och förstörelsen av miljön, utrotningen av djurarter och de förödda jordarna. Men också utnyttjande av människor i andra delar av världen för vår egen bekvämlighets eller njutnings skull. 

I boken Marken, andligheten öppnar Carlsson nya perspektiv som inspirerar till en livsnära, kroppslig andlighet mitt i naturen där vi själva ingår. Det är en spännande och innehållsrik bok som tål att återvändas till och reflektera över mycket mer än så. 

Carlsson talar om "det existentiella, om de immateriella och materiella krafter som varken är mätbara eller definierbara. Om allt det som övergår människans förstånd samtidigt som det finns där lika självklart som luften, kärleken och rädslan."  

Och där finns den andlighet som är större än allt och ändå ger livsmod och mening. Som utmanar läsaren att ompröva sitt sätt att leva i den sköra hotade naturen.

 Och kanske börjar det med att rikta blicken mot marken även när vi firar den mest heliga festen av dem alla. 

Dagens bok: Petra Carlsson Redell; Marken, andligheten, Polaris Stockholm 2024

Hör Petra Carlsson Redell tala om sin bok på youtube

Här hittar du boken på Bokbörsen

Miljödiplomering i Falun

Förra söndagen reste jag till Falun, det var dags att överlämna diplomen för pastoratets Miljödiplomering steg 2. 

I Svenska kyrkan finns en modell som kan hjälpa pastorat och församlingar att ta itu med sin hållning till klimatkrisen och miljövänligheten på ett systematiskt och genomgripande sätt. Det som alltså kallas Svenska kyrkans miljödiplomering, följ gärna länken så får du reda på mer.
Det kallas ett ledningssystem där på sidan och det hänger samman med att modellen bygger på beslut i styrande organ, uppsättande av mål och visioner inom olika områden, policyer, genomförande och uppföljning. Med hjälp av ett slags checklistor får församlingen gå igenom allt de gör och fundera över hur det kan göras mer klimatsmart. 

Allt ifrån vad som dukas upp på altaret vid en nattvardsgudstjänst till vilka rengöringsmedel som används när kyrkan ska städas. Det handlar mycket om resor och transporter, där finns det ofta en hel del att göra vad gäller utsläppen, fordon och maskiner byts ut på sikt och fossila bränslen byts ut. Det handlar om vilka inköp församlingen gör och vad som konsumeras. 

Men också om uppvärmningen av lokalerna och inte minst hela begravningsverksamheten.
Ett särskilt bekymmer där är hanteringen av soporna som slängs på kyrkogårdarna och kransar som tyvärr är tillverkade så att de inte går att återvinna, det är mycket plast och ståltråd i dem. Kyrkan tar initiativ och kontaktar blomsterhandlarna, men kanske kan vi när vi köper kransar och blomsteruppsättningar säga till dem som tillverkar dem hur vi vill ha det.
Här finns en film om avfallet på kyrkogårdarna.

Vi som har engagerat oss för klimatet i kyrkan tycker att det är självklart att vi behöver göra vad vi kan för att värna vår jord och försöka se till att vi inte skadar den mera än vi redan har gjort. 

Det hänger samman med tron på Gud som skaparen, en god kärleksfull kraft som vill att jorden och vi själva ska finnas till. Att jorden ska kunna vara en plats för mänskligt liv länge än, för barn och barnbarn och nya generationer.

En psykolog och psykoterapeut som heter Billy Larsson skriver i sin bok om klimatet att det är de kommande generationernas rätt som kan göra skillnad. (Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid - heter hans bok) Hans tes är att vi behöver ändra våra värderingar genom en fokusering på dem som kommer efter oss och deras rätt till goda liv. En intressant bok som jag kan rekommendera förresten!

Den bibliska modellen för hur vi ska leva på jorden är att se oss själva som skapade medskapare. Vi har fått livet och allt vi har som en gåva och vi är helt beroende av att jorden fungerar som den ska, tänk bara på rent vatten och luft att andas eller bin som pollinerar växterna. 

Vi har också ansvar och stora möjligheter att påverka naturen och miljön omkring oss, både på ett destruktivt sätt och ett sätt som värnar om den biologiska mångfalden och klimatet. Vi behöver ändra hur vi lever steg för steg från det sätt som har lett oss hit och slå in på en annan klimatsmartare väg. 

I kyrkan finns begreppet omvändelse. Sällan har det varit så tydligt hur avgörande det är att vi vänder om från det livssätt som förstör naturen, dödar djur och människor till ett livsbejakande mer naturnära sätt att leva. 

Miljödiplomeringen är ett hjälpmedel för församlingar och pastorat som vill ta det här på allvar och därför kunde jag lämna över diplomen med en känsla av hopp och glädje i Falun i söndags. 

Kristine kyrka i Falun från förra årets stiftsfest Härlig är jorden!

En resa till Israel och Palestina

För 20 år sedan var jag med på några resor till mellanöstern, till Israel och Palestina.
Redan då var det oroligt, och det hade pågått länge, kanske från 1940-talet och ännu längre.

Det var intifada och våldsamheter, bombdåd och hårda tag från den israeliska militären, bosättarna la beslag på palestiniers hus och odlingar, separationsmuren hade börjat byggas.
Men det var långt ifrån den katastrofala situationen som råder idag.

Vi mötte människor från olika delar av samhället och besökte kyrkans projekt, skolor, kulturcentra och sjukhus. Vi kunde se själva hur utbildning gav framtidstro och drömmar om liv i fred.

Det var starka möten som med The parents circle - föräldrar från de olika sidorna som hade förlorat sina barn i krigen och konflikten och som möttes för att arbeta för försoning och ett slut på våldet. Vi mötte Rabbis for Human Rights och många andra som arbetade för en fredligare framtid, Svenska teologiska institutet som stöddes av Svenska kyrkan var en viktig mötesplats.   

Ändå ställde vi ofta samma fråga; hur kan ni behålla hoppet så att ni inte ger upp? 

En del av svaret var att de inte kunde annat, det fanns inget alternativ, den som ville leva behövde engagera sig på något sätt för att inte gå under. Passiviteten var inget alternativ, och själva aktiviteten - att göra något tillsammans gjorde att ett hopp kunde leva i dem. 

De flesta hade också det hopp som kommer från tron på en kärleksfull Gud som möter i framtiden med helande och upprättande nåd.

Tron på en framtid som ser annorlunda ut än nutiden, förhoppningar och förväntningar framåt är det som bär oss alla tänker jag, men på olika sätt förstås.

Mina tankar går till dem som vi mötte för så länge sedan, om hur de har det idag, om de fortfarande lever. Vad som har hänt med allt deras arbete för försoning och fred. 

Men så ser jag bilder från gatorna i Israel med stora folkmassor som demonstrerar för fred och slut på våldshandlingarna, vissa är hatiska förstås men andra vill få stopp på kriget. 

Det är inte antisemitism att kritisera staten Israels agerande och politik. Det är att behandla dem som andra stater vars handlingar vi tar avstånd ifrån. 

Just nu är våldsdåden och massakrerna som de makthavande i Israel bland de värsta som har setts i historien. I Olof Palmes kända tal där han räknar upp de värsta illdåden i historien skulle idag vi kunna lägga till Gaza och Västbanken och Libanon.

Kan vi ha något hopp mitt i en utveckling som verkar bli allt värre med krigen och de många andra gigantiska problem som vi står inför? Klimatkrisen och den hotade biologiska mångfalden som de kanske värsta hoten nu. 

Om tron på människors vilja och förmåga är det enda som ger hopp är vi illa ute, det ser mycket mörkt ut. För mig att det enda realistiska hoppet det som kommer av tron på Guds kärleks kraft. Där finns ljus i mörkret och förhoppningsvis kan det inspirera oss var och en att göra det vi kan. 

Även små handlingar om omsorg, omtanke om skapelsen och medmänniskor är värdefulla och kan inspirera andra till mer handling. 

Vi behöver en ny fredens kultur där vi lever tillsammans i Guds sköna skapelse, den ömtåliga livsväven som vi alla är en del av.
Och vi behöver ställa krav på de som har makten,
Det är nog nu!

Med alla levande varelser, om lidande och hopp

När någon av oss har det svårt eller lider kan det hända att det känns som hon eller han är den enda personen i världen. Ensamheten gör det svåra ännu värre. Men tänk om det är så att vi inte alls är ensamma i smärtan och lidandet utan att naturen och allt levande lider med oss, ja till och med Gud själv?

"Hela skapelsen ropar som i födslovåndor" skriver Paulus i Romarbrevet när han skildrar sin tid så full av krig och förföljelser, men han sätter in det som händer i ett kosmiskt perspektiv. Han vidgar den ensamma människans värld till att rymma alla människor, allt levande och hela skapelsen.
Det är ett medlidande.
Människors lidande under brist och våld, krig och grymhet, men också av egna brister och misstag som leder till lidande för andra och en själv. Allt det är en del av hela skapelsens situation, det som Paulus kallar "tomhetens välde", men allt det ska förändras: skapelsen ska befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas" (Romarbrevet 8: 20 och 22)

Friheten väntar och vi har redan fått ett tecken på att livet är starkast, att Gud till sist ska bli allt i alla." Hoppet gäller alla, människor och djur, de döda i dödsriket, naturen och hela kosmos. 

"Frälsningen de kristna ser fram emot är hela skapelsens befrielse. Alla levande varelser är Guds barm som lider och kämpar och befrias tillsammans." 

Paulus använder ord och beskrivningar som lätt går att sätta in i vår existentiella kris, hotet mot liv och natur som klimatkrisen innebär. 
"De kristna är få, men de är bärare av hoppet om hela skapelsens befrielse undan fördärvet."

Så skriver Fredrik Ivarsson i dagens bok. 

I mitt sökande efter litteratur om kyrkorna och klimatkrisen har jag kommit fram till boken "Med alla levande varelser, hopp och motstånd i klimatkrisens skugga" (Argument förlag, 2022)
av Fredrik Ivarsson och Annika Spalde som jag hittade på Bokbörsen. 

Boken ger en rejäl genomgång av ekoteologiska tankar och praktiska idéer för ett liv som är mer i samklang med naturen och skapelsen. Boken har också stor del som innehåller "tidebön med hela skapelsen". Det gör boken till en mycket användbar följeslagare på pilgrimsvandringen eller i samtalsgruppen i en församling. Även om den är en aning för tung för att bära med i ryggsäcken.

Den del jag citerade från är Ivarssons genomgång av bibelns tankar i ljuset av klimatkrisen och en tolkning utifrån ekologiska perspektiv. Han visar på Paulus hoppfulla ord, men också Matteus och Johannes ord i evangelierna och mycket mer. Det är en mycket innehållsrik genomgång som inspirerar till egna tankar.

Annika Spalde ger inspiration till att se skapelsen på ett nytt sätt och hon ger praktiker för fördjupning, det handlar om närvaro i naturen och odling.
Att fira skapelsen i tacksamhet för allt jorden ger, ansvaret förenas med tillfredsställelse och glädje, att uppskatta och värna våra egna kroppar, fira skapelsens skönhet, sabbatens gåva och fira gudstjänster med skapelsen i fokus.

Livet mitt i skapelsen handlar om både hjärta och hjärna, vi kan leva helt och fullt nära naturen på ett nytt sätt när skapelsen blir något vi har en relation till istället för ett materiellt upplag för oss.

Vi är en del av skapelsen inte några som står utanför den, det går att leva med alla levande varelser. 

Både i lidande och glädje, i oro och hopp om befrielse från slaveri.

Vatten, bara vanligt vatten... om klimatkrisen och dopet

Söndagen som gick handlade om dopet och i många kyrkor har det säkert talats om vatten. 

Vattnet är ju livsnödvändigt för oss människor, för djuren och naturen som vi är en del av. Det är vårt viktigaste livsmedel, tillsammans med luften är det något vi inte kan överleva utan. 

Vattnets kretslopp på jorden gör att det kan finnas liv på den här planeten.

Jag hörde att själva livet på jorden kan ha uppkommit genom processer i vatten, en teori talar om en ursoppa där olika kemiska ämnen kunde reagera med varandra, det är spännande och mycket komplext att försöka sätta sig in i det här. När jag nu söker på nätet hittar jag flera olika teorier om livets uppkomst, och i flera av dem spelar vatten i någon form stor roll.

Brist på vatten hotar liv och torka är något av de mest skrämmande farorna mot djur och växtlighet och mot oss människor. Den gör områden helt omöjliga att leva på och det är en sida av klimathotet som redan har blivit verklighet i vissa heta delar av jordklotet.

För mycket vatten är den andra sidan av klimathotet som vi kanske hör talas om oftare, uppvärminingen ger smältande isar som gör att vattennivåer stiger. Tillsammans med extremväder och regn i enorma mängder är översvämningarna ett faktum. Här räcker det inte att tala om klimathot, det är en situation som redan rådet och som vi kan se i nyhetsflödet nästan varje dag. Senast i Tyskland, Brasilien, Ryssland och i veckan bland annat i Båstad, i vårt eget land.

I Falun, på en mur vid Falån har man ristat in vattennivåer vid olika översvämningar och höga vattennivåer. Du ser dem på bilden här. 

Nyligen dök det upp en ny nivå, högt över alla andra. Linjen för 2032 visar på en vattennivå som skulle dränka hela centrala Falun och orsaka enorma skador. Det är en demonstration och kanske en varning för hur det kan gå om det går riktigt illa, en bra tankeställare.

Vattnet är nödvändigt för oss och hela skapelsen, och det som ger de bästa livsmöjligheterna är en ganska exakt balans mellan för lite och för mycket, en balans som finns men som hotas.

Dopet har många betydelser och är öppet för tolkning, det är en handling som talar till oss om samhörighet. Att infogas i och höra till en gemenskap så att alla döpta hör hemma i ett sammanhang av liv och omslutna av kärlek. Det är en handling som talar om liv och befrielse, att gå igenom vattnet och föras ut på andra sidan, genom död till liv till en livssituation där vi har övergått från mörkret till ljuset. 

Vattnet som gör oss fria. Dopet är ett tecken som visar på något som gäller alla. 

Vi är skapade och älskade av Gud. 

Men hur kan vatten ha en sådan stark effekt och betydelse?

Luther ställer frågan i lilla katekesen: Hur kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan?
Hans svar är att det är vatten förenat med Guds ord och tron som förtröstar på det med vattnet förenade ordet. 

Alltså med det livgivande och hotande vattnet gör vi en handling som tolkas med Guds ord och tas emot i förtröstan. 

Vattnet blir ett tecken på att det finns en kärlek utan gräns som omsluter oss, barn och vuxna, människor och hela skapelsen. Symbolerna talar på annat sätt än med ord, genom vattnet men också genom ljus och dopklänning. I en gudstjänst med samlade människor, sång och musik, glädje, stolthet och förhoppningar. Det skapar ett skeende som vill visa på den kärlek som är större än allt och som är värd att lita på. 

En kärlek som gäller alla. 

Det är inte en slump att en av de sånger som mycket ofta sjungs vid dop 

har de här orden: "...att du är älskad för din egen skull". 

Luther som ju är från en annan tid och som använder medeltida och kraftiga ord har något att säga oss om hur en människa bör leva med andra människor. 

"Den gamla människan i oss genom daglig ånger och bättring skall dränkas och dödas med alla synder och onda lustar och att en ny människa dagligen ska framträda och uppstå som skall leva för evigt inför Gud i rättfärdighet och helighet."

Att brottas med klimatkrisen och försöka hitta vägar framåt i den situation där vi redan är ställer stora krav på oss. Vissa värderingar vi har i vårt välfärdsland behöver förändras, kanske till och med dränkas, just för att det är ideal och värderingar som har lett oss hit. En ny livsstil med andra värderingar behövs i vår tid. Eller om du vill, det behövs att vi lämnar den gamla människan i oss och släpper fram en ny människa. 

Den livshållning som dopet visar oss på. 

Går det att undvika att Falun dränks av smältande inlandsisar och extremt regn? 

Hur ser framtiden ut? 

Hur vill du att den ska se ut?

Vid Falån i Falun, inristade årtal visar vattennivån vid olika översvämningar,
vad kommer att hända 2032?

 

Anden och Guds närvaro, närmare än vårt eget hjärta

Nu är pingsten här igen, helgen som handlar om Anden, vår hjälpare.

Hjälparen är någon som är med oss även när vi inte kan se eller känna av närvaron, men som ger oss liv, mod och stöd. 
Det är den som vi kallar Den heliga Ande i kyrkan, och som kan vara svår att förstå sig på eller att fatta.

Anden går att uttrycka på olika sätt men det enklaste är så här.

Gud är med oss. Alltid, nära och kraftfullt, bär Gud oss, som i berättelsen om fotspåren i sanden.
Guds nära närvaro med oss är det som vi kallar den heliga Ande.

Anden vittnar tillsammans med vår ande att vi är Guds barn, står det skrivet.
Det betyder att vi har en kärleksfull Gud som är med oss alltid, utan undantag.

En Gud som alltid vill oss väl och vill att vi ska leva i tro, hopp och kärlek på alla sätt.

Och Gud är närmare oss än vi kan ana.

Med ord från bibeln: Gud är "närmare än vårt eget hjärta".
Det är känslospråk som vi bara kan förstå genom att känna in det.
Närmare än mitt eget hjärta betyder att Gud är närmare än allt annat  och närmare än jag kan förstå.

Eller som det också står; i Gud "är det som vi lever, rör oss och är till".
Vi är inneslutna i Guds närvaro, Gud håller oss i sin hand och omsluter oss på alla sidor.

Guds rike är inom er säger Jesus när lärjungarna undrar hur de ska hitta dit.

Vi är i Gud och Gud är i oss.

Det handlar om livskraften, inspiration, kärlek, hopp och värme. Det vill säga att vi själva lever och är till. Och att de vi bryr oss om och älskar finns till.

Gåvorna från anden är tro, hopp och kärlek på alla möjliga sätt, det är också klarsyn och omsorg.
Det är alla de talanger och förmågor vi har.

Det är vad Gud ger oss varje dag.

Den Heliga Ande är inspiration, engagemang, elden inom oss,
de starka goda känslorna vi bär och som gör livet värt att leva.

Allt det här är Anden som vi påminns om i pingstens tid.

 Hjälparen som redan är nära oss.

Kan det finnas en skapare bakom allt?

Något som har gjort det svårt att tro i vår del av världen är att Gud har gjorts för liten. Schablonbilden av Gud som en skäggig gubbe på ett moln ger oss tanken att Gud skulle vara gammal och trött, likgiltig för vad som sker på jorden och med oss, och därför också likgiltig för oss. Någon som är långt bortom rymder vida eller i en stad ovan molnen.

Andliga sånger är inte till någon hjälp ibland, utan tvärtom. 

Därför några tankar om Guds storhet idag:

Tänk på universum, kan du?

Något ofattbart stort av galaxer och nebulosor, stjärnsystem, ett oräknerligt antal stjärnor och planeter.

Och avstånd som inte går att fånga in med mänskliga hjärnor och som behöver mätas i ljusår. Så långt som ljuset kan färdas under ett år alltså, och ljuset färdas i 300 000 km per sekund.

Ljusåret är cirka 9,46 biljoner kilometer.

Och det observerbara universum har en diameter på omkring 93 miljardet ljusår. Avståndet till de mest avlägsna objekt vi kan se med alla våra hjälpmedel är cirka hälften av det, ungefär 47 miljarder ljusår.

Säger siffrorna något eller är det bara abstrakta siffror och ord? Kanske ändå att det är långt mycket större än vi kan fatta eller förstå?

Tänk dig en energi eller kraft som kan se till att allt detta finns till, gör ett tankeexperiment med mig även om det känns märkligt. Hur skulle den kraft se ut som kunde göra så att allt detta finns till, kraften som är ursprunget till universum?

En teolog använder orden Varats grund - det vill säga den grundkraft som finns bakom, under eller i att allt finns till. Kanske anar du något av storheten eller hur enorm den kraft måste vara för att kunna skapa allt, vara den första orsaken eller första röraren av allt som rör sig. Obegripligt, ok, men är det inte lika obegripligt att allt kommit till från ingenting helt slumpmässigt? 

Inte mindre än så här är den Gud som vi kallar skaparen, det vill säga större än vi kan fatta eller tro. 

Ju mer vi lär oss om universum desto mindre kan vi säga med säkerhet att vi vet, samtidigt är det mycket fascinerande och fantastiskt, kanske så att vi känner förundran som jag skrev om nyligen.

Vad är det allra minsta du kan tänka dig? Ett minimalt litet frö kanske, eller atomer och elektroner, de allra minsta beståndsdelarna i materien, protoner och neutroner.

Så extremt små partiklar att det behövs mycket avancerade instrument för att “se” dem, eller för att räkna ut att de finns där fast vi inte kan se dem. Ett mycket förenklat sätt att tala om dem är att det pågår en rörelse, som en dans av partiklar kring ett centrum som är en kärna, en elektromagnetisk växelverkan av energi i allt som finns. Allt rör sig och det är rörelsen som gör att de finns, eller åtminstone att de finns på det sätt som de finns nu. Hänger du med? Orden räcker inte riktigt till liksom de inte kan fånga in universums storhet.

Gör ett tankeexperiment med mig, tänk dig den energi eller kraft som gör att allt detta pågår och finns, hur skulle den se ut? Varats grund, grundkraften i det allra minsta, existenskraften.

Inte mindre än så här är den Gud som vi kallar skaparen, den som bär existensen, tillvarons bas. 

Tänk på det där lilla fröet som är så litet så att det knappt syns men som rymmer möjligheten till en växt, en planta som kan växa, blomma och bära frukt. I vissa fall bli mycket stora som träd och frambringa nya frön som kan bli nya växter så länge det finns möjligheter till liv på jorden. Och ännu mer avancerat när det gäller djur och oss människor som kan utvecklas och leva på jorden.

Går det att tro på en Skapargud idag, för en någorlunda tänkande människa?

Mitt svar är ja,  det går, det går inte att bevisa, men om vi låter de tecken som finns som talar för Guds existens tala till oss så kanske vi kan komma så långt att det finns en möjlighet att en kraft som vi kan kalla Gud finns. 

Teologer och filosofer har genom tiderna grubblat över den så kallade största filosofiska frågan i alla tider: varför finns det något och inte bara ingenting? 
Alltig har en orsak, men tänk om det finns det en första orsak bakom allt, en första rörare. 
Det mesta verkar så ändamålsenligt och funktionellt, kan det finnas en välvillig kraft i allt som finns, eller en konstruktör som mycket smart har formgivit och ordnat universum, naturen och våra kroppar, stjärnor och planeter, det ekologiska samspelet och årstidernas gång? 

Har någon gett oss en känsla för gott och ont, rätt och fel i själva skapelsen så att vi har ett rättsmedvetande? Visserligen som kan avtrubbas men som ändå ger oss en känslighet för vad som är livgivande och vad som bara är destruktivt?

Det går inte att bevisa men många med mig tycker att det är möjligt att se tecken på en kraft eller energi som verkar, "spår av en vilja som danar" som det står i en psalm.
En varats grund som vi kan kalla Gud.

fortsättning följer.. 

Finns det något hopp?

Medan våren håller på att veckla ut grönskan därute
funderar jag på om det finns något hopp i vår värld som är så full av våld just nu.

Kanske kan mördandet minska i Gaza snart, det kommer signaler om vapenvila men är villkoren möjliga att leva upp till?

Mitt hopp står väldigt lite till makthavare och politiker just nu,
särskilt när jag tänker på klimatkrisen där allt färre vågar agera
medan de vackra orden sprids och blir allt tommare.

Men också om krigen och våldsdåden, det verkar vara stor brist på empati och rimliga vägar framåt.

I Bönboken tradition och liv finns en övning under Världsmiljödagen där man skiljer optimism och hopp från varandra, sedan beskrivs hoppet så här:

"Hoppet har en "arkitektur" som består av gemenskap (vi gör detta tillsammans) ord (alltså ett språk och berättelser för att beskriva läget), bön (vi grundar vårt hopp i Guds kärlek och kraft) och handling (vi gör det som är möjligt i våra sammanhang)."  (Bönboken s 229)

Optimism och pessimism är allt för ofta känslor som inte är så välgrundade.

Många av oss bär optimism, kanske är det nödvändigt att tänka att det kommer att bli bättre för att inte lägga av och ge upp.
Kanske var det till och med en överlevnadsfaktor i hårda tider, att den som kunde behålla en positiv framtidsbild fortsatte att arbeta för sig själv och andra när andra gick under?

Men idag när vi möter andra former av hot behöver vi grunda optimismen på något som kan hjälpa.

Kan det vara gemenskap, ord, bön och handling?

I boken Planetens och kärlekens gränser skriver prästen, naturvetaren och teologen Sara Wrige just om svårigheten att känna hopp inför klimatkrisen.

Särskilt när klimatkrisen blir allt mer synlig och påtaglig.

Nyligen har vi hört nyheter om enorma översvämningar i Burundi och Kenya,

extremväder i Europa och höga flöden i många vattendrag i Sverige.

På olika nivåer blir klimatförändringarna allt mer närvarande på jorden. 

Kan vi ändå känna hopp? eller är det mer rimligt att inte göra det?

Wrige lyfter fram något som hon kallar “det robusta hoppet” som består av två delar.

Det nära hoppet och det framtida hoppet, hon skriver:

“Vi kan tala om hopp som det hopp som är nära (proximate) och här och nu,

eller om det hopp som är längre bort, i den eskatologiska framtiden (ultimate).”  Det eskatologiska eller slutliga hoppet är det hopp i bibeln

som är att framtiden är Guds. En tillvaro med helhet och fullhet och utan lidande.

Hon hävdar i sin artikel att båda dessa behövs för att hitta ett rimligt hopp: 

“Om vi för starkt betonar det nära hoppet, dvs det hopp som skulle säga att
vi tillsammans kommer att klara klimatkrisen, riskerar modlösheten att
övermanna oss när krisen är så stor.

Om vi för starkt betonar det eskatologiska hoppet, 
riskerar vi att blunda för behoven här och nu.”

Vi kan göra något tillsammans, men ibland eller ofta kan vi drabbas av känslan att vi inte kommer någonstans, vi står och stampar eller det går åt fel håll.
Ger vi upp då eller kan vi som Wrige och Bönbokens författare våga lita på Gud?
Be och höra bibelns starka ord av hopp?

Kanske är det så att vi behöver både modet att handla och
öppenheten för Gud för att inte ge upp och för att komma någonstans 

i arbetet för en bättre värld på alla plan. 

Vi kan kalla det ett robust hopp eftersom det är hållbart och 

inte hänger enbart på oss själva men också att det inte är något som sker förutan vårt arbete.  

Det robusta hoppet kräver eller förväntar sig något av oss, nämligen handling.

Wrige talar om att ställa sig till foga och se vår roll i skapelsen som ett stort ansvar

men också en stor möjlighet; vi kan vara med och rädda världen!

Det slutliga hoppet talar om att Gud bär vad som än händer,

om en ny himmel och en ny jord, men inte passiviserande utan befriande till handling. 

Frågan är hur vi ska hitta det robusta hoppet som

samtidigt låter oss agera och lita på Guds kärleks kraft som ska segra.

Kanske har vi svaret där i Bönboken?

Gemenskap, ord, bön och handling!

Länkar

Hör en intervju med Sara Wrige här

Och en podd här

Från min blogg:

Det nära hoppet är vad jag tidigare kallat det svaga hoppet

och det eskatologiska kallade jag det starka hoppet - länk här

Inte hopp eller handling- utan båda

På väg mot hopp eller förtvivlan

Litteratur

Bönboken Tradition och Liv, nu i ny utgåva

Boken finns också på Bokbörsen

Boken Planetens och kärlekens gränser på Bokbörsen
och här på Pricerunner

 

Förundran en början

Tänk dig att komma ut en stjärnklar natt, hitta en plats där det är mörkt och där du kan se den enorma mängden av stjärnor breda ut sig ... kanske grips du av storheten eller av känslan av att det är osäkert vad som är upp eller ned? 

Eller känner du dig liten? 

Den enorma ofattbara storheten i universum går nog inte att fånga in med tanke eller känsla, miljontals stjärnor där ljuset varit på väg i hundratals år för att komma hit och bli synbart för ditt öga.

Vi människor är små i relation till storheten i universum, men ändå är det stort att vara människa.
Själva livets gåva som är svårt att tala om, erfarenheten av att leva, vi vet hur det känns men inte är det lätt att beskriva det i ord. 

Har du som har barn varit med om hur det går till när ett barn upptäcker tillvaron steg för steg med alla sina sinnen? Häpnad och gråt, glädje och förundran. 

Kanske kan du och jag någon gång erfara just den känslan av förundran? För vissa när vi är ute i en skog och tar in livets mångfald, vid en sjö där himlen speglar sig. För andra kanske i nära gemenskap med någon älskad eller vänskap. Eller nu när våren håller på att bryta ut med så mycket livskraft att man häpnar.

Tag en liten stund och tänk efter, när upplevde du förundran eller kanske bara tyckte det var fint och skönt senast? i naturen eller där du var just då.
Om du vill, lyssna på Lalehs fina sång här nedanför på sidan, sången En stund på jorden.

"Jag lade mig på marken och tackade himlen...
 Hur underbart var det, jag var nära"sjunger hon.

Tänk nu att allt det här är hotat, redan har mycket förstörts, djur har utrotats, miljöer är obeboeliga, bomber faller och utplånar allt det förunderliga varje dag. 

Hur kan vi stå ut? All sorg och smärta och vrede, vad ska vi göra med den?

Guds värld håller på att förstöras.

Som tur är pågår arbete för det goda också, människor skickar förnödenheter till de svältande. Andra sliter för att minska koldioxidutsläppen på många olika sätt. 

Låt sorgen och vreden bli till handling, kom med och gör det du kan, du är välkommen!

Kom med och försök påverka dem som har makten i stat och företag att värna om Guds sköna skapelse, vår jord som kan få oss att förundras. 

Det är inte försent att göra det vi kan, att minska förstörelsen. 

Och ta vara på det häpnadsväckande sköna i Guds skapelse.

 

Lästips

Stefan Edman: Förundran, Jordens sång mfl

Biskopsbrevet om klimatet

Bibelord: Psaltaren 8 och 104

Skapelseteologi 3: Luther och skapelsen

Reformatorn och teologen Martin Luther (som levde 1483-1546) är inte obekant för dig som följer min blogg. Men något som jag inte varit inne på hittills är hans syn på skapelsen eller naturen.

I reformationens tid stod Luther i ett arbete att lära ut grundtankarna i det som skulle bli en ny protestantisk kyrka, hans grundtes om rättfärdiggörelsen genom tro behövde förankras i en hel teologisk helhetssyn.

I det läget skriver Luther den lilla och den stora katekesen, den lilla som en pedagogisk lärobok för
alla kristna i församlingarna och den stora till dem som skulle predika.
Den lilla katekesen innehåller frågor och svar som kunde läras in tillsammans med bibelord, bilder och sånger och blev till ett för den tiden mycket fint och utarbetat pedagogiskt hjälpmedel.

När Martin Luther ska skriva sin förklaring till första trosartikeln som handlar om Gud som skaparen blir det till en text som inte är en teori eller filosofi. Det blir istället något som handlar om oss själva, människorna och om livet som en gåva.
Så här står det i lilla katekesen:

”Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”.
Vad betyder det?
Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, har gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu håller det vid liv;
att han ger mig kläder och skor, mat och dryck, hus och hem, maka och barn, åker, boskap och alla ägodelar;
att han var dag försörjer mig rikligt med allt vad jag behöver för livets uppehälle och att han skyddar mig för allt farligt och bevarar mig för allt ont. 

Allt detta gör Gud av sin faderliga godhet och barmhärtighet, utan att jag förtjänar det eller är värd det.
Därför bör jag tacka och lova, tjäna och lyda Gud.
Det är visst och sant.

(Luthers lilla katekes i en ny översättning av Carl-Axel Aurelius och Margareta Brandby-Cöster)

Skapelsen eller naturen ses först och främst som något gott.
Något som är är värt att tacka och lova för. 

Och Gud är skaparen till allt.
Allt är gåva från Gud och särskilt själva livet. Och det ses som en nåd vilket visas i
orden om att det skänks ”utan att jag förtjänar det”.

Berättelsen om skapelsen flyttas från ett principiellt resonemang och teorier till en existentiell nivå
där det handlar om individens eget liv och relationer. Det är det egna personliga jaget som finns till
på grund av en kärleksfull faders godhet.
Men det stannar inte vid jaget utan går vidare till ”alla varelser”.

Den amerikanske lutherforskaren Jordan B Cooper skriver i en artikel att Luthers syn på skapelsen är relationell.
Gud skapar människorna i relation till sig själv och placerar henne mitt i den skapade världen där en mängd olika relationer finns. Till familj och grannar, men också till jorden, plantorna och djuren. Och i relation till sig själv.

Allt ges till människorna som gåva, först av Gud i skapelseverket och ifrån det som jorden ger av växt och liv och sedan genom det egna arbetet och andra människors arbete.
Också det mänskliga arbetet är Guds verk menar Luther, den fördolde guden leder oss nämligen till att göra gott för varandra. Vårt arbete för människan och naturen är Guds verk. Och det betyder att skapelsen pågår, både genom Guds handlande och vårt eget arbete.
Gud håller oss och skapelsen vid liv.

Människans roll i skapelsen fångas in i de korta men innehållsrika orden ”Därför bör jag tacka och lova, tjäna och lyda Gud”.
Att tjäna och lyda Gud är att vara goda förvaltare av Guds skapelse och tjäna sin nästa. Ibland kallas det vår kallelse och handlar om att ta livet och skapelsen på allvar. 

Idag behöver vi en ny reformation skriver Lisa E Dahill i boken ECO-Reformation: Grace and Hope for a Planet in Peril. 

Nämligen en "Eco-reformation".
Det innebär ett nytt sätt att se på vår tro och våra värderingar i en tid då livet som vi känner det är hotat på jorden.

Idag är det andra hot mot mänskligheten och de kristna som råder än det var på Luthers tid:Då handlade det om ett ekonomiskt utnyttjande av de troende (avlatsbreven) och en gärningslära som ledde till en förlamande rädsla som kunde utnyttjas av makthavare. En ny syn på Gud befriade människor till sinnesro och handlingskraft.

Idag står vi inför klimathotet och behöver nya tankar, nya berättelser och handlingsmönster.  Och det är redan på gång, fortsättning följer

Martin Luther, konstnärligt skildrad

Skapelsetro i klimatkrisens tid 2; Irenaeus och den goda skapelsen

Idag möter vi Irenaeus från Lyon som levde ungefär år 130-202. 

Irenaeus föddes i Mindre Asien, det som idag är Turkiet omkring ett hundra år efter den första påsken.

Ett minne som Irenaeus berättar om är när han som ung fick lyssna till Polycarpus, en man som själv hade levt nära Jesus lärjungar. Gripen skriver Irenaeus om hur han minns varje ord som Polycarpus berättade om Jesus.
Polycarpus hade följt Johannes och andra ögonvittnen och han berättade om händelser och ord som kom från Jesus själv.
Det slog Irenaeus hur väl de stämde överens med berättelserna i bibelns evangelier.  

Irenaeus blev präst och senare biskop i det som idag är Lyon i Frankrike, det var år 175. Ungefär och troligen får man lägga till eftersom det finns ganska få källor om Irenaeus och hans liv. Men han skrev mycket och det är genom sina skrifter han är känd.

Irenaeus är en betydelsefull gestalt i kyrkohistorien.
När han levde pågick våldsamma förföljelser mot kristna och många fick dö för sin tro.
Samtidigt pågick debatterna om kyrkan och tron som jag skrev om förra gången om skapelsetro.  

Irenaeus vad med och sökte formulera tolkningar av vad berättelserna om Jesus Kristus och bibelns ord innebar. Den kristna tron skulle uttryckas och avgränsas i den tidiga kyrkan. 
Irenaeus var en av dem som arbetade med att få fram det som brukar kallas en trosregel. Det vill säga korta formuleringar som fångade in det viktigaste i tron och det som kyrkan stod för. De skrev och debatterade och samlades till koncilier och kyrkomöten för att komma överens. Formuleringarna skulle senare utvecklas till de trosbekännelser som fortfarande används i gudstjänsterna i de kristna kyrkorna.

Det som Irenaeus är mest känd för idag är skrifter som gjorde upp med gnostiska läror och föreställningar. Det var en serie på fem böcker som brukar kallas Mot heresierna (Adversus Heresies).

Det fanns en stor mångfald av olika religiösa grupperingar med skiftande tolkningar, en av dessa var den brokiga rörelse som kallas gnostikerna eller gnosticismen.
Ordet gnosis är grekiska och betyder kunskap.
En viktig del i dessa rörelser var att det fanns en hemlig kunskap som bara de själva hade tillgång till, en kunskap som var vägen till räddning. Gnostikerna var inte en samlad eller enhetlig rörelse, deras läror och sätt att leva var mycket spretiga och blandade. Troligen var de inte så många heller, men ändå uppfattade Irenaeus dem som ett hot mot kyrkan. 

Det hängde samman med att gnostikerna hade en mycket negativ värdering av naturen och materien bland annat genom föreställningar om två gudomar. Förenklat handlar det om en ond skapargud (demiurgen) och en god Gud som finns med i Jesu verk.
Den sk demiurgen hade skapat allt materiellt. Gnostikerna menade att den Gud som Jesus visade var en annan Gud som var helt och hållet andlig. Och Jesus var inte enligt dem en verklig människa.

Människan kunde bli fri genom att få kunskap (gnosis) om det här och på olika sätt nå ett slags frälsning i en andlig tillvaro. Det handlade för en del av dem att leva i sträng askes och förneka allt materiellt. Andra menade att det materiella var helt och hållet betydelselöst och kunde behandlas utan hänsyn. 

Irenaeus hävdade utifrån de bibliska skrifterna att den Gud som har skapat universum är samma Gud som visar sig i Jesus och att materien, jorden och livet är betydelsefullt och gott.
Gud vill att jorden och människor ska finnas till och leva goda liv här.

Irenaeus hämtar stöd från bibeln och kyrkans tradition när han hävdar sin linje. Att nå befrielse eller frälsning är inte att förneka livet utan istället bli allt mer människa, att hitta det verkligt mänskliga som vi är skapade till att vara. Jesus var verkligen en människa och han visade hur ett sant mänskligt liv kan gestaltas.

När Irenaeus formulerar sin trosregel är den i tre delar, som trosbekännelserna senare skulle vara utifrån läran om Guds treenighet. Irenaeus skriver att Gud är en Gud, oskapad och obegränsad, skaparen av universum, grunden för all existens och materia. Och Gud skapar från intet. 
Irenaeus skriver vidare att det är Guds Ord, Guds Son, Jesus Kristus, den andra personen i treenigheten som har skapat. Han håller ihop skaparverket med berättelserna om Jesus. Och Anden ger inspiration och förnyar livet.
Irenaeus motsäger den gnostiska dualismen mellan ande och materia och öppnar vägar framåt genom att säga emot läror som ville begränsa tron och snäva in livet.

Människans roll i relation till Gud är att ta emot. 
Gud skapar genom Sonen och ger alla livet. Sonen blir människa bland människor och människornas relation med Gud blir åter gjord hel och öppen. Det är Gud själv som är den agerande. Anden flödar till den mänskliga naturen till att förnya mänskligheten över hela jorden. När nu relationen är helad kan människor leva gott och fritt. 

Människans roll är att ta emot allt detta och låta det forma hur de lever sina liv, hur de är mot varandra och hela skapelsen. 

Den hållning som Ireneaus drev blev senare kyrkans lära och i  trosbekännelsen från Nicea 325 står det att ”Gud är skapare av allt vad synligt och osynligt är”.

Ireneaus hållning öppnar vägen för ett uppvärderande av livet på jorden och betoning av att se helheter mer än dualismer.

Där finns möjligheten till en bred syn där hela skapelsen är vår angelägenhet och vårt ansvar.

Att vara mera hel människa är att leva som skapad skapare i goda relationer med Gud, med varandra och med allt skapat. 

Om Irenaeus på wikipedia

Läs Irenaeus egna skrifter översatta till engelska här

En artikel om Irenaeus på Taizés hemsida

Litteratur:
Robert M. Grant: Irenaeus of Lyon i serien The Early Church Fathers, Routledge 1997

Teologen Gustaf Wingren har skrivit mycket intressant om Ireneaus,
bland annat boken Människa och kristen 1983. Här finns flera texter av Gustaf Wingren

Hur ser du på dig själv människa?

När jag först började att läsa ekoteologi slog det mig att det var två saker som många uppfattade som de avgörande frågorna.

Det är synen på människan och synen på naturen eller skapelsen (som vi brukar säga i kyrkan om universum). Och de två hänger självklart ihop.

Vad är människans roll i naturen, vad är vår plats?
Och vårt uppdrag, vår kallelse som människor på jorden, finns det en sådan?

Det här är en av de avgörande uppfattningarna eller värderingarna för hur vi lever våra liv på jorden. 

Frågan vad gör vi här? Eller inifrån kyrkans perspektiv:
Vad vill Gud med oss och våra liv? Vad är människans djupaste bestämmelse, vad ger våra liv mening? Vad stämmer med det vi är skapade till att vara, som är bäst för naturen och djuren, för våra medmänniskor och för oss själva?

Jag sökte efter idealen och värderingarna som finns i vårt samhälle om vad som är ett riktigt lyckat, lyckligt och framgångsrikt liv. Det finns olika ideal förstås.
Men ett är att vara en rörlig människa som reser runt jorden, som upplever och är med om så mycket som möjligt, som konsumerar lyx och bekvämlighet. Som kan ta del av vilka varor som helst, när som helst för oss själva när vi har lust, utan tanke på hur de har kommit hit till oss.

Jag såg resereklam: Det var mycket om att äntligen få koppla av, att resa bort till värmen och att festa, att shoppa och konsumera, äta och dricka gott. Det fanns gemenskap med de närmaste, men de människor som finns på resmålen var exotiska eller pittoreska inslag. Naturen finns med som blåa varma hav och stränder, ibland som vackra och sköna upplevelser.
Och allt är till för resenären, jaget, den egna upplevelsen står i centrum. Människan är centrum. 

Och det känns verkligen lockande, jag har de värderingarna själv, eller ska man säga; jag har fått dem i mig av vår samhällskultur. Men är inte livet något mer än lyxresor, konsumtion och bekvämlighet?

Det här är vad som kallas en antropocentrisk världsbild. Människan är i centrum.

En blick på bibelns bild av människans roll, vår bestämmelse eller vårt kall i skapelsen, visar att det inte är det egna jaget som är i fokus. I Första mosebokens andra kapitel står det:

"... då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. ... och "Herren Gud tog människan och satte henne i Edens lustgård att bruka och vårda den." (1 Mos 2:7 och 14)

Den existentiella berättelsen vill inte vara en vetenskaplig skildring utan något som talar om andra nivåer i tillvaron. Om värden och mening. Och vår kallelse som människor. 

Människan är en del av skapelsen, inte utanför eller ovanför.
Människans uppdrag, förtroendet hon får är att vakta trädgården och skydda den från skada.

Dessutom är naturen eller skapelsen är inte vår egen utan Guds "Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den." (Psaltaren 24:1)

Teologer har under mycket lång tid talat om vår uppgift på jorden beskrivs som att vara förvaltare.
Vi ska förvalta skapelsen, sköta om den och se till att de som kommer efter oss kan leva här så gott som möjligt. Förvaltaren som vårdar och bevarar. 

I orden "att bruka jorden" ligger jordbruk, att använda jorden till livets nödtorft, men också att få glädjas och förundras över skönheten och allt det fantastiska, att imponeras och njuta.

Vi människor hör hemma på jorden, vi är själva en del av skapelsen och naturen. Vi är en del av det komplexa ekologiska samspelet. Vi är inte varelser som står utanför. 

Det betyder också att vårt ansvar för skapelsen tar med oss själva i bilden, tillsammans med djuren och hela naturen. Det som förgiftar naturen kommer förr eller senare att förgifta djuren och oss själva. Klimatkrisen som påverkar atmosfären och klimatet på hela jorden drabbar också oss själva och barnen.

Vi är kallade att vara förvaltare men kanske är det ännu bättre att använda orden:
vi är skapade medskapare. 

Tanken på en förvaltare kan leda fel som någon som står vid sidan av eller som är ganska passiv, en medskapare är mer aktiv och kan vara konstruktiv, det är att inkludera sig själv och ha förtroendet att agera och handla. 

Vi är beroende av skapelsen för att kunna leva, ha luft att andas och vatten att dricka, vi är beroende av Gud skaparen som ger oss livet, vi är skapade och önskade av någon som är större än oss själva. 

Vi får leva en tid på jorden och vi får vara medskapare, uppdraget innebär att göra livet bättre på alla sätt för hela skapelsen.
Gud är den som älskar skapelsen och ger liv, Gud vill att jorden ska frodas och flöda av mera liv, det ska myllra och växa. Och vi har ansvaret för att vara med, att låta naturen, djuren och hela skapelsen leva. 

Att vara medskapare till den goda skaparen är det som är vår bestämmelse, det som ligger i orden att vi är skapade till Guds avbild.
Det ger riktningen mot Gud och utåt från oss själva, mot medmänniskan och hela skapelsen.

Vi har ett unikt ansvar som inga andra djur kan ha.
Vi är de medvetna varelserna som kan använda redskap i stort och smått, vi har språket som gör att vi kan planera, utforma, samarbeta, kommunicera och tänka på andra alternativ än dem vi ser. Vi kan tänka oss andra världar och andra förhållanden. Vi kan till och med tänka oss en värld av fred.

Biskoparna skriver i sitt biskopsbrev för klimatet att istället för en människocentrerad syn på oss själva och naturen behöver vi: 
en skapelseorienterad livssyn som betonar ömsesidigheten i relationerna inom skapelsen och mellan Gud och skapelsen samtidigt som den värnar om människans särskilda uppdrag och ansvar.  

Hela skapelsen i centrum, är det möjligt?

Hur ser du på dig själv?

Jesus ansikte, altarmålningen i Sura kyrka av Nils Aron Berge

Fastetiden är på gång, vad vill du ha den till?

Fastetiden i kyrkans år ska just börja.
Fastlagssöndagen har passerat och på onsdag är det askonsdagen; dagen då fastan börjar.
Men det är annorlunda i år med de våldsamma hänsynslösa krigen som pågår och som når oss varje dag, via nyheterna. De obegripliga krigen i en värld där var och en vill leva i fred och rättvisa. 

Kanske är det ett hårdare tryck av sorg och besvikelse som ligger över oss när vi ser det som händer och en starkare drift att fly bort från det hela.
Vi loggar in på strömningstjänsterna och följer en tv-serie till eller letar upp komedierna på svtplay eller låter lekprogrammen fylla våra kvällar.

Det är förståeligt men inte bra för oss själva och inte för de många drabbade av våldet och klimatkrisen. Kanske är det så att om vi blundar för allt som händer och alla de många människor som drabbas så händer det också något med oss själva?
Vi blir lite hårdare, lite mer likgiltiga och bedövade och okänsliga, lite mindre mänskliga helt enkelt?
Jag vet, vi kan inte gråta och bryta ihop varje gång vi ser ett dött barn på tv-rutan, då skulle vi aldrig sluta gråta. Men är det inte så att vi behöver vara medvetna om vad allt det här gör med oss?

Fastan handlar om att avstå från något som stör eller tar alldeles för mycket tid från oss för att ha tid med det som verkligen är viktigt i livet. Det som verkligen är viktigt just för dig, inte vad någon annan säger ska vara viktigt.

För väldigt många visar det sig att det verkligen viktiga på något sätt handlar om relationer. Det kan vara relationer med andra människor, med naturen och djuren och med Gud själv.

Fastetiden är en möjlighet att reflektera över vad vi använder vår tid och våra liv till. Det här med att avstå från något är för att ge oss själva utrymme och tid till att tänka och känna. 

Vad händer om vi en liten stund gör det, stannar upp och känner efter i oss själva och tillsammans med varandra försöker våga se vad som händer omkring oss. Och vad det innebär för hur vi lever våra liv.

Varje år finns det en fasteaktion i Svenska kyrkan, en period för att få information och kunskaper om situationen i världen, och en insamling till människor som har det sämre än oss själva.
I många församlingar pågår det aktiviteter av många olika slag för att medvetandegöra oss och samla pengar till behövande. Det skramlas med bössor och säljs soppa och semlor, det är modevisningar och föreläsningar, syföreningauktioner och promenader, det tas kollekt i kyrkor och församlingshem. Väldigt många är engagerade och aktiva och ännu fler bidrar. Det finns säkert plats för dig också om du vill. 

Årets fasteaktion från ACT Svenska kyrkan har rubriken Dela lika och rädda liv. 

Var tionde människa på jorden saknar mat för dagen trots att det finns livsmedel. Problemet är fördelningen, det behövs ett delande. Och där kan vi vara med, vi kan bidra med det vi har själva och påverka dem som har mer makt och rikedomar så att en förändring kan komma till stånd. 

Fattigdomen och hungern leder till mycket lidande och är ofta en bakomliggande orsak till konflikter, våld och krig.
Men bakom matbristen finns också klimatkrisen som påverkar möjligheterna att odla mat. Översvämningar och extremväder förstör inte bara människors hem utan också fält där maten odlas. 

Kanske skulle vi tänka ett steg till och ägna oss åt klimatfasta. (läs om Equmeniakyrkans klimatfasta.) 

Vi som lever i ett av världens rikaste länder är också några som påverkar klimatet mest per person. 

Att klimatfasta är att se närmare på vad det är vi själva gör som släpper ut koldioxid som förvärrar krisen. Allt från vad vi köper till hur vi reser och konsumerar. Alla kan göra något som tillsammans med andra påverkar läget. Kanske bara välja en frukt som inte rest runt jorden eller släcka en lampa som lyser i onödan, kanske tänka på hur och varför vi reser och kanske ta tåget istället för flyget när det går?
Du vet säkert själv vad som ligger nära dig.

Min fasta i åt blir att försöka ägna lite mera tid åt att skriva här, se över mitt klimatfotavtryck och att dra ner på sötsaker och sociala medier, och öva mig att se Gud lite mer - läs här.  

Krigstider på jorden, vad kan vi göra?

Just nu är det svårt att skriva om klimatkrisen som om ingenting annat pågår. Vi vet ju alla att det pågår fruktansvärda krig.

De ofattbara våldsdåden och övergreppen i Ukraina fortsätter även då det inte talas så mycket om dem i media. Drönarna och missilerna sprider död och förödelse, de drabbar slumpmässigt och utan hänsyn. Krigsbrotten pågår. Det är svårt att se någon lösning, hur ska fred kunna slutas?

Bombräderna, husdemoleringarna och morden i Mellanöstern, framför allt i Gaza och terrordåden i Israel hör vi om varje dag.
Antalet döda ökar ständigt och dödandet kommer att väcka hämndbegär under mycket lång tid framåt. Varje barn som krossas under de sammanfallande husen är ett brott mot mänskligheten och skapar en förtvivlan som nästan säkert leder till flera våldsamma dåd i framtiden. Våld föder våld som föder våld..
Även här pågår krigsbrott.

Världens största friluftsfängelse, som Gaza ibland har kallats, har blivit något som allt mer liknar ett koncentrationsläger där människor dör av svält och sjukdom när bomberna inte gett önskat resultat.

Kanske tycker du att jag använder för hårda ord? Jag menar att situationen i Gaza kräver starka ord för att den är så obeskrivligt fruktansvärd. 
Och det blir än värre genom att det inte finns någon flyktväg ut ifrån Gaza. Instängda och utsatta, barn och vuxna dödas och skadas svårt varje dag.

Jag är medveten om att kriget den här gången triggades igång av terrordåden som Hamas gjorde men det som sker nu är verkligen oproportioneligt, utan sans och måtta.
Tanken går till den gammaltestamentliga hållningen "Sker skada, ska du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand osv." (2 Mos 21:23) De gammaltestamentliga buden verkar hårda, men i praktiken var de en begränsning av en vedergällning som kunde gå för långt och kanske aldrig ta slut. 

Inte mer än ett liv för ett liv, ett öga för ett öga var principen. Något som IDF (Den israeliska krigsmakten) har lämnat långt bakom sig. Det är inte en gammaltestamentlig hämnd vi ser alltså utan något som går långt utöver vad som är rimligt, även utifrån dessa gamla bud.  

Jesus kommer med en annan princip av icke-våld.  

En av de journalister som skildrar läget i mellanöstern är Magda Gad och hennes rapporter är nästan för mycket att ta in. Hon kommer de enskilda människorna mycket nära, dem som drabbas av allt detta våld. Och hon visar oss allt detta dödande och lidande som pågår just nu. (här finns hon på x (fd Twitter). 

Det finns många flera konflikter där vapen används nu.
Till och med hos oss själva är det skjutningar, sprängningar och mord som pågår och som vi ofta hör om på nyheterna. 

Det är lätt att bli förtvivlad när vi hör om allt det här. Men hur omskakade och illamående vi än kan bli så får vi inte blunda eller sluta lyssna.
Våldsverkarna vinner bara om vi alla andra låter det ske i tystnad.

Men hur ska vi orka ta till oss, lyssna och försöka förstå vad det är som pågår?  Hur kan människor vara så våldsamma och grymma och så likgiltiga för andra människors liv. Hur ska vi tänka och orka leva med all denna ondska?

När bibeln på sitt symbolrika sätt ska skildra ondskans inträde i skapelsen finns berättelsen om fallet.
Den idylliska paradisträdgården invaderas av något som förändrar situationen för alltid, eller åtminstone så länge mänskligheten finns till. Det är en existentiell berättelse om ondskan och hur den får så stor inverkan på alla våra liv, och den har i sitt centrum en gräns som bryts och en relation som förnekas.

Poängen är inte ormen och frukten utan de är symboler för något mycket större. Det är inte heller en berättelse om hur människan blir myndig och lär sig att skilja mellan gott och ont, som den ofta har tolkats till att vara. Som jag ser det är det en sammanblandning mellan vetenskapens teser och bibelns existentiella berättelser. 

Grundfrågan i syndafallet är några ord som "ormen" säger: inte kommer ni att dö, men om ni äter "blir ni som gudar med kunskap om ont och gott..." Ormen ljuger förstås i berättelsen, det hör till hens figur att förvilla och luras.
Den stora förändringen sker när människorna vill bli gudar och sätter sig själva i Guds ställe.
Gränsen som skulle skydda skapelsen med respekt och ansvarstagande över allt levande bryts. Människan skulle bruka och vårda trädgården men satte sig själv i centrum, istället för både Gud, naturen och djuren. 

Där skadas balansen. Människor som sätter sig själv i centrum blir rivaler till andra människor som har samma ambitioner.
Istället för att tillsammans sträva efter ett gott liv och kunna nå nästan hur långt som helst, kan var och en för sig inte ens göra det behagligt för sig och sina nära. De måste fortsätta att bygga murar och öka skydden mot de andra. 

I den förskjutningen från ett gott liv för oss alla på vår jord till - ett gott liv för mig och de få jag bryr mig om ligger en värld av lidande, våld och krig.

Vi lever i den fallna skapelsen där lidandet och våldet, förstörelsen av livsvillkoren på jorden pågår. 

Men samtidigt pågår något helt annat, vänskap, kärlek, barn får omsorg och växer upp, människor engagerar sig för fred och klimatet och agerar. Vi lever i den kluvna trasiga världen där allt pågår samtidigt.
Vi har båda sidorna inom oss. 

Kanske kan vi inte stoppa krigen och våldsdåden, men vi kan ställa oss på rätt sida och göra det lilla vi kan.

Tillsammans kan det bli rätt mycket. 

Vi lever i den brustna fallna världen och sprickan går rakt igenom oss alla

Några länkar:

Läkare utan gränser - sida om konflikter och krig

Röda korset - om värsta krigen och konflikterna i världen just nu

Utrikespolitiska institutet - sida om konflikter i världen

Magda Gad på Facebook

Magda Gads texter i Expressen (kan kräva inloggning)