Pingst i pandemins tid - om Andens gåvor och livet

Äntligen är det pingst igen. 

Viruspandemin och besöksförbuden kan inte rå på själva skapelsen och årstiderna, 

en bra påminnelse om att sjukdom till sist inte är starkast i tillvaron. 

Nu närmar vi oss sommaren allt mer, och en av de finaste tiderna på året är här.

Tiden då grönskan breder ut sig alltmer i alla sina många ljusa nyanser som ett tecken på livets styrka, tecken som kommer tillbaka varje vår. Tecken som talar till oss med ett annat språk än pressträffarnas och medias ständiga rapporter om flera insjuknade och flera dödsfall.

Visst behöver vi fortfarande hålla ut med avstånd och handtvätt, ännu är det inte över. 

Det känns lite oroligt att många inte orkar fortsätta att vara försiktiga, oro över att det kan leda till att spridningen ökar igen. Jag hoppas vi står ut ett tag till. 

Kanske genom att ta vara på våren och naturen på de sätt vi kan.

För mig är pingsten en verkligt viktig helg med ett budskap som gör stor skillnad i livet.

Budskapet handlar nämligen om att Gud är närmare oss än vi kan ana.

Med ord från bibeln: "närmare än vårt eget hjärta". 

Det är känslospråk som vi kan förstå bara genom att känna in det. 
Någon är närmare mig än mitt eget hjärta, det betyder att Gud är närmare än allt annat 
och närmare än jag kan förstå. 

I Gud "är det som vi lever och rör oss och är till". 

Vi är inneslutna i Guds närvaro, Gud håller oss i sin hand och omsluter oss på alla sidor. 

Guds rike är inom er säger Jesus när lärjungarna undrar hur de ska hitta dit.

Vi är i Gud och Gud är i oss. 

Det handlar om livskraften och värmen. Det vill säga att vi själva lever och är till. 

Och att de vi bryr oss om och älskar finns till. 

Men gåvorna är också klarsyn och omsorg.
Det är alla de talanger och förmågor vi har.
Det är vad Gud ger oss varje dag. 


Här någonstans börjar vi ana vad som menas med den Heliga Ande.  

Inspiration, engagemang, elden inom oss, 

de starka goda känslorna vi bär och som gör livet värt att leva. 

Allt det här är Anden. 

Kommunikationsförmågan, öppningar mellan oss som gör att vi kan mötas 
och förstå varandra på ett sätt som övergår ordens möjligheter. 
Det är Andens gåvor.

Och samtidigt den kraft som gör Jesus levande för oss när vi läser eller hör om honom.

Andens stora gåvor är dessa tre: Tro, hopp och kärlek.

Tänk alla möjliga former och uttryck av tro, att lita på och förtrösta. 

Alla former av hopp och förmåga att se ljust på framtiden, våga tro det blir bättre och att det finns nya möjligheter. Och inspiration att hitta nya vägar framåt, innovation.

Alla former av god kärlek som skapar band mellan oss. Den största gåvan av dem alla, det är kärleken.

Att tänka att allt detta är Den heliga Ande som verkar i oss.
Att allt är Guds gåvor till oss alla.
Det förändrar hur vi ser på tillvaron.
Allt är gåva och allt är lån.

Då handlar det om att se allt detta med glädje och tacksamhet, jag har fått så mycket.
Det handlar om att ta vara på gåvorna och försöka att inte slösa bort dem.
Och att alla de gåvor vi har fått är till för att delas med varandra.
För att göra livet bättre för varandra på alla de sätt vi kan.

Anden är Gud med oss i nuet. Levande närvaro av kraft.

Och mycket mer än orden kan säga.

Psalm 719:
Kom nu, helig Ande, som en låga som en vårvind. 
Kom nu helig Ande, fyll mitt hjärta med din kraft.

Kom nu, helig Ande, gör mig vaksam, gör mig lyhörd
Kom nu, helig Ande, fyll mitt hjärta med din kraft.
(text P Simojoki, P Harling)

Vår vid Finnåkers kursgård

Om Jesus och Jesus Christ Superstar - en kritisk anteckning

På SVTplay går det just nu att se Jesus Christ Superstar - i en konsertversion 
Det är en häftig föreställning med mycket kända artister som sjunger och spelar. De gör ett strålande jobb och har bra stöd från en jublande publik.

Alla de kända melodierna finns med från musikalen av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice som kom redan 1971, och hela berättelsen i musikalen gestaltas.

Nämligen en tolkning av den sista veckan i Jesus från Nasarets liv. Den som vi nyligen har firat i våra kyrkor under påsken.

Det som gör den här musikalen annorlunda från kyrkornas gestaltning i påskspelen eller bibelns berättelser är att hela skeendet (nästan) sker ur en persons synvinkel.

Nämligen Judas Iskariot. Mannen som förrådde Jesus till de judiska makthavarna så att han kunde fängslas, utfrågas och torteras och sedan avrättas på korset.

Det är en berättelse ur en förrädares synvinkel skulle man kunna säga. Och inte förvånansvärt blir det då en helt annan berättelse än bibelns.

Det händer ganska ofta att bibelns berättelser omdiktas eller ses ur olika synvinklar. Det kan ha sitt värde i ett studium av bibeln att försöka se den på olika sätt, tolka på skilda vis och lägga till och dra ifrån.

Ett problem som dyker upp är att slutresultatet i många fall är en helt annan berättelse som säger helt andra saker än den bibliska. Det kan vara tänkvärt och bra, fängslande och gripande. Det kan ha sitt värde på flera sätt.
Men det som sägs kan ibland vara något helt annat än den bibliska berättelsen.
Och i värsta fall något som motsäger den text som skulle tydas.

I vissa delar är Jesus Christ Superstar en väldigt spännande och gripande musikal som har betytt mycket. Den har fått människor att upptäcka Jesus och gett möjlighet att reflektera över existentiella frågor. Där finns de stora livsfrågorna om skuld och förlåtelse, kärlek och längtan, beundran och idoldyrkan och många flera. Den är värd att upplevas och höras.

Men med vissa förbehåll.
Om vi tror att den ger en rättvisande skildring och rimlig tolkning av de bibliska berättelserna om Jesus, hans lidande och död så har vi fel. Den är vinklad och tolkad utifrån precis den tid som den skrevs. 1970-talet med allt det innebär.

En sak som stör mig i musikalen är att det finns ett slags banalisering av lidande och död.
Något som känns extra problematiskt just nu när pandemin härjar.
Kanske kunde det fungera 1970 att ha lättkladda unga flickor som dansar och jublar samtidigt som Jesus bär korset mot avrättningsplatsen?

Just där blir Jesus Christ Superstar närmast stötande för mig.
När musikalen gör lidande till något att nonchalera.
Där Jesus vill få oss att leva oss in i vår medmänniskas svåra situation för att kunna ge hjälp och stöd där skapar musikalen avstånd till den lidande.

Där Jesus delar alla människors plåga gör musikalen lidandet till vars och ens ensak och överger den krossade tillintetgjorda människan, vare sig det är Judas som hänger sig eller Jesus på korset.
Där blir musikalens budskap motsatsen till den bibliska berättelsen.

När det går illa för Judas i slutet av berättelsen lämnar den hans synvinkel och kören sjunger (nästan hånfullt?) Poor old Judas, soo long Judas... 
Han är övergiven till slut.

Bibelns budskap är tvärtom, att vi aldrig är helt ensamma och övergivna. Och det är påsken som visar det genom att Jesus går rakt in i det svåra med oss och för oss.

Wittenberg, Luther pekar på den lidande Jesus Kristus

Om hajen och en växande tro

Det sägs att hajen är så konstruerad att den måste röra på sig för att kunna andas och överleva. Vissa arter sjunker till botten så fort de slutar att simma, om vi ska tro på Wikipedia.

Ungefär så är det med vissa saker i våra liv och i att vara människa.
Att träna är en färskvara säger vissa, och menar då att kroppen kräver rörelse ofta för att konditionen ska hållas uppe. Det går inte att luta sig mot förra höstens träning för att vara i god form nu.

Kanske är det så att vissa aspekter av våra liv antingen måste utvecklas och växa eller tyna bort och dö. Lärdomen eller förmågan vi har måste hållas aktiv om den ska finnas kvar, så kan det vara med förmågan att spela ett instrument eller tala ett främmande språk.
Om vi inte håller i gång genom att öva på gitarren eller tala eller läsa på tyskan så försvinner den kunskapen från oss. Det går kanske lättare att ta upp dem igen när vi har haft förmågan men det kräver en hel del jobb.

Kanske är det så med tron? Att den måste på något sätt vara aktiv för oss om den ska leva och växa.

Hur går det till att få sin egen tro att leva och utvecklas?
Det är en fråga som vi grubblar över den här veckan när rubriken för söndagen är "Att växa i tro".

Jag tänker att vi som vuxna har ett ansvar för vårt eget andliga liv, lika som det kroppsliga, ingen annan kan göra det åt oss, därför är det en mycket viktig söndag och ett viktigt tema.

De grundläggande gamla råden för att hålla tron levande handlar om bön och bibelläsning.

Det regelbundna bönelivet hjälper för att kunna ha en levande tro.
Att lyfta fram det vi bär på inom oss inför Gud, vår längtan och saknad, det vi bryr oss om och oroar oss för. Allt vi vill håller vi upp och benämner inför Guds kärleksfulla närvaro.

Gärna med bestämda tider varje dag som blir till rutiner och håller dem levande.  För mig fungerar det med morgon och aftonbön.

Varför är det så viktigt? Det beror på att tron är i grund och botten en relation med någon annan, någon som är större än oss själva, och som ser oss med välvilja och godhet.
Från Guds sida pågår kommunikationen på många sätt, till exempel i naturen och i ord från medmänniskor och den finns koncentrerad i bibelns skrifter. 

Därför är bibelläsningen den andra viktiga delen av att ha en levande tro som utvecklas.
I bibeln som är människors samlade erfarenheter av Gud under flera tusen år hittar vi berättelser som ger oss nya insikter och hjälper oss att komma vidare. Och det finns alltid mer att hitta i bibelns skrifter, de tål att läsas om och om igen. (jag ska skriva lite om bibeltolkning en annan dag)
Det är viktigt att läsa långsamt och med eftertanke, gärna blandat med bönen.

Bön och bibelläsning tillsammans skapar dialogen som hjälper tron att utvecklas och växa. Vi talar och vi lyssnar, vi ger ut och vi tar emot.

Helst ska det ske i en gemenskap eller i en grupp, det är inte så enkelt att förstå allt själv. vi behöver stötta varandra vi som vill leva med Gud.

För att komma vidare kan vi också tänka på trons tre sidor, huvudet, hjärtat och handen.

Huvudet och tanken behöver vi för att reflektera och analysera tankar om Gud och vad det innebär att vara människa i vår tid. Förnuftet är en av Guds gåvor till oss och det får gärna användas.

Hjärtat har med känslan och fantasin att göra, sången och musiken, gudstjänsterna och gemenskapen med andra.

Handen är handlingen, inget stärker tro och får den att utvecklas så som att leva ut sin tro i verkliga livet, att handla, göra gott för våra medmänniskor. Gripa in där vi kan och göra för vår nästa det som vi skulle vilja att de gjorde för oss.
Att låta orden bli till handling på riktigt.

När vi handlar åt dem som är i karantän, besöker en ensam, ger till en behövande, står upp för en mänsklig rättighet, kritiserar maktmissbruk, värnar om miljön och försöker motverka klimatkrisen (lägg till själv det du vet behöver göras).

När vi handlar för det goda gör vi gott för en medmänniska, men vi kommer också närmare Gud själv. Vi river ner några av de hinder som finns i oss själva och växer som människor.

Att växa i tro är inte något annat än att utvecklas och leva som människa.
De hänger nära samman.
Gud vår skapare vill att vi ska leva och utvecklas och mogna på alla plan.
Också i vår tro.

Vägen till livet som en livsmodell

En väg är en sträcka mellan två platser, men den är så mycket mer.
Det kan vara en bild för väldigt mycket i våra liv. 
Vägen är något som förenar två platser eller personer 
genom att det finns ett sätt att färdas mellan dem.

En väg kan vara metoden, sättet att ta sig dit man önskar. 

Samtidigt är vägen något som skiljer personer åt genom det geografiska avståndet. 
Det är lång väg att gå. 
Eller kanske andra avstånd som finns mellan oss. 

Soldaterna som sjöng under 1a världskriget om den långa vägen till Tipperary kände denna dubbelhet. 
De var långt borta från hem och trygghet men förankringen fanns där, det fanns en plats att återvända till och kanske någon där som väntade.
Eller som texten säger "my heart lies there". Där finns mitt hjärta.

I de bibliska skrifterna finns "vägen" med på flera olika sätt, bland annat på de här två sätten.

När profeten Jesaja uppmanar folket att bereda vägen för Herren handlar det om att de ska göra sig själva beredda. De ska öppna sig för Gud genom att ändra sitt sätt att leva tillsammans med varandra. Det samma talar Johannes döparen om när han bullrar i öknen och talar om omvändelse.

Jesus talar om den breda och den smala vägen som bland annat handlar om det viktiga i att välja själv. Han talar om olika sätt att leva sitt liv. 
Lev mera medvetet och välj din väg istället för att bara följa strömmen och göra som alla andra. 
Det är ett sätt att förstå honom i detta.

Tomas ställer vid ett tillfälle en fråga till Jesus:
Hur ska vi veta vägen? Då får han det märkliga svaret;

Jesus säger Jag är vägen, sanningen och livet.

Det har citatet är väldigt viktigt och lätt att missförstå. 


Det första det säger är att Jesus visar vägen. 
Han levde ju alltigenom kärleksfullt, han visade hur att gott och sant mänskligt liv kan se ut. Han gav ett exempel och en modell, någon värd att efterfölja och försöka likna. Ett ideal som hjälper oss att hitta ett gott liv, och som gör oss fria.

Det andra är att han handlade och talade så att vi förstod vem Gud är. Med både ord och handlingar pekade han på den Gud som är kärleken. 
Han gav oss kunskaperna om både Gud och människor, med andra ord – han visade oss sanningen.

Och genom sin väg genom lidande och död på korset visade han på hoppets verklighet när livet vann på den tredje dagen.

Därför kan han också säga Jag är i Fadern och Fadern är i mig, den som ser mig ser Fadern.
Det vill säga att Jesus med sitt liv, sina ord och handlingar visar vem Gud själv är.
Snart kommer han också att kallas Guds son, för han visar så mycket som det är möjligt i ett människoliv Guds eget väsen. Och det han visar är att Gud är kärleken. 

Det handlar om att ge oss kunskap, men mycket mer än så, djupa insikter, mening och förtröstan. Och en öppen väg. 

Det tredje är detta: I hans person finns mera än bara läraren eller experten som ger teorier och läror, där finns också praktikern, han som går vägen själv och därmed öppnar nya möjligheter.

Vägvisaren Jesus är också den som går vägen själv men också den som öppnar vägen för andra. 
Inte bara vägvisare eller kunskapsförmedlare, utan en som förändrar verkligheten. 

Alla kyrkans och teologernas försoningsläror handlar om detta, hur Jesus öppnar vägen mellan Gud och människor genom ord och handlingar, lidande, död och uppståndelse. 
Vägen öppnas genom att han går den först av alla, han röjer vägen för oss. 

Därför kan vi säga att Jesus är vägen och inte bara visar oss vägen. 
Han är den väg som förenar oss med Gud och oss människor med varandra.

När Jesus avslöjar Gud som kärleken visar han att vägen till Gud är öppen för oss alla. 
Att vi bara behöver ta emot den kärlek Gud ger för att vinna livet.

Det hänger också samman med att vi kristna är kallade att leva i Jesus efterföljd, På plats efter plats, i generation efter generation ska vi i ord och handling 
öka mängden kärlek och hopp.Vi är kallade att gå vägen som går till livet, livets väg att sprida hans befriande och hoppingivande budskap där vi befinner oss, respekt och medmänsklighet på jorden.

Så blir vi en del av vägen som leder till livet, inte själva men i Kristi efterföljd. 
Tillsammans med Kristus.

En väg mellan två orter i Västmanland, den förenar och skiljer dem åt