Väntans tider eller handlingens

Att gå och vänta på något hur känns det?

Det beror på vad det är förstås, en längtan eller positiv förväntan känns ju på ett sätt, lite pirrande men glatt.

Är det ett besked efter läkarbesöket känns det annorlunda, oro, kanske rädsla, måtte det inte vara det värsta! Väntan på något sådant stör tankarna och gör oss upptagna. Trots att vi inte kan göra något åt det grubblar vi.

Är det något riktigt svårt vi väntar på kan det blockera oss totalt. Tänk dig några personer som sitter på Death Row, avdelningen där dödsdömda väntar i ett fängelse på att avrättningen ske ske. Hur är en sådan väntan?   

Att gå och vänta på att det ska hända något när det gäller klimatkrisen gör vissa väldigt arga medan andra misströstar. Hörde du Greta Thunberg i veckan? Annars kan du klicka här.
Hennes tal är fullt av bla-bla-bla.
Så känns det när politiker har klimatmöten som just nu i Egypten på COP 27. Där talar och debatterar de mäktiga i timmar när det som behövs är handling, åtgärder och förändringar. I sådana fall är det rätt och riktigt att vara otålig och påtala det så mycket vi kan. Tjata på så mänga sätt vi kan och vägra att tiga.

I andra fall är tålamodet det viktiga, tålamodet som gör att vi inte ger upp utan står på oss och fortsätter verka för förändringar trots oförståelse och motstånd. Klimatförnekare ger inte upp därför behöver vi stå på oss ännu mer. 

En gammal präst jag kände talade om att vi som kristna ska leva i "ett otåligt tålamod" och det var just den här hållningen han var ute efter.
Den envisa strävan som bara fortsätter i arbetet för att samhället ska bli mera människovänligt och som inte låter motstånd och bakslag knäcka oss. Bakslagen verkar stora just nu med den nya regeringens politik, men regeringar kommer och går.

Framtiden hör till den som inte blundar för kriserna vi lever i utan som tillsammans med andra vågar se vad som händer och gör vad de kan för att förändra läget.
Med Guds hjälp kan vi göra mer än vi anar. 

Mycket är redan gjort och annat är på gång när det gäller klimatkrisen, det händer mycket i många hem med sopsortering och val av miljövänliga alternativ, second hand och fairtrade.

Men det går för sakta och görs för lite i de stora systemen, lagstiftning och stora företag måste också förändras och inte bara enskilda människors agerande. 

Vi kan inte bara gå och vänta längre.