Med alla levande varelser, om lidande och hopp

När någon av oss har det svårt eller lider kan det hända att det känns som hon eller han är den enda personen i världen. Ensamheten gör det svåra ännu värre. Men tänk om det är så att vi inte alls är ensamma i smärtan och lidandet utan att naturen och allt levande lider med oss, ja till och med Gud själv?

"Hela skapelsen ropar som i födslovåndor" skriver Paulus i Romarbrevet när han skildrar sin tid så full av krig och förföljelser, men han sätter in det som händer i ett kosmiskt perspektiv. Han vidgar den ensamma människans värld till att rymma alla människor, allt levande och hela skapelsen.
Det är ett medlidande.
Människors lidande under brist och våld, krig och grymhet, men också av egna brister och misstag som leder till lidande för andra och en själv. Allt det är en del av hela skapelsens situation, det som Paulus kallar "tomhetens välde", men allt det ska förändras: skapelsen ska befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas" (Romarbrevet 8: 20 och 22)

Friheten väntar och vi har redan fått ett tecken på att livet är starkast, att Gud till sist ska bli allt i alla." Hoppet gäller alla, människor och djur, de döda i dödsriket, naturen och hela kosmos. 

"Frälsningen de kristna ser fram emot är hela skapelsens befrielse. Alla levande varelser är Guds barm som lider och kämpar och befrias tillsammans." 

Paulus använder ord och beskrivningar som lätt går att sätta in i vår existentiella kris, hotet mot liv och natur som klimatkrisen innebär. 
"De kristna är få, men de är bärare av hoppet om hela skapelsens befrielse undan fördärvet."

Så skriver Fredrik Ivarsson i dagens bok. 

I mitt sökande efter litteratur om kyrkorna och klimatkrisen har jag kommit fram till boken "Med alla levande varelser, hopp och motstånd i klimatkrisens skugga" (Argument förlag, 2022)
av Fredrik Ivarsson och Annika Spalde som jag hittade på Bokbörsen. 

Boken ger en rejäl genomgång av ekoteologiska tankar och praktiska idéer för ett liv som är mer i samklang med naturen och skapelsen. Boken har också stor del som innehåller "tidebön med hela skapelsen". Det gör boken till en mycket användbar följeslagare på pilgrimsvandringen eller i samtalsgruppen i en församling. Även om den är en aning för tung för att bära med i ryggsäcken.

Den del jag citerade från är Ivarssons genomgång av bibelns tankar i ljuset av klimatkrisen och en tolkning utifrån ekologiska perspektiv. Han visar på Paulus hoppfulla ord, men också Matteus och Johannes ord i evangelierna och mycket mer. Det är en mycket innehållsrik genomgång som inspirerar till egna tankar.

Annika Spalde ger inspiration till att se skapelsen på ett nytt sätt och hon ger praktiker för fördjupning, det handlar om närvaro i naturen och odling.
Att fira skapelsen i tacksamhet för allt jorden ger, ansvaret förenas med tillfredsställelse och glädje, att uppskatta och värna våra egna kroppar, fira skapelsens skönhet, sabbatens gåva och fira gudstjänster med skapelsen i fokus.

Livet mitt i skapelsen handlar om både hjärta och hjärna, vi kan leva helt och fullt nära naturen på ett nytt sätt när skapelsen blir något vi har en relation till istället för ett materiellt upplag för oss.

Vi är en del av skapelsen inte några som står utanför den, det går att leva med alla levande varelser. 

Både i lidande och glädje, i oro och hopp om befrielse från slaveri.

Skapelseteologi 3: Luther och skapelsen

Reformatorn och teologen Martin Luther (som levde 1483-1546) är inte obekant för dig som följer min blogg. Men något som jag inte varit inne på hittills är hans syn på skapelsen eller naturen.

I reformationens tid stod Luther i ett arbete att lära ut grundtankarna i det som skulle bli en ny protestantisk kyrka, hans grundtes om rättfärdiggörelsen genom tro behövde förankras i en hel teologisk helhetssyn.

I det läget skriver Luther den lilla och den stora katekesen, den lilla som en pedagogisk lärobok för
alla kristna i församlingarna och den stora till dem som skulle predika.
Den lilla katekesen innehåller frågor och svar som kunde läras in tillsammans med bibelord, bilder och sånger och blev till ett för den tiden mycket fint och utarbetat pedagogiskt hjälpmedel.

När Martin Luther ska skriva sin förklaring till första trosartikeln som handlar om Gud som skaparen blir det till en text som inte är en teori eller filosofi. Det blir istället något som handlar om oss själva, människorna och om livet som en gåva.
Så här står det i lilla katekesen:

”Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”.
Vad betyder det?
Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, har gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu håller det vid liv;
att han ger mig kläder och skor, mat och dryck, hus och hem, maka och barn, åker, boskap och alla ägodelar;
att han var dag försörjer mig rikligt med allt vad jag behöver för livets uppehälle och att han skyddar mig för allt farligt och bevarar mig för allt ont. 

Allt detta gör Gud av sin faderliga godhet och barmhärtighet, utan att jag förtjänar det eller är värd det.
Därför bör jag tacka och lova, tjäna och lyda Gud.
Det är visst och sant.

(Luthers lilla katekes i en ny översättning av Carl-Axel Aurelius och Margareta Brandby-Cöster)

Skapelsen eller naturen ses först och främst som något gott.
Något som är är värt att tacka och lova för. 

Och Gud är skaparen till allt.
Allt är gåva från Gud och särskilt själva livet. Och det ses som en nåd vilket visas i
orden om att det skänks ”utan att jag förtjänar det”.

Berättelsen om skapelsen flyttas från ett principiellt resonemang och teorier till en existentiell nivå
där det handlar om individens eget liv och relationer. Det är det egna personliga jaget som finns till
på grund av en kärleksfull faders godhet.
Men det stannar inte vid jaget utan går vidare till ”alla varelser”.

Den amerikanske lutherforskaren Jordan B Cooper skriver i en artikel att Luthers syn på skapelsen är relationell.
Gud skapar människorna i relation till sig själv och placerar henne mitt i den skapade världen där en mängd olika relationer finns. Till familj och grannar, men också till jorden, plantorna och djuren. Och i relation till sig själv.

Allt ges till människorna som gåva, först av Gud i skapelseverket och ifrån det som jorden ger av växt och liv och sedan genom det egna arbetet och andra människors arbete.
Också det mänskliga arbetet är Guds verk menar Luther, den fördolde guden leder oss nämligen till att göra gott för varandra. Vårt arbete för människan och naturen är Guds verk. Och det betyder att skapelsen pågår, både genom Guds handlande och vårt eget arbete.
Gud håller oss och skapelsen vid liv.

Människans roll i skapelsen fångas in i de korta men innehållsrika orden ”Därför bör jag tacka och lova, tjäna och lyda Gud”.
Att tjäna och lyda Gud är att vara goda förvaltare av Guds skapelse och tjäna sin nästa. Ibland kallas det vår kallelse och handlar om att ta livet och skapelsen på allvar. 

Idag behöver vi en ny reformation skriver Lisa E Dahill i boken ECO-Reformation: Grace and Hope for a Planet in Peril. 

Nämligen en "Eco-reformation".
Det innebär ett nytt sätt att se på vår tro och våra värderingar i en tid då livet som vi känner det är hotat på jorden.

Idag är det andra hot mot mänskligheten och de kristna som råder än det var på Luthers tid:Då handlade det om ett ekonomiskt utnyttjande av de troende (avlatsbreven) och en gärningslära som ledde till en förlamande rädsla som kunde utnyttjas av makthavare. En ny syn på Gud befriade människor till sinnesro och handlingskraft.

Idag står vi inför klimathotet och behöver nya tankar, nya berättelser och handlingsmönster.  Och det är redan på gång, fortsättning följer

Martin Luther, konstnärligt skildrad

Om att se tillvaron som ett mirakel

Albert Einstein lär ha sagt att det finns två sätt att leva;
det ena sättet som om ingenting vore ett mirakel och det andra som att allt var ett mirakel.

Det är den andra hållningen till livet som vi behöver återvinna skriver Helle Klein i boken Moder jord i klimakteriet. 

Bokens 12 författare vill visa på en helhetssyn och en ny hållning till själva jorden vi lever på.
Att klimatkrisen har kunnat bli så allvarlig och ett hot mot livet hänger samman med att Moder jord varit försummad, nedvärderad och misshandlad (för att inte använda ännu värre ord).

Här finns mycket att inspireras av och tänka vidare över, här finns kunskaper att hämta och tolkningar att reflektera över. Man kan förstås inte hålla med om allt, men är det inte då som vi utmanas att formulera oss på nytt.

Helle Kleins bidrag intresserar mig särskilt. Hennes artikel i den spännande samlingen kallar hon
Det trotsiga hoppet - en profetisk miljöteologi för vår tid.

Klein skriver att hon vill "försöka hitta tillbaka till den gamla skapelseteologiska idén om att kropp och själ hör ihop. Själen är inte förmer än kroppen utan tvärtom handlar trons relationer om sammanhanget mellan människa och människa, människa och skapelse, människa och Gud och människan och henne själv." (s 167)

Klein gräver djupt i de kristna källorna och arbetar med bibeltexter, kyrkofäder och en rad författare som har arbetat med klimathotet och synen på människan och skapelsen.

Hon återvänder flera gånger till Irenenaus från Lyon som jag skrev om nyligen och hans positiva värdering av jorden, livet och människan. Vägen till ett gott liv handlar om att bli mer människa, inte mindre. Och det som berikar våra liv är inte att konsumera allt mer och skaffa den senaste mobilen och andra varor. Nej det är sådant som rör hela oss själva, kultur, naturupplevelser, social trygghet och gemenskap.

Människan, skriver Klein, är skapad av Gud tillsammans med djuren och naturen.
Hon är skapad till Guds avbild och kallad att fortsätta skaparverket i kärlek och omsorg om nästan, djuren, naturen och sig själv. Där finns utgångspunkten för vår situation och vårt uppdrag, det som gör våra liv meningsfulla och är gott för hela skapelsen. 

Men vad var det som blev fel? Hur hamnade vi här med fullskaliga krig och klimatnödläge, med folkmord och våldsdåd i vår närhet?

Klein pekar på den livsstil som har gjort människan till härskare utan medkänsla, hur de med makt utnyttjar jordens resurser hämningslöst och de rika förtrampar de fattiga och förstör naturen.
Och allt bottnar i att människan har tappat bort sin verkliga identitet "Adams nederlag bestod i att han övergav det mänskliga och försökte leka Gud" medan Jesus behåller sin mänsklighet i allt och det blir "en seger över alla djävulska övermänniskoideal och elitism" skriver Klein.

Sedan lyfter Klein fram visionen och hoppet från de bibliska profeterna och nutida tänkare, det trotsiga hoppet om en återställd skapelse.
Den positiva synen på skapelsen kan kombineras med tron på Gud som är en läkandets, omsorgens och kärlekens Gud. 

Den fantastiska skapelsen är värd vår förundran men också vår handling, vi har stort ansvar och stora möjligheter. Bilden av den kraftfulla människan genomsyrar många bibliska skrifter. Ända från skapelseberättelserna där människan skapas till Guds avbild och i psaltaren där människan är krönt med ära och härlighet.

Klein ger en bra genomgång av en god skapelseteologi som kan ge handlingskraft i vår svåra tid, och som kan hjälpa oss att se allt som ett mirakel.

Vid Arbogaån 15 mars 24

Dagens bok:

Birgitta Nyrinder (redaḱtör)

Moder jord i klimakteriet - om klimatkrisen, hot och hopp. Arcus, 2008

Boken kan t.ex hittas på Bokbörsen

eller på Bokia

Hur ser du på dig själv människa?

När jag först började att läsa ekoteologi slog det mig att det var två saker som många uppfattade som de avgörande frågorna.

Det är synen på människan och synen på naturen eller skapelsen (som vi brukar säga i kyrkan om universum). Och de två hänger självklart ihop.

Vad är människans roll i naturen, vad är vår plats?
Och vårt uppdrag, vår kallelse som människor på jorden, finns det en sådan?

Det här är en av de avgörande uppfattningarna eller värderingarna för hur vi lever våra liv på jorden. 

Frågan vad gör vi här? Eller inifrån kyrkans perspektiv:
Vad vill Gud med oss och våra liv? Vad är människans djupaste bestämmelse, vad ger våra liv mening? Vad stämmer med det vi är skapade till att vara, som är bäst för naturen och djuren, för våra medmänniskor och för oss själva?

Jag sökte efter idealen och värderingarna som finns i vårt samhälle om vad som är ett riktigt lyckat, lyckligt och framgångsrikt liv. Det finns olika ideal förstås.
Men ett är att vara en rörlig människa som reser runt jorden, som upplever och är med om så mycket som möjligt, som konsumerar lyx och bekvämlighet. Som kan ta del av vilka varor som helst, när som helst för oss själva när vi har lust, utan tanke på hur de har kommit hit till oss.

Jag såg resereklam: Det var mycket om att äntligen få koppla av, att resa bort till värmen och att festa, att shoppa och konsumera, äta och dricka gott. Det fanns gemenskap med de närmaste, men de människor som finns på resmålen var exotiska eller pittoreska inslag. Naturen finns med som blåa varma hav och stränder, ibland som vackra och sköna upplevelser.
Och allt är till för resenären, jaget, den egna upplevelsen står i centrum. Människan är centrum. 

Och det känns verkligen lockande, jag har de värderingarna själv, eller ska man säga; jag har fått dem i mig av vår samhällskultur. Men är inte livet något mer än lyxresor, konsumtion och bekvämlighet?

Det här är vad som kallas en antropocentrisk världsbild. Människan är i centrum.

En blick på bibelns bild av människans roll, vår bestämmelse eller vårt kall i skapelsen, visar att det inte är det egna jaget som är i fokus. I Första mosebokens andra kapitel står det:

"... då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. ... och "Herren Gud tog människan och satte henne i Edens lustgård att bruka och vårda den." (1 Mos 2:7 och 14)

Den existentiella berättelsen vill inte vara en vetenskaplig skildring utan något som talar om andra nivåer i tillvaron. Om värden och mening. Och vår kallelse som människor. 

Människan är en del av skapelsen, inte utanför eller ovanför.
Människans uppdrag, förtroendet hon får är att vakta trädgården och skydda den från skada.

Dessutom är naturen eller skapelsen är inte vår egen utan Guds "Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den." (Psaltaren 24:1)

Teologer har under mycket lång tid talat om vår uppgift på jorden beskrivs som att vara förvaltare.
Vi ska förvalta skapelsen, sköta om den och se till att de som kommer efter oss kan leva här så gott som möjligt. Förvaltaren som vårdar och bevarar. 

I orden "att bruka jorden" ligger jordbruk, att använda jorden till livets nödtorft, men också att få glädjas och förundras över skönheten och allt det fantastiska, att imponeras och njuta.

Vi människor hör hemma på jorden, vi är själva en del av skapelsen och naturen. Vi är en del av det komplexa ekologiska samspelet. Vi är inte varelser som står utanför. 

Det betyder också att vårt ansvar för skapelsen tar med oss själva i bilden, tillsammans med djuren och hela naturen. Det som förgiftar naturen kommer förr eller senare att förgifta djuren och oss själva. Klimatkrisen som påverkar atmosfären och klimatet på hela jorden drabbar också oss själva och barnen.

Vi är kallade att vara förvaltare men kanske är det ännu bättre att använda orden:
vi är skapade medskapare. 

Tanken på en förvaltare kan leda fel som någon som står vid sidan av eller som är ganska passiv, en medskapare är mer aktiv och kan vara konstruktiv, det är att inkludera sig själv och ha förtroendet att agera och handla. 

Vi är beroende av skapelsen för att kunna leva, ha luft att andas och vatten att dricka, vi är beroende av Gud skaparen som ger oss livet, vi är skapade och önskade av någon som är större än oss själva. 

Vi får leva en tid på jorden och vi får vara medskapare, uppdraget innebär att göra livet bättre på alla sätt för hela skapelsen.
Gud är den som älskar skapelsen och ger liv, Gud vill att jorden ska frodas och flöda av mera liv, det ska myllra och växa. Och vi har ansvaret för att vara med, att låta naturen, djuren och hela skapelsen leva. 

Att vara medskapare till den goda skaparen är det som är vår bestämmelse, det som ligger i orden att vi är skapade till Guds avbild.
Det ger riktningen mot Gud och utåt från oss själva, mot medmänniskan och hela skapelsen.

Vi har ett unikt ansvar som inga andra djur kan ha.
Vi är de medvetna varelserna som kan använda redskap i stort och smått, vi har språket som gör att vi kan planera, utforma, samarbeta, kommunicera och tänka på andra alternativ än dem vi ser. Vi kan tänka oss andra världar och andra förhållanden. Vi kan till och med tänka oss en värld av fred.

Biskoparna skriver i sitt biskopsbrev för klimatet att istället för en människocentrerad syn på oss själva och naturen behöver vi: 
en skapelseorienterad livssyn som betonar ömsesidigheten i relationerna inom skapelsen och mellan Gud och skapelsen samtidigt som den värnar om människans särskilda uppdrag och ansvar.  

Hela skapelsen i centrum, är det möjligt?

Hur ser du på dig själv?

Jesus ansikte, altarmålningen i Sura kyrka av Nils Aron Berge

Klimatkris och ekoteologi

Se på himlens fåglar... se på ängens liljor.. - det är inte ord från naturskyddsföreningen utan från Jesus i Matteusevangeliet kap 6. Och han håller fram fåglar och blommor som exempel för att leva ett gott liv. Det här är en text bland många som visar upp hur viktig skapelsen och miljön är för oss människor på många olika sätt. 

Per Larsson skrev boken Skapelsens frälsning, ekoteologi i miljö- och klimathotens tid redan 2010, men fortfarande är boken en bra grund för den som vill sätta sig in i bibelns budskap och kyrkornas arbete i klimatkrisen. 

Det första som slår mig vid läsningen är hur naturligt och självklart budskapet i bibeln är om att vårda och skydda skapelsen/ naturen är när vi läser med de glasögonen på.   
Från bibelns första bok till den sista finns en syn på naturen som helig och god som skapad av Gud själv. Och då inkluderas även människan och djuren och allt på vår jord. "Skapelsen, skriver Larsson, i sig uttrycker den intima relationen mellan två levande subjekt - en älskande, engagerad Gud och själva naturen, där människan ingår som en särskild och distinkt del." 

En av hemligheterna med en sund ekoteologi är att tänka i helheter och stora processer istället för uppdelningar och fragmentisering.
Hela Treenigheten kopplas till skaparverket, och på det sättet hålls teologin samman, "Gud Fadern skapar genom Gud Sonen i Gud, den heliga Andes kraft" skriver Larsson.
I kyrkor som har betonat Jesus eller Anden så mycket att de tappat bort tron på Skaparen finns risken att miljöengagemanget också förloras. 

Så långt har det gått i vissa evangelikala kretsar att det finns tankegångar om att jorden ändå ska gå under så att det inte är någon idé att göra något åt det. Ibland så långt att de kan hävda att det är bättre att påskynda slutet så att Jesus kommer tillbaka och den nya tiden kommer så fort som möjligt. 

Larsson skriver i inledningen om två grundläggande hållningar från bibeln som är en modell för engagemanget:
"Lovsången till Skapelsens Gud och skapelsens under, hisnande skönhet och variationsrikedom" Och
"Det stora ansvar som anförtrotts människan i hennes kallelse att vara en ödmjuk, lyhörd och trogen del av denna märkliga skapelse" 

Glädjen och njutningen av skönheten och allt det goda i naturen tillsammans med vårt särskilda ansvar som människor alltså. Vi som är medvetna varelser med stora förmågor att tänka och handla, vi har ansvaret att skydda och värna den skapelse som vi själva är en del av.

Larsson visar på en sund teologi och goda förhållningssätt i den den kanske svåraste krisen vi står inför som mänsklighet, klimatkrisen och hoten mot jorden. Han lyfter fram "feltänk" som gör att vi inte tar vårt ansvar och en hållning som kan göra skillnad. 

Vägen framåt handlar om samarbete med alla människor och organisationer som vill, inklusive alla religioner. Det handlar också om en ny livshållning av tacksamhet, ödmjukhet, enkelhet och förnöjsamhet i livsföringen, rättvisa, fred, kärlek, hopp och tro. 

Att leva enklare kanske inte löser det stora klimathotet, men det är ett bidrag till att hitta nya vägar framåt tillsammans med andra handlingar i relation till politik och företag.

Vi behöver inspiration och handlingskraft att ta itu med klimatkrisen så fort som möjligt, här finns en hel del av det. 

Här på bokbörsen kan du hitta ett ex av boken

En recension av boken av Magnus P Wåhlin

En av himlens fåglar, bild från Gotland