Om bröllop utan tvång

Debatten om sk brudöverlämning vid bröllop och vigslar pågår just nu.

Den första reaktionen från mitt håll är att den fina högtid som ett bröllop är och kan vara inte bör förknippas med tvång eller förbud. 

Prästen som viger samman två personer till äktenskapet för ett samtal med de två och i det samtalet gäller det att ta reda på att det är en frivillig ömsesidig relation där båda vill ta steget att gifta sig. 

I och med att en vigsel är en juridiskt giltig handling som leder till äktenskap med en rad bestämmelser finns det krav från myndigheterna att vissa delar ska vara med, bland annat löftena och möjligheten att veta att det är rätt personer som är närvarande. 

En kyrklig vigsel har med de delar som krävs men lägger också till förbön för dem som gifter sig och välsignelse av deras relation och familj.

Hur de närvarande tar sig in i lokalen kan ses som totalt oväsentligt, bara de kommer dit, för närvaron krävs, hos oss gör vi inte vigslar på distans.

Det som kritiseras i debatten är att en äldre man leder in en ung kvinna fram till en annan yngre man, den äldre ser ut att överlämna kvinnan till den yngre mannen, bruden verkar överlämnas från en man till en annan. Därav kommer ordet brudöverlämning. 

De som kritiserar detta menar att det symboliskt gestaltar patriarkatet där män bestämmer över kvinnor istället för det jämlikhetsideal som finns som ett starkt drag i bibel och kristen tro. 

Vigseln som skulle vara ett firande av två fria jämställda personers ömsesidiga löften att hålla sig till varandra verkar bli till något annat för kritikerna. 

Något som hör samman med detta är att gudstjänster i våra kyrkor är mycket genomarbetade och att många formuleringar och ordvändningar har vägts på guldvåg innan de har godkänts att komma med i den svenska kyrkohandboken. Allt som sker och görs inom gudstjänstens ram är tänkt att vara mycket noga utfört och genomtänkt så att det talar samma språk som orden och stämmer med kyrkans tro, bekännelse och lära. 

Därför blir sättet att röra sig i kyrkan också mycket viktigt, för vissa till och med avgörande. 

Några röster som har hörts menar att om den sk brudöverlämningen är med vid vigslar så är det ett tungt argument för kyrkan att avsäga sig vigselrätten och sluta viga samman personer. 

Många i kyrkan har arbetat för att vi ska ha könsneutrala vigslar i kyrkan och att det äntligen har blivit möjligt att visa på Guds kärlek till alla genom bröllop där män gifter sig med män och kvinnor med kvinnor. Det är verkligen ett framsteg. Då känns det som ett tragiskt bakslag när vigslar ser ut att bejaka ojämlika relationer och behålla en könsmaktsordning som är destruktiv och förtryckande.

Men säger brudparet i samtalet före vigseln, så ser inte vi på det. Det är att visa på något annat, den goda relationen mellan far och dotter till exempel.

Problemet med liturgiska ordningar, det vill säga hur människor agerar och rör sig vid gudstjänster i kyrkor och på andra platser, är att de uttrycker något i sig självt, oberoende om alla är medvetna om det eller inte vill se det så.

Ett exempel är nattvarden som delas lika till alla som vill ta emot den utan krav. Den uttrycker därmed både Guds villkorslösa kärlek och Guds vilja att jordens resurser ska delas lika och ingen ska ställas utanför, nattvarden gestaltar med orden i en psalm: “den framtid de fattiga hoppas”. 

Det ser inte bra ut när en äldre man leder en ung kvinna fram till en yngre man för att han ska ta över henne. 

Det ser bättre ut när två jämställda personer går fram tillsammans sida vid sida för att avge sitt ömsesidiga och fria löfte till varandra. 

Men inte är det läge för förbud eller tvång.

Vid vigslar jag har haft har ibland mannen kommit in först och tagit plats långt fram i kyrkan, sedan har bruden kommit in själv, ibland med följe och ibland utan. I sin brudklänning och med blommor har hon gjort sin entré och gått altargången fram som en fri kvinna som har gjort sitt val. 

Det känns bättre!

Även om det förstärker en annan sida av det här med vigslar när det gäller heterosexuella, att det är brudens show och mannen är på sin höjd co-starring, en huvudperson och en biperson. Men det är en annan debatt…

att leva i påsktiden då livets villkor är förändrade

Har du tänkt något på påsken och vad den innebär?

Teologer och tänkare och människor i kyrkorna
har tänkt och skrivit och formulerat mycket kring påsken,
och vad det betyder för oss som lever efter den första påsken.

Men det är som att orden inte räcker till.

Ungefär som när en människa blir förälskad eller får ett barn.
Eller när vi stannar upp vid årets första vitsippsbacke och tar in hur vacker den är. 
Orden blir tunna och fattiga.
Hur ska orden kunna uttrycka att själva livets villkor är ändrade efter påsken.

Påskens berättelser om hur Jesus dog och uppstod från de döda
tolkas uttryckligen i bibeln som en händelse som direkt påverkar oss själva.
Paulus skriver
"Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna.
Ty liksom döden kom genom en människa
kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa" (i 1a Korintierbrevet kap 15 v 21)

I hans sätt att se på tillvaron så kom döden in i skapelsen genom den första människan
som ville sätta sig själv i Guds ställe. Det berättas om det i 1a Moseboken.
Men döden kommer inte som ett straff utan
som en oundviklig konsekvens av handlandet.
I den symbolrika berättelsen om skapelsen och syndafallet
blir konsekvensen av att människan försöker göra sig till Gud
att döden får makten över oss.
Vi har inte kraft att själva stå emot döden.
Att vara människa är att vara begränsad,
vår tid och våra möjligheter har gränser.
Vi kan hejda döden en stund, men inte stoppa den.

Bara den livskraft som finns hos Gud
kan rädda mänskligheten och förändra läget på jorden.
Bara den kan ändra på situationen som är att döden har makten,
och att de starkaste alltid kommer att övervinna de svagare
tills de själva också blir svaga och går under.

En ateistisk syn på tillvaron leder till 
att det inte finns något annat än död och tomhet att vänta för jorden och oss alla.
Att det är kört.
Vi kan inte göra något åt det själva. 

Påskberättelsen visar oss hur Gud blir människa och går in under våra villkor.
Och Gud övervinner dödens makt.
Inte med våld eller tvång utan med kärlekens villkorslöshet.
Jesus står upp för fred och kärlek och förlåtelse ända till slutet. 
Fortfarande finns ondska och död omkring oss,
men den yttersta makten är kärlek, godhet och liv.

Dödens verkliga makt är bruten genom en människa
som levde helt och hållet kärleksfullt.
Kärleken kunde inte besegras av döden, Gud visade sin kraft som ger oss hopp. 

Vi får tro att det finns liv som är starkare än all död också för oss.
Att det finns ett evighetsliv.
Att vi som är förgängliga får kläs i oförgänglighet, som Paulus skriver.
Och då blir det meningsfullt att försöka förändra läget på jorden.
Att öka graden av fred och ansvarstagande för jorden. 

Vi lever i kyrkoåret "i påsktiden" ända fram till Kristi himmelsfärds dag
som i år är den 18 maj.
Det är en tid för reflektion över vad det betyder
att livet är starkare än döden.
Vad det kan innebära för dig och mig,
och för dem vi älskar och hela mänskligheten
och allt som lever på den här planeten.

Men det är också en tid för fest och glädje,
vi har fått de bästa av alla goda nyheter.

Livet är starkare än döden.

Vitsippsbacke nära Arboga

Gud är pacifist - om boken God Without Violence

Är Gud våldsam och dömande eller en fredlig kärleksfull Gud som använder ickevåldsmetoder? Kräver Gud offer och hur kan vi veta vem Gud är?

Det är frågor av det slaget som J Danny Weaver arbetar med i sina böcker.
Och det är något av en sammanfattning av hans tankar som finns i boken som jag läst idag:
God Without Violence.

Weaver är en pensionerad teologiprofessor från Ohio (Bluffton University), han är också Mennonit, ett kristet samfund som är mest kända för sin pacifism och vägran att göra militärtjänst och svära ed, en särskild del av Mennoniterna är Amish-folket.    

Professor Weaver har skrivit en intressant bok som är värd att reflektera över även för den som inte tillhör just hans kyrka, jag återkommer till det. 

Grundtesen i boken är att Jesus visar oss vem Gud är, en klassisk tes inom alla kristna kyrkor, men här betonas att det Jesus visar är en väg som i alla stycken tar avstånd från våld och tvång. Han kan använda starka ord och driva ut månglare ur templet, men han skadar aldrig någon människa.
Detta menar Weaver är sanningen om vem Gud är.
Sedan tar han med sig den grundtesen och ser på bibeln, på försoningsverket och på tankar om dom och tidens slut (som jag vill ta upp en annan dag).

Den första saken som är intressant i hans arbete är synen på bibeln. Vi vet att det finns många ord där Gud beskrivs som våldsam och krävande, där Gud vill att människor ska dödas och där Gud sänder mycket ont. Men det finns också motsatsen, många ord som talar om en ömsint och kärleksfull Gud som skyddar och bevarar.
Istället för att se alla dessa ord som uttalade sanningar huggna i sten vill Weaver se bibeln som ett samtal mellan olika röster som ger sin bild av vem Gud är, i mångfalden och diskussionen finns det motstridande påståenden, det finns rent felaktiga och missledande beskrivningar och det finns andra som ger mer sanningsenliga ord. Mycket tillskrivs Gud som inte alls är Guds handlande och missförstånd förekommer.
Och vi kan se skillnaden genom att se på Jesus, han som är full av kärlek. 

En fråga som Weaver har skrivit flera böcker om är frågan om försoningen, (atonement på engelska). Det vill säga vad det innebär att Jesus dog på korset och uppstod på den tredje dagen.
Det finns olika tolkningar genom historien. Kyrkan har talat mycket om att Jesu död är en försoning, ett skeende som öppnar vägen mellan Gud och människa.
Teologer i olika tider har med hjälp av bibeln och sin tids tänkande försökt förstå och tolka vad som skedde.
Kort kan man säga att Weaver tar avstånd från alla resonemang som finns om att Gud behöver ett offer eller någon att straffa, han vill visa på en ickevåldsförsoning, se lite mer om försoningsläror här på min blogg. 

Weavers sätt att förstå Jesu död och uppståndelse är att starkt betona uppståndelsen, Gud räddar inte genom offer eller våld utan genom att återställa liv. Bilden av Jesus på korset visar på en person som står för kärleken och sin tro vad som än kan hända. Dödandet av Jesus är helt och hållet deras verk som står emot det Jesus stod för och den syn på Gud han visade, de som ville stoppa och tysta honom.
Gud vill inte att någon ska offra sig själv eller sitt liv, Gud offrar inte någon annan, inte sin egen son och inte oss, det är ett aktivt icke-våldsligt motstånd mot utnyttjande och förtryck han visar. Och Gud visar att icke-våldets väg är vägen som ger liv och seger.
Jesus väcks upp från de döda.   

Och därmed kallas alla kristna att följa hans väg, stå emot våldet, visa fram allt det våld som pågår nära och längre bort, och vägra att delta i allt utövande av våld. 

Weaver väcker många intressanta tankar och hjälper till med stoff att göra en reflektion till om våra sätt att tänka och tala om Gud. Han utmanar också alla som vill vara kristna att välja ickevåld och följa den väg Jesus valde.  

Tyvärr saknas då och då en fördjupning och konkretisering i hans bok. Det stannar vid formuleringar som upprepas istället för att ta ett steg till.

Weavers teologi riskerar också att hamna i en för stor skillnad mellan Gud och Jesus, vilket kan bli problematiskt, kanske är det typiskt för hans samfund eller tiden har har verkat i, men problemet är att det ändå blir kvar ett spår av tanken att någon dvs Gud gör saker med en annan dvs Sonen istället för den tro att Gud själv blir en av oss och delar vår situation på alla sätt.

Weaver har vävt samman en läsvärd och tänkvärd bok men det finns anledning att tänka själv och ha koll på varpen och inslagen.     

 Dagens bok:

God Without Violence,
A Theology of the God Revealed in Jesus
av J Denny Weaver,
(second edition) Cascade Books 2020

Länkar:

Ett samtal med J Danny Weaver på Youtube

En podd där J Danny Weaver medverkar

Wikipedia om Christan Pacifism

Från Svenska kyrkans hemsida om Försoning

A response to J Danny Weaver från Anabaptistworld 

Våldets tid och kärlekens väg

Vi lever i en oerhört våldsam tid, kriget i Ukraina pågår och trappas upp steg för steg med ryska offensiver och stora vapenleveranser på gång från väst.
Våldet i vårt eget land finns på nyhetssändningarna varje dag, även om det försvinner i skildringarna om Jordbävningen i Turkiet och Syrien just nu.
Det är mycket ond bråd död just nu. 

Och i kyrkan ska vi samlas kring Kärlekens väg på Fastlagssöndagen.
Det låter som något helt och hållet verklighetsfrämmande och romantiskt, men om vi ser lite närmare på det ligger de nära varandra, världsläget och berättelserna om Jesus som går kärlekens väg.

Jesus visar med sitt sätt att leva att det finns en kärleksfull Gud som är närvarande och ser allt det som pågår just nu, och vi vet att Ukraina, Turkiet och Syrien inte är de enda platserna där människor lider.
Om vi tar Jesus på allvar vet vi att den goda levande Guden står tillsammans med oss och ser vad som sker, att Gud känner varje smärta och förtvivlan och delar varje sorg, att Gud faller tillsammans med alla som stupar eller rasar ner eller tappar taget. Att Gud bär genom allt. 

Hur kan vi veta det?

För att det är kärlekens väg Jesus går, han står fast vid sin väg vad som än kan hända. Vägen som är att stå upp för oss som behöver någon på vår sida, vägen som är att göra som han själv säger: 

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. (Luk 4: 18-19) 

Det som inte syns när du läser det här citatet är att Jesus hoppar över de sista orden, det är ord från Jesaja som Jesus gör till sina egna när han står i Synagogan i Nasaret och läser.
Men han avbryter citatet, och de ord som Jesus inte vill säga handlar om Hämndens dag från vår Gud. (se Jes 61:1)

Han visar nämligen på en annan väg än den där våld möter mera våld, ett annat sätt än hårdare tag för att möta problemen i samhället. Han har kommit för att tjäna och ge sitt liv för många.

Det som behövs är mer medmänsklighet och generositet, inte mindre. 

Eller med andra ord, att fler av oss går kärlekens väg. 

Söndagens texter på Fastlagssöndagen

Om Fastlagssöndagen på Svenska kyrkans hemsida

ACT Svenska kyrkan nu börjar Fasteaktionen Dela lika under samma himmel!

"Se Guds lamm" Bild från Västerås domkyrka

Om folkkyrkan del 1, Folkkyrkoträdet

Det tog lite tid att bestämma sig, den där perioden när jag studerade i Uppsala och grubblade över vad jag skulle göra med mitt liv. 

En av de olika saker som fick mig att välja att satsa på kyrkan och bli präst var när jag upptäckte att kyrkan kan vara en folkkyrka. Jag vill skriva lite om det här på min blogg den närmaste tiden. 

Idag bara kort, några kännetecken och ideal vad som menas med en folkkyrka till skillnad från andra sätt att organisera sig som kyrka. 

Kasta en blick på den här bilden som kommer från biskop Mikael Mogren i Västerås - folkkyrkoträdet. 

Se på den stora vida kronan på trädet - Folkkyrkan är en del av samhället och sträcker sig ut i hela folket där den finns, riktar sig till alla som bor och vistas i församlingen.

Kyrkan har ett viktigt ärende till alla, till var och en personligen och till hela folket: Det som Einar Billing kallade "den villkorslösa och förekommande nåden". Han talade också om syndernas förlåtelse och Guds frid som det viktigaste av allt.

Idag använder vi ofta lite andra ord. Gå till en kyrka på gudstjänst, eller bättre i dessa tider: kom till en digital gudstjänst. Det finns många som du kan vara med på från olika delar av landet. Nästan alltid kommer du att höra orden om att du är älskad. Att Gud ser på dig och oss alla med kärlek och glädje. 

Att detta budskap ska gå ut till var och en av oss är den viktigaste anledningen till att kyrkan finns.   

Folkkyrkan bärs av en ovilja att exkludera eller utesluta någon, tvärtom så finns det ett viktigt uppdrag som kyrkan har att försvara människor som är exkluderade och utsatta.
Folkkyrkan är en kyrka som är till för andra. 

För att kunna verka brett och stort utåt, för att vara en öppen folkkyrka behövs de djupa rötterna.
Kyrkan ska vara djupt förankrad i Guds nåd, bön, gudstjänst, dopet och nattvarden, bibel och reflektion.

Där finns den tydliga identiteten som inte är gränser utan kärna.
Tron på Jesus Kristus.
Och viljan att gå i hans fotspår. Möta människor som han mötte var och en. Med kärlek och omsorg, med förlåtelse och välsignelse och bejakande till att vara myndiga människor som själva kan ta ansvar.

Folkkyrkan ska också därför också vara demokratisk... (fortsättning följer)

Här hittar du digitala gudstjänster och evenemang i Svenska kyrkan

Om konsten att skilja mellan bra och dålig religion och hitta den som befriar

Kan du skilja mellan bra och dålig religion?

I vår kultur finns det fördomsfulla synsätt som gör att all religion bedöms som samma sak, och ofta på ett negativt sätt. 

Det är lika enögt som att dra alla politiska partier och grupperingar över en kam. Att slå ihop dem med alla politiska ideologier från brunsvartaste nazism och fascism till de mest våldsivrande röda revolutionära kommunisterna. Och mena att allt detta är det samma. 

Eller varför inte från idrottens värld låta allt från motionärens joggingrunda och korpfotboll till elitidrotten och olympiaderna, tillsammans med de värsta avarter av dopingskandaler och våldsamma wrestlingkamper vara en och samma sak. 

Kanske tänka att alla droger och mediciner var samma sak? Från kaffe och alvedon till dödande GHB och fentanyl, tillsammans med alkohol, narkotika och psykofarmaka, vacciner och gifter i en enda röra... Är allt detta detsamma? 

Nej vi behöver tänka mer klart än så, även när det gäller religion.  

Biskop Mikael Mogren skriver också om bra och dålig religion i sin senaste artikel, den när han presenterar den nyutkommna "Barnens bästa bibel."  (Här finns en länk den artikeln Mogrens artikel om Barnens bästa bibel,) Läs gärna!

I slutet av artikeln ger han sin bild av skillnaden mellan bra och dålig religion, och hur viktigt det är att öva upp förmågan att skilja mellan de två:

"För de människor som jag växte upp med var det självklart att de kunde skilja på bra och dålig religion. 

Att sätta ljus i en utomhusgran i advent, det var bra religion. Likaså dop, konfirmation, julgudstjänster, kyrkliga begravningar, lussekatter och adventskalendern räknades till bra religion. 
Däremot förtryck i Guds namn, terror, ojämlikhet, religiös elitism, tvång och hot, det var dålig religion. 

Den religion som de där hemma försvarade var en positiv kraft som gav trygghet och hemvist. De människor jag talar om skulle ha avskytt Knutby. Med rätta såg de sin egen religiösa hemvist som ett skydd mot fanatiker och extremism."

Kanske kan skillnaden mellan den goda och den dåliga religionen sammanfattas på ett mycket enkelt sätt. Den goda religionen ger kraft och mod. Kristus kom för att ge glädje, befrielse och frihet.
Han kom för att ge liv och hopp. 

Den dåliga religionen, vad den än kallas, ger helt andra effekter. Tvång, förtryck och terror och dessutom föraktfull hållning till andra människor. Båda våld och livsförnekande hållning. 

Jag tänker att där beror på att religion är ungefär som kärlek.
Det rör hela oss själva och våra liv.
Tron är inte någon liten aning som man kan ignorera och som inte spelar så stor roll. Den är livsavgörande och påverkar hela människan, tankar, känslor, ens tolkning av vad som händer i livet, vad som är viktigt och oviktigt, vad som är gott och ont, rätt och fel osv.

Därför är det avgörande vad som är innehållet i en människas tro. Vad en människa tror på kommer att färga allt i den människans liv.
Det här rör oss alla, även de som inte menar sig ha en religion tror ju alltid på något som det mest värdefulla i livet. Alla har något som angår henne mer än allt annat. Och det är avgörande vad detta är som får vara centralt i livet.
 
Vad tror en hatisk människa på som fördömer andra, spottar och fräser åt den som inte ser på tillvaron som hon själv? Är det kanske en hatisk dömande gud istället för en älskande förlåtande Gud?

Religion är något så kraftfullt, det kan ta fram det allra bästa inom oss eller det allra värsta.
Den kan göra oss fria och handlingskraftiga eller låsa in oss i krav och förbud.

Se till att det du tror på är Gud själv, kärleken som kommer till oss som ett litet barn, som gör oss fria och ger oss hopp. 

Tro inte på avgudar eller falska livstolkningar som begränsar ditt liv eller gör dig elak och föraktfull mot andra. 

Välj livet och en sund teologi!

Adventstid, om en handling som talar mer än ord

Jesus rider in i Jerusalem på en åsna.
Med den handlingen talar han mer än alla ord.

Folket jublar när de ser honom, de fylls av glädje eftersom de ser någonting de känner igen.
I mannen på åsnan kan de se sig själva och samtidigt sanningen om livet.

De känner igen budskapet från honom i sina hjärtan.
Att maktutövning och våld, krigsredskap och förakt inte hör hemma i det goda livet. 

De ser öppenhet, dialog, ömsesidighet och kärlek, befrielse från rädsla och lättnaden i att vara accepterad och bejakad som vi är. Det är livets goda. Och allt det är det som Jesus kommer med.

Jesus visar att Gud själv kommer till oss där vi redan är.
Vi behöver inte anstränga oss eller kämpa för att hitta fram till den högste och det goda.
Vi behöver inte först bli andliga nog eller goda nog, inte bli perfekta eller duga i alla andras ögon. 

Gud ser oss och älskar oss som vi är. Inte som den vi skulle kunna bli om vi bara gjorde lite mer. 

Gud är redan hos oss med all sin kärlek och går med oss genom livet vad som än kan ske.

Kärlekens Gud möter oss där vi är och med sin omsorg om oss gör Gud oss fria att vara dem vi är.
Gud är en av oss, delar vår situation och står på vår sida.
Det är vad Jesus säger med sin handling. Att rida in på en åsna.

Där börjar det och där kommer ett uppdrag till oss: vi duger att vara med i den rörelse som är till för att göra livet på den här jorden bättre.
Vi kallas att vara med på fredens och kärlekens väg just där vi själva bor och på alla platser där vi finns och har kontakter.
Det handlar om att älska sin nästa som sig själv och att göra för våra medmänniskor det som vi vill att de ska göra för oss.

Gud vill ge oss hoppets ljus och modet att leva fria och samtidigt dela livet och ge varandra stöd.

Livet på den här planeten är bedrövligt för allt för många, men vi kan förändra det om vi hjälps åt.

Vi kan möta varandra som han en gång mötte folket i Jerusalem med kärlek och lyhördhet, på samma nivå utan att döma eller se ned på andra.

Gud som är kärleken tvingar sig aldrig på någon människa, men vill gå med oss på vägen.
Gud vill ta med oss i uppdraget att göra livet bättre för människor.
Gud leder oss fram genom mörker till ljus. 

Tänd adventsljuset i mörkret och vet att ljuset är starkare än mörkret.

Sjung med om du vill och känn hoppet!

Från youtube sjunger Uppsala Domkyrkas gosskör: Bereden väg för Herran, psalm 103: