Dags för nya sommarkläder eller att göra något åt textilslöseriet?

Snart är sommaren här, våren tvekar men är på gång. 

Kanske är det dags för nya sommarkläder? Garderoben kanske behöver nya tillskott, eller hur ser det ut?

Det sägs att klädindustrin släpper ut mer koldioxid än världens flyg och sjöfart tillsammans. (en uppgift från Sydsvenskan, citerad av Elisabet Gerle)
Naturskyddsföreningen har tagit fram siffrorna, kläder och skor står för 10 % av utsläppet medan flyg står för 3,8 och sjöfart 3,6 procent. Vi svenskar köper över femton kilo kläder och textilier och av dessa slängs nästan 8 kilo bort.

Se där! En bra möjlighet att göra något åt koldioxidutsläppen för var och en av oss.

Modeindustrin försöker sälja med argument om längre hållbarhet och kvalitet och medveten konsumtion, och de är på rätt väg.
Men många av oss är vana att köpa mycket billiga kläder som produceras till så låg kostnad som möjligt. Inte sällan med barnarbete eller extremt dåliga arbetsvillkor där miljöhänsyn är helt frånvarande. Sedan transporteras de runt halva jordklotet med fartyg och långtradare.
Här finns det mycket att göra!

Mycket händer på second-hand sidan, på Tradera och Myrorna går det att hitta fina kläder.
De gör bra insatser tillsammans med flera andra aktörer och loppisar för att ta vara på kläder och en rad andra varor istället för att slänga dem. (till exempel Erikshjälpen, PMU, Röda korset och många flera)
Den cirkulära handeln är på gång, men skulle den inte stöttas bättre från myndigheterna? Till exempel genom att inte beskatta den?

Det som saknas är bra sätt att samla in och återvinna kläder och textiler, varför går det så sakta?
Det finns metoder och mycket bra initiativ och information som hos Stockholm vatten och avfall. 

Vi själva är som vanligt både en del av problemet och kan vara en del av lösningen, det beror på hur vi själva agerar. Vi kan tänka efter hur vi vill göra och försöka leva så ansvarigt som möjligt.
Att använda konsumentmakten genom att välja vad vi köper är inte det sämsta.

Och det är viktigt på flera sätt, men det behövs något mer.

Gerle skriver "Men individuella val räcker inte när det gäller politiska, strukturella förändringar som måste genomföras på en högre nivå" och hon påpekar att vi kan rikta en förväntan på åtgärder från våra politiker. Vi kan påverka dem att våga mera.

På våra arbetsplatser och företag kan vi som arbetar också göra en hel del, och i föreningar eller andra sammanslutningar du är med i. Du ser själv hur det ser ut med förbrukning och avfall och återvinning, till exempel.

Svenska kyrkan har en färdplan för klimatet med högt satta krav, så här är målet inom konsumtion och investeringar som handlar om det här området:
"resurseffektivitet, delande, återbruk, cirkulära lösningar och lågt klimatavtryck eftersträvas i största möjliga mån vid inköp och konsumtion på alla nivåer i Svenska kyrkan."

Prata med din församling om hur det går
och ännu bättre engagera dig och hjälp till!

Konfirmation i Arboga, ett bra exempel på återanvändning av kläder

Läs mera här

Spelar det någon roll om vi försöker leva miljövänligt från min blogg

En blogg från Svenska kyrkan i Örebro om att leva mer hållbart

Naturskyddsföreningen om våra kläder

Naturskyddsföreningen, så tillverkas våra kläder

Lindex: återvinn och återanvänd mera

Regeringen: förslag på ny cirkulär hantering av textil

Dagens bok:

Elisabet Gerle. Vi är inte idioter, Klimat, ekonomi och demokrati, Korpen 2023

Hopp eller handling? Nej båda!

Jag vill inte ha ert tal om hopp, jag vill att ni ska gripas av panik! sade Greta Thunberg i ett känt tal: det behövs handling nu, som när ert hus håller på att brinna ner.

Vi ska inte hålla på med värderingsförändringar nej det är handling som behövs nu, ändring av beteenden kommer först, läste jag i en insändare i veckan. En mycket bra insändare förresten, läs den gärna.

Själv skrev jag igår till några bekanta: vi får inte fastna i att bara arbeta med våra känslor kring klimatkrisen, nej nu behöver vi komma till skott, ja just det: till handling.

Det behövs riktiga förändringar som ger effekt i mängden utsläpp och skapar hållbarhet. 

Problemet är bara att om inte den minsta gnista av hopp finns, det vill säga om hopplöshet råder, då blir det ingen handling alls, det är ju ingen idé!
Om det inte finns en värdering att jorden är värd att rädda, utan positiva värderingar av livet på jorden blir det heller ingen handling.

Det som behövs är ett slags växelspel mellan hoppfullhet och handlingar som kan växa till att bli värderingar inom oss och bli till ännu mer handling. Värderingar och handling tillsammans.
Då kan det hända att de till och med kan förändra hur vi lever våra liv och hur våra samhällen fungerar. 

Vi behöver ha koll på våra känslor så att de inte förlamar oss eller gör oss likgiltiga, men sedan är det handling som behövs. 

Känns det stressigt eller krävande? Ja, problemet är att det är ganska bråttom. 

Stefan Edmans bok "Bråttom men inte kört" (Votum förlag 2020) fångar med sin rubrik in läget för att kunna rädda så mycket som möjligt, tiden rinner ut.
Det är för övrigt en bok som ger mycket kunskaper kring läget 2020 vad gäller klimatet på många olika sätt. Boken är faktaspäckad och kan användas som ett uppslagsbok med sitt upplägg med frågor och svar.

DNs sida om klimatet just nu räknar ner tiden, nu är det mellan 5 och 6 år vi har på oss att sluta släppa ut koldioxid om vi ska nå målet som är maximalt 1,5 graders uppvärmning. 

En annan bok som jag vill rekommendera är Ett liv på vår planet av David Attenborough.
Författaren berättar om sitt långa liv på jorden och sina spännande resor med sitt arbete att göra naturfilmer. Samtidigt ger Attenborough både hopp och varningar. Han målar upp vad som skulle kunna hända med vår jord å ena sidan om vi bara fortsätter som idag, och å andra sidan om vi lyckas med omställningen.
I sin saklig framställning lyckas han också skildra det fantastiska och förunderliga i skapelsen, inte minst när har kommer in på hur naturen kan återvinna en balans som försvunnit. 

Redan biskopsbrevet om klimatet 2019 tog upp frågan om hopp och handling.
De skriver om hoppet som befriar till handling, hoppet som bygger på prognoser och antaganden för att vara förankrat i verkligheten, och sedan inriktar sig på vad som är möjligt. Ett realistiskt hopp som hjälper oss att lämna vanmakten bakom oss. 

Biskoparna skriver: "Klimatkrisen är mer än en fråga om optimism eller pessimism. Den är en fråga om att agera utifrån ett hopp som befriar till handling - och om en handling som i sin tur väcker, stärker och sprider hopp" (s 57)

Det har nämligen visat sig att det bästa sättet att bryta känslorna av hopplöshet är att verkligen göra något, att handla. Även om det något litet så minskar känslan av hopplöshet när vi ser att det går att göra något. När vi ser att vi kan förändra en sak så inser vi att det finns möjligheter att förändra flera.

Så handla second hand, köp fairtrade och ekologiskt när du kan, sortera och återvinn, gå samman med andra, ja du vet själv... och låt hoppet växa så att vi tillsammans kan göra allt mer.
Med både handling och hoppfullhet.

Spelar det någon roll att du och jag försöker leva mer miljövänligt?

Kanske gör du som jag? Försöker göra det du kan när det gäller miljön?

Sopsorterar och köper second hand så mycket som möjligt, väljer klimatvänligt när det går på olika sätt, väljer bort att flyga, köper fairtrade och ekologiskt ganska ofta och reflekterar över transporterna (jag kör biogasbil.)

Men kanske du tänker som jag ibland: vad är det för mening? Min lilla insats gör nog inte stor skillnad i det stora hela, i den överväldigande klimatkrisen där själva livet på jorden hotas.

Nog är det så att mitt lilla bidrag inte har så stor betydelse om man räknar på koldioxidutsläppen och de stora systemen, men kanske har det betydelse på andra sätt?

Under hösten kom påven ut med en ny rundskrivelse som handlar om klimatkrisen, den kallas Laudate Deum och det var en uppdatering och komplettering av den stora klimatskriften från påvestolen som kom 2015, Laudato Si.

På slutet av skriften Laudate Deum för påven fram en anledning till att det ändå är viktigt att vi, vanliga människor i våra privata liv gör vad vi kan. “Ansträngningar som hushållen gör för att reducera luftföroreningar och sopor, att konsumera med måttfullhet skapar en ny kultur” (punkt 71 i skriften) min översättning. 

Att våra familjer och de olika gemenskaper som vi ingår i låter sina vanor förändras, det kan bygga en kultur av ansvarstagande som kan vara en grund för den större förändringen som behövs i samhället. I Påvens skrift lyfts detta fram som en kontrast och en kritik mot hur politiker och de mäktiga agerar, vilket är för lite och för långsamt.

Om det genom ditt och mitt sätt att leva och hantera miljön sprider sig en motkultur av omsorg och varsamhet med vår jord och vår miljö så kan det kanske hända saker. Konsumentmakten är också en viktig del av vad vi kan göra.  

I dagens Arboga tidning (och kanske i flera av Bonnier medias tidningar) skriver klimatskribenten, läraren och forskaren Johanna Björklund om samma fråga som jag grunnade på.

Spelar det någon roll vad jag, den enskilda individen gör när det gäller “rättvisemärkt, ekologiskt, sopsortering och inte flyger på semester”. 

Hennes svar är att en persons handlingar läggs till andras, steg för steg blir de till mer effektiva insatser när vi blir allt fler som gör något. Särskilt om vi tänker på oss svenskar med vårt stora förbrukande av naturresurser och som släpper ut oproportionerligt mycket växthusgaser. Det betyder mycket att just vi förändrar vårt sätt att leva.

Hon skriver “den viktigaste anledningen att fortsätta agera är att jag bidrar till att sprida aktivt hopp och påverka medmänniskor.” Och hon lägger till: att visa för makthavare att vi bryr oss och att vi ställer krav. (Arboga tidning 8 januari 2024)

Det är mycket viktigt vad var och en av oss gör när det gäller miljö och klimat på flera olika sätt, och vi inte ska gömma det under skäppan utan att också visa det lite mer tydligt för vår omgivning. 

Men jag vill lägga till att det lilla jag kan göra behöver kombineras med att ställa krav på dem som har inflytande över de stora utsläppen och den stora påverkan av klimatet, den politiska makten, företagarna och industrierna. 

Alla behövs för att kunna bevara vår jord, den som påven så vackert kallar “vårt gemensamma hem”. 

Julbelysning i Arboga