Glasgow och allhelgona och hoppet

Se upp för ett falskt hopp! Det var Boris Johnson, premiärministern i Storbritannien som talade på klimatmötet i Glasgow. 
Med hans egna ord:"We must take care to guard against false hope and not to think in any way that the job is done, because it is not - there is still a very long way to go," sade Johnson enligt Reuters. 

Han varnade alltså för ett falskt hopp som kunde lura oss att tro att jobbet nu var gjort när det gäller klimatkrisen. Och det vi har gjort fram till nu är bara början på en stor förändring av hela vårt samhällssystem och våra vanor på många olika plan om temperaturhöjningen ska hållas nere.

Men det är lätt att känna sig skeptisk och missmodig, åtminstone för mig är det lätt att tvivla på att vi kommer att klara av det.
Många vill så gärna semestra på varma platser och resa med flyg, vi vill gärna transportera oss själva och varor, många företag tänker på kortsiktiga vinster och politiker vill bli omvalda och sitta kvar vid makten. De vågar inte göra så stora förändringar som skulle behövas.
Ändå finns det anledning till hopp. Inte ett tomt hopp att sova gott på utan ett hopp som gör oss fria att göra det vi kan. 

Idag vill jag skriva några rader om hoppet som befriar, och det är hopp som har två delar eller som är av två olika slag. Det svaga hoppet och det starka hoppet.

I allhelgonatid tänker vi på de människor som har gått före oss, de som har dött och som vi saknar. Det är också en tid för att tänka på människor som är förebilder och som vi kan lära oss mycket av. De som kallas helgon.
Det är en hoppets helg i kyrkan där vi tänder ljus och läser fina texter om hoppet om det eviga livet och den tillvaro där Guds vilja ska ske. "Se jag gör allting nytt" säger Gud i bibeln. Och så målas en bild upp av nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. Där ingen plåga och inget lidande längre ska finnas. Vid livets slut, tillvarons slut och jordens slut finns en kärlek som omsluter allt och alla.
För Gud är alla levande och Guds löften gäller vad som än händer. 

Det jag har skrivit om här är det starka hoppet. Ett hopp som ingenting kan ta bort eller krossa, ett hopp som inte beror på oss människor eller vad vi kan lyckas med.
Det är ett hopp som vilar på Gud själv, tillvarons ursprung och mål, varats grund. Den starka Guden som handlar och talar och Guds ord blir verklighet. 

Det starka hoppet kan befria oss från mycket av oro och rädsla, det kan göra oss fria från att resignera eller ge upp, det ger handlingskraft och mod att ta itu med kriser och problem.
Det är också hoppet som bär inför klimatkrisen och allt det svåra vi möter.

Det starka hoppet hjälper oss också att hålla det svaga hoppet levande.
Det svaga hoppet handlar om övertygelsen att historien går att förändra.
Vi människor har stora möjligheter att påverka klimatet och att göra något åt fattigdom, sjukdomar och svält på vår jord.
Det kan bli bättre för oss själva och många människor på vår jord.
Jag kallar det ett svagt hopp för att det är mycket mer osäkert än det starka.
Det är möjligt att förändra jorden, men kanske är det för många som inte vill? Det kan bli bättre, men det kan också bli sämre.
Det beror på oss själva, men också andra människor, mest dem som har makt och inflytande. men vi alla kan göra något. Det är ett svagt hopp eftersom det är osäkert, men det är inget tomt hopp som låter oss slå oss till ro. Det är inte Gud som vill att fattigdom och miljöförstöring ska finnas, det är mekanismer som människor ligger bakom och som går att förändra, om vi vill.

Det starka hoppet sjöng Levi Petrus om
"Himmel och jord må brinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar."
Gud ger aldrig upp om oss och vår jord. 

Det gäller nu att inte vi heller ger upp, och inte nöjer oss med ett falskt hopp.
Vi alla behövs för att den här jorden ska vara ett gott hem för dem som kommer efter oss.

Ljusbäraren i Linköpings domkyrka

Vi förlossas, ormen krossas - om påskens betydelse i nuet

Påsken är kristendomens centrum med budskapet om Jesu död och uppståndelse.
Det är en tydlig och klart berättelse som nästan alla kan förstå och gripas av, en berättelse om mod och svek, om nederlag och seger, om död och liv.
Berättelsen om Jesus och hans lärjungar under den sista veckan. 

Men vad betyder händelsen, hur ska vi förstå och tolka det som sker när Jesus grymt avrättas på ett kors och när graven visar sig tom på tredje dagen. 

Just i år närmar jag mig påskveckans händelser tillsammans med Einar Billing och hans bok Försoningen.
Att läsa Billing är inte det lättaste, svenska språket har förändrats ganska mycket på 100 år. Billing skriver också på ett sätt som rör sig mer som en spiral av tankegångar än en rak linje av argument.
Det sägs att studenterna i Uppsala som hade Billing som sin professor talade om "Billings borrande", hans föreläsningar var svårbegripliga och han tvekade inte att gräva så djupt som möjligt i sitt ämne även om det tog tid.
Men för den som orkade lyssna kom alltid tänkvärda insikter och meningar som tålde att fundera vidare på. Så är det också att läsa Billing. 

Det enkla tydliga sättet att förstå påskens budskap är det här: Att Jesus uppstår från de döda visar att livet är starkare än döden, trots alla hot mot livet som vi ser varje dag.
Det innebär att Gud är starkare än allt som bryter ner, Gud segrar över ondskan.
Och det räcker långt. Kanske långt nog för många. 

Men några av oss funderar vidare, tänker över hur det kan hänga ihop, hur vi kan förstå vad som hänt. Det gör Billing och han visar på en tolkning:

Häng med nu på ett Billings borrande, och vi låter honom skriva själv ur boken "Försoningen". 

"Låt oss ett ögonblick stanna här" skriver Billing
"Vi se, att vi åter stå inför den tankegång, som vi från början betecknade som "huvudlinjen".
Jesu ena gärning, fullföljd genom hans jordeliv, hans död, hans uppståndelse, hans liv såsom den himmelske Herren: en enda stor nådegärning fyllande århundradena; Jesus också i sin död och uppståndelse handlande å Guds vägnar;
Gud ... givande honom, som offrat sig i döden, rätt att bära Guds förlåtelse, hans rättfärdiggörelse till dem, själv tillförande dem sin rättfärdighet genom honom den levande; döden närmast blott en punkt på denna linje, men dock den allt avgörande. Detta är och förblir huvudlinjen." (Försoningen sidan 94)

Billing lyfter här fram tron att Jesus är sänd av Gud, Gud visar sig själv i verkliga historiska händelser. Och att Jesus är en och den samme genom historien, under hans jordeliv med allt Jesus sade och gjorde: han befriade, upprättade och utmanade människor han mötte.
Han ena gärning - betyder den samma enda handlingen, en sammanhållen hållning som finns med hela vägen. 
Jesu död och uppståndelse visar på samma sak som det han visade i sitt jordiska liv, kärlek och omsorg. Men också hur viktigt det är att leva gott och behandla andra väl, med kärlek och så som vi själva vill bli behandlade.
Jesus ser alla som lider och är utsatta och uppmanar till bättring, skärp er och se till att ta ansvar för skapelsen och varandra - med ett nyare språk.
Men också syndernas förlåtelse - det som betyder att allt som blivit fel kan lämnas och nya möjligheter finnas. 

Nu menar Billing att Jesus är den levande och närvarande "som den himmelska Herren", det vill säga är nära och aktiv i nuet. Han är här och han är den samma och har samma budskap till oss. Han ger oss nu samma kunskaper och möjligheter, samma förlåtelse, upprättelse och utmaning och han gör det i Guds namn.

Det är en del av uppståndelsens mening - att han kan vara oss nära och ge oss inspiration och nåd och liv nu och i varje tid. 
Det är den stora "nådegärningen", och den är långt mer än bara teori eller en intellektuell övning. Det är att bli fria att leva, förlossas till frihet på många olika plan. 

Och där kommer detta med rättfärdigheten in. Vi människor klarar inte att helt och hållet leva upp till rättfärdighetens krav själva. Det är kraven att leva gott och sant, äkta och kärleksfullt med alla människor och hela skapelsen. Det enorma kravet får oss att se att vi alla har brister och misslyckas ibland.

Gud kan inte vika från kravet - att vi ska leva rättfärdigt, det står fast, inte minst för alla deras skull som lider på vår jord.
För att förstå detta behöver vi se att Gud i bibeln hela tiden gör allt för att det goda ska segra över det onda, livet över döden och mörkret över ljuset. Om Gud skulle pruta på sin rättfärdighet skulle det betyda att Gud låter det onda ske och låta det besegra det goda. Detta är otänkbart. Gud står fast för livet och mot allt och alla som förstör skapelsen,  Gud säger nej till att låta människor och djur lida. 

Vi som inte orkar eller klarar av att vara så goda och leva rätt hamnar på fel sida, vi är en del av problemet istället för att vara en del av lösningen. Det betyder att vi borde dömas skyldiga, straffas.

Men det stannar inte där. "för att ej tvingas att döma utan alltjämt få gå till alla dessa trevande, famlande, i sig själva förlorade människobarn med sitt gamla evangelium nu och till dagarnas ände - därför går han i döden" skriver Billing.

För att slippa döma och straffa går Jesus i döden.
Och det är kärlekens väg, att istället för krav och dom och förkastelse över oss får vi nya möjligheter.

Anledningen till att det bara finns två alternativ - dom eller död handlar om att kompromiss mellan gott och ont inte är möjlig - en sådan kompromiss är det ondas seger. Det onda kan heller inte besegras med mer makt eller våld eller krossande kraft, bara på ett sätt: 

"Så segrar i Jesu död ej blott Guds alla rättfärdighetens regler genombrytande kärlek, utan ock den rättfärdighet som orubbligt håller sin motsats mot orättfärdigheten vid makt."

Det är kärleken som är det enda som kan besegra ondskan, som bryter igenom regler och krav utan att ge upp sitt motstånd mot det onda - orättfärdigheten. Kärleken som ger allt för de älskade som är vi.

Billing stannar inför "Jesu död på korset, besinnande vem han var, som där led, och vad som fört honom dit, märka vi, att vi stå inför det ställföreträdande lidandets faktum." 

När Jesus själv går in i dödens mörker, djupast in i lidandets smärta så gör han det istället för oss alla. Det är ställföreträdande - han går in så att vi ska slippa.
Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led (se Jesaja 53)
Jesus går före oss, längst in i ångesten. Det är korsets väg.
Och genom att gå rakt igenom mörkret och dödsskuggans dal besegrar han döden och mörkret.
Allt är förändrat. 

Han kämpar för oss alla och hans seger har kommit oss alla till godo; "den kunde det emedan det var Guds kärlek som i hans död segrade över världens synd." skriver Billing.

Allt är förändrat, för även när vi får lida under våra liv kan vi hålla fast vid korsets tecken, vårt lidande har blivit mindre hopplöst förtvivlat eftersom vi vet att livet segrar till slut.

Och allt detta befriar oss till handling, vi kan släppa grämelsen över det som blev fel och oron över att vara bra nog. Vi är förlåtna och älskade. Vi går med den levande som är med oss alltid. 

Vi är fria att ta itu med de stora överlevnadsfrågorna, med klimatkrisen och pandemin, orättvisorna, fattigdom och hunger och ensamhet i världen. 

Detta är en del av det påsken handlar om, och ett sätt att borra sig in i bibelns och trons budskap på djupet. 

Om en vision som ger antikroppar mot hopplösheten

 En lite kryptisk rad fanns med i söndagens gammaltestamentliga läsning i kyrkan. Så här står det: "Fiskare ska stå längst stranden, från En-Gedi till En Eglajim skall deras nät ligga på tork."

Profeten Hesekiel håller på att skildra den hoppfulla ljusa framtid som han har löftet om ska komma, i skildringen har en flod med levande, friskt och klart vatten stor betydelse. Det friska vattnet ska vara så livgivande att när det rinner ut i havet ska till och med saltvattnet bli friskt och fullt av fisk i överflöd. Det ska vimla. På båda sidorna om floden ska träd växa, de ska ständigt bära frukt till näring åt folket och deras blad ska aldrig vissna. Och bladen ska ge läkedom.

Läkedom nära och tillgängligt för alla, läkedom som kan bota och hela. Som till och med kan rå på virus och cancer, reumatism och malaria, aids och alla de sjukdomar som plågar oss så mycket. 

Visst är det en hoppfull framtidsvision profeten målar upp, en vision som är mer än en fantasi eller önskedröm utan som grundar sig i ett löfte.   

En vision eller framtidsbild som vi vågar tro på gör all skillnad i världen, den gör oss fria från hopplöshet eller modlöshet. Gör oss fria att kunna handla för det goda och att alltid se framåt med förväntan.

En Gedi och En Eglajim var två platser i den torra ödsliga och livshotande öknen vid Döda havet, den sjö som är så salt så att ingenting kan leva där. Det är bland de mest livsfientliga platserna som finns på jorden.
När Hesekiel skriver att till och med där ska fiskare kunna fiska och låta sina nät ligga på tork, då anar vi vilken storslagen vision det är som profeten målar upp. Där verkligen död ska vändas till nytt liv.

Löftet om livet kommer från Gud själv, skaparen och livets ursprung.

Allhelgonatid, vad vågar vi hoppas på? Himlen - ett underskattat resmål.

Hur ser det ut egentligen, hoppet om en himmel eller ett evighetsliv som finns i kristen tro? 

Vad händer när vi dör?

Himlen är ett underskattat resmål av Hans-Erik Lindström kom ut för ett par år sedan.
Den erfarne pilgrimsprästen med en rad böcker bakom sig om pilgrimsvandringar och det enkla livet, grundaren av Ny Gemenskap med sin tydliga diakonala profil har nu ett annat resmål i kikaren än pilgrimens vila vid dagens slut efter en mödosam vandring. Eller har han det?

I Allhelgonatid tänder vi ljus på gravarna och präster talar om hopp och liv på många olika sätt vid minnesgudstjänster i kyrkor och på nätet. 

Vi kan också lyssna på musik som ger hopp på olika sätt. Som en Spotifylista om hopp från Svenska kyrkan till exempel.

Men hur ser hoppet ut och vad gör medvetandet om att vi är dödliga med oss? 

Lindström skriver personligt och varmt om egna upplevelser. Pilgrimsvandringar möter tankar och formuleringar ur världslitteraturen. Bibelns ord och erfarenheter från de hemlösas Stockholm möts. Nära döden upplevelser och inre behov och längtan får mötas och resultatet blir en bok värd att återkomma till, läsa långsamt och samtala om med andra.

I en del av boken tar Lindström itu med teodiceproblemet, det dilemma som kanske var och en behöver brottas med någon gång i livet. Lidandets och orättvisans problem. "jag kunde inte acceptera en gudsbild där Gud som har all makt och därmed skulle kunna ingripa mot lidande och orättvisor, av någon outgrundlig anledning inte gör det" skriver Lindström (s 89 i boken). 

Han brottas med sin gudsbild och kommer så småningom fram till insikten att Guds makt är något annat än det vi brukar tänka på när vi talar om makt. "Guds makt över människan var en kärlekens makt"
Allt vad Gud vill är kärlek och därför är Gud aldrig orsak till lidande av något slag. Däremot är Gud med i allt lidande på jorden, hos var och en som lider och inte minst hos dem som har det allra svårast. Gud kan inte låta bli att vara där därför att Gud älskar. (s.91) Guds kärlek leder därför fram till korset. Att Gud älskar så mycket att Gud ger allt, till och med själva livet för oss och hela sin skapelse. 

Och där kommer Lindström in på bokens tema som blir ett slags svar på lidandets problem. 

Han skriver "Gud har ett skyddsnät för alla dem som oförskyllt lider. Om jag inte trodde att Gud tog hand om den lilla judiska flickan som inte orkade tigga längre på andra sidan döden, om jag inte trodde på nåd, rättvisa och kärlek för alla de miljoner barn som dör utan att ha levat - då skulle jag knappt själv orka leva.
Jag tror alltså att Guds kärleks makt på andra sidan döden är oändligt stor. I den kärlekens makt ryms också rättvisan. Det måste därför finnas en gudomlig rättvisa för alla." (s 91-92)

Himlen blir svaret men också motivationen till att göra gott, gå in i andras svårigheter och göra det som är möjligt för att minska lidandet. "Låta barmhärtighetens sinnelag styra ens hjärta och liv."  

Lindström beskriver himlen som det "urhem där Gud själv blir allt i alla" och den plats där vi får möta dem vi älskat och många andra. En plats där de som inte fick leva gott här på jorden "får vistas i ett sammanhang de inte ens fick pröva på här i livet". Nämligen att vara älskade, att möta omsorg och värme och vara där alla vill dem väl. 

Att se in i Guds ansiktes ljus och känna kärleken omsluta oss, känna Guds längtan efter oss och känna igen vår innersta längtan i Gud själv. Hoppet om evighetslivet med Gud.  Ett hopp som grundas i ett flertal bibelord.

Men det är inte ett hopp som en flykt eller världsfrånvändhet.
Det hopp Lindström talar om är "Hoppet om en väntande himmel blir inte en flykt från en tung och svår tillvaro, utan ett uttryck för en djup inneboende längtan, som leder till att man lever än mer närvarande i det liv man ännu har kvar" (s. 43)

Det goda hoppet befriar till engagemang utan att förtvivla, hoppet bär nämligen ett motgift mot uppgivenheten och svartsynen genom att peka mot en bättre framtid.
Nämligen "himlen där alla frågetecken ska rätas ut och barmhärtigheten och rätten gå hand i hand." (s. 98)
Eller som Paulus skriver i Romarbrevet - då ingenting, inte ens död eller liv "skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre." (Rom 8:39)

Lindström skriver med trosvissa ord
"Efter detta livets slut lever jag vidare i nästa, det eviga.
Bakom det synliga och ofullkomliga livet ligger det osynliga och fullkomliga och väntar.
Någon ser mig, känner mig, vill det bästa för mig och älskar mig.
Intighet och ekande tomhet, vemod och sorg över att andra inte kommer att minnas mig når därför inte in i det innersta i min själ. 
Det gör istället vissheten av att vara sedd och efterlängtad - i tid och evighet.
Av Gud." 
(s. 55-56)

 

Boken finns att köpa bl.a. på Arkens bokhandel eller på Bokus eller på Bokbörsen

Lyssna på Hans-Erik Lindström i en morgonbön på Sveriges Radio