Det finns en tv-serie som heter This England som kom nyligen på Viaplay.
Boris Johnson blir vald till premiärminister och sedan händer det, landet drabbas av coronapandemin. Dokumentära bilder blandas med scener från maktens centrum på Downing street 10 och den brittiska motsvarigheten till folkhälsomyndigheten. Dessutom skildras några privatpersoner som på olika sätt drabbas av pandemin. Det är sorgligt och dramatiskt, inte minst när premiärministern själv blir sjuk och läggs in på sjukhus.
Det var så nyligen och ändå är serien som ett slag i magen, var det verkligen så här illa? All denna död och så mycket lidande. Totalt tomma gator i London där trafiken annars är tät, fullt på IVA-avdelningar och isolerade människor. Och så tafatt hanterat, ingen hade en aning vad som skulle hända när covid-19 började upptäckas. Serien tar fram minnen som vi helst inte vill tänka på.
Om vi tänker tillbaka så minns vi också hur det var hos oss i Sverige med stängda skolor och digitala möten, besöksförbud på äldreboenden... och dina egna upplevelser.
Vad snabbt många av oss har gått vidare och försökt glömma vad som hände, och för andra förändrade det hela livet, en anhörig dog, någon drabbades själv och går fortfarande med svåra sviter i postcovid.
Idag är det annan död som fyller nyhetssändningarna, kriget i Ukraina, ingen vet hur många liv som har gått till spillo bland civilbefolkning och stridande, bilderna av sönderskjutna bostadshus möter varje dag.
Ibland tänker jag på alla dessa människor som dör genom våld och katastrofer och sjukdomar.
Avbrutna liv. Vem vet vad de hade kunnat bidra med till mänskligheten om de fått leva några år till?
Ändå är döden något som drabbar oss alla förr eller senare. Vi mister personer som är viktiga för oss och till sist är det vår egen tid som tar slut.
Allhelgonahelgen har just passerat, en tid då vi tänker på dem som har lämnat sitt liv på jorden, många, väldigt många går till kyrkogårdarna och tänder ljus.
Ljusen är tecken på hopp och omtanke, vi tänker på minnen och vad som aldrig blev av, saknaden är tung att bära och tomhetskänslor svåra.
Ofta hör jag någon säga att vi vet ingenting om vad som händer efteråt, men det stämmer inte helt.
I kyrkan är vi många som tror att bibeln inte bara är vackra ord som ger riktlinjer för livet utan också är en kunskapskälla som avslöjar sanningar som vi inte kan få reda på någon annanstans.
En de saker som bibeln säger oss om livet och döden är det här;
"Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande". (Luk 20:38)
Vi alla är levande för Gud.
Vi och alla dem vi älskat och längtar efter är inte borta, de lever för Gud.
Att leva för Gud är att leva av Guds kraft och kärlek, den skaparkraft som ger oss alla livet och gör oss alla levande.
Vi som lever får livet som gåva varje ögonblick av Gud,
bara Guds livgivande kraft är det som gör att vi och allt som lever finns till.
Gud är källan till att allt finns till och Gud vill att vi ska leva.
Den ende som är evig är Gud, vi andra är tidsbegränsade,
men Gud vill fortsätta att ge oss del av livet även när våra kroppar slutar att fungera.
Även då pandemier och krig drabbar oss, finns livets källa kvar med oss.
Eller som det står i psaltarens 121 psalm i bibeln
Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt
Läs gärna vidare om vad vi vågar hoppas på och en bok om Himlen
 |
| Teckentolken tecknar ordet Gud |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar