Anden och Guds närvaro, närmare än vårt eget hjärta

Nu är pingsten här igen, helgen som handlar om Anden, vår hjälpare.

Hjälparen är någon som är med oss även när vi inte kan se eller känna av närvaron, men som ger oss liv, mod och stöd. 
Det är den som vi kallar Den heliga Ande i kyrkan, och som kan vara svår att förstå sig på eller att fatta.

Anden går att uttrycka på olika sätt men det enklaste är så här.

Gud är med oss. Alltid, nära och kraftfullt, bär Gud oss, som i berättelsen om fotspåren i sanden.
Guds nära närvaro med oss är det som vi kallar den heliga Ande.

Anden vittnar tillsammans med vår ande att vi är Guds barn, står det skrivet.
Det betyder att vi har en kärleksfull Gud som är med oss alltid, utan undantag.

En Gud som alltid vill oss väl och vill att vi ska leva i tro, hopp och kärlek på alla sätt.

Och Gud är närmare oss än vi kan ana.

Med ord från bibeln: Gud är "närmare än vårt eget hjärta".
Det är känslospråk som vi bara kan förstå genom att känna in det.
Närmare än mitt eget hjärta betyder att Gud är närmare än allt annat  och närmare än jag kan förstå.

Eller som det också står; i Gud "är det som vi lever, rör oss och är till".
Vi är inneslutna i Guds närvaro, Gud håller oss i sin hand och omsluter oss på alla sidor.

Guds rike är inom er säger Jesus när lärjungarna undrar hur de ska hitta dit.

Vi är i Gud och Gud är i oss.

Det handlar om livskraften, inspiration, kärlek, hopp och värme. Det vill säga att vi själva lever och är till. Och att de vi bryr oss om och älskar finns till.

Gåvorna från anden är tro, hopp och kärlek på alla möjliga sätt, det är också klarsyn och omsorg.
Det är alla de talanger och förmågor vi har.

Det är vad Gud ger oss varje dag.

Den Heliga Ande är inspiration, engagemang, elden inom oss,
de starka goda känslorna vi bär och som gör livet värt att leva.

Allt det här är Anden som vi påminns om i pingstens tid.

 Hjälparen som redan är nära oss.

Nytt år och nya insikter

God fortsättning!
Det nya året har börjat och kommit en bit in i januari, det är dags att komma igång med bloggen igen. 

Under senaste tiden har jag gått en distanskurs i Missionsvetenskap vid EHS (Enskilda högskolan i Stockholm) Det var en grundläggande kurs och en mycket bra repetition för mig som läste en del missionsvetenskap under min utbildning i Uppsala på 80-talet, ja det ska vara 1980-talet. Då var det den aktuella befrielseteologin från Latinamerika som vi fördjupade oss i tillsammans med en hel del historia om mission och om Latinamerika. 

Vår biskop på den tiden var inte så förtjust, han ville att vi skulle läsa riktig kyrkohistoria och inte "kommunism i nåt u-land". Skönt att tiderna har förändrats sedan dess. Han var själv kyrkohistoriker förresten. 

Det som är spännande med missionsvetenskap är flera olika saker. I kyrkan som i Sverige i övrigt är det lätt att förlora utblicken och tro att vi lever i världens centrum. Att det vi har och gör är självklart och normalt och att världen i övrigt borde ta efter vårt exempel. Att våra dagliga bekymmer är större än de är. Missionsvetenskapen hjälper till att lyfta blicken och se ut över en värld av kyrkor som är annorlunda än vår egen, kyrkor som vi kan lära oss mycket av och som kan ge inspiration. Precis så fungerar mission i dag, det är dialog och ömsesidigt utbyte mellan jämlikar. 

I missionens historia finns helt andra bilder, det är eurocentrism och patriarkal hållning, det är några som kommer med sanningen till dem som inte har den,  en uppdelning i vi och dem, centrum och periferi. Om du har en aning om västerlandets historia känner du igen det, det är en del av vår egen historia av kolonialism. Men om vi lär sig lite mer ser vi att missionens historia är långt mer mångfaldig och komplex än schablonbilderna vill få oss att tro. 

Missionärerna kom till Latinamerika på samma båtar som conquistadorerna och kolonialisterna, de blev en del av makten, men ändå fanns det några som levde med urbefolkningen, några som stod upp mot de europeiska makthavarna som ville utnyttja befolkningen för att ta hem guld och rikedomar till Spanien och Portugal.
Så långt gick det att den orden som levde nära urbefolkningen, Jesuiterna, kördes bort från Latinamerika av den Spanska centralmakten. De förbjöds att verka där eftersom de värnade för mycket om "indianernas" människovärde. 

 Och i Afrika där missionärer samverkade med kolonialmakterna på vissa håll, fanns det några andra som köpte slavar fria och startade skolor och sjukhus vid sidan av kyrkorna. Människor skulle befrias på alla dessa tre sätt, genom hälsan, kunskapen och den befriande tron.

Att läsa missionsvetenskap öppnar upp blicken för andra delar av världen och för en historia som inte är så känd i vårt land. Och det kan hända att vissa av våra bekymmer känns lite mindre och mer överkomliga när vi ser hur andra har det.

Det blir nog mer från den kursen här på bloggen då och då.

Conquistadorer av Wolfgang Sauber - Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6880976