Stilla veckan och klimatnödläget

Veckan som börjar på söndag med palmsöndagen är en mycket speciell och annorlunda vecka. 

I kyrkan kallas den Stilla veckan. 

På ett plan är det en tid för reflektion kring den sista veckan som Jesus levde kroppsligen på jorden.
Det är tankar över vad verklig kärlek är och vad den kan kosta. 

För Jesus var det mycket dramatiskt, våldsamt, fullt av smärta och lidande och död, men när påskens morgon kom visade det sig helt överraskande att allt var något annat än det hade verkat, död bröts till liv. 

I den latinamerikanska befrielseteologin och kyrkan där fanns det en biblisk berättelse som var den centrala, nämligen exodus, uttåget ur förtrycket och fattigdomen i Egypten. (2 Mosebok 14)
Det blev berättelsen som gav inspiration, hopp och handlingskraft mitt i det obeskrivligt hårda förtrycket i Latinamerika vid 1900-talets mitt och framåt. 

I klimatnödlägets tid är det andra bibliska berättelser som blir livstolkande, som ger hopp och mod att leva. 

En av de berättelserna är den som handlar om Långfredagen. 

Många forskare målar upp en fruktansvärd bild av vad som kan hända på jorden om inte stora radikala åtgärder görs. Det handlar om stora översvämningar på vissa delar av jorden och svår torka på andra delar så att delar av jorden blir obeboeliga. Det handlar om svår hungersnöd och många döda, om flyktingströmmar av gigantiska mått och våldsamma krig när rika länder försöker försvara sitt territorium. Gifterna vi har spritt i naturen gör oss sjuka, pandemier härjar, djur fortsätter att utrotas och ... kort sagt det ser ut som att döden håller på att vinna på vår jord. Det är långfredag på jorden.

Långfredagen är sorgens dag, då vi har möjlighet att reflektera över allt det negativa och destruktiva på jorden, i naturen och i våra egna liv. Utan att fly bort kan vi den dagen se det onda i vitögat.
Mördandet i våra förorter och krigen, bomber som faller över flyende cilvilbefolkning för en etnisk rensnings skull. 

Sorgen och döden råder, tortyren och smärtan, själva naturen finns med när ett mörker faller över jorden. Det är en bild av var vi befinner oss nu.

Hoppet finns bara som ett frågetecken i långfredagens öken och förtvivlan. Törs vi hoppas?

Kanske är det den bibliska berättelsen om Noa som också ligger nära, floden som hotar att ödelägga hela jorden och döda allt levande.

 Livet som vi känner det på jorden är hotat. Kan det finnas en väg framåt, kan vi bygga en bildlig ark? Anpassa vårt sätt att leva och försöka förändra samhället till att klara av kriserna som bara blir värre.

Vi är där. 

Ska vi klara av att förändra så mycket att livet kan räddas på jorden,
ska det bli en påskdag eller en ark?

Det står och väger.

Krucifix i Västerås domkyrka

Passionstid och påskens mysterium i krisernas tid

De två sista veckorna av fastan före påsk kallas passionstiden. Passion som i lidande men också som i starka omvälvande känslor, känslor som attraherar eller stöter bort. 
Den sista av dem är stilla veckan, veckan där skärtorsdagen, långfredagen och själva påsken finns.
Det är veckor av fokusering för den som vill, extra tid för det andliga livet för den som har möjlighet och dagar för att öppna sina sinnen för verkligheten - världen vi lever i och Guds värld som lever i oss.

Båda världarna är Guds. Eller med andra ord, det är samma värld. Samma hotade värld av klimatnöd och obeskrivligt grymt våld där ingen går säker och vad som helst kan hända när som helst.
Samma värld där vänskap och kärlek finns och där människor räcker varandra handen och anstränger sig varje dag för att människor ska må bättre.
Vi lever i krisernas tid av dyrtider och oro och samtidigt vårens tid där livet visar sin styrka. 

Gud är den som är, den som låter allt som finns finnas till, den som har varit, som är och som ska finnas, den eviga skaparen av allt.
När Mose i öknen vill veta Guds namn får han svaret "Jag är den jag är - säg att "jag är" har sänt dig". (2 Mos 3:14)
De svåröversatta orden pekar ut någon som alltid har funnits, finns nu och alltid kommer att finnas, och samtidigt någon som ger existens åt allt som finns. Skaparen.
Det är beskrivningen som blir ett namn för Gud själv. På hebreiska JHWH. (Jahwe)
Själva namnet Gud har i gamla testamentet säger alltså vem Gud är.

När människor mötte Jesus dök en fråga upp väldigt ofta.
Vem är han?
Vem är denna person som förlåter synd och upprättar nedslagna, som uppvärderar dem som de många såg ned på och visar på andra sätt att leva tillsammans, i fred och respekt. I enkla flexibla regler som "Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni göra för dem."
Och någon som hela vägen gjorde det han sade, handling och ord var ett. Han levde ett kärleksfullt liv i ord och handlingar.
Frågan dyker upp igen:
Vem är han som gör allt det här?

I Johannesevangeliet är det tydligt och klart. Jesus använder nämligen Gudsnamnet när han talar om sig själv. Jag är den jag är. På grekiska "ego eimi".
Orden kan användas vardagligt, om någon frågar vem du är och du svarar "det är jag som är jag".
Men när orden används som Jesus gör händer något, det blir en kraftfull betoning, en störande exklusivitet.

Ungefär: Det är jag som är detta och ingen annan. 

Det finns minst sju meningar där orden används så.
Jesus säger: Jag är livets bröd, jag är vägen, sanningen och livet, jag är den gode herden, jag är grinden, jag är uppståndelsen och livet, Jag är världens ljus och Jag är vinstocken.

Visst använder Jesus bilder, metaforer och symboler men sammantaget är det så att i Johannesevangeliet är Jesus Gud själv.
Jesus förkroppsligar i mänsklig gestalt Skaparen.
Den som låter allt finnas till och alltid finns.
För att vi ändå ska förstå hur mycket av Gud som inte kan fångas in i en mänsklig gestalt används andra ord. Guds son ibland, Sonen eller Människosonen.
Men det är Gud själv, inte någon annan.  

Eller som det står i Joh kap 1: v 17 "Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss."

Passionstiden handlar om Guds svar på lidandet och ondskan, svaret som är att Gud går in i det och delar det med oss. Jesus låter oss få veta att hur svårt och övergivet det än kan kännas så är vi inte ensamma. Med oss går Gud själv och bär det tunga tillsammans med oss, så som han bar den tunga korsbjälken på väg till platsen där han skulle korsfästas. 

Han går djupast in i mörkret med oss för att övervinna det inifrån.
Guds makt är liv som om det än dör kan bli levande igen.
Gud ger existens åt det som finns och kan åter ge existens åt det som dödats.

Påskens mysterium.

Gud är pacifist - om boken God Without Violence

Är Gud våldsam och dömande eller en fredlig kärleksfull Gud som använder ickevåldsmetoder? Kräver Gud offer och hur kan vi veta vem Gud är?

Det är frågor av det slaget som J Danny Weaver arbetar med i sina böcker.
Och det är något av en sammanfattning av hans tankar som finns i boken som jag läst idag:
God Without Violence.

Weaver är en pensionerad teologiprofessor från Ohio (Bluffton University), han är också Mennonit, ett kristet samfund som är mest kända för sin pacifism och vägran att göra militärtjänst och svära ed, en särskild del av Mennoniterna är Amish-folket.    

Professor Weaver har skrivit en intressant bok som är värd att reflektera över även för den som inte tillhör just hans kyrka, jag återkommer till det. 

Grundtesen i boken är att Jesus visar oss vem Gud är, en klassisk tes inom alla kristna kyrkor, men här betonas att det Jesus visar är en väg som i alla stycken tar avstånd från våld och tvång. Han kan använda starka ord och driva ut månglare ur templet, men han skadar aldrig någon människa.
Detta menar Weaver är sanningen om vem Gud är.
Sedan tar han med sig den grundtesen och ser på bibeln, på försoningsverket och på tankar om dom och tidens slut (som jag vill ta upp en annan dag).

Den första saken som är intressant i hans arbete är synen på bibeln. Vi vet att det finns många ord där Gud beskrivs som våldsam och krävande, där Gud vill att människor ska dödas och där Gud sänder mycket ont. Men det finns också motsatsen, många ord som talar om en ömsint och kärleksfull Gud som skyddar och bevarar.
Istället för att se alla dessa ord som uttalade sanningar huggna i sten vill Weaver se bibeln som ett samtal mellan olika röster som ger sin bild av vem Gud är, i mångfalden och diskussionen finns det motstridande påståenden, det finns rent felaktiga och missledande beskrivningar och det finns andra som ger mer sanningsenliga ord. Mycket tillskrivs Gud som inte alls är Guds handlande och missförstånd förekommer.
Och vi kan se skillnaden genom att se på Jesus, han som är full av kärlek. 

En fråga som Weaver har skrivit flera böcker om är frågan om försoningen, (atonement på engelska). Det vill säga vad det innebär att Jesus dog på korset och uppstod på den tredje dagen.
Det finns olika tolkningar genom historien. Kyrkan har talat mycket om att Jesu död är en försoning, ett skeende som öppnar vägen mellan Gud och människa.
Teologer i olika tider har med hjälp av bibeln och sin tids tänkande försökt förstå och tolka vad som skedde.
Kort kan man säga att Weaver tar avstånd från alla resonemang som finns om att Gud behöver ett offer eller någon att straffa, han vill visa på en ickevåldsförsoning, se lite mer om försoningsläror här på min blogg. 

Weavers sätt att förstå Jesu död och uppståndelse är att starkt betona uppståndelsen, Gud räddar inte genom offer eller våld utan genom att återställa liv. Bilden av Jesus på korset visar på en person som står för kärleken och sin tro vad som än kan hända. Dödandet av Jesus är helt och hållet deras verk som står emot det Jesus stod för och den syn på Gud han visade, de som ville stoppa och tysta honom.
Gud vill inte att någon ska offra sig själv eller sitt liv, Gud offrar inte någon annan, inte sin egen son och inte oss, det är ett aktivt icke-våldsligt motstånd mot utnyttjande och förtryck han visar. Och Gud visar att icke-våldets väg är vägen som ger liv och seger.
Jesus väcks upp från de döda.   

Och därmed kallas alla kristna att följa hans väg, stå emot våldet, visa fram allt det våld som pågår nära och längre bort, och vägra att delta i allt utövande av våld. 

Weaver väcker många intressanta tankar och hjälper till med stoff att göra en reflektion till om våra sätt att tänka och tala om Gud. Han utmanar också alla som vill vara kristna att välja ickevåld och följa den väg Jesus valde.  

Tyvärr saknas då och då en fördjupning och konkretisering i hans bok. Det stannar vid formuleringar som upprepas istället för att ta ett steg till.

Weavers teologi riskerar också att hamna i en för stor skillnad mellan Gud och Jesus, vilket kan bli problematiskt, kanske är det typiskt för hans samfund eller tiden har har verkat i, men problemet är att det ändå blir kvar ett spår av tanken att någon dvs Gud gör saker med en annan dvs Sonen istället för den tro att Gud själv blir en av oss och delar vår situation på alla sätt.

Weaver har vävt samman en läsvärd och tänkvärd bok men det finns anledning att tänka själv och ha koll på varpen och inslagen.     

 Dagens bok:

God Without Violence,
A Theology of the God Revealed in Jesus
av J Denny Weaver,
(second edition) Cascade Books 2020

Länkar:

Ett samtal med J Danny Weaver på Youtube

En podd där J Danny Weaver medverkar

Wikipedia om Christan Pacifism

Från Svenska kyrkans hemsida om Försoning

A response to J Danny Weaver från Anabaptistworld 

Kampen mot ondskan i krigens tid och Guds mission

Missiler regnar över Ukraina och drabbar vem som helst som råkar vara på fel plats vid fel tidpunkt, ryska angriparen visar upp en enorm likgiltighet för människoliv. Krigstid blir ofta till en tid då människovärdet förminskas och grymheter växer, en avhumanisering sker och våldskultur ökar.

Nya våldsdåd sker också varje dag i vårt land, idag talas det om domar när ungdomar får ta konsekvenserna av sitt handlande. Och igår skedde mord och skjutning mot Jehovas vittnen i Hamburg. 

Och klimatkrisen hamnar vid sidan av när politiken handlar om elstöd och billigare bränsle...

Är det så att ondskan råder över världen som vissa menar?  

Nej, så tänker inte jag, alla de händelser och handlingar som gör människor illa är trots allt undantag och avvikelser från det vanliga. Varje dag ger människor varandra omsorg och omvårdnad, vänskap och kärlek. Det är vad vi gör för varandra, det vi vill att andra ska göra för oss det gör vi för dem. 

Eller tycker du att jag är för optimistisk och ser bort från allt det svåra? Ett argument kan vara att våldsdåden fortfarande är med på nyhetsprogrammen, de är något som avviker, något anmärkningsvärt.  De vardagliga tjänsterna vi gör varandra dyker sällan upp på Rapport. 

Men det betyder inte att vi ska blunda för allt det negativa som gör andra och oss själva illa. Det ska förstås motverkas så mycket det går, men kanske inte på alla sätt. 
Våld föder våld och är inte lösning på problem. Bara när det gäller att skydda liv och människor menar jag att våld kan användas, men då andra sätt har testats först. 

Hur ska vi göra? Hur ska vi stå emot ondskan i oss själva och i andra?

När kyrkan verkar för en bättre värld så kallas det mission. Mission handlar om att arbeta för en mänskligare värld, traditionellt har det gjorts på tre sätt som kan ses i missionsstationernas tre hus. Kyrkan och skolan och sjukhuset. Att ge människor mening och livsinnehåll, kunskaper av alla slag och vård för hälsa kunde ses som stöd till kropp, själ och ande. Hela människans välfärd alltså.

Redan 1951 hölls en konferens i staden Willingen, i dåtida Västtyskland. Kyrkor samlades för att diskutera hur de skulle göra och tänka om mission i en ny tid. Det handlade mycket om hur de skulle förhålla sig till samhället.
Utifrån samtalet vid konferensen kom kyrkorna fram till ett nytt sätt att tänka som skulle få en enorm betydelse. Tankarna utvecklades genom tiden. 

Man brukar använda ordet Missio Dei eller Guds mission för att beskriva det nya sättet för kyrkorna att se på sin uppgift i världen. Den som är att arbeta för det goda och föra kampen mot ondskan.

Tidigare hade man tänkt att det var kyrkorna så att säga på egen hand skulle sprida tron och arbeta för en mänskligare värld. Det fanns tankar om att bara genom kyrkorna kunde Gud verka och det fanns en stark betoning av omvändelse och dop av icke-kristna. Hur viktigt än en god befriande tro är så behöver flera perspektiv finnas med.

Och insikten att Gud inte är beroende av kyrkan, men kyrkan kan vara med i Guds mission. Att Gud själv ständigt agerar i världen. Kyrkan och den enskilda individen bär inte uppdraget på sina axlar men var och en kan ansluta sig till Guds mission och delta i den.

Målet för det vi kallar mission är inte att nya kyrkor ska bildas utan att Guds rike ska byggas på jorden, det vill säga att fred, rättvisa och befrielse ska ökas på alla nivåer. 
Kyrkan är inte längre missionens mål. 
Bilden av Gud vidgas, Gud är skapare, befriare och livgivare. Och det betyder att Gud är en agerande aktiv Gud som bejakar livet och strävar till försoning och kärlek i hela skapelsen.

Mission är alltså Guds verk alltifrån skapelsen och kyrkan är ett av många verktyg Gud använder.
Då förändras synen på kyrkans roll. Gud verkar i både värld och kyrka och kyrkans uppdrag är att med de särskilda gåvor hon har fått delta i det Gud gör i världen. 

Guds Ande verkar där livet bejakas och segrar – ”befrielse för de förtryckta folken, helande och försoning av söndertrasade samhällen och upprättelse av hela skapelsen.” 

Tolkad på detta inklusiva sätt öppnar missio Dei också för dialog mellan religionerna och för samverkan med alla som vill arbeta för fred och rättvisa och motverka klimatkrisen och förtryck på alla plan.

Kampen mot ondskan är då att slå sig ihop med alla andra som vill det goda, tillsammans hitta sätt att motverka våld och förminskande av människors liv.

Det är att finnas med i Guds mission.
Gud som vill alla väl och kämpar mot ondskan, men med liv, hopp och kärlek. 

Lästips: Veronica Melander: Milstolpar i hundra års missionsteologi.

Tillsammans för livet - dokument från Sveriges kristna råd om mission i världen. 

Sveriges kristna råd: vad är mission?

Svenska missionsrådets hemsida

Teckentolken tecknar ordet Gud

Om jordbävningen och Guds makt och vår egen

Svåra jordbävningar har drabbat Turkiet och Syrien de senaste dagarna och väldigt många människor har drabbats. Idag talas det om 15 000 döda och siffrorna stiger. Ännu flera är skadade och hemlösa, hela samhällen är drabbade av död, sorg och förlust som kommer att sätta spår under lång tid. För att inte tala om alla skador på bostäder och infrastruktur.
Vi som har en möjlighet kan ge ett bidrag till de många hjälporganisationer som snabbt har satt igång att arbeta. Till exempel ACT Svenskakyrkan som genom sina partners har människor på plats och ger skydd, mat och vatten till de drabbade.

Naturkatastrofer som de här är fruktansvärda och drabbar plötsligt och slumpmässigt. Forskare talar om kontinentalplattor som rör sig och om hur hus är byggda, ändå går det inte att förutsäga när det ska ske. Eller vem som ska drabbas, några klarar sig några medan andra dör. 
Det kan upplevas som den man på SVTs Rapport gjorde. Han menade att Gud hade räddat hans liv, inga andra i hyreshuset hade överlevt, bara han själv. Och han grät och tackade Gud. 

Kanske har du hört talas om Jordbävningen i Lissabon? Det var en total katastrof som drabbade Portugal och flera andra länder redan år 1755. Skalvet utlöste enorma Tsunami-vågor åt alla håll, bland annat drabbades Marocko, Lissabon brann i flera dygn. Bostadshus, kloster och kyrkor och själva kungapalatset raserades, och det talas om 40-100 000 dödsoffer. Kanske påverkades historien på flera olika sätt, Portugals roll som kolonialmakt minskades kraftigt till exempel.

De lärda vid den tiden med upplysningsfilosofen Voltaire i spetsen skrev lärda essayer om det så kallade teodicé-problemet och kanske blev det en bidragande faktor till att många människor då förlorade sin tro på Gud och att kyrkan gick tillbaka.

Teodicéproblemet grundas i tre påståenden som inte kan vara sanna samtidigt:
Det finns en allsmäktig Gud,
Gud är totalt kärleksfull och
det finns ondska och lidande på jorden. 

I en eller annan form är det ett problem som alla som reflekterar över sin tro någon gång möter. Och det finns en rad mer eller mindre fantasifulla sätt att försöka komma till rätta med problemet. Ett exempel är att det som vi uppfattar som ont eller destruktivt inte är det egentligen, i det stora sammanhanget leder det till något gott. 

Den här förklaringen är inte rimlig, varje människas lidande är förstås ett lidande för henne och för de som står nära och kan inte förklaras bort. Att barn och vuxna skadas och dödas i jordbävning eller krig är alltid något ont som bör motverkas på alla möjliga sätt. 

Den lösning som finns på Teodicéproblemet för vår kristna tro är ganska enkel, och det hänger samman med ordet Allsmäktig.
Ordet finns bara på ett par ställen i bibeln och de ställen jag har hittat har en sak gemensamt, de uttrycker hopp om något som ska ske i framtiden. Gud ska rädda sitt folk, Gud ska upprätta sin skapelse och bli den som har makt över allt, så att Gud blir allt överallt som Paulus uttrycker det. Då skall det råda harmoni och fred i tillvaron.
När en kristen säger; "Vi tror på Gud Fader allsmäktig" i trosbekännelsen talar vi om hoppet om en annan tid, det är inte ord om vad som gäller nu. Men hoppet gör förstås skillnad i nuet ändå. 

Kanske blev det fel med filosofernas tolkningar för att de inte såg orden som längtan och hopp. Eller kanske för att de hade svårt att lyfta från en bokstavlig tolkning eller försanthållande. Bibelns berättelser ger livsmod och hopp genom poetiska skildringar som bär andra sanningar än samlingar av teorier eller fakta.  

Jordbävningen i Lissabon på 1700-talet ledde till stora förändringar, främst för de drabbade och sörjande men också för självbilden i det kolonialistiska Europa.
De hade trott att ingenting kunde drabba dem för att Gud stod på deras sida. Makten och tron hade blandats ihop. Men nu hävdade många i kyrkorna att jordbävningen istället var guds straff över mänskligheten, kanske på grund av övergreppen i kolonierna eller för bristande tro.
De såg en felfinnande pekpinnegud som direkt agerade i människors liv, Gud tänkte de, gjorde att vissa blev rika och fick välgång medan andra var fattiga och drabbades av sjukdom, ofta kopplades det just med tankar om straff och belöningar. Filosofernas tanke om Gud var präglad av bilden av ödet eller en allorsaklig makt.

Men jag vill visa på en annan bild av Gud:

Den bibliska Guden som Jesus visar oss är en kärleksfull Gud som ger liv och som finns med och delar alla människors smärta och lidande. En Gud som har sår, inte en som sårar. 
Det är inte Gud som skickar jordbävningar eller pandemier över mänskligheten, men Gud som har gett oss uppfinningsförmåga och möjligheter att leva på den här planeten på flera olika sätt. 

Gud ger förutsättningar men styr inte alla skeenden.
Det är inte en Gud som straffar mänskligheten eller hindrar ont från att hända.
Vi vet inte varför men jag tänker att det hänger samman med att Gud är kärleken. Kärlekens makt tvingar inte men ger möjligheter.
Det är inte en Gud som styr och ställer med oss, men som inspirerar och utmanar oss till att hjälpas åt att leva så gott som möjligt på jorden. En Gud som sänder oss till varandra. 

Men också en Gud som ger oss hoppet om att en annan tillvaro är möjlig, att förändring är möjlig och som ger hopp om en annan tillvaro efter jordelivets slut. 

Hur ska vi då tänka om mannen på Rapport? Griper Gud in och räddar vissa men inte andra? Jag är tveksam, jag har svårt att tänka mig en Gud som skulle göra så.
Guds sätt är andra som jag ser det. Vi får gärna tacka Gud för att vi lever, men tillfälligheter och slumpen finns också och påverkar vad som sker. 

När mänskligheten är som bäst slår vi oss samman och hjälper varandra, skickar bistånd och reser till platserna där hjälpen behövs. Vi hjälper varandra oavsett hudfärg eller tro. Vi organiserar oss och försöker lindra och stötta och vi lär oss hur vi ska undvika att det går så illa nästa gång. 

Räddningsarbete pågår efter jordbävningen i Turkiet

Eva Dahlgren i Västerås och om människans godhet

Jag var på konsert med Eva Dahlgren häromdagen i Västerås.
Hennes klassiska skiva En blekt blondins hjärta fyller 30 år och hon turnerar runt landet med en konsert där hela låtlistan från skivan spelas upp. Plus några till av Evas hits och låtar.
(Om du har spotify kan du höra hela skivan i original här)

Jag gillar Evas texter, som all god poesi är de öppna för flera olika tolkningar samtidigt.
Ängeln i rummet kan vara en överjordisk närvaro, men också en vacker älskarinna eller Eva själv som ber att bli älskad och älskar. Eller allt detta på samma gång.

Likaså sången Vem tänder stjärnorna. Där öppnas sinnet för insikten om hur mycket vi själva inte kan kontrollera, "Hela livet vände, vem valde? Inte jag" skriver Eva.
Där finns kanske en öppning för en skapargud men också samtidigt är det själva kärleken som tänder stjärnor i ögonen som bara hon själv ser. Eller båda som ju är samma sak.
Det var tur skriver hon, men inte ödestro som inte ger någon ro.
En öppning för en skapande vilja eller en skildring av hur slumpmässigt livet är och hur tillfälligheter avgör vad som sker när livet vänder. 

Dikten är öppen för tolkning.

Den fina låten Drömmarna och muren som avslutar skivan är skriven mitt under murens fall.
I den hoppfulla stämning som fanns från 1989 då kalla kriget mellan öst och väst höll på att avslutas. Alla som växte upp i 70- och 80-talet hade fått lära sig att leva med kärnvapenhotet som en realitet. Att på allvar tänka att när som helst kan kärnvapenkriget bryta ut, en rädsla eller oro som alltid fanns för oss alla.
Och nu verkade det försvinna, den känsla av lättnad som spred sig var enorm.
Många skrev låtar och predikade om en ny tid, lyssna till exempel till Tomas Ledins Här kommer den nya tiden eller Scorpions Wind of Change. 

Eva skriver i slutet av låten så här (hela texten här):

-89 sen höst
såg jag väst möta öst
men i svallet av lyckan
dränkte verkligheten min
dröm
dagdröm

Människorna river murar
människor sår frön i bördig jord
höstträd bär kärleksord
människor älskar med varandra
i alla växer tron
på att människan
är god

Det är en stark skildring av hur det kändes, nya möjligheter verkade öppnas och en oanad frihet blev möjlig. Kanske var människan god trots allt?
Hur främmande känns det idag? När krig pågår i Ukraina och klimatkris som inte många tar på allvar nog, när migrationspolitiken blir allt mer ogästvänlig och hårda tag ska till.

Vi människor har enorma möjligheter för skapande, kreativitet och kärlek, att verkligen göra gott, visst är människan god, men inte bara.
Vi har också inom oss risken att göra oss själva och andra illa, destruktiviteten, självupptagenheten, inkröktheten i oss själva som gör att vi utnyttjar och förstör naturen. 

Det är blicken utåt som hjälper oss, att ta in omvärlden, medmänniskor nära och långt borta.
Att lyssna på forskarna och se vad som händer. Att se naturen och djuren.
Att se den andra och känna in hur det vore att vara henne. 

Ytterst kan blicken utåt öppna oss till mer godhet, den blick som ser Gud och Guds kärlek och livgivande kraft. Och där blir blicken utåt också en blick djupast in i oss själva.
Vi är skapade till Guds avbild, skapade till att älska som Gud älskar, skapade till att vara goda. 

Eller som Eva skriver: 

Likt en blomma söker ljus/ Likt poeten söker/ Lev så/ Lev så
Som en äng i sommarskrud/ Lik dess skönhet är du/ Lev så/ Lev så   

Lyssna på Lev så med Eva Dahlgren på Youtube

Om Eva Dahlgren på Wikipedia

Den fallna skapelsen och pandemin

 En av de första frågorna i ärkebiskopens bok (se mitt förra blogginlägg) är
"Är skapelsen god trots pandemin?" För mig är detta en ovanlig och intressant fråga. 

Teologiskt sett är det en grundläggande fråga om skapelsen är god eller ond. Eller mer utvecklat i vilken grad ont eller gott finns i naturen. Resultatet av tankarna får stora följder för hela synen på Gud och skapelsen och vad kyrkan ska göra. 

Min bild av tillvaron utifrån bibeln och teologerna präglas av att vi lever i "den fallna skapelsen". Kortfattat ser den ut så här: 

Gud som är god och kärleksfull skapar universum, är grundkraften bakom att allt finns till. Gud skapar och ser att det är gott, som det står i 1a Moseboken. Och Gud skapar människan till sin avbild, att vara Gud lika och vårda skapelsen, eller bruka och bevara naturen och djuren. Och Gud ser att det är gott.

Men något händer, ett brott eller som det ofta kallas ett syndafall gör att ondskan kommer in i den goda skapelsen. Det beskrivs som ett val som människor gör, och som leder till att allt påverkas, men inte totalt. Tillvaron vi nu lever i har spår av det goda, det sköna och det sanna men att allt är nu bristfälligt och kortvarigt, trasigt och fördärvat.
Vi lever i den fallna skapelsen, med bildspråket från bibeln - vi är avskurna från edens lustgård.
Därför är det inte förvånande att det finns så mycket lidande, sjukdomar och ondska.  

I bibeln beskrivs detta i form av en mytisk berättelse- alltså en förklarande skildring som ligger nära skönlitteraturen, myten säger en sanning som inte ord kan fånga in på detta sätt. Det är inte en naturvetenskaplig redogörelse eller teoribildning men ändå en sanning om tillvaron.
Precis som en del god skönlitteratur och poesi kan vara.

Vissa mer "radikala" kristna rörelser betonar att världen är i "den ondes våld" och att de samhällen vi lever i präglas av ondska och egoism så långt att den enda lösningen är att isolera sig, skapa en liten sektliknande gemenskap, ett alternativ där världen och ondskan ställs utanför.

De större kyrkorna betonar ofta mer av det goda i natur och samhälle, många människors benägenhet att göra gott för andra, skönhet och ändamålsenlighet i naturen.
Men utan att släppa insikten av att världen vi lever i ändå är fallen, inte är som Gud vill att den ska vara.

Jackelén skriver om situationen vi lever i så här: "Livet utanför paradiset, öster om Eden är präglat av kriser och möjligheter." Mord sker visserligen men också utveckling av konst, hantverk och industri, städer och jordbruk. Gott mänskligt liv samtidigt som våld och avskurna relationer.
Och vi människor "är rustade för livet i dubbelhetens rike, för att möta det som är ont och gör ont, för att leva med vår egen och andras dödlighet." (Otålig i hoppet sidan 64)

I den fallna skapelsen har vi fått egenskaper, gåvor från Gud som gör att vi klarar av att leva här.
Våra intellekt som rätt brukade hjälper oss att få fram Vaccin mot dödliga virus och en sjukvård som kan göra mycket för att lindra sjukas situation. 

Vi har fått empati och medkänsla så att vi hjälper varandra i allt det svåra. Vi har fått förmågan att tro och be så att vi inte ger upp och kan bäras av Gud. 

Gud som är med oss och delar allt i den fallna, trasiga och sjukdomsplågade tillvaron som livet på jorden är.
Men samtidigt det vackra och sköna livet som bara en vårdag kan vara när äppelträden blommar.