Anden och Guds närvaro, närmare än vårt eget hjärta

Nu är pingsten här igen, helgen som handlar om Anden, vår hjälpare.

Hjälparen är någon som är med oss även när vi inte kan se eller känna av närvaron, men som ger oss liv, mod och stöd. 
Det är den som vi kallar Den heliga Ande i kyrkan, och som kan vara svår att förstå sig på eller att fatta.

Anden går att uttrycka på olika sätt men det enklaste är så här.

Gud är med oss. Alltid, nära och kraftfullt, bär Gud oss, som i berättelsen om fotspåren i sanden.
Guds nära närvaro med oss är det som vi kallar den heliga Ande.

Anden vittnar tillsammans med vår ande att vi är Guds barn, står det skrivet.
Det betyder att vi har en kärleksfull Gud som är med oss alltid, utan undantag.

En Gud som alltid vill oss väl och vill att vi ska leva i tro, hopp och kärlek på alla sätt.

Och Gud är närmare oss än vi kan ana.

Med ord från bibeln: Gud är "närmare än vårt eget hjärta".
Det är känslospråk som vi bara kan förstå genom att känna in det.
Närmare än mitt eget hjärta betyder att Gud är närmare än allt annat  och närmare än jag kan förstå.

Eller som det också står; i Gud "är det som vi lever, rör oss och är till".
Vi är inneslutna i Guds närvaro, Gud håller oss i sin hand och omsluter oss på alla sidor.

Guds rike är inom er säger Jesus när lärjungarna undrar hur de ska hitta dit.

Vi är i Gud och Gud är i oss.

Det handlar om livskraften, inspiration, kärlek, hopp och värme. Det vill säga att vi själva lever och är till. Och att de vi bryr oss om och älskar finns till.

Gåvorna från anden är tro, hopp och kärlek på alla möjliga sätt, det är också klarsyn och omsorg.
Det är alla de talanger och förmågor vi har.

Det är vad Gud ger oss varje dag.

Den Heliga Ande är inspiration, engagemang, elden inom oss,
de starka goda känslorna vi bär och som gör livet värt att leva.

Allt det här är Anden som vi påminns om i pingstens tid.

 Hjälparen som redan är nära oss.

Visionen om Guds rike i klimatkrisens och krigens tid

"När sanningen sjönk in kunde jag inte sluta gråta. För världens skull, för min egen skull, för mina barns skull" Det är teologen Petra Carlsson Redell som berättar så i inledningen till sin bok Gråstensteologi om en genomgripande existentiell upplevelse. 

Hon hade insett att klimatkrisen var en verklighet som verkligen hotade livet, världens liv, hennes eget liv och hennes barns liv. Det var extremhettan sommaren 2018 som gjorde att hon kände något som hon redan visste ända in i den egna kroppen. Extremvärmen och den rapport som FN kom ut med samma sommar om klimatläget.

 Det är en mycket tankeväckande och intressant bok Petra Carlsson Redell har skrivet, en bok som genom teologiska perspektiv vill visa vägen "mot en återvunnen markkontakt och återvunna relationer".

Jag vill gärna återkomma till den boken, men idag funderar jag över om det är så att vi behöver känna, uppleva, se med egna ögon för att vi ska få insikter om klimatkrisen och om andra existentiella villkor som vi lever under? Och att det är först då som vi kan motiveras till att göra de nödvändiga förändringarna i stort och smått som behövs?

Kanske är det så, men det är också något mera som behövs.

Nämligen en vision eller bild av hur det borde vara och en målbild av vart vi vill vara på väg.

Den stora visionen från bibeln och från Jesus är Gud rike. Jesus talar ständigt om Guds rike eller himmelriket och han talar i liknelser, metaforer och bilder. Det handlar om en tillvaro där allt ska vara som Gud vill, harmoni, fred, ingen ska lida nöd eller brist, goda relationer ska råda och livet ska vara helt och fullt.

Jag skrev här på min blogg för länge sedan om Social gospel-rörelsen. Det var en rörelse i början av 1900-talet. Följarna var fullt övertygade om att Guds rike kunde förverkligas på jorden, och att det inte var långt kvar till att det skulle förverkligas. Kanske var det en av de mest optimistiska tiderna som har funnits i väst, före första världskrigets massakrer. 

Guds rike är nära, det är budskapet från bibeln, och det är ord som inte är så lätta att ta till sig i vår tid med så mycket våld, krig och lidande. 

Men om vi tänker oss orden om Guds rike som vår vision och bilden av hur det borde vara så kan vi hålla med, visionen är nära. Det är inte så svårt att tänka sig den annorlunda tillvaron, hur ser den ut för dig?

I vår tid behöver vi vidga visionen och inte bara tala om relationer med Gud och mellan människor.
Det är hela skapelsen som ingår i visionen om ett annat sätt att leva. Vår relation till själva jorden och naturen, till djuren och allt som lever på jorden. 

Eller som Petra Carlsson Redell uttrycker det, med inspiration från Verner Aspenström - vår relation till  "gossen gråsten och fröken granbuske."

Visionen om Guds rike ger en bild att sträva mot, den ger oss en riktning som saknas när visionen saknas.

Men det finns en aspekt till med Guds rike.

Det är också en bild av en framtid som är verklig, ett löfte som vi får tro är sant.
Mot all hård realism och mot alla världens krig får vi våga tro och ha en förtröstan om att något annat väntar: "De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar...
(det skall) aldrig mera övas för krig" (från Mika 4)

eller från Lukas:
"När allt detta börjar,
så räta på er och lyft era huvuden,
ty er befrielse närmar sig".