Stilla veckan och klimatnödläget

Veckan som börjar på söndag med palmsöndagen är en mycket speciell och annorlunda vecka. 

I kyrkan kallas den Stilla veckan. 

På ett plan är det en tid för reflektion kring den sista veckan som Jesus levde kroppsligen på jorden.
Det är tankar över vad verklig kärlek är och vad den kan kosta. 

För Jesus var det mycket dramatiskt, våldsamt, fullt av smärta och lidande och död, men när påskens morgon kom visade det sig helt överraskande att allt var något annat än det hade verkat, död bröts till liv. 

I den latinamerikanska befrielseteologin och kyrkan där fanns det en biblisk berättelse som var den centrala, nämligen exodus, uttåget ur förtrycket och fattigdomen i Egypten. (2 Mosebok 14)
Det blev berättelsen som gav inspiration, hopp och handlingskraft mitt i det obeskrivligt hårda förtrycket i Latinamerika vid 1900-talets mitt och framåt. 

I klimatnödlägets tid är det andra bibliska berättelser som blir livstolkande, som ger hopp och mod att leva. 

En av de berättelserna är den som handlar om Långfredagen. 

Många forskare målar upp en fruktansvärd bild av vad som kan hända på jorden om inte stora radikala åtgärder görs. Det handlar om stora översvämningar på vissa delar av jorden och svår torka på andra delar så att delar av jorden blir obeboeliga. Det handlar om svår hungersnöd och många döda, om flyktingströmmar av gigantiska mått och våldsamma krig när rika länder försöker försvara sitt territorium. Gifterna vi har spritt i naturen gör oss sjuka, pandemier härjar, djur fortsätter att utrotas och ... kort sagt det ser ut som att döden håller på att vinna på vår jord. Det är långfredag på jorden.

Långfredagen är sorgens dag, då vi har möjlighet att reflektera över allt det negativa och destruktiva på jorden, i naturen och i våra egna liv. Utan att fly bort kan vi den dagen se det onda i vitögat.
Mördandet i våra förorter och krigen, bomber som faller över flyende cilvilbefolkning för en etnisk rensnings skull. 

Sorgen och döden råder, tortyren och smärtan, själva naturen finns med när ett mörker faller över jorden. Det är en bild av var vi befinner oss nu.

Hoppet finns bara som ett frågetecken i långfredagens öken och förtvivlan. Törs vi hoppas?

Kanske är det den bibliska berättelsen om Noa som också ligger nära, floden som hotar att ödelägga hela jorden och döda allt levande.

 Livet som vi känner det på jorden är hotat. Kan det finnas en väg framåt, kan vi bygga en bildlig ark? Anpassa vårt sätt att leva och försöka förändra samhället till att klara av kriserna som bara blir värre.

Vi är där. 

Ska vi klara av att förändra så mycket att livet kan räddas på jorden,
ska det bli en påskdag eller en ark?

Det står och väger.

Krucifix i Västerås domkyrka

att leva i påsktiden då livets villkor är förändrade

Har du tänkt något på påsken och vad den innebär?

Teologer och tänkare och människor i kyrkorna
har tänkt och skrivit och formulerat mycket kring påsken,
och vad det betyder för oss som lever efter den första påsken.

Men det är som att orden inte räcker till.

Ungefär som när en människa blir förälskad eller får ett barn.
Eller när vi stannar upp vid årets första vitsippsbacke och tar in hur vacker den är. 
Orden blir tunna och fattiga.
Hur ska orden kunna uttrycka att själva livets villkor är ändrade efter påsken.

Påskens berättelser om hur Jesus dog och uppstod från de döda
tolkas uttryckligen i bibeln som en händelse som direkt påverkar oss själva.
Paulus skriver
"Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna.
Ty liksom döden kom genom en människa
kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa" (i 1a Korintierbrevet kap 15 v 21)

I hans sätt att se på tillvaron så kom döden in i skapelsen genom den första människan
som ville sätta sig själv i Guds ställe. Det berättas om det i 1a Moseboken.
Men döden kommer inte som ett straff utan
som en oundviklig konsekvens av handlandet.
I den symbolrika berättelsen om skapelsen och syndafallet
blir konsekvensen av att människan försöker göra sig till Gud
att döden får makten över oss.
Vi har inte kraft att själva stå emot döden.
Att vara människa är att vara begränsad,
vår tid och våra möjligheter har gränser.
Vi kan hejda döden en stund, men inte stoppa den.

Bara den livskraft som finns hos Gud
kan rädda mänskligheten och förändra läget på jorden.
Bara den kan ändra på situationen som är att döden har makten,
och att de starkaste alltid kommer att övervinna de svagare
tills de själva också blir svaga och går under.

En ateistisk syn på tillvaron leder till 
att det inte finns något annat än död och tomhet att vänta för jorden och oss alla.
Att det är kört.
Vi kan inte göra något åt det själva. 

Påskberättelsen visar oss hur Gud blir människa och går in under våra villkor.
Och Gud övervinner dödens makt.
Inte med våld eller tvång utan med kärlekens villkorslöshet.
Jesus står upp för fred och kärlek och förlåtelse ända till slutet. 
Fortfarande finns ondska och död omkring oss,
men den yttersta makten är kärlek, godhet och liv.

Dödens verkliga makt är bruten genom en människa
som levde helt och hållet kärleksfullt.
Kärleken kunde inte besegras av döden, Gud visade sin kraft som ger oss hopp. 

Vi får tro att det finns liv som är starkare än all död också för oss.
Att det finns ett evighetsliv.
Att vi som är förgängliga får kläs i oförgänglighet, som Paulus skriver.
Och då blir det meningsfullt att försöka förändra läget på jorden.
Att öka graden av fred och ansvarstagande för jorden. 

Vi lever i kyrkoåret "i påsktiden" ända fram till Kristi himmelsfärds dag
som i år är den 18 maj.
Det är en tid för reflektion över vad det betyder
att livet är starkare än döden.
Vad det kan innebära för dig och mig,
och för dem vi älskar och hela mänskligheten
och allt som lever på den här planeten.

Men det är också en tid för fest och glädje,
vi har fått de bästa av alla goda nyheter.

Livet är starkare än döden.

Vitsippsbacke nära Arboga

Passionstid och påskens mysterium i krisernas tid

De två sista veckorna av fastan före påsk kallas passionstiden. Passion som i lidande men också som i starka omvälvande känslor, känslor som attraherar eller stöter bort. 
Den sista av dem är stilla veckan, veckan där skärtorsdagen, långfredagen och själva påsken finns.
Det är veckor av fokusering för den som vill, extra tid för det andliga livet för den som har möjlighet och dagar för att öppna sina sinnen för verkligheten - världen vi lever i och Guds värld som lever i oss.

Båda världarna är Guds. Eller med andra ord, det är samma värld. Samma hotade värld av klimatnöd och obeskrivligt grymt våld där ingen går säker och vad som helst kan hända när som helst.
Samma värld där vänskap och kärlek finns och där människor räcker varandra handen och anstränger sig varje dag för att människor ska må bättre.
Vi lever i krisernas tid av dyrtider och oro och samtidigt vårens tid där livet visar sin styrka. 

Gud är den som är, den som låter allt som finns finnas till, den som har varit, som är och som ska finnas, den eviga skaparen av allt.
När Mose i öknen vill veta Guds namn får han svaret "Jag är den jag är - säg att "jag är" har sänt dig". (2 Mos 3:14)
De svåröversatta orden pekar ut någon som alltid har funnits, finns nu och alltid kommer att finnas, och samtidigt någon som ger existens åt allt som finns. Skaparen.
Det är beskrivningen som blir ett namn för Gud själv. På hebreiska JHWH. (Jahwe)
Själva namnet Gud har i gamla testamentet säger alltså vem Gud är.

När människor mötte Jesus dök en fråga upp väldigt ofta.
Vem är han?
Vem är denna person som förlåter synd och upprättar nedslagna, som uppvärderar dem som de många såg ned på och visar på andra sätt att leva tillsammans, i fred och respekt. I enkla flexibla regler som "Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni göra för dem."
Och någon som hela vägen gjorde det han sade, handling och ord var ett. Han levde ett kärleksfullt liv i ord och handlingar.
Frågan dyker upp igen:
Vem är han som gör allt det här?

I Johannesevangeliet är det tydligt och klart. Jesus använder nämligen Gudsnamnet när han talar om sig själv. Jag är den jag är. På grekiska "ego eimi".
Orden kan användas vardagligt, om någon frågar vem du är och du svarar "det är jag som är jag".
Men när orden används som Jesus gör händer något, det blir en kraftfull betoning, en störande exklusivitet.

Ungefär: Det är jag som är detta och ingen annan. 

Det finns minst sju meningar där orden används så.
Jesus säger: Jag är livets bröd, jag är vägen, sanningen och livet, jag är den gode herden, jag är grinden, jag är uppståndelsen och livet, Jag är världens ljus och Jag är vinstocken.

Visst använder Jesus bilder, metaforer och symboler men sammantaget är det så att i Johannesevangeliet är Jesus Gud själv.
Jesus förkroppsligar i mänsklig gestalt Skaparen.
Den som låter allt finnas till och alltid finns.
För att vi ändå ska förstå hur mycket av Gud som inte kan fångas in i en mänsklig gestalt används andra ord. Guds son ibland, Sonen eller Människosonen.
Men det är Gud själv, inte någon annan.  

Eller som det står i Joh kap 1: v 17 "Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss."

Passionstiden handlar om Guds svar på lidandet och ondskan, svaret som är att Gud går in i det och delar det med oss. Jesus låter oss få veta att hur svårt och övergivet det än kan kännas så är vi inte ensamma. Med oss går Gud själv och bär det tunga tillsammans med oss, så som han bar den tunga korsbjälken på väg till platsen där han skulle korsfästas. 

Han går djupast in i mörkret med oss för att övervinna det inifrån.
Guds makt är liv som om det än dör kan bli levande igen.
Gud ger existens åt det som finns och kan åter ge existens åt det som dödats.

Påskens mysterium.

Påskens budskap - från avskurenhet till närhet och liv

Påskhelgen har passerat och kanske gör du som jag.
Tänker vidare på vad påskens händelser kan betyda för oss som lever nu. 

För många av oss räcker det att veta att Gud finns nära och omsluter oss med kärlek och nåd. Att vi får leva tillsammans med Gud och hålla fred med varandra. Att Gud har älskat världen och oss alla för att var och en som tror på honom inte ska förgås utan befrias till evigt liv. (Joh 3:16)

Men kanske vill någon gå lite djupare?

I bibeln finns berättelser om hur ondskan kom in i världen. Och om varför det finns så mycket av lidande och sjukdom, plåga och destruktion i tillvaron.
Ett av svaren handlar om avskurenhet eller bortvändhet. Att vi själva och delar av skapelsen har förlorat kontakten med livets källa och ursprung. Att det finns ett avstånd eller en åtskillnad mellan människor och Gud, och mellan människa och människa. Vi kan känna av det som en känsla av Guds frånvaro och ett främlingskap till andra människor. 
Det behövs något eller någon som överbryggar eller övervinner klyftan mellan oss.

Och där är tron att Gud griper in - Gud försonar världen med sig själv - som Paulus skriver i ett av sina brev, och det sker just med påskens händelser. Att Jesus dör på korset och uppstår igen från de döda, blir levande igen.

Teologer och tänkare har grubblat och skrivit tjocka böcker om försoningen och olika sätt att förstå och tänka om den, bland annat Einar Billing som jag skrev om senast. 

Man kan förenklat säga att de olika sätten att se på försoningen handlar om var problemet ligger. Är det hos Gud eller hos oss människor eller kanske mitt emellan?
Är det Gud som stoppar tillförseln av godhet och kärlek i tillvaron eller är det människor som hindrar dem att komma fram? Ligger problemet någonstans mitt emellan eller är det en kombination av olika orsaker. Strukturer har betydelse.
Har kan ibland tankar på någon slags ond makt eller djävul dyka upp.
Djävul kommer av ordet diabolos - något som kastar isär, något som skapar avstånd och håller oss långt borta ifrån varandra. Eller med andra ord - allt som skiljer oss från Gud och varandra är djävulskt. 

Vad kan då förena oss med Gud och varandra? 

En av de väckelserörelser som skapade egna församlingar drev också frågan om en subjektiv försoningslära, något som låter väldigt bra och sympatiskt.
Kortfattat går den ut på att hindret finns enbart hos oss människor, vi är bortvända från det goda och Gud eller som det ofta uttrycks "syndare och avfallna från Gud".
Jesus visar på ett övertygande sätt att Guds kärlek finns där för oss, han dör för oss på korset, döende, uppspikad på korset uttalar han de oerhörda orden "Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör"
Jesus visar på en kärlek som är utan gräns och försoningen sker genom att vi kommer till insikt om att vi är älskade och förlåtna. Insikten och tron öppnar vägen till Gud och varandra. (Läs gärna ett citat här om Waldenströms försoningslära) 

Billing är med på detta, han tar också avstånd från tanken att hindret finns hos Gud som måste utdöma straff. Men han har en invändning, inte direkt mot väckelserörelsernas tro, men mot en missuppfattning kanske. Billing skriver i sin bok "Försoningen" så här:
"Man talar om det oemotståndliga intryck, som utgår från Jesu person och särskilt från hans död, hur den, som en gång "stått under Jesu kors", ej längre kan taga det lättsinnigt med synden, hur Kristi kärlek tvingar oss osv. Allt detta är skönt och sant, vi göra alla väl i att akta därpå. Och dock: finns det någon enda ibland oss för vilken ej detta tal mer än en gång tett sig som en blott fras?"

Kanske är det så att det behövs något mer än insikten om Guds kärlek till oss för att vi ska leva allt mer kärleksfullt och gott och minska lidandet på jorden?

Om det bara är psykologiskt, att vi får ett intryck och inser något så räcker det ibland inte så långt, det kan hända att det bara blir ord - en tom fras för oss och för många som har svårt att ta det till sig.

Billing vill kombinera detta med tron att något verkligt har skett i och med Jesu död och uppståndelse, "ett faktum" som han skriver av "evigt närvarande betydelse" som vi kan hålla fast vid, ett fäste som håller vad som än sker. Och det är en historisk verklig händelse.

Själva ondskan i alla dess former, all trasighet och splittring, avståndet och främlingskapet, inom oss och omkring oss är övervunnen. Ondskan är besegrad och skall gradvis mer och mer förlora sin makt och slutligen fullständigt försvinna.
Det var detta som hände när Jesus gick längst ner i avståndets mörker för att sedan lysa upp mörkret med det ljus som aldrig kan dö, den kärlek som är närhet och ljus.

Tecknet på detta är uppståndelsen och betydelsen är att Jesus Kristus fortsätter sitt verk, finns närmare oss än vi kan förstå och går med oss genom livet.

Från avskurenhet och avstånd till närhet, liv och gemenskap.

Det är påskens budskap till oss, åtminstone en del av det..

Vi förlossas, ormen krossas - om påskens betydelse i nuet

Påsken är kristendomens centrum med budskapet om Jesu död och uppståndelse.
Det är en tydlig och klart berättelse som nästan alla kan förstå och gripas av, en berättelse om mod och svek, om nederlag och seger, om död och liv.
Berättelsen om Jesus och hans lärjungar under den sista veckan. 

Men vad betyder händelsen, hur ska vi förstå och tolka det som sker när Jesus grymt avrättas på ett kors och när graven visar sig tom på tredje dagen. 

Just i år närmar jag mig påskveckans händelser tillsammans med Einar Billing och hans bok Försoningen.
Att läsa Billing är inte det lättaste, svenska språket har förändrats ganska mycket på 100 år. Billing skriver också på ett sätt som rör sig mer som en spiral av tankegångar än en rak linje av argument.
Det sägs att studenterna i Uppsala som hade Billing som sin professor talade om "Billings borrande", hans föreläsningar var svårbegripliga och han tvekade inte att gräva så djupt som möjligt i sitt ämne även om det tog tid.
Men för den som orkade lyssna kom alltid tänkvärda insikter och meningar som tålde att fundera vidare på. Så är det också att läsa Billing. 

Det enkla tydliga sättet att förstå påskens budskap är det här: Att Jesus uppstår från de döda visar att livet är starkare än döden, trots alla hot mot livet som vi ser varje dag.
Det innebär att Gud är starkare än allt som bryter ner, Gud segrar över ondskan.
Och det räcker långt. Kanske långt nog för många. 

Men några av oss funderar vidare, tänker över hur det kan hänga ihop, hur vi kan förstå vad som hänt. Det gör Billing och han visar på en tolkning:

Häng med nu på ett Billings borrande, och vi låter honom skriva själv ur boken "Försoningen". 

"Låt oss ett ögonblick stanna här" skriver Billing
"Vi se, att vi åter stå inför den tankegång, som vi från början betecknade som "huvudlinjen".
Jesu ena gärning, fullföljd genom hans jordeliv, hans död, hans uppståndelse, hans liv såsom den himmelske Herren: en enda stor nådegärning fyllande århundradena; Jesus också i sin död och uppståndelse handlande å Guds vägnar;
Gud ... givande honom, som offrat sig i döden, rätt att bära Guds förlåtelse, hans rättfärdiggörelse till dem, själv tillförande dem sin rättfärdighet genom honom den levande; döden närmast blott en punkt på denna linje, men dock den allt avgörande. Detta är och förblir huvudlinjen." (Försoningen sidan 94)

Billing lyfter här fram tron att Jesus är sänd av Gud, Gud visar sig själv i verkliga historiska händelser. Och att Jesus är en och den samme genom historien, under hans jordeliv med allt Jesus sade och gjorde: han befriade, upprättade och utmanade människor han mötte.
Han ena gärning - betyder den samma enda handlingen, en sammanhållen hållning som finns med hela vägen. 
Jesu död och uppståndelse visar på samma sak som det han visade i sitt jordiska liv, kärlek och omsorg. Men också hur viktigt det är att leva gott och behandla andra väl, med kärlek och så som vi själva vill bli behandlade.
Jesus ser alla som lider och är utsatta och uppmanar till bättring, skärp er och se till att ta ansvar för skapelsen och varandra - med ett nyare språk.
Men också syndernas förlåtelse - det som betyder att allt som blivit fel kan lämnas och nya möjligheter finnas. 

Nu menar Billing att Jesus är den levande och närvarande "som den himmelska Herren", det vill säga är nära och aktiv i nuet. Han är här och han är den samma och har samma budskap till oss. Han ger oss nu samma kunskaper och möjligheter, samma förlåtelse, upprättelse och utmaning och han gör det i Guds namn.

Det är en del av uppståndelsens mening - att han kan vara oss nära och ge oss inspiration och nåd och liv nu och i varje tid. 
Det är den stora "nådegärningen", och den är långt mer än bara teori eller en intellektuell övning. Det är att bli fria att leva, förlossas till frihet på många olika plan. 

Och där kommer detta med rättfärdigheten in. Vi människor klarar inte att helt och hållet leva upp till rättfärdighetens krav själva. Det är kraven att leva gott och sant, äkta och kärleksfullt med alla människor och hela skapelsen. Det enorma kravet får oss att se att vi alla har brister och misslyckas ibland.

Gud kan inte vika från kravet - att vi ska leva rättfärdigt, det står fast, inte minst för alla deras skull som lider på vår jord.
För att förstå detta behöver vi se att Gud i bibeln hela tiden gör allt för att det goda ska segra över det onda, livet över döden och mörkret över ljuset. Om Gud skulle pruta på sin rättfärdighet skulle det betyda att Gud låter det onda ske och låta det besegra det goda. Detta är otänkbart. Gud står fast för livet och mot allt och alla som förstör skapelsen,  Gud säger nej till att låta människor och djur lida. 

Vi som inte orkar eller klarar av att vara så goda och leva rätt hamnar på fel sida, vi är en del av problemet istället för att vara en del av lösningen. Det betyder att vi borde dömas skyldiga, straffas.

Men det stannar inte där. "för att ej tvingas att döma utan alltjämt få gå till alla dessa trevande, famlande, i sig själva förlorade människobarn med sitt gamla evangelium nu och till dagarnas ände - därför går han i döden" skriver Billing.

För att slippa döma och straffa går Jesus i döden.
Och det är kärlekens väg, att istället för krav och dom och förkastelse över oss får vi nya möjligheter.

Anledningen till att det bara finns två alternativ - dom eller död handlar om att kompromiss mellan gott och ont inte är möjlig - en sådan kompromiss är det ondas seger. Det onda kan heller inte besegras med mer makt eller våld eller krossande kraft, bara på ett sätt: 

"Så segrar i Jesu död ej blott Guds alla rättfärdighetens regler genombrytande kärlek, utan ock den rättfärdighet som orubbligt håller sin motsats mot orättfärdigheten vid makt."

Det är kärleken som är det enda som kan besegra ondskan, som bryter igenom regler och krav utan att ge upp sitt motstånd mot det onda - orättfärdigheten. Kärleken som ger allt för de älskade som är vi.

Billing stannar inför "Jesu död på korset, besinnande vem han var, som där led, och vad som fört honom dit, märka vi, att vi stå inför det ställföreträdande lidandets faktum." 

När Jesus själv går in i dödens mörker, djupast in i lidandets smärta så gör han det istället för oss alla. Det är ställföreträdande - han går in så att vi ska slippa.
Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led (se Jesaja 53)
Jesus går före oss, längst in i ångesten. Det är korsets väg.
Och genom att gå rakt igenom mörkret och dödsskuggans dal besegrar han döden och mörkret.
Allt är förändrat. 

Han kämpar för oss alla och hans seger har kommit oss alla till godo; "den kunde det emedan det var Guds kärlek som i hans död segrade över världens synd." skriver Billing.

Allt är förändrat, för även när vi får lida under våra liv kan vi hålla fast vid korsets tecken, vårt lidande har blivit mindre hopplöst förtvivlat eftersom vi vet att livet segrar till slut.

Och allt detta befriar oss till handling, vi kan släppa grämelsen över det som blev fel och oron över att vara bra nog. Vi är förlåtna och älskade. Vi går med den levande som är med oss alltid. 

Vi är fria att ta itu med de stora överlevnadsfrågorna, med klimatkrisen och pandemin, orättvisorna, fattigdom och hunger och ensamhet i världen. 

Detta är en del av det påsken handlar om, och ett sätt att borra sig in i bibelns och trons budskap på djupet.