En kyrka som vill vara en folkkyrka, i meningen ha god kontakt med folket där hon finns behöver hitta sätt att balansera. Med en annan bild: undvika att falla ner i något av två diken.
Det ena diket är att kyrkan blir ett med folket så långt att kyrkan så att säga absorberas. Kyrkan blir ett uttryck för tidens värderingar och inte mycket annat. Då har kyrkan upphört att vara kyrka och förlorat sin själ och sitt existensberättigande, andra kan uppfylla människors önskningar bättre. Inte minst de kommersiella krafterna.
Den andra risken är att kyrkan blir en exklusiv motkultur i samhället, en liten grupp som tappar bort kontakten med folket och som ger intrycket att tro har att göra med en liten sektor i tillvaron.
Några exempel: Vissa former av sk liberalteologi på 1800-talets mitt och slut ville anpassa den kristna tron så att den kunde tas emot bättre. Den skulle vara helt och hållet rationell och förnuftsbaserad utifrån den tidens tankar. Det blev en etisk hållning, kanske inte så dum i och för sig, men hopplöst kopplad till en högborgerlig syn på livet vid den tiden. Och till det som ansågs vara vetenskapligt och sant, till exempel rasbiologi...
Det andra exemplet är ännu mer skrämmande. Under andra världskriget utvecklades en del av den protestantiska kyrkan i Tyskland till att bli det som kallas Deutsche Christen - en slags kyrka men med en ideologi som låg närmare det nationalsocialistiska partiet än bibeln.
Hela gamla testamentet rensades bort tillsammans med andra "judiska" idéer, de ställde sig bakom den sk "eutanasiprogrammet" som var början till förintelsen osv.
Det andra diket att undvika är att kyrkan ses som enbart en motkultur - att starkt betona kontrasten och skillnaderna mellan kyrkans tro och de värderingar som finns i det folk man är en del av. Det är sektens lösning, det blir en sluten gemenskap som tänker sig ha hela sanningen. En skarp gräns mellan "vi och dom" målas upp och sekten blir auktoritär, det behövs ju en stark ledare som håller fast vid sanningen.
Också här finns många exempel, det handlar om fundamentalism och inåtvänd gemenskap som riskerar att tappa bort viktiga delar av bibeln. Det kan vara de ord som handlar om respekt, medmänsklighet och engagemang.
Vissa stränga "frikyrkor" blev vid 1800-talets slut organiserade som föreningar. Vissa ville ha ett "rent" nattvardsbord där enbart den som var tillräckligt mycket troende fick vara med. Personer kunde också bli uteslutna om de inte levde upp till de höga moraliska kraven.
Den exkluderande kyrkan gör skillnad på människor. Och kanske det som är värst är att den skapar en bild av tillvaron där det andliga och det profana är skarpt åtskilda.
Einar Billing blev utsedd till biskop i Västerås i maj 1920, och det var han som utformade den tolkning av folkkyrkotanken som blev den mest inflytelserika under 1900-talet.
Hans lösning på balansgången är det han kallar "Den religiöst motiverade folkkyrkan". När Billing talar om "det religiösa" ska vi inte tänka snävt-- det handlar helt enkelt om att kyrkan är motiverad av tron - religionen och ingenting annat.
Att se religiöst är för Billing att se en helhet, allt hör i hop med Gud. Och det är ganska självklart för den som tror på Gud som skapare och alltets ursprung. Allt och alla människor kommer av Guds kraft och vilja. Gud är allas fader och moder, inte bara några få av oss. Vi är önskade och älskade, Kristus har gett allt för oss och övervunnit dödens krafter. Vi är alla inkluderade i Guds kärlek.
Billing vill betona båda delarna - både det religiösa och folkkyrkan alltså.
Tanken är att kombinera kyrkans budskap med en god relation till folket, men utan att värderingar som strider mot kyrkans tro kan få ta över som det var på väg att göra i Tyskland på Billings tid.
Det är också en balansgång mellan väckelserörelsernas sätt att bilda kyrka och det rigida statskyrkosystemet. Alternativet till de två och idealet är en öppen kyrka som möter var och en personligen med det stora glädjebudskapet. Ett nådesbudskap som vill nå alla med Guds frid, med Billings ord.
Billing lyckas undvika det som händer i tredje rikets Tyskland genom betoningen av det religiösa och genom inriktningen på individen.
Var och en är innesluten i Guds frid, och förväntas leva ett gott liv, inte i kyrkan utan i vardagen och genom sitt vanliga liv, att göra gott för medmänniskan och göra sitt arbete på ett bra sätt så att livet blir mindre plågsamt och bättre för alla.
Folkkyrkans effekt är inte i först hand en gemenskap av troende utan ett mer människovänligt samhälle för alla.
Där någonstans går balansgången mellan identitet och relevans.
(fortsättning följer)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar