Nytt år och nya insikter

God fortsättning!
Det nya året har börjat och kommit en bit in i januari, det är dags att komma igång med bloggen igen. 

Under senaste tiden har jag gått en distanskurs i Missionsvetenskap vid EHS (Enskilda högskolan i Stockholm) Det var en grundläggande kurs och en mycket bra repetition för mig som läste en del missionsvetenskap under min utbildning i Uppsala på 80-talet, ja det ska vara 1980-talet. Då var det den aktuella befrielseteologin från Latinamerika som vi fördjupade oss i tillsammans med en hel del historia om mission och om Latinamerika. 

Vår biskop på den tiden var inte så förtjust, han ville att vi skulle läsa riktig kyrkohistoria och inte "kommunism i nåt u-land". Skönt att tiderna har förändrats sedan dess. Han var själv kyrkohistoriker förresten. 

Det som är spännande med missionsvetenskap är flera olika saker. I kyrkan som i Sverige i övrigt är det lätt att förlora utblicken och tro att vi lever i världens centrum. Att det vi har och gör är självklart och normalt och att världen i övrigt borde ta efter vårt exempel. Att våra dagliga bekymmer är större än de är. Missionsvetenskapen hjälper till att lyfta blicken och se ut över en värld av kyrkor som är annorlunda än vår egen, kyrkor som vi kan lära oss mycket av och som kan ge inspiration. Precis så fungerar mission i dag, det är dialog och ömsesidigt utbyte mellan jämlikar. 

I missionens historia finns helt andra bilder, det är eurocentrism och patriarkal hållning, det är några som kommer med sanningen till dem som inte har den,  en uppdelning i vi och dem, centrum och periferi. Om du har en aning om västerlandets historia känner du igen det, det är en del av vår egen historia av kolonialism. Men om vi lär sig lite mer ser vi att missionens historia är långt mer mångfaldig och komplex än schablonbilderna vill få oss att tro. 

Missionärerna kom till Latinamerika på samma båtar som conquistadorerna och kolonialisterna, de blev en del av makten, men ändå fanns det några som levde med urbefolkningen, några som stod upp mot de europeiska makthavarna som ville utnyttja befolkningen för att ta hem guld och rikedomar till Spanien och Portugal.
Så långt gick det att den orden som levde nära urbefolkningen, Jesuiterna, kördes bort från Latinamerika av den Spanska centralmakten. De förbjöds att verka där eftersom de värnade för mycket om "indianernas" människovärde. 

 Och i Afrika där missionärer samverkade med kolonialmakterna på vissa håll, fanns det några andra som köpte slavar fria och startade skolor och sjukhus vid sidan av kyrkorna. Människor skulle befrias på alla dessa tre sätt, genom hälsan, kunskapen och den befriande tron.

Att läsa missionsvetenskap öppnar upp blicken för andra delar av världen och för en historia som inte är så känd i vårt land. Och det kan hända att vissa av våra bekymmer känns lite mindre och mer överkomliga när vi ser hur andra har det.

Det blir nog mer från den kursen här på bloggen då och då.

Conquistadorer av Wolfgang Sauber - Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=6880976

Om sätt att leva i klimatkrisens tid

Det finns ett slags högmod som gör att en människa slutar att lyssna på någon annan än sig själv, en hållning som är något helt annat än en god självkänsla och gott självförtroende. 

Vi ska vara stolta över vem vi själva är, vårt jag och vårt väsen är något gott. 

Vi har fått gåvor och möjligheter, själva livet är givet till oss som en gåva, vi har inte valt det och vi har inte gjort oss förtjänta av att få existensens gåva, att finnas till. 

Högmodets slutna hållning bygger på en illusion, eller till och med en lögn. 

Att vi kan kontrollera allt, att vi skulle kunna klara oss själva helt och hållet, att vi vet allt och har alla svaren som behövs. 

En av de upptäckter som drabbar de flesta när vi ger oss in på så kallade högre studier, när vi studerar vid universitet eller högskolor eller när vi upptäcker mer om jordens alla olika länder och kulturer 

- det är hur lite vi i själva verket vet och känner till.
Hur lite vi kan kontrollera och påverka av allt som sker och drabbar oss och jorden vi lever på. 

Tänk bara på coronapandemin. Några av oss märker knappt att vi har blivit sjuka, andra slås ut, hamnar på intensivvårdsavdelning och vissa av oss blir så sjuka att vi dör. Vaccinet hjälper, minskar dödligheten och låter flera klara sig med lindriga symtom. Vi kan göra något. Vaccinera oss. Men vi kan inte kontrollera vad som händer i stort. 

Vi har blivit påminda om klimatkrisen den här veckan och om hur tiden snabbt krymper för att hinna göra något åt uppvärmningen av vår jord. 

Som enskilda kan vi göra ganska lite men det lilla vi kan göra är betydelsefullt.
De flesta av oss kan göra goda val både i affären där vi handlar och när vi röstar. 

Vi kan också försöka påverka dem som har makten att gå längre än de hade planerat för att rädda liv. Det kommer att behövas radikala åtgärder och att vi alla förändrar mönster i våra liv. En ny livsstil med enkelhet och mindre konsumtion behövs. 

Hur ska vi hantera vissheten om hur lite vi kan påverka och styra?
Kanske ge upp och förtvivla?
Kanske fly bort från verkligheten på alla sätt vi kan? 

Eller våga se verkligheten som den är och söka oss fram till någon som kan hjälpa.
Och därifrån göra allt det vi kan för att minska lidande och stötta varandra i kriser och pandemier. 

På det här sättet gör tron på Gud att vi kan leva med öppna ögon och öppna händer. 

Det finns någon som kan och vill rädda liv och som ger oss löften om nya möjligheter.

När vi vågar lita på Gud kan vi också våga se utan att ge upp och försöka göra det goda vi kan. 

Vi kan göra val när vi handlar i affären som gör skillnad,
till exempel genom att handla Fairtrade-märkta varor

Om Guds existens

Vi höll på att spela in en gudstjänst tillsammans, den skulle sändas digitalt och vi var ytterst få i kyrkan. Två flickor sjöng fint.
När vi hade en kort paus frågade en av flickorna mig; "Tror du på Gud? Det gör inte jag".
"Självklart" svarade jag.
"Du måste vara den enda människan jag har träffat som tror på Gud" sade hon och började argumentera mot Guds existens.
Men just då var det dags att spela in min predikan, så vi kom inte längre i samtalet.
Jag var nog en aning okoncentrerad i min predikan till en början. 

Hur kan någon människa tro på Gud i våra tider? Är kanske jag den sista som gör det?
Om vi ser till Sverige där barnen får lära sig att det inte går att tro på Gud kan det hända att vi är få. I resten av världen ser det annorlunda ut. 

Det finns en rad argument för att det finns en kraft som vi kan kalla Gud, argument som nästan aldrig hörs. Kanske hänger det ihop med att de kallades Gudsbevis i resonemangen tidigare.
Men om det finns en Gud så är det något som inte går att bevisa eller motbevisa med logiska oemotsägliga argument eller vetenskapliga metoder. 

Orden och logiken är sällan det som gör att vi tror på Gud, de kan stötta oss och hjälpa oss men nästan alltid är det något annat som är grunden för tron.
Nämligen den egna upplevelsen av Gud.
Många får sin tro genom att växa upp i en familj eller en miljö där några räknar med Gud, när en mamma ber aftonbön med sitt barn lär sig barnet att det finns någon att tala med, någon större att relatera till.
Andra hittar Gud i en gemenskap som t.ex. i kyrkan eller ungdomsgruppen. I sångerna och andakten kan en närvaro kännas av ibland.
Några kan få vara med om omvälvande upplevelser av Guds närvaro eller tilltal.
Vissa läser sin bibel och hittar ord som talar till en själv, ord som talar om oss själva.
Det mesta av allt sådant bygger på att det finns gemenskaper som bär den goda tron vidare.
Miljöer som tillåter att vi får ta vara upplevelser på allvar.
Men Gud kan förstås nå oss på helt andra sätt också.

När en hel kultur är sekulariserad blir det som för barnkören något främmande att tro på Gud. 

Vi får lära oss av kulturen vi lever i att förklara bort våra upplevelser av Gud. Vi kan tala om känslostämningar eller fantasier, eller kanske bara som en orimlighet under den tomma himlen.

Tankar och argument kommer in i nästa skede för de flesta, när upplevelserna är gjorda är det dags att reflektera och fundera om vad vi varit med om.
Att det var Gud vi mötte och vad det kan innebära.
De upplevelser vi är med om behöver alltid en tolkningsram och om vi inte kan sätta ord på dem kommer vi inte att kunna förstå dem.
För att vi ska kunna känna igen att det är Gud som möter oss i en stilla susning eller i naturens skönhet, i vårt samvetes känsla av rätt och fel, i kärleken och kommunikationen och så mycket mer, för att känna igen Gud behöver vi hjälpas åt och lära oss att känna igen Gud. 

En grundupplevelse som de flesta människor har är att det är tryggt och lugnt i livet i vardagen. Det är självfallet en illusion när det gäller vad som kan hända, men en sanning när det gäller relationen till Gud. 

Helga Trefaldighets dag firar vi den här helgen i kyrkan som en påminnelse om att Gud alltid är större än vi kan förstå och begripa, liksom universums storhet är ofattbar för våra hjärnor så är också universums grund - Gud skaparen totalt ofattbar. 

Enda anledningen att vi alls vet något om Gud är att Gud har låtit oss veta något om sig själv. 

Människor har haft upplevelser och de har talat om den och skrivit om dem, framförallt i bibelns skrifter.
Därför kan vi känna till att Gud är kärleken.
Att Gud är någon som bär oss och som går med oss hela tiden
och att Gud ständigt visar sig för oss i våra upplevelser. 

Vårgrönska i en björk, livet som återvänder i vårens tid

Wikipedias sida om Gudsbevis