Hur ser du på dig själv människa?

När jag först började att läsa ekoteologi slog det mig att det var två saker som många uppfattade som de avgörande frågorna.

Det är synen på människan och synen på naturen eller skapelsen (som vi brukar säga i kyrkan om universum). Och de två hänger självklart ihop.

Vad är människans roll i naturen, vad är vår plats?
Och vårt uppdrag, vår kallelse som människor på jorden, finns det en sådan?

Det här är en av de avgörande uppfattningarna eller värderingarna för hur vi lever våra liv på jorden. 

Frågan vad gör vi här? Eller inifrån kyrkans perspektiv:
Vad vill Gud med oss och våra liv? Vad är människans djupaste bestämmelse, vad ger våra liv mening? Vad stämmer med det vi är skapade till att vara, som är bäst för naturen och djuren, för våra medmänniskor och för oss själva?

Jag sökte efter idealen och värderingarna som finns i vårt samhälle om vad som är ett riktigt lyckat, lyckligt och framgångsrikt liv. Det finns olika ideal förstås.
Men ett är att vara en rörlig människa som reser runt jorden, som upplever och är med om så mycket som möjligt, som konsumerar lyx och bekvämlighet. Som kan ta del av vilka varor som helst, när som helst för oss själva när vi har lust, utan tanke på hur de har kommit hit till oss.

Jag såg resereklam: Det var mycket om att äntligen få koppla av, att resa bort till värmen och att festa, att shoppa och konsumera, äta och dricka gott. Det fanns gemenskap med de närmaste, men de människor som finns på resmålen var exotiska eller pittoreska inslag. Naturen finns med som blåa varma hav och stränder, ibland som vackra och sköna upplevelser.
Och allt är till för resenären, jaget, den egna upplevelsen står i centrum. Människan är centrum. 

Och det känns verkligen lockande, jag har de värderingarna själv, eller ska man säga; jag har fått dem i mig av vår samhällskultur. Men är inte livet något mer än lyxresor, konsumtion och bekvämlighet?

Det här är vad som kallas en antropocentrisk världsbild. Människan är i centrum.

En blick på bibelns bild av människans roll, vår bestämmelse eller vårt kall i skapelsen, visar att det inte är det egna jaget som är i fokus. I Första mosebokens andra kapitel står det:

"... då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. ... och "Herren Gud tog människan och satte henne i Edens lustgård att bruka och vårda den." (1 Mos 2:7 och 14)

Den existentiella berättelsen vill inte vara en vetenskaplig skildring utan något som talar om andra nivåer i tillvaron. Om värden och mening. Och vår kallelse som människor. 

Människan är en del av skapelsen, inte utanför eller ovanför.
Människans uppdrag, förtroendet hon får är att vakta trädgården och skydda den från skada.

Dessutom är naturen eller skapelsen är inte vår egen utan Guds "Jorden är Herrens med allt den rymmer, världen och alla som bor i den." (Psaltaren 24:1)

Teologer har under mycket lång tid talat om vår uppgift på jorden beskrivs som att vara förvaltare.
Vi ska förvalta skapelsen, sköta om den och se till att de som kommer efter oss kan leva här så gott som möjligt. Förvaltaren som vårdar och bevarar. 

I orden "att bruka jorden" ligger jordbruk, att använda jorden till livets nödtorft, men också att få glädjas och förundras över skönheten och allt det fantastiska, att imponeras och njuta.

Vi människor hör hemma på jorden, vi är själva en del av skapelsen och naturen. Vi är en del av det komplexa ekologiska samspelet. Vi är inte varelser som står utanför. 

Det betyder också att vårt ansvar för skapelsen tar med oss själva i bilden, tillsammans med djuren och hela naturen. Det som förgiftar naturen kommer förr eller senare att förgifta djuren och oss själva. Klimatkrisen som påverkar atmosfären och klimatet på hela jorden drabbar också oss själva och barnen.

Vi är kallade att vara förvaltare men kanske är det ännu bättre att använda orden:
vi är skapade medskapare. 

Tanken på en förvaltare kan leda fel som någon som står vid sidan av eller som är ganska passiv, en medskapare är mer aktiv och kan vara konstruktiv, det är att inkludera sig själv och ha förtroendet att agera och handla. 

Vi är beroende av skapelsen för att kunna leva, ha luft att andas och vatten att dricka, vi är beroende av Gud skaparen som ger oss livet, vi är skapade och önskade av någon som är större än oss själva. 

Vi får leva en tid på jorden och vi får vara medskapare, uppdraget innebär att göra livet bättre på alla sätt för hela skapelsen.
Gud är den som älskar skapelsen och ger liv, Gud vill att jorden ska frodas och flöda av mera liv, det ska myllra och växa. Och vi har ansvaret för att vara med, att låta naturen, djuren och hela skapelsen leva. 

Att vara medskapare till den goda skaparen är det som är vår bestämmelse, det som ligger i orden att vi är skapade till Guds avbild.
Det ger riktningen mot Gud och utåt från oss själva, mot medmänniskan och hela skapelsen.

Vi har ett unikt ansvar som inga andra djur kan ha.
Vi är de medvetna varelserna som kan använda redskap i stort och smått, vi har språket som gör att vi kan planera, utforma, samarbeta, kommunicera och tänka på andra alternativ än dem vi ser. Vi kan tänka oss andra världar och andra förhållanden. Vi kan till och med tänka oss en värld av fred.

Biskoparna skriver i sitt biskopsbrev för klimatet att istället för en människocentrerad syn på oss själva och naturen behöver vi: 
en skapelseorienterad livssyn som betonar ömsesidigheten i relationerna inom skapelsen och mellan Gud och skapelsen samtidigt som den värnar om människans särskilda uppdrag och ansvar.  

Hela skapelsen i centrum, är det möjligt?

Hur ser du på dig själv?

Jesus ansikte, altarmålningen i Sura kyrka av Nils Aron Berge

Spelar det någon roll att du och jag försöker leva mer miljövänligt?

Kanske gör du som jag? Försöker göra det du kan när det gäller miljön?

Sopsorterar och köper second hand så mycket som möjligt, väljer klimatvänligt när det går på olika sätt, väljer bort att flyga, köper fairtrade och ekologiskt ganska ofta och reflekterar över transporterna (jag kör biogasbil.)

Men kanske du tänker som jag ibland: vad är det för mening? Min lilla insats gör nog inte stor skillnad i det stora hela, i den överväldigande klimatkrisen där själva livet på jorden hotas.

Nog är det så att mitt lilla bidrag inte har så stor betydelse om man räknar på koldioxidutsläppen och de stora systemen, men kanske har det betydelse på andra sätt?

Under hösten kom påven ut med en ny rundskrivelse som handlar om klimatkrisen, den kallas Laudate Deum och det var en uppdatering och komplettering av den stora klimatskriften från påvestolen som kom 2015, Laudato Si.

På slutet av skriften Laudate Deum för påven fram en anledning till att det ändå är viktigt att vi, vanliga människor i våra privata liv gör vad vi kan. “Ansträngningar som hushållen gör för att reducera luftföroreningar och sopor, att konsumera med måttfullhet skapar en ny kultur” (punkt 71 i skriften) min översättning. 

Att våra familjer och de olika gemenskaper som vi ingår i låter sina vanor förändras, det kan bygga en kultur av ansvarstagande som kan vara en grund för den större förändringen som behövs i samhället. I Påvens skrift lyfts detta fram som en kontrast och en kritik mot hur politiker och de mäktiga agerar, vilket är för lite och för långsamt.

Om det genom ditt och mitt sätt att leva och hantera miljön sprider sig en motkultur av omsorg och varsamhet med vår jord och vår miljö så kan det kanske hända saker. Konsumentmakten är också en viktig del av vad vi kan göra.  

I dagens Arboga tidning (och kanske i flera av Bonnier medias tidningar) skriver klimatskribenten, läraren och forskaren Johanna Björklund om samma fråga som jag grunnade på.

Spelar det någon roll vad jag, den enskilda individen gör när det gäller “rättvisemärkt, ekologiskt, sopsortering och inte flyger på semester”. 

Hennes svar är att en persons handlingar läggs till andras, steg för steg blir de till mer effektiva insatser när vi blir allt fler som gör något. Särskilt om vi tänker på oss svenskar med vårt stora förbrukande av naturresurser och som släpper ut oproportionerligt mycket växthusgaser. Det betyder mycket att just vi förändrar vårt sätt att leva.

Hon skriver “den viktigaste anledningen att fortsätta agera är att jag bidrar till att sprida aktivt hopp och påverka medmänniskor.” Och hon lägger till: att visa för makthavare att vi bryr oss och att vi ställer krav. (Arboga tidning 8 januari 2024)

Det är mycket viktigt vad var och en av oss gör när det gäller miljö och klimat på flera olika sätt, och vi inte ska gömma det under skäppan utan att också visa det lite mer tydligt för vår omgivning. 

Men jag vill lägga till att det lilla jag kan göra behöver kombineras med att ställa krav på dem som har inflytande över de stora utsläppen och den stora påverkan av klimatet, den politiska makten, företagarna och industrierna. 

Alla behövs för att kunna bevara vår jord, den som påven så vackert kallar “vårt gemensamma hem”. 

Julbelysning i Arboga

Om konsten att tala om klimatkrisen i klimatförnekarnas tid

 Tycker du att det har blivit ganska tyst om klimatkrisen på senare tid? Och hur är det när någon talar om det? Ännu ett tv-inslag om klimatet-  tänker du på annat då eller kollar mobilen?
Eller får människor något frånvarande i blicken om du pratar om klimatnödläget vi befinner oss i?

Det är inte så konstigt, det finns mekanismer inom oss, hinder som får oss att inte ändra vårt levnadssätt mer än vi gör trots att vi vet om att klimatförändringarna pågår.

Det är en norsk psykolog vid namn Per Espen Stoknes som i en av sina böcker kartlägger hindren. 

Magdalena Sjöholm refererar till honom i sin bok: Markens alla träd klappar händer - Verktyg för en grönare predikstol som kom ut nyligen. En bok som kan inspirera landets predikanter i alla kyrkor. Men som också ger tankar i andra sammanhang som vill reflektera över hur vi ska tala om klimatkrisen utan att moralisera eller få människor att slå dövörat till.

Hon ger både teori kring predikans konst och praktiska exempel på predikningar som griper tag och kanske kan få resultat av ändrade livsstilar. Det behövs både mer personligt ansvarstagande och kritik mot politik och företag där agerandet står still eller går snigelsakta.

Hindren Stoknes visar oss är psykologiska. Sjöholm visar att det inte räcker med bara psykologi när vi ska se varför det händer så lite, det behövs också att se på ekonomiska och ideologiska faktorer. Men ändå är psykologin betydelsefull; Stoknes lyfter fram fyra perspektiv inom psykologin som sätter käppar i hjulen, det är evolutionär psykologi, kognitiv psykologi, socialpsykologi och identitetspsykologi. 

Mycket kortfattat så handlar det om mekanismer som sätter den egna personen och det som finns nära först. Bekvämligheten och det som märks och känns i nuet får komma före det som är långt borta och svårt att uppfatta och lokalisera.

Som tur är enligt Stoknes så är vi inte helt bestämda av alla dessa psykologiska faktorer, vi kan tänka om, även tänka långsiktigt och osjälviskt. 

Vi behöver tala och tänka på ett annat sätt för att det ska hända något, för att vi och andra ska förändra det sätt vi lever på. Stoknes menar att det handlar om närhet och gemensamma lösningar, positiva exempel mer än katastrofberättelser, enkelhet att välja klimatsmart och använda berättelser mer än faktaredovisningar. Vi behöver också se att handlingar gör skillnad.

Det blir alltså fel när vi betonar att ingenting händer, vi behöver istället se det som görs, även om det är lite som startpunkter som kan vidareutvecklas. 

Kyrkan har en viktig roll och en röst som bör höras mer i sammanhanget. Kyrkan kan måla upp andra bilder av en hoppfull framtid, av en Guds goda skapelse som vi får leva tillsammans med och inte utnyttja. 

Människan som förvaltare av Gud skapelse, en jord som inte är vår egen men som vi får bruka och bevara för dem som kommer efter oss. 

Kyrkan som är gemenskap som princip kan lyfta att klimatkrisen kan bara lindras när det blir ett gemensamt projekt, enskilda och företagare, politiker och aktivister behöver varandra och alla behövs för att det ska bli någon skillnad.
Inte skuldbeläggande men bejakande av vår längtan efter ett gott liv i en frisk natur, tillsammans.  

Dagens bok; Magdalena Sjöholm: Markens alla träd klappar händer, verktyg för en grönare predikstol. Verbum 2022.