Miljödiplomering i Falun

Förra söndagen reste jag till Falun, det var dags att överlämna diplomen för pastoratets Miljödiplomering steg 2. 

I Svenska kyrkan finns en modell som kan hjälpa pastorat och församlingar att ta itu med sin hållning till klimatkrisen och miljövänligheten på ett systematiskt och genomgripande sätt. Det som alltså kallas Svenska kyrkans miljödiplomering, följ gärna länken så får du reda på mer.
Det kallas ett ledningssystem där på sidan och det hänger samman med att modellen bygger på beslut i styrande organ, uppsättande av mål och visioner inom olika områden, policyer, genomförande och uppföljning. Med hjälp av ett slags checklistor får församlingen gå igenom allt de gör och fundera över hur det kan göras mer klimatsmart. 

Allt ifrån vad som dukas upp på altaret vid en nattvardsgudstjänst till vilka rengöringsmedel som används när kyrkan ska städas. Det handlar mycket om resor och transporter, där finns det ofta en hel del att göra vad gäller utsläppen, fordon och maskiner byts ut på sikt och fossila bränslen byts ut. Det handlar om vilka inköp församlingen gör och vad som konsumeras. 

Men också om uppvärmningen av lokalerna och inte minst hela begravningsverksamheten.
Ett särskilt bekymmer där är hanteringen av soporna som slängs på kyrkogårdarna och kransar som tyvärr är tillverkade så att de inte går att återvinna, det är mycket plast och ståltråd i dem. Kyrkan tar initiativ och kontaktar blomsterhandlarna, men kanske kan vi när vi köper kransar och blomsteruppsättningar säga till dem som tillverkar dem hur vi vill ha det.
Här finns en film om avfallet på kyrkogårdarna.

Vi som har engagerat oss för klimatet i kyrkan tycker att det är självklart att vi behöver göra vad vi kan för att värna vår jord och försöka se till att vi inte skadar den mera än vi redan har gjort. 

Det hänger samman med tron på Gud som skaparen, en god kärleksfull kraft som vill att jorden och vi själva ska finnas till. Att jorden ska kunna vara en plats för mänskligt liv länge än, för barn och barnbarn och nya generationer.

En psykolog och psykoterapeut som heter Billy Larsson skriver i sin bok om klimatet att det är de kommande generationernas rätt som kan göra skillnad. (Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid - heter hans bok) Hans tes är att vi behöver ändra våra värderingar genom en fokusering på dem som kommer efter oss och deras rätt till goda liv. En intressant bok som jag kan rekommendera förresten!

Den bibliska modellen för hur vi ska leva på jorden är att se oss själva som skapade medskapare. Vi har fått livet och allt vi har som en gåva och vi är helt beroende av att jorden fungerar som den ska, tänk bara på rent vatten och luft att andas eller bin som pollinerar växterna. 

Vi har också ansvar och stora möjligheter att påverka naturen och miljön omkring oss, både på ett destruktivt sätt och ett sätt som värnar om den biologiska mångfalden och klimatet. Vi behöver ändra hur vi lever steg för steg från det sätt som har lett oss hit och slå in på en annan klimatsmartare väg. 

I kyrkan finns begreppet omvändelse. Sällan har det varit så tydligt hur avgörande det är att vi vänder om från det livssätt som förstör naturen, dödar djur och människor till ett livsbejakande mer naturnära sätt att leva. 

Miljödiplomeringen är ett hjälpmedel för församlingar och pastorat som vill ta det här på allvar och därför kunde jag lämna över diplomen med en känsla av hopp och glädje i Falun i söndags. 

Kristine kyrka i Falun från förra årets stiftsfest Härlig är jorden!

En resa till Israel och Palestina

För 20 år sedan var jag med på några resor till mellanöstern, till Israel och Palestina.
Redan då var det oroligt, och det hade pågått länge, kanske från 1940-talet och ännu längre.

Det var intifada och våldsamheter, bombdåd och hårda tag från den israeliska militären, bosättarna la beslag på palestiniers hus och odlingar, separationsmuren hade börjat byggas.
Men det var långt ifrån den katastrofala situationen som råder idag.

Vi mötte människor från olika delar av samhället och besökte kyrkans projekt, skolor, kulturcentra och sjukhus. Vi kunde se själva hur utbildning gav framtidstro och drömmar om liv i fred.

Det var starka möten som med The parents circle - föräldrar från de olika sidorna som hade förlorat sina barn i krigen och konflikten och som möttes för att arbeta för försoning och ett slut på våldet. Vi mötte Rabbis for Human Rights och många andra som arbetade för en fredligare framtid, Svenska teologiska institutet som stöddes av Svenska kyrkan var en viktig mötesplats.   

Ändå ställde vi ofta samma fråga; hur kan ni behålla hoppet så att ni inte ger upp? 

En del av svaret var att de inte kunde annat, det fanns inget alternativ, den som ville leva behövde engagera sig på något sätt för att inte gå under. Passiviteten var inget alternativ, och själva aktiviteten - att göra något tillsammans gjorde att ett hopp kunde leva i dem. 

De flesta hade också det hopp som kommer från tron på en kärleksfull Gud som möter i framtiden med helande och upprättande nåd.

Tron på en framtid som ser annorlunda ut än nutiden, förhoppningar och förväntningar framåt är det som bär oss alla tänker jag, men på olika sätt förstås.

Mina tankar går till dem som vi mötte för så länge sedan, om hur de har det idag, om de fortfarande lever. Vad som har hänt med allt deras arbete för försoning och fred. 

Men så ser jag bilder från gatorna i Israel med stora folkmassor som demonstrerar för fred och slut på våldshandlingarna, vissa är hatiska förstås men andra vill få stopp på kriget. 

Det är inte antisemitism att kritisera staten Israels agerande och politik. Det är att behandla dem som andra stater vars handlingar vi tar avstånd ifrån. 

Just nu är våldsdåden och massakrerna som de makthavande i Israel bland de värsta som har setts i historien. I Olof Palmes kända tal där han räknar upp de värsta illdåden i historien skulle idag vi kunna lägga till Gaza och Västbanken och Libanon.

Kan vi ha något hopp mitt i en utveckling som verkar bli allt värre med krigen och de många andra gigantiska problem som vi står inför? Klimatkrisen och den hotade biologiska mångfalden som de kanske värsta hoten nu. 

Om tron på människors vilja och förmåga är det enda som ger hopp är vi illa ute, det ser mycket mörkt ut. För mig att det enda realistiska hoppet det som kommer av tron på Guds kärleks kraft. Där finns ljus i mörkret och förhoppningsvis kan det inspirera oss var och en att göra det vi kan. 

Även små handlingar om omsorg, omtanke om skapelsen och medmänniskor är värdefulla och kan inspirera andra till mer handling. 

Vi behöver en ny fredens kultur där vi lever tillsammans i Guds sköna skapelse, den ömtåliga livsväven som vi alla är en del av.
Och vi behöver ställa krav på de som har makten,
Det är nog nu!

Om en statsbudget och framtiden

Statsbudgeten för 2025 kom ut i går och många analyserar och kommenterar och tolkar vad den kommer att innebära för dem själva och sina intresseområden. Jag hörde just hur det kom kommentarer från Svenska kyrkan om den kyrkoantikvariska ersättningen, den har höjts för första gången sedan år 2000 om jag inte är fel underättad. Det är bra att den höjs men den är långt ifrån vad det kostar att hålla de kulturhistoriskt intressanta kyrkorna i gott skick. 

Det är tråkigt men förståeligt och det kommer att krävas mycket arbete framåt med att prioritera vilka kyrkor som ska underhållas och vilka som får förfalla och eventuellt tas ur bruk. Här behöver Svenska kyrkan arbeta medvetet och noggrannt och tänka på lång sikt för att kunna välja vad som kommer att behövas i framtiden för att tjäna folket i vårt land på bästa sätt.

Värre är att biståndet till de allra fattigaste på jorden minskas och att medlen till klimatarbetet miskas. Två områden som är avgörande inför framtiden på många olika sätt. 

När utsläppen av koldioxid åter ökar i Sverige på grund av regeringens politik hamnar vi i ett läge där det blir omöjligt att nå till klimatmålen som satts upp av riksdagen själva och av EU. Det betyder att de framsteg som gjorts tas tillbaka och att vi backar till ett läge där vi behöver göra saker en gång till som redan är gjorda. Omställningen behöver startas om längre fram, och då är vi ännu mer sent ute. 

Jag har hört att detta kan bli mycket dyrt för oss genom att EU lägger vite på dem som inte följer målen och att det kan vara stora pengar som ska betalas.

Värre är att klimatkrisen ökar, det som biskoparna redan har kallat klimatnödläge blir ännu mer alarmerande. 

Vi har ett val när det gäller klimatkrisen, antingen anpassa oss planmässigt i en ordnad omställning av vårt samhälle eller tvingas göra drastiska och snabba förändringar så att säga vid avgrundens rand. 

Det ser ut nu som att det är det andra av dessa alternativ som vår regering väljer. Jag är rädd för att följderna blir värre än vi kan tänka oss. 

Det är sorgligt att se hur vi förstör Guds sköna jord.
Trots att vi vet hur läget är och vad som krävs av oss klarar vi inte av att förändra hur vi lever och agerar. 

Det känns hopplöst.

Eller finns det ändå hopp kvar? 

Många har redan tagit viktiga steg framåt, arbete pågår åt rätt riktning på många håll, vi är många som håller på att förändra vårt samhälle och hur vi lever.
Allt det kommer inte att försvinna eller stoppas.

Fortsättning följer 

Det är skillnad på väder och klimat

Ett nytt värmerekord har just slagits, över 30 grader i september i Helsingborg och flera orter i södra Sverige. Kanske skönt för vissa av oss men också oroande för många. 

Jag hörde en person som talade om att det går fortare än någon anat med uppvärmningen av atmosfären och att klimatkrisen förvärras snabbare än förväntat. Å andra sidan kan det ju vara en skön värmebölja som är en del av de vanliga variationerna i vädret. 

Det gäller att skilja mellan väder och klimat, sade en annan person till mig och det är ju sant. 

SMHI skriver så här om skillnaden;
"Väder kan förändras snabbt och är temperatur, vind, regn, snö och moln på en viss plats och vid en viss tidpunkt. 
Klimat är ett medelvärde av vädret under lång tid – ofta cirka trettio år. När klimatet förändras, så påverkas även väder och extremväder."

Väder är något tillfälligt medan klimat är långvarigt alltså, men klimatet påverkar vädret på olika sätt. Vi kan inte dra snabba slutsatser utifrån vädret idag, det behövs andra metoder för att mäta hur det ser ut med klimatkrisen. 

Och det finns faktiskt metoder som kan mäta hur det ligger till, vetenskapliga metoder av olika slag, till exempel att mäta mängden koldioxid i atmosfären.
Det är inte enkelt att bekriva krisen i sin helhet men vissa delar av den är mycket tydliga. Och det gäller också det tydliga sammanhanget mellan industrialismen och de utsläpp av koldioxid som mänskligheten gör från industrier, transporter, krig med mera.

Dagens nyheter har en sida som beskriver läget i klimatet just nu. (följ länken om du vill veta mer)

Det finns mycket fakta och goda kunskaper om läget. Vi vet hur det är och vad vi borde göra i stort och smått, frågan är om vi kommer att göra det?

I kyrkan har vi vår färdplan för klimatet som vi arbetar med, en av de viktigaste punkterna där är att det behövs värderingsförändringar. 

Vad värderar vi i livet, hur ser våra bilder ut av ett gott och lyckligt liv? Idealen behöver förändras från att handla om konsumtion och en livsstil som skadar vår planet till andra värden. 

Gemenskap och upplevelser ger mera än lyxkonsumtion för att livet ska vara värt att leva. 

Vad gör livet gott och bra? Hur tänker du?

Med alla levande varelser, om lidande och hopp

När någon av oss har det svårt eller lider kan det hända att det känns som hon eller han är den enda personen i världen. Ensamheten gör det svåra ännu värre. Men tänk om det är så att vi inte alls är ensamma i smärtan och lidandet utan att naturen och allt levande lider med oss, ja till och med Gud själv?

"Hela skapelsen ropar som i födslovåndor" skriver Paulus i Romarbrevet när han skildrar sin tid så full av krig och förföljelser, men han sätter in det som händer i ett kosmiskt perspektiv. Han vidgar den ensamma människans värld till att rymma alla människor, allt levande och hela skapelsen.
Det är ett medlidande.
Människors lidande under brist och våld, krig och grymhet, men också av egna brister och misstag som leder till lidande för andra och en själv. Allt det är en del av hela skapelsens situation, det som Paulus kallar "tomhetens välde", men allt det ska förändras: skapelsen ska befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas" (Romarbrevet 8: 20 och 22)

Friheten väntar och vi har redan fått ett tecken på att livet är starkast, att Gud till sist ska bli allt i alla." Hoppet gäller alla, människor och djur, de döda i dödsriket, naturen och hela kosmos. 

"Frälsningen de kristna ser fram emot är hela skapelsens befrielse. Alla levande varelser är Guds barm som lider och kämpar och befrias tillsammans." 

Paulus använder ord och beskrivningar som lätt går att sätta in i vår existentiella kris, hotet mot liv och natur som klimatkrisen innebär. 
"De kristna är få, men de är bärare av hoppet om hela skapelsens befrielse undan fördärvet."

Så skriver Fredrik Ivarsson i dagens bok. 

I mitt sökande efter litteratur om kyrkorna och klimatkrisen har jag kommit fram till boken "Med alla levande varelser, hopp och motstånd i klimatkrisens skugga" (Argument förlag, 2022)
av Fredrik Ivarsson och Annika Spalde som jag hittade på Bokbörsen. 

Boken ger en rejäl genomgång av ekoteologiska tankar och praktiska idéer för ett liv som är mer i samklang med naturen och skapelsen. Boken har också stor del som innehåller "tidebön med hela skapelsen". Det gör boken till en mycket användbar följeslagare på pilgrimsvandringen eller i samtalsgruppen i en församling. Även om den är en aning för tung för att bära med i ryggsäcken.

Den del jag citerade från är Ivarssons genomgång av bibelns tankar i ljuset av klimatkrisen och en tolkning utifrån ekologiska perspektiv. Han visar på Paulus hoppfulla ord, men också Matteus och Johannes ord i evangelierna och mycket mer. Det är en mycket innehållsrik genomgång som inspirerar till egna tankar.

Annika Spalde ger inspiration till att se skapelsen på ett nytt sätt och hon ger praktiker för fördjupning, det handlar om närvaro i naturen och odling.
Att fira skapelsen i tacksamhet för allt jorden ger, ansvaret förenas med tillfredsställelse och glädje, att uppskatta och värna våra egna kroppar, fira skapelsens skönhet, sabbatens gåva och fira gudstjänster med skapelsen i fokus.

Livet mitt i skapelsen handlar om både hjärta och hjärna, vi kan leva helt och fullt nära naturen på ett nytt sätt när skapelsen blir något vi har en relation till istället för ett materiellt upplag för oss.

Vi är en del av skapelsen inte några som står utanför den, det går att leva med alla levande varelser. 

Både i lidande och glädje, i oro och hopp om befrielse från slaveri.

En sommar i krisernas tid

Det har varit en sommar med påminnelser om det kritiska läget i klimatet nästan varje dag. Värmeböljorna i södra Europa plågade många, kraftiga regn med översvämningar har drabbat många platser och enorma skogsbränder pågår just nu bland annat i Grekland.

Själv kom jag till Jönköping just den dagen i juli då hällregnet skapade översvämningar och E4an fick stängas av, bilar fastnade i djupa vattenpölar och människor fick räddas från en buss.

Extremväder drabbar oss alla på olika sätt. Det kommer närmare och påverkar vissa delar av jorden mer än någonsin. Värmerekord slås och i vissa städer går det åt långt mera energi för att skapa kyla än värme. Luftkonditionering är en stor miljöbov idag.

Klimatkrisen är mycket synlig och blir alltmer kännbar och som vanligt drabbar den de fattigaste i världen, de som minst har orsakat krisen drabbas hårdare. Fattiga familjer som lever av att odla sin mat får allt svårare att kunna göra det och det är inte underligt om många försöker att lämna de uttorkade eller översvämmade markerna bakom sig. Men då möter de gränsvakter och hårdare tag.

En viktig del av klimatarbetet i Svenska kyrkan och Färdplanen för klimatet handlar om klimaträttvisa. Genom vår organisation ACT Svenska kyrkan driver vi dessa frågor, kortfattat rör det sig om att stötta dem som drabbas svårast. Det görs genom konkret arbete för att stötta småjordbruk, arbeta för rent vatten och trädplantering, men det handlar lika mycket om opinionsbildning, ökade kunskaper hos oss alla och påtryckningar på makthavare.

Jag tänker att det här är vägen framåt i klimatkrisens och de omänskliga krigens tid. Det behövs både förändring av hur vi lever var och en och försök att påverka jordens mäktiga, både konsumentmakt och politisk makt, på alla möjliga nivåer och alla sätt vi kan komma på. 

Alla behövs och alla kan göra något. 
Tiden håller på att rinna ut.  

Låt oss hjälpas åt, tillsammans kan vi göra mer än var och en ensam.

Hur ser dina tankar och idéer ut om vad vi kan göra?
Skriv gärna här och kommentera!

Vatten, bara vanligt vatten... om klimatkrisen och dopet

Söndagen som gick handlade om dopet och i många kyrkor har det säkert talats om vatten. 

Vattnet är ju livsnödvändigt för oss människor, för djuren och naturen som vi är en del av. Det är vårt viktigaste livsmedel, tillsammans med luften är det något vi inte kan överleva utan. 

Vattnets kretslopp på jorden gör att det kan finnas liv på den här planeten.

Jag hörde att själva livet på jorden kan ha uppkommit genom processer i vatten, en teori talar om en ursoppa där olika kemiska ämnen kunde reagera med varandra, det är spännande och mycket komplext att försöka sätta sig in i det här. När jag nu söker på nätet hittar jag flera olika teorier om livets uppkomst, och i flera av dem spelar vatten i någon form stor roll.

Brist på vatten hotar liv och torka är något av de mest skrämmande farorna mot djur och växtlighet och mot oss människor. Den gör områden helt omöjliga att leva på och det är en sida av klimathotet som redan har blivit verklighet i vissa heta delar av jordklotet.

För mycket vatten är den andra sidan av klimathotet som vi kanske hör talas om oftare, uppvärminingen ger smältande isar som gör att vattennivåer stiger. Tillsammans med extremväder och regn i enorma mängder är översvämningarna ett faktum. Här räcker det inte att tala om klimathot, det är en situation som redan rådet och som vi kan se i nyhetsflödet nästan varje dag. Senast i Tyskland, Brasilien, Ryssland och i veckan bland annat i Båstad, i vårt eget land.

I Falun, på en mur vid Falån har man ristat in vattennivåer vid olika översvämningar och höga vattennivåer. Du ser dem på bilden här. 

Nyligen dök det upp en ny nivå, högt över alla andra. Linjen för 2032 visar på en vattennivå som skulle dränka hela centrala Falun och orsaka enorma skador. Det är en demonstration och kanske en varning för hur det kan gå om det går riktigt illa, en bra tankeställare.

Vattnet är nödvändigt för oss och hela skapelsen, och det som ger de bästa livsmöjligheterna är en ganska exakt balans mellan för lite och för mycket, en balans som finns men som hotas.

Dopet har många betydelser och är öppet för tolkning, det är en handling som talar till oss om samhörighet. Att infogas i och höra till en gemenskap så att alla döpta hör hemma i ett sammanhang av liv och omslutna av kärlek. Det är en handling som talar om liv och befrielse, att gå igenom vattnet och föras ut på andra sidan, genom död till liv till en livssituation där vi har övergått från mörkret till ljuset. 

Vattnet som gör oss fria. Dopet är ett tecken som visar på något som gäller alla. 

Vi är skapade och älskade av Gud. 

Men hur kan vatten ha en sådan stark effekt och betydelse?

Luther ställer frågan i lilla katekesen: Hur kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan?
Hans svar är att det är vatten förenat med Guds ord och tron som förtröstar på det med vattnet förenade ordet. 

Alltså med det livgivande och hotande vattnet gör vi en handling som tolkas med Guds ord och tas emot i förtröstan. 

Vattnet blir ett tecken på att det finns en kärlek utan gräns som omsluter oss, barn och vuxna, människor och hela skapelsen. Symbolerna talar på annat sätt än med ord, genom vattnet men också genom ljus och dopklänning. I en gudstjänst med samlade människor, sång och musik, glädje, stolthet och förhoppningar. Det skapar ett skeende som vill visa på den kärlek som är större än allt och som är värd att lita på. 

En kärlek som gäller alla. 

Det är inte en slump att en av de sånger som mycket ofta sjungs vid dop 

har de här orden: "...att du är älskad för din egen skull". 

Luther som ju är från en annan tid och som använder medeltida och kraftiga ord har något att säga oss om hur en människa bör leva med andra människor. 

"Den gamla människan i oss genom daglig ånger och bättring skall dränkas och dödas med alla synder och onda lustar och att en ny människa dagligen ska framträda och uppstå som skall leva för evigt inför Gud i rättfärdighet och helighet."

Att brottas med klimatkrisen och försöka hitta vägar framåt i den situation där vi redan är ställer stora krav på oss. Vissa värderingar vi har i vårt välfärdsland behöver förändras, kanske till och med dränkas, just för att det är ideal och värderingar som har lett oss hit. En ny livsstil med andra värderingar behövs i vår tid. Eller om du vill, det behövs att vi lämnar den gamla människan i oss och släpper fram en ny människa. 

Den livshållning som dopet visar oss på. 

Går det att undvika att Falun dränks av smältande inlandsisar och extremt regn? 

Hur ser framtiden ut? 

Hur vill du att den ska se ut?

Vid Falån i Falun, inristade årtal visar vattennivån vid olika översvämningar,
vad kommer att hända 2032?

 

Dags för nya sommarkläder eller att göra något åt textilslöseriet?

Snart är sommaren här, våren tvekar men är på gång. 

Kanske är det dags för nya sommarkläder? Garderoben kanske behöver nya tillskott, eller hur ser det ut?

Det sägs att klädindustrin släpper ut mer koldioxid än världens flyg och sjöfart tillsammans. (en uppgift från Sydsvenskan, citerad av Elisabet Gerle)
Naturskyddsföreningen har tagit fram siffrorna, kläder och skor står för 10 % av utsläppet medan flyg står för 3,8 och sjöfart 3,6 procent. Vi svenskar köper över femton kilo kläder och textilier och av dessa slängs nästan 8 kilo bort.

Se där! En bra möjlighet att göra något åt koldioxidutsläppen för var och en av oss.

Modeindustrin försöker sälja med argument om längre hållbarhet och kvalitet och medveten konsumtion, och de är på rätt väg.
Men många av oss är vana att köpa mycket billiga kläder som produceras till så låg kostnad som möjligt. Inte sällan med barnarbete eller extremt dåliga arbetsvillkor där miljöhänsyn är helt frånvarande. Sedan transporteras de runt halva jordklotet med fartyg och långtradare.
Här finns det mycket att göra!

Mycket händer på second-hand sidan, på Tradera och Myrorna går det att hitta fina kläder.
De gör bra insatser tillsammans med flera andra aktörer och loppisar för att ta vara på kläder och en rad andra varor istället för att slänga dem. (till exempel Erikshjälpen, PMU, Röda korset och många flera)
Den cirkulära handeln är på gång, men skulle den inte stöttas bättre från myndigheterna? Till exempel genom att inte beskatta den?

Det som saknas är bra sätt att samla in och återvinna kläder och textiler, varför går det så sakta?
Det finns metoder och mycket bra initiativ och information som hos Stockholm vatten och avfall. 

Vi själva är som vanligt både en del av problemet och kan vara en del av lösningen, det beror på hur vi själva agerar. Vi kan tänka efter hur vi vill göra och försöka leva så ansvarigt som möjligt.
Att använda konsumentmakten genom att välja vad vi köper är inte det sämsta.

Och det är viktigt på flera sätt, men det behövs något mer.

Gerle skriver "Men individuella val räcker inte när det gäller politiska, strukturella förändringar som måste genomföras på en högre nivå" och hon påpekar att vi kan rikta en förväntan på åtgärder från våra politiker. Vi kan påverka dem att våga mera.

På våra arbetsplatser och företag kan vi som arbetar också göra en hel del, och i föreningar eller andra sammanslutningar du är med i. Du ser själv hur det ser ut med förbrukning och avfall och återvinning, till exempel.

Svenska kyrkan har en färdplan för klimatet med högt satta krav, så här är målet inom konsumtion och investeringar som handlar om det här området:
"resurseffektivitet, delande, återbruk, cirkulära lösningar och lågt klimatavtryck eftersträvas i största möjliga mån vid inköp och konsumtion på alla nivåer i Svenska kyrkan."

Prata med din församling om hur det går
och ännu bättre engagera dig och hjälp till!

Konfirmation i Arboga, ett bra exempel på återanvändning av kläder

Läs mera här

Spelar det någon roll om vi försöker leva miljövänligt från min blogg

En blogg från Svenska kyrkan i Örebro om att leva mer hållbart

Naturskyddsföreningen om våra kläder

Naturskyddsföreningen, så tillverkas våra kläder

Lindex: återvinn och återanvänd mera

Regeringen: förslag på ny cirkulär hantering av textil

Dagens bok:

Elisabet Gerle. Vi är inte idioter, Klimat, ekonomi och demokrati, Korpen 2023

Finns det något hopp?

Medan våren håller på att veckla ut grönskan därute
funderar jag på om det finns något hopp i vår värld som är så full av våld just nu.

Kanske kan mördandet minska i Gaza snart, det kommer signaler om vapenvila men är villkoren möjliga att leva upp till?

Mitt hopp står väldigt lite till makthavare och politiker just nu,
särskilt när jag tänker på klimatkrisen där allt färre vågar agera
medan de vackra orden sprids och blir allt tommare.

Men också om krigen och våldsdåden, det verkar vara stor brist på empati och rimliga vägar framåt.

I Bönboken tradition och liv finns en övning under Världsmiljödagen där man skiljer optimism och hopp från varandra, sedan beskrivs hoppet så här:

"Hoppet har en "arkitektur" som består av gemenskap (vi gör detta tillsammans) ord (alltså ett språk och berättelser för att beskriva läget), bön (vi grundar vårt hopp i Guds kärlek och kraft) och handling (vi gör det som är möjligt i våra sammanhang)."  (Bönboken s 229)

Optimism och pessimism är allt för ofta känslor som inte är så välgrundade.

Många av oss bär optimism, kanske är det nödvändigt att tänka att det kommer att bli bättre för att inte lägga av och ge upp.
Kanske var det till och med en överlevnadsfaktor i hårda tider, att den som kunde behålla en positiv framtidsbild fortsatte att arbeta för sig själv och andra när andra gick under?

Men idag när vi möter andra former av hot behöver vi grunda optimismen på något som kan hjälpa.

Kan det vara gemenskap, ord, bön och handling?

I boken Planetens och kärlekens gränser skriver prästen, naturvetaren och teologen Sara Wrige just om svårigheten att känna hopp inför klimatkrisen.

Särskilt när klimatkrisen blir allt mer synlig och påtaglig.

Nyligen har vi hört nyheter om enorma översvämningar i Burundi och Kenya,

extremväder i Europa och höga flöden i många vattendrag i Sverige.

På olika nivåer blir klimatförändringarna allt mer närvarande på jorden. 

Kan vi ändå känna hopp? eller är det mer rimligt att inte göra det?

Wrige lyfter fram något som hon kallar “det robusta hoppet” som består av två delar.

Det nära hoppet och det framtida hoppet, hon skriver:

“Vi kan tala om hopp som det hopp som är nära (proximate) och här och nu,

eller om det hopp som är längre bort, i den eskatologiska framtiden (ultimate).”  Det eskatologiska eller slutliga hoppet är det hopp i bibeln

som är att framtiden är Guds. En tillvaro med helhet och fullhet och utan lidande.

Hon hävdar i sin artikel att båda dessa behövs för att hitta ett rimligt hopp: 

“Om vi för starkt betonar det nära hoppet, dvs det hopp som skulle säga att
vi tillsammans kommer att klara klimatkrisen, riskerar modlösheten att
övermanna oss när krisen är så stor.

Om vi för starkt betonar det eskatologiska hoppet, 
riskerar vi att blunda för behoven här och nu.”

Vi kan göra något tillsammans, men ibland eller ofta kan vi drabbas av känslan att vi inte kommer någonstans, vi står och stampar eller det går åt fel håll.
Ger vi upp då eller kan vi som Wrige och Bönbokens författare våga lita på Gud?
Be och höra bibelns starka ord av hopp?

Kanske är det så att vi behöver både modet att handla och
öppenheten för Gud för att inte ge upp och för att komma någonstans 

i arbetet för en bättre värld på alla plan. 

Vi kan kalla det ett robust hopp eftersom det är hållbart och 

inte hänger enbart på oss själva men också att det inte är något som sker förutan vårt arbete.  

Det robusta hoppet kräver eller förväntar sig något av oss, nämligen handling.

Wrige talar om att ställa sig till foga och se vår roll i skapelsen som ett stort ansvar

men också en stor möjlighet; vi kan vara med och rädda världen!

Det slutliga hoppet talar om att Gud bär vad som än händer,

om en ny himmel och en ny jord, men inte passiviserande utan befriande till handling. 

Frågan är hur vi ska hitta det robusta hoppet som

samtidigt låter oss agera och lita på Guds kärleks kraft som ska segra.

Kanske har vi svaret där i Bönboken?

Gemenskap, ord, bön och handling!

Länkar

Hör en intervju med Sara Wrige här

Och en podd här

Från min blogg:

Det nära hoppet är vad jag tidigare kallat det svaga hoppet

och det eskatologiska kallade jag det starka hoppet - länk här

Inte hopp eller handling- utan båda

På väg mot hopp eller förtvivlan

Litteratur

Bönboken Tradition och Liv, nu i ny utgåva

Boken finns också på Bokbörsen

Boken Planetens och kärlekens gränser på Bokbörsen
och här på Pricerunner

 

Förundran en början

Tänk dig att komma ut en stjärnklar natt, hitta en plats där det är mörkt och där du kan se den enorma mängden av stjärnor breda ut sig ... kanske grips du av storheten eller av känslan av att det är osäkert vad som är upp eller ned? 

Eller känner du dig liten? 

Den enorma ofattbara storheten i universum går nog inte att fånga in med tanke eller känsla, miljontals stjärnor där ljuset varit på väg i hundratals år för att komma hit och bli synbart för ditt öga.

Vi människor är små i relation till storheten i universum, men ändå är det stort att vara människa.
Själva livets gåva som är svårt att tala om, erfarenheten av att leva, vi vet hur det känns men inte är det lätt att beskriva det i ord. 

Har du som har barn varit med om hur det går till när ett barn upptäcker tillvaron steg för steg med alla sina sinnen? Häpnad och gråt, glädje och förundran. 

Kanske kan du och jag någon gång erfara just den känslan av förundran? För vissa när vi är ute i en skog och tar in livets mångfald, vid en sjö där himlen speglar sig. För andra kanske i nära gemenskap med någon älskad eller vänskap. Eller nu när våren håller på att bryta ut med så mycket livskraft att man häpnar.

Tag en liten stund och tänk efter, när upplevde du förundran eller kanske bara tyckte det var fint och skönt senast? i naturen eller där du var just då.
Om du vill, lyssna på Lalehs fina sång här nedanför på sidan, sången En stund på jorden.

"Jag lade mig på marken och tackade himlen...
 Hur underbart var det, jag var nära"sjunger hon.

Tänk nu att allt det här är hotat, redan har mycket förstörts, djur har utrotats, miljöer är obeboeliga, bomber faller och utplånar allt det förunderliga varje dag. 

Hur kan vi stå ut? All sorg och smärta och vrede, vad ska vi göra med den?

Guds värld håller på att förstöras.

Som tur är pågår arbete för det goda också, människor skickar förnödenheter till de svältande. Andra sliter för att minska koldioxidutsläppen på många olika sätt. 

Låt sorgen och vreden bli till handling, kom med och gör det du kan, du är välkommen!

Kom med och försök påverka dem som har makten i stat och företag att värna om Guds sköna skapelse, vår jord som kan få oss att förundras. 

Det är inte försent att göra det vi kan, att minska förstörelsen. 

Och ta vara på det häpnadsväckande sköna i Guds skapelse.

 

Lästips

Stefan Edman: Förundran, Jordens sång mfl

Biskopsbrevet om klimatet

Bibelord: Psaltaren 8 och 104

Men är det en klimatkris eller inte?

Just nu pågår samtal och debatt inom Svenska kyrkan som handlar om hur kyrkan ska förhålla sig till klimatkrisen. Biskop Tyrberg i Lund menar att det finns andra saker som är minst lika viktiga som klimatet som behöver avgöra hur kyrkan agerar.

Han är inte ensam, nyligen har flera personer jag mött lyft fram andra saker som minst lika viktiga som klimatet för kyrkan att ta i.
Ett exempel är de mer evangelikala som menar att predikande av evangeliet alltid kommer före alla andra frågor, men som tolkar det att endast tala med ord.
Som jag ser det visar kyrkans sätt att vara och bemöta människor minst lika mycket på vad vi tror på som våra ord.
Andra menar att till exempel konfirmandverksamhet är viktigare än klimatet och ordnar flygresor för konfirmanderna. Då kommer flera ungdomar med och får chansen att upptäcka tron.
Det finns flera exempel och andra som ser saken på ett helt annat sätt. 

I en kommentar till ett svar i Kyrkans tidning citeras biskopen så här:
"vi kan inte enbart fokusera på att rädda klimatet, vi måste också kunna arbeta mot polarisering, fattigdom, krig och destruktiva konsekvenser av teknik. Då behövs möten med människor, som inte går att ersätta med zoom."

Möten mellan människor behövs och är en viktig del av vårt arbete som kyrka, där håller jag med biskopen, men kanske finns det en annan fråga som vi inte är överens om.
Nämligen synen på hur läget verkligen är med klimatet. 

Om biskoparna hade rätt när de 2019 talade om att vi befinner oss i ett klimatnödläge så är det en fråga som blir mycket viktigare än mycket annat. 
Om det verkligen rör sig om mänsklighetens överlevnad, om djurarter som utrotas och planetära gränser som överträds (till exempel biologisk mångfald, markanvändning och vattenresurser, användande av kemiska substanser och problemen med kväve och fosforanvändning) och som hotar livet på jorden som vi känner det. 

Då behöver kyrkan och hela samhället göra nya prioriteringar, då handlar det om den enorma omställning som så många talar om. Inte minst FN, EU och Svenska kyrkans egen färdplan för klimatet.

Det är lite som det kända citatet av Tage Danielsson om freden:
“Freden måste komma först. Gör den inte det min vän, kommer inget efter den.” 

Om vi är så illa ute behöver vi ta itu med det, annars finns det inget att ta itu med alls. 

Hur ska vi då veta om vi befinner oss i en katastrofal situation där så mycket som möjligt behöver handla om klimatkrisen?

Frågan är om vi kan lita på experterna och forskarna, FNs klimatpanel IPCC? Kan vi lita på våra egna intryck när vi ser skyfall och översvämningar, extremt väder som rekord både  i kyla och värme? Kan vi lita på en stor vetenskaplig konsensus, eller inte?

Flera av de forskare jag har studerat har sagt att det finns en hög grad av osäkerhet av vad klimatförändringarna kommer att leda till, det kan bli bättre men också mycket sämre, de gör prognoser och testar modeller. De gör kvalificerade och vetenskapligt underbyggda gissningar. 

Kanske kommer vi inte längre än så, det mänskliga vetandet har sina gränser. En fråga kan då vara om vi är villiga att ta risken? 

Två av de väntade effekterna handlar om livsmedelssäkerhet och människors hälsa, båda hotas av förändringarna, vid sidan av utrotning av djurarter och förstörd miljö.

Det finns mycket som är viktigt att göra i samhället och kyrkan, och i det här läget behöver vi göra flera saker samtidigt.
Möten och resor är viktiga när de är välmotiverade och noga planerade, men om vi nu låter klimatkrisen sjunka ner i prioriteringslistan då gör vi varken rätt saker eller gör saker på rätt sätt.

Jag bad en AI-assistent göra en bild av klimatkrisen, så här blev resultatet:

Skapelseteologi 3: Luther och skapelsen

Reformatorn och teologen Martin Luther (som levde 1483-1546) är inte obekant för dig som följer min blogg. Men något som jag inte varit inne på hittills är hans syn på skapelsen eller naturen.

I reformationens tid stod Luther i ett arbete att lära ut grundtankarna i det som skulle bli en ny protestantisk kyrka, hans grundtes om rättfärdiggörelsen genom tro behövde förankras i en hel teologisk helhetssyn.

I det läget skriver Luther den lilla och den stora katekesen, den lilla som en pedagogisk lärobok för
alla kristna i församlingarna och den stora till dem som skulle predika.
Den lilla katekesen innehåller frågor och svar som kunde läras in tillsammans med bibelord, bilder och sånger och blev till ett för den tiden mycket fint och utarbetat pedagogiskt hjälpmedel.

När Martin Luther ska skriva sin förklaring till första trosartikeln som handlar om Gud som skaparen blir det till en text som inte är en teori eller filosofi. Det blir istället något som handlar om oss själva, människorna och om livet som en gåva.
Så här står det i lilla katekesen:

”Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”.
Vad betyder det?
Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, har gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu håller det vid liv;
att han ger mig kläder och skor, mat och dryck, hus och hem, maka och barn, åker, boskap och alla ägodelar;
att han var dag försörjer mig rikligt med allt vad jag behöver för livets uppehälle och att han skyddar mig för allt farligt och bevarar mig för allt ont. 

Allt detta gör Gud av sin faderliga godhet och barmhärtighet, utan att jag förtjänar det eller är värd det.
Därför bör jag tacka och lova, tjäna och lyda Gud.
Det är visst och sant.

(Luthers lilla katekes i en ny översättning av Carl-Axel Aurelius och Margareta Brandby-Cöster)

Skapelsen eller naturen ses först och främst som något gott.
Något som är är värt att tacka och lova för. 

Och Gud är skaparen till allt.
Allt är gåva från Gud och särskilt själva livet. Och det ses som en nåd vilket visas i
orden om att det skänks ”utan att jag förtjänar det”.

Berättelsen om skapelsen flyttas från ett principiellt resonemang och teorier till en existentiell nivå
där det handlar om individens eget liv och relationer. Det är det egna personliga jaget som finns till
på grund av en kärleksfull faders godhet.
Men det stannar inte vid jaget utan går vidare till ”alla varelser”.

Den amerikanske lutherforskaren Jordan B Cooper skriver i en artikel att Luthers syn på skapelsen är relationell.
Gud skapar människorna i relation till sig själv och placerar henne mitt i den skapade världen där en mängd olika relationer finns. Till familj och grannar, men också till jorden, plantorna och djuren. Och i relation till sig själv.

Allt ges till människorna som gåva, först av Gud i skapelseverket och ifrån det som jorden ger av växt och liv och sedan genom det egna arbetet och andra människors arbete.
Också det mänskliga arbetet är Guds verk menar Luther, den fördolde guden leder oss nämligen till att göra gott för varandra. Vårt arbete för människan och naturen är Guds verk. Och det betyder att skapelsen pågår, både genom Guds handlande och vårt eget arbete.
Gud håller oss och skapelsen vid liv.

Människans roll i skapelsen fångas in i de korta men innehållsrika orden ”Därför bör jag tacka och lova, tjäna och lyda Gud”.
Att tjäna och lyda Gud är att vara goda förvaltare av Guds skapelse och tjäna sin nästa. Ibland kallas det vår kallelse och handlar om att ta livet och skapelsen på allvar. 

Idag behöver vi en ny reformation skriver Lisa E Dahill i boken ECO-Reformation: Grace and Hope for a Planet in Peril. 

Nämligen en "Eco-reformation".
Det innebär ett nytt sätt att se på vår tro och våra värderingar i en tid då livet som vi känner det är hotat på jorden.

Idag är det andra hot mot mänskligheten och de kristna som råder än det var på Luthers tid:Då handlade det om ett ekonomiskt utnyttjande av de troende (avlatsbreven) och en gärningslära som ledde till en förlamande rädsla som kunde utnyttjas av makthavare. En ny syn på Gud befriade människor till sinnesro och handlingskraft.

Idag står vi inför klimathotet och behöver nya tankar, nya berättelser och handlingsmönster.  Och det är redan på gång, fortsättning följer

Martin Luther, konstnärligt skildrad

Stilla veckan och klimatnödläget

Veckan som börjar på söndag med palmsöndagen är en mycket speciell och annorlunda vecka. 

I kyrkan kallas den Stilla veckan. 

På ett plan är det en tid för reflektion kring den sista veckan som Jesus levde kroppsligen på jorden.
Det är tankar över vad verklig kärlek är och vad den kan kosta. 

För Jesus var det mycket dramatiskt, våldsamt, fullt av smärta och lidande och död, men när påskens morgon kom visade det sig helt överraskande att allt var något annat än det hade verkat, död bröts till liv. 

I den latinamerikanska befrielseteologin och kyrkan där fanns det en biblisk berättelse som var den centrala, nämligen exodus, uttåget ur förtrycket och fattigdomen i Egypten. (2 Mosebok 14)
Det blev berättelsen som gav inspiration, hopp och handlingskraft mitt i det obeskrivligt hårda förtrycket i Latinamerika vid 1900-talets mitt och framåt. 

I klimatnödlägets tid är det andra bibliska berättelser som blir livstolkande, som ger hopp och mod att leva. 

En av de berättelserna är den som handlar om Långfredagen. 

Många forskare målar upp en fruktansvärd bild av vad som kan hända på jorden om inte stora radikala åtgärder görs. Det handlar om stora översvämningar på vissa delar av jorden och svår torka på andra delar så att delar av jorden blir obeboeliga. Det handlar om svår hungersnöd och många döda, om flyktingströmmar av gigantiska mått och våldsamma krig när rika länder försöker försvara sitt territorium. Gifterna vi har spritt i naturen gör oss sjuka, pandemier härjar, djur fortsätter att utrotas och ... kort sagt det ser ut som att döden håller på att vinna på vår jord. Det är långfredag på jorden.

Långfredagen är sorgens dag, då vi har möjlighet att reflektera över allt det negativa och destruktiva på jorden, i naturen och i våra egna liv. Utan att fly bort kan vi den dagen se det onda i vitögat.
Mördandet i våra förorter och krigen, bomber som faller över flyende cilvilbefolkning för en etnisk rensnings skull. 

Sorgen och döden råder, tortyren och smärtan, själva naturen finns med när ett mörker faller över jorden. Det är en bild av var vi befinner oss nu.

Hoppet finns bara som ett frågetecken i långfredagens öken och förtvivlan. Törs vi hoppas?

Kanske är det den bibliska berättelsen om Noa som också ligger nära, floden som hotar att ödelägga hela jorden och döda allt levande.

 Livet som vi känner det på jorden är hotat. Kan det finnas en väg framåt, kan vi bygga en bildlig ark? Anpassa vårt sätt att leva och försöka förändra samhället till att klara av kriserna som bara blir värre.

Vi är där. 

Ska vi klara av att förändra så mycket att livet kan räddas på jorden,
ska det bli en påskdag eller en ark?

Det står och väger.

Krucifix i Västerås domkyrka

Om att se tillvaron som ett mirakel

Albert Einstein lär ha sagt att det finns två sätt att leva;
det ena sättet som om ingenting vore ett mirakel och det andra som att allt var ett mirakel.

Det är den andra hållningen till livet som vi behöver återvinna skriver Helle Klein i boken Moder jord i klimakteriet. 

Bokens 12 författare vill visa på en helhetssyn och en ny hållning till själva jorden vi lever på.
Att klimatkrisen har kunnat bli så allvarlig och ett hot mot livet hänger samman med att Moder jord varit försummad, nedvärderad och misshandlad (för att inte använda ännu värre ord).

Här finns mycket att inspireras av och tänka vidare över, här finns kunskaper att hämta och tolkningar att reflektera över. Man kan förstås inte hålla med om allt, men är det inte då som vi utmanas att formulera oss på nytt.

Helle Kleins bidrag intresserar mig särskilt. Hennes artikel i den spännande samlingen kallar hon
Det trotsiga hoppet - en profetisk miljöteologi för vår tid.

Klein skriver att hon vill "försöka hitta tillbaka till den gamla skapelseteologiska idén om att kropp och själ hör ihop. Själen är inte förmer än kroppen utan tvärtom handlar trons relationer om sammanhanget mellan människa och människa, människa och skapelse, människa och Gud och människan och henne själv." (s 167)

Klein gräver djupt i de kristna källorna och arbetar med bibeltexter, kyrkofäder och en rad författare som har arbetat med klimathotet och synen på människan och skapelsen.

Hon återvänder flera gånger till Irenenaus från Lyon som jag skrev om nyligen och hans positiva värdering av jorden, livet och människan. Vägen till ett gott liv handlar om att bli mer människa, inte mindre. Och det som berikar våra liv är inte att konsumera allt mer och skaffa den senaste mobilen och andra varor. Nej det är sådant som rör hela oss själva, kultur, naturupplevelser, social trygghet och gemenskap.

Människan, skriver Klein, är skapad av Gud tillsammans med djuren och naturen.
Hon är skapad till Guds avbild och kallad att fortsätta skaparverket i kärlek och omsorg om nästan, djuren, naturen och sig själv. Där finns utgångspunkten för vår situation och vårt uppdrag, det som gör våra liv meningsfulla och är gott för hela skapelsen. 

Men vad var det som blev fel? Hur hamnade vi här med fullskaliga krig och klimatnödläge, med folkmord och våldsdåd i vår närhet?

Klein pekar på den livsstil som har gjort människan till härskare utan medkänsla, hur de med makt utnyttjar jordens resurser hämningslöst och de rika förtrampar de fattiga och förstör naturen.
Och allt bottnar i att människan har tappat bort sin verkliga identitet "Adams nederlag bestod i att han övergav det mänskliga och försökte leka Gud" medan Jesus behåller sin mänsklighet i allt och det blir "en seger över alla djävulska övermänniskoideal och elitism" skriver Klein.

Sedan lyfter Klein fram visionen och hoppet från de bibliska profeterna och nutida tänkare, det trotsiga hoppet om en återställd skapelse.
Den positiva synen på skapelsen kan kombineras med tron på Gud som är en läkandets, omsorgens och kärlekens Gud. 

Den fantastiska skapelsen är värd vår förundran men också vår handling, vi har stort ansvar och stora möjligheter. Bilden av den kraftfulla människan genomsyrar många bibliska skrifter. Ända från skapelseberättelserna där människan skapas till Guds avbild och i psaltaren där människan är krönt med ära och härlighet.

Klein ger en bra genomgång av en god skapelseteologi som kan ge handlingskraft i vår svåra tid, och som kan hjälpa oss att se allt som ett mirakel.

Vid Arbogaån 15 mars 24

Dagens bok:

Birgitta Nyrinder (redaḱtör)

Moder jord i klimakteriet - om klimatkrisen, hot och hopp. Arcus, 2008

Boken kan t.ex hittas på Bokbörsen

eller på Bokia

Skapelsetro i klimatkrisens tid 2; Irenaeus och den goda skapelsen

Idag möter vi Irenaeus från Lyon som levde ungefär år 130-202. 

Irenaeus föddes i Mindre Asien, det som idag är Turkiet omkring ett hundra år efter den första påsken.

Ett minne som Irenaeus berättar om är när han som ung fick lyssna till Polycarpus, en man som själv hade levt nära Jesus lärjungar. Gripen skriver Irenaeus om hur han minns varje ord som Polycarpus berättade om Jesus.
Polycarpus hade följt Johannes och andra ögonvittnen och han berättade om händelser och ord som kom från Jesus själv.
Det slog Irenaeus hur väl de stämde överens med berättelserna i bibelns evangelier.  

Irenaeus blev präst och senare biskop i det som idag är Lyon i Frankrike, det var år 175. Ungefär och troligen får man lägga till eftersom det finns ganska få källor om Irenaeus och hans liv. Men han skrev mycket och det är genom sina skrifter han är känd.

Irenaeus är en betydelsefull gestalt i kyrkohistorien.
När han levde pågick våldsamma förföljelser mot kristna och många fick dö för sin tro.
Samtidigt pågick debatterna om kyrkan och tron som jag skrev om förra gången om skapelsetro.  

Irenaeus vad med och sökte formulera tolkningar av vad berättelserna om Jesus Kristus och bibelns ord innebar. Den kristna tron skulle uttryckas och avgränsas i den tidiga kyrkan. 
Irenaeus var en av dem som arbetade med att få fram det som brukar kallas en trosregel. Det vill säga korta formuleringar som fångade in det viktigaste i tron och det som kyrkan stod för. De skrev och debatterade och samlades till koncilier och kyrkomöten för att komma överens. Formuleringarna skulle senare utvecklas till de trosbekännelser som fortfarande används i gudstjänsterna i de kristna kyrkorna.

Det som Irenaeus är mest känd för idag är skrifter som gjorde upp med gnostiska läror och föreställningar. Det var en serie på fem böcker som brukar kallas Mot heresierna (Adversus Heresies).

Det fanns en stor mångfald av olika religiösa grupperingar med skiftande tolkningar, en av dessa var den brokiga rörelse som kallas gnostikerna eller gnosticismen.
Ordet gnosis är grekiska och betyder kunskap.
En viktig del i dessa rörelser var att det fanns en hemlig kunskap som bara de själva hade tillgång till, en kunskap som var vägen till räddning. Gnostikerna var inte en samlad eller enhetlig rörelse, deras läror och sätt att leva var mycket spretiga och blandade. Troligen var de inte så många heller, men ändå uppfattade Irenaeus dem som ett hot mot kyrkan. 

Det hängde samman med att gnostikerna hade en mycket negativ värdering av naturen och materien bland annat genom föreställningar om två gudomar. Förenklat handlar det om en ond skapargud (demiurgen) och en god Gud som finns med i Jesu verk.
Den sk demiurgen hade skapat allt materiellt. Gnostikerna menade att den Gud som Jesus visade var en annan Gud som var helt och hållet andlig. Och Jesus var inte enligt dem en verklig människa.

Människan kunde bli fri genom att få kunskap (gnosis) om det här och på olika sätt nå ett slags frälsning i en andlig tillvaro. Det handlade för en del av dem att leva i sträng askes och förneka allt materiellt. Andra menade att det materiella var helt och hållet betydelselöst och kunde behandlas utan hänsyn. 

Irenaeus hävdade utifrån de bibliska skrifterna att den Gud som har skapat universum är samma Gud som visar sig i Jesus och att materien, jorden och livet är betydelsefullt och gott.
Gud vill att jorden och människor ska finnas till och leva goda liv här.

Irenaeus hämtar stöd från bibeln och kyrkans tradition när han hävdar sin linje. Att nå befrielse eller frälsning är inte att förneka livet utan istället bli allt mer människa, att hitta det verkligt mänskliga som vi är skapade till att vara. Jesus var verkligen en människa och han visade hur ett sant mänskligt liv kan gestaltas.

När Irenaeus formulerar sin trosregel är den i tre delar, som trosbekännelserna senare skulle vara utifrån läran om Guds treenighet. Irenaeus skriver att Gud är en Gud, oskapad och obegränsad, skaparen av universum, grunden för all existens och materia. Och Gud skapar från intet. 
Irenaeus skriver vidare att det är Guds Ord, Guds Son, Jesus Kristus, den andra personen i treenigheten som har skapat. Han håller ihop skaparverket med berättelserna om Jesus. Och Anden ger inspiration och förnyar livet.
Irenaeus motsäger den gnostiska dualismen mellan ande och materia och öppnar vägar framåt genom att säga emot läror som ville begränsa tron och snäva in livet.

Människans roll i relation till Gud är att ta emot. 
Gud skapar genom Sonen och ger alla livet. Sonen blir människa bland människor och människornas relation med Gud blir åter gjord hel och öppen. Det är Gud själv som är den agerande. Anden flödar till den mänskliga naturen till att förnya mänskligheten över hela jorden. När nu relationen är helad kan människor leva gott och fritt. 

Människans roll är att ta emot allt detta och låta det forma hur de lever sina liv, hur de är mot varandra och hela skapelsen. 

Den hållning som Ireneaus drev blev senare kyrkans lära och i  trosbekännelsen från Nicea 325 står det att ”Gud är skapare av allt vad synligt och osynligt är”.

Ireneaus hållning öppnar vägen för ett uppvärderande av livet på jorden och betoning av att se helheter mer än dualismer.

Där finns möjligheten till en bred syn där hela skapelsen är vår angelägenhet och vårt ansvar.

Att vara mera hel människa är att leva som skapad skapare i goda relationer med Gud, med varandra och med allt skapat. 

Om Irenaeus på wikipedia

Läs Irenaeus egna skrifter översatta till engelska här

En artikel om Irenaeus på Taizés hemsida

Litteratur:
Robert M. Grant: Irenaeus of Lyon i serien The Early Church Fathers, Routledge 1997

Teologen Gustaf Wingren har skrivit mycket intressant om Ireneaus,
bland annat boken Människa och kristen 1983. Här finns flera texter av Gustaf Wingren

Om skidsporten och klimatkrisen

Såg du Vasaloppet i Söndags?
Hör du till dem som gillar skidsporten och följer med i skidskytte, sprint eller alla de olika vintersporter som pågår?
Då har du säkert som jag sett märkliga bilder av vita skidspår i ett landskap där det är barmark, där snö måste produceras och transporteras till skidorterna för att det ska kunna bli några tävlingar.
Utan konstsnö och stora insatser av frivilliga som fraktar snö och sköter om spåren på olika sätt skulle det inte bli något Vasalopp.

Den norske VM-chefen gick häromdagen ut och talade om att fler skidtävlingar borde hållas i norden eftersom det är stor snöbrist i alperna, men hur realistiskt är det när vi ser hur det ser ut i vårt eget land. Kanske kan tävlingarna hållas om de flyttas mycket längre norrut.
Skid-VM ska vara i Falun 2027, kommer det att gå?
Många i skidsporten är medvetna om att tävlingarna ska vara så hållbara och klimatvänliga som möjligt.

Men på sikt kanske det är en utdöende sport vi ser i vinterstudion på helgerna?

Pernilla Bonde i Svenska skidförbundet talar om krisen och menar att det behövs kraftsamling för att det ska finnas snö till tävlingarna. 

Bland annat så här kommer klimatförändringarna nära oss i vår del av världen, mer och mer.
Idrotter drabbas vid sidan av översvämningar och heta somrar med skogsbränder.
Steg för steg sker förändringarna, de har redan börjat och vi ser bara början på det som ingen kan säga säkert hur det ska bli.

Vi borde sluta tala om klimatfrågan skrev en person till mig, det är ingen fråga utan en kris, eller som biskoparna sade för en tid sedan, vi lever i ett klimatnödläge som kräver att vi använder ett rättviseperspektiv. 

När sporter behöver förändras i vår del av världen är det nämligen helt andra konsekvenser i stora delar av världen.

Översvämningar som förstör hus och hotar hela önationer.
Torka som leder till flykt, svält och död när trakter blir obeboeliga och ingen mat längre kan odlas.

Redan nu leder klimatnödläget till lidande, förkortade liv, hunger och död. 

Att vara med och söka vägar framåt för sig själv, påverka makthavare och företagare är en nödvändighet för livets skull. 

Hur ska livet se ut här på jorden i framtiden?
För barnen och deras barn?

Framtiden? skidskytte på rullskidor

Skapelsetro i klimatkrisens tid, del 1

Under den första kyrkans tid pågick ett intensivt samtal om hur skrifterna skulle tolkas och hur kyrkan skulle tro i ljuset av allt det som hänt när Jesus Kristus var ibland dem kroppsligen. Även de lärjungar som gick med honom och såg med egna ögon kunde ha olika syn på vad det han sagt och gjort betydde.

Ibland kallas de här samtalen eller debatterna strider, det är inte så konstigt för ibland blev det till hårda ord och bannlysningar av dem som hade olika tolkningar, riktigt illa ibland faktiskt med våld och mord.

Något jag fick lära mig nyligen (tack lärare på EHS) var att det nästan alltid var tolkningar som öppnade för vidare tankar och var breda som blev de allmänt vedertagna medan de som förkastades oftast var sådana som smalnade av eller begränsade tanken. Exempel kommer.  

En speciell fråga dök snabbt upp och det gällde frågan om skapelsen. 
Var den Gud som beskrevs i den hebreiska bibeln (gamla testamentet) den samma som den Gud som Jesus kallade sin Far? Skulle man hålla ihop "det gamla testamentet" och "det nya testamentet" och allt de förde med sig till en enhet eller inte?
Trots att det kan låta som en akademisk fråga så var ställningstagandet helt avgörande för kyrkans tro och hur vi ser på saker idag. Inte minst när det gäller tänkande och tro om Gud som skaparen och naturen och jorden som skapelse. 

Ganska snart blev det klart att Jesus i både ord och handling hade kopplat och anknutit till de "gammaltestamentliga" skrifterna och hela det judiska arvet. Han var jude och var uppväxt i hela den stora judiska traditionen. Den som såg Gud som skaparen. Och som en mångfasetterad och mångfaldig mängd författare hade skildrat i skrifterna. Bland annat historiska skrifter, poesi och vishetslitteratur, ordspråk och psalmer, och de mytologiska texterna som fångar in människans och livets villkor på ett sätt som talar till alla tider. 

En tidig debatt bland kyrkofäder och kyrkomödrar byggde på grekiskt tänkande.
Den handlade om frågan om det var så att Gud skaparen var en konstruktör av redan befintlig materia eller om Gud verkligen skapade allt från ingenting, "från scratch" så att säga eller som det heter i teologernas värld "Ex nihilo"- latin för "ut ut ingenting". Det var vanligt att se Gud som konstruktören eller den som ordnade upp kaos till kosmos, (ordning och reda) bland vissa grekiska filosofer.

De som tänkte att Gud var konstruktören hade bland annat en tanke om att en god Gud skulle inte skapa en värld där det fanns så mycket lidande och död som de kunde se omkring sig. Men om Gud bara hade ordnat materien på bästa sätt kunde det vara så att det var något fel i själva materien som gjorde att det blev så illa. Lite slarvigt uttryckt: ett konstruktionsfel eller en brist i själva atomerna. 

Men tanken som blev den dominerande var det andra sättet att tänka. Den som kallas skapelse "ex nihilo". Det stämde bättre med de bibliska skrifterna och gav ett svar åt den stora livsfrågan om var allt som finns har sitt ursprung, frågan om lidandet har sitt svar på ett annat plan än i själva skapelsen. 

Tron att Gud har skapat allt från ingenting innebär en grundpositiv syn på allt det skapade, allt är av Gud och är gott. Gud såg på det han skapat och det var mycket gott står det i en av skapelseberättelserna. Naturen och livet är något gott i grunden för det har sitt ursprung i den Gud som är kärleken.  

Det har är en viktig grund för tron och är tydligt i de bibliska skrifterna.
Orden om det kom därför in i trosbekännelserna på ett tidigt stadium "vi tror på Gud fader allsmäktig, skapare av himmel och jord" eller i den nicenska trosartikeln "skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är". 

Att skapelsen, naturen och livet i alla dess former är något gott, värda att bevara och vårda, skydda och värna är en grund för att vi idag har ansvaret att möta klimatkrisen som hotar livet på jorden på alla de sätt vi kan. 

Nästa del - möt Ireneaus - och hans kamp mot gnostikerna.

Utsikten från Stiftsgården i Rättvik en solig vinterdag (februari 24)