Värnlösa barns dag, krigen - och ramaskriet

 Idag, den 28 december är Värnlösa barns dag i vår almanacka. 

Tidigare kallades dagen Menlösa barns dag. Menlösa är ett gammalt ord för att vara oskyldig och utan fel.
Dagens namn går tillbaka på en biblisk berättelse och en skrämmande händelse som kallas barnamorden i Betlehem. Kung Herodes fick höra rykten om att en ny kung var född och han blev rädd.
Någon kunde hota hans egen makt som han tänkte skulle gå vidare till hans egna söner.
Herodes skickade ut sina soldater att döda alla nyfödda pojkar upp till 2 års ålder i staden Betlehem med omnejd. Värnlösa barn mördades den dagen.

Ett rop hördes, mödrars och fäders rop och skri av förtvivlan och sorg och vrede. Rakel som bodde i orten Rama grät över sina barn som inte längre levde. Det var ett ramaskri. (Berättelsen finns i Matt 2:16-17)

Men Josef drömde att Jesusbarnet var hotat och han gav sig iväg tillsammans med Maria till Egypten. Jesus blev ett flyktingbarn.  

Mördandet av barn är en av de allra värsta brotten som finns, liv som just börjat avbryts, människor får aldrig chansen att leva, framtidshopp krossas, allt det som föräldrar gått igenom och satsat på för sina barn görs om intet. Det är brott mot oss alla när barn dödas.
Borde vi inte alla protestera och ropa, göra ramaskrin så länge det pågår?

Ändå fortsätter det i vår egen tid.
Barnen i Gaza dödas varje dag. Jag undrar om de som genomför Israels politik och krigföring förstår vad de gör och vilka konsekvenser det för med sig? Hur mycket vrede och sorg deras handlande för med sig. Bombandet av Gaza skapar en så stor vrede mot Israel som kommer att finnas många år framåt. 

Håller Israels makthavare på att skapa ett så stort motstånd mot sig själva att staten kommer att gå under på sikt? Dåden av Hamas kan inte försvaras men det staten Israel gör nu är så omänskligt grymt att det väcker vrede runt hela jorden. När de som själva varit drabbade av förintelsen gör på liknande sätt mot andra, folkmordet som nu pågår. Då är det ännu mer oacceptabelt. 

Jag har liknande tankar om Rysslands agerande i Ukraina, våldet och kriget drabbar nu Ukrainas befolkning och oss alla på olika sätt. Samtidigt växer motståndet och aversionerna mot Ryssland och dess ledning mer och mer, de negativa konsekvenserna för Ryssland och ryssar själva kan på sikt bli större än någon anar.

Krigen och våldet pågår på många flera platser, de dödar och skadar människor och de tar bort väldigt mycket från mänskligheten och de länder och platser som förstörs.

Alla de som dödas har talanger och gåvor och idéer som vi alla skulle behöva för att livet skulle bli bättre på jorden. Precis som att vi alla har något att bidra med och som vi kan ge varandra.
Några tänker nya tankar och andra ger uppmuntran och hopp till medmänniskor. Några forskar och kommer med nya kunskaper, andra hittar vägar framåt ut klimatkrisen. 
Våld och dödande tar alltid bort något från oss alla och väcker så mycket vrede.
Varje dag ropas det nya ramaskrin.

Kanske ett av de barn som dödas i Gaza var just den som skulle skriva en dikt som ändrade tankar, som skulle uppfinna ett sätt att behandla en svår sjukdom, eller slå rekord i en OS-gren.
Kanske hade ett barn som dödas i Ukraina kunnat lösa problem med livsmedelsförsörjning eller hittat ersättningar för fossila bränslen, eller blivit en nobelpristagare i litteratur. 

Människor mördas och försvinner, så mycket saknas, allt de var och allt det de kunde ha gjort.
Krigen och våldet och dödandet är ett brott mot oss alla.

Om krigen, våldet och kyrkan

Det ser illa ut för Ukraina just när jag skriver här, Ryssland har gjort en offensiv och det är hårda strider. Det är svårt att tänka sig hur fruktansvärt det måste vara att hamna i kriget för både civilbefolkning och soldater. Ännu värre i Gaza där också våldsamheter och bombningar pågår. Människor flyr men det finns ingenstans att ta vägen. 

Obeskrivligt omänskligt!
Och ändå används tron och kyrkan ofta som ett sätt att rättfärdiga våldet och krigen.  

När Putin hade inlett kriget mot Ukraina, det som han kallade en militär specialoperation var det viktigt för honom att säga att det var för att rädda det ukrainska folket han gjorde det.

Men Putin menade också att det var för att försvara den sanna kristendomen han tvingades starta kriget. Han använde kyrkan och tron som ett argument för krig.

Detta är den värsta formen av missbruk av Guds namn tillsammans med när religion används för att förtrycka människor eller utplundra naturen.

Hur kan man missa grunden för tron, att Gud är kärleken, så grovt att man tror att kyrkan eller Gud behöver försvaras med våld? Eller kan utnyttjas för våldsanvändning.  

Ändå har det skett många gånger i historiens lopp, tron och kyrkan har använts för våld och krig och för att skaffa sig själv fördelar, makt eller rikedomar. 

Kyrkan har också använts för att skapa en människocentrerad världsbild som har lett till att man har sett naturen, Guds sköna skapelse som något att utnyttja och använda utan hänsyn eller respekt. Människan sågs som skapelsens krona, och i en sekulariserad version blev människan till alltings mått på bekostnad av djuren och naturen. 

Men detta är inte Guds vägar.

När premiärminister Netanyahu i Israel talar till sitt folk händer det också ibland att han citerar bibeln, vårt gamla testamente. 

Ett av dessa citat som han har använt flera gånger handlar om hur hebreerna skulle behandla Amalekiterna som hade attackerat Israels folk, nämligen döda alla, män, kvinnor, barn och spädbarn, oxar får kameler och åsnor… (du kan hitta berättelserna i 1 Sam kap 15:3)

Så vill Natanyahu försvara det blodiga kriget som kallas folkmord.

Men det är inte Guds vägar.

Det är ett bekymmer att bibeln har sådana hårda ord och att gamla testamentet i vissa delar beskriver Gud så. 

Kanske kan vi tänka så att det är bildspråk för hur viktigt det är att stå emot ondska och det som bryter ner, det som skadar och förstör behöver vi hjälpas åt att motverka på alla sätt. Bibeln är ingen ofelbar beskrivning av vem Gud är och om tillvarons villkor, utan människors tolkningar och beskrivningar. Ändå finns där en kunskapskälla som inte har någon motsvarighet. Där får vi reda på det som vi inte kan veta annars. Men det behöver tolkas. 

Kristus visade att han hellre led själv än att förorsaka andra lidande.
Hans liv var helt och hållet kärleksfullt och han gav andra bilder av Gud, en kärleksfull pappa som möter sin son med öppen famn, en höna som samlar kycklingarna under sina vingar, en herde som söker det hundrade fåret som har sprungit bort.

Gud är den barmhärtige.

Eller som det står skrivet ”Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.” (Matt 12:20)

När vi lär känna Gud genom Kristus vet vi att Gud vill inte ha offer utan barmhärtighet, Gud vill liv och friskt vatten, och Gud vill ha oss med på vägen mot en fredligare värld. En värld där vi lever i samklang med människor, djur och hela skapelsen. 

 Jesus säger: Den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud”
”detta ska de göra därför att de inte har lärt känna fadern och inte heller mig.”

Allt detta användande av tro och Gud för våld och förtryck, och även för att behandla varandra illa är helt förkastligt, det är emot Guds egen vilja.
För att inte tala om att förgifta eller förstöra jorden. 

Guds vägar, de som Gud vill att vi ska gå är att vara medskapare.
Det är att med Guds hjälp förändra läget på jorden till att bli allt mer människovänligt, miljövänligt och se till att jorden blir en plats där de som kommer efter oss kan leva.   

Det är att gå fredens väg.

Krigstider på jorden, vad kan vi göra?

Just nu är det svårt att skriva om klimatkrisen som om ingenting annat pågår. Vi vet ju alla att det pågår fruktansvärda krig.

De ofattbara våldsdåden och övergreppen i Ukraina fortsätter även då det inte talas så mycket om dem i media. Drönarna och missilerna sprider död och förödelse, de drabbar slumpmässigt och utan hänsyn. Krigsbrotten pågår. Det är svårt att se någon lösning, hur ska fred kunna slutas?

Bombräderna, husdemoleringarna och morden i Mellanöstern, framför allt i Gaza och terrordåden i Israel hör vi om varje dag.
Antalet döda ökar ständigt och dödandet kommer att väcka hämndbegär under mycket lång tid framåt. Varje barn som krossas under de sammanfallande husen är ett brott mot mänskligheten och skapar en förtvivlan som nästan säkert leder till flera våldsamma dåd i framtiden. Våld föder våld som föder våld..
Även här pågår krigsbrott.

Världens största friluftsfängelse, som Gaza ibland har kallats, har blivit något som allt mer liknar ett koncentrationsläger där människor dör av svält och sjukdom när bomberna inte gett önskat resultat.

Kanske tycker du att jag använder för hårda ord? Jag menar att situationen i Gaza kräver starka ord för att den är så obeskrivligt fruktansvärd. 
Och det blir än värre genom att det inte finns någon flyktväg ut ifrån Gaza. Instängda och utsatta, barn och vuxna dödas och skadas svårt varje dag.

Jag är medveten om att kriget den här gången triggades igång av terrordåden som Hamas gjorde men det som sker nu är verkligen oproportioneligt, utan sans och måtta.
Tanken går till den gammaltestamentliga hållningen "Sker skada, ska du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand osv." (2 Mos 21:23) De gammaltestamentliga buden verkar hårda, men i praktiken var de en begränsning av en vedergällning som kunde gå för långt och kanske aldrig ta slut. 

Inte mer än ett liv för ett liv, ett öga för ett öga var principen. Något som IDF (Den israeliska krigsmakten) har lämnat långt bakom sig. Det är inte en gammaltestamentlig hämnd vi ser alltså utan något som går långt utöver vad som är rimligt, även utifrån dessa gamla bud.  

Jesus kommer med en annan princip av icke-våld.  

En av de journalister som skildrar läget i mellanöstern är Magda Gad och hennes rapporter är nästan för mycket att ta in. Hon kommer de enskilda människorna mycket nära, dem som drabbas av allt detta våld. Och hon visar oss allt detta dödande och lidande som pågår just nu. (här finns hon på x (fd Twitter). 

Det finns många flera konflikter där vapen används nu.
Till och med hos oss själva är det skjutningar, sprängningar och mord som pågår och som vi ofta hör om på nyheterna. 

Det är lätt att bli förtvivlad när vi hör om allt det här. Men hur omskakade och illamående vi än kan bli så får vi inte blunda eller sluta lyssna.
Våldsverkarna vinner bara om vi alla andra låter det ske i tystnad.

Men hur ska vi orka ta till oss, lyssna och försöka förstå vad det är som pågår?  Hur kan människor vara så våldsamma och grymma och så likgiltiga för andra människors liv. Hur ska vi tänka och orka leva med all denna ondska?

När bibeln på sitt symbolrika sätt ska skildra ondskans inträde i skapelsen finns berättelsen om fallet.
Den idylliska paradisträdgården invaderas av något som förändrar situationen för alltid, eller åtminstone så länge mänskligheten finns till. Det är en existentiell berättelse om ondskan och hur den får så stor inverkan på alla våra liv, och den har i sitt centrum en gräns som bryts och en relation som förnekas.

Poängen är inte ormen och frukten utan de är symboler för något mycket större. Det är inte heller en berättelse om hur människan blir myndig och lär sig att skilja mellan gott och ont, som den ofta har tolkats till att vara. Som jag ser det är det en sammanblandning mellan vetenskapens teser och bibelns existentiella berättelser. 

Grundfrågan i syndafallet är några ord som "ormen" säger: inte kommer ni att dö, men om ni äter "blir ni som gudar med kunskap om ont och gott..." Ormen ljuger förstås i berättelsen, det hör till hens figur att förvilla och luras.
Den stora förändringen sker när människorna vill bli gudar och sätter sig själva i Guds ställe.
Gränsen som skulle skydda skapelsen med respekt och ansvarstagande över allt levande bryts. Människan skulle bruka och vårda trädgården men satte sig själv i centrum, istället för både Gud, naturen och djuren. 

Där skadas balansen. Människor som sätter sig själv i centrum blir rivaler till andra människor som har samma ambitioner.
Istället för att tillsammans sträva efter ett gott liv och kunna nå nästan hur långt som helst, kan var och en för sig inte ens göra det behagligt för sig och sina nära. De måste fortsätta att bygga murar och öka skydden mot de andra. 

I den förskjutningen från ett gott liv för oss alla på vår jord till - ett gott liv för mig och de få jag bryr mig om ligger en värld av lidande, våld och krig.

Vi lever i den fallna skapelsen där lidandet och våldet, förstörelsen av livsvillkoren på jorden pågår. 

Men samtidigt pågår något helt annat, vänskap, kärlek, barn får omsorg och växer upp, människor engagerar sig för fred och klimatet och agerar. Vi lever i den kluvna trasiga världen där allt pågår samtidigt.
Vi har båda sidorna inom oss. 

Kanske kan vi inte stoppa krigen och våldsdåden, men vi kan ställa oss på rätt sida och göra det lilla vi kan.

Tillsammans kan det bli rätt mycket. 

Vi lever i den brustna fallna världen och sprickan går rakt igenom oss alla

Några länkar:

Läkare utan gränser - sida om konflikter och krig

Röda korset - om värsta krigen och konflikterna i världen just nu

Utrikespolitiska institutet - sida om konflikter i världen

Magda Gad på Facebook

Magda Gads texter i Expressen (kan kräva inloggning)

Kampen mot ondskan i krigens tid och Guds mission

Missiler regnar över Ukraina och drabbar vem som helst som råkar vara på fel plats vid fel tidpunkt, ryska angriparen visar upp en enorm likgiltighet för människoliv. Krigstid blir ofta till en tid då människovärdet förminskas och grymheter växer, en avhumanisering sker och våldskultur ökar.

Nya våldsdåd sker också varje dag i vårt land, idag talas det om domar när ungdomar får ta konsekvenserna av sitt handlande. Och igår skedde mord och skjutning mot Jehovas vittnen i Hamburg. 

Och klimatkrisen hamnar vid sidan av när politiken handlar om elstöd och billigare bränsle...

Är det så att ondskan råder över världen som vissa menar?  

Nej, så tänker inte jag, alla de händelser och handlingar som gör människor illa är trots allt undantag och avvikelser från det vanliga. Varje dag ger människor varandra omsorg och omvårdnad, vänskap och kärlek. Det är vad vi gör för varandra, det vi vill att andra ska göra för oss det gör vi för dem. 

Eller tycker du att jag är för optimistisk och ser bort från allt det svåra? Ett argument kan vara att våldsdåden fortfarande är med på nyhetsprogrammen, de är något som avviker, något anmärkningsvärt.  De vardagliga tjänsterna vi gör varandra dyker sällan upp på Rapport. 

Men det betyder inte att vi ska blunda för allt det negativa som gör andra och oss själva illa. Det ska förstås motverkas så mycket det går, men kanske inte på alla sätt. 
Våld föder våld och är inte lösning på problem. Bara när det gäller att skydda liv och människor menar jag att våld kan användas, men då andra sätt har testats först. 

Hur ska vi göra? Hur ska vi stå emot ondskan i oss själva och i andra?

När kyrkan verkar för en bättre värld så kallas det mission. Mission handlar om att arbeta för en mänskligare värld, traditionellt har det gjorts på tre sätt som kan ses i missionsstationernas tre hus. Kyrkan och skolan och sjukhuset. Att ge människor mening och livsinnehåll, kunskaper av alla slag och vård för hälsa kunde ses som stöd till kropp, själ och ande. Hela människans välfärd alltså.

Redan 1951 hölls en konferens i staden Willingen, i dåtida Västtyskland. Kyrkor samlades för att diskutera hur de skulle göra och tänka om mission i en ny tid. Det handlade mycket om hur de skulle förhålla sig till samhället.
Utifrån samtalet vid konferensen kom kyrkorna fram till ett nytt sätt att tänka som skulle få en enorm betydelse. Tankarna utvecklades genom tiden. 

Man brukar använda ordet Missio Dei eller Guds mission för att beskriva det nya sättet för kyrkorna att se på sin uppgift i världen. Den som är att arbeta för det goda och föra kampen mot ondskan.

Tidigare hade man tänkt att det var kyrkorna så att säga på egen hand skulle sprida tron och arbeta för en mänskligare värld. Det fanns tankar om att bara genom kyrkorna kunde Gud verka och det fanns en stark betoning av omvändelse och dop av icke-kristna. Hur viktigt än en god befriande tro är så behöver flera perspektiv finnas med.

Och insikten att Gud inte är beroende av kyrkan, men kyrkan kan vara med i Guds mission. Att Gud själv ständigt agerar i världen. Kyrkan och den enskilda individen bär inte uppdraget på sina axlar men var och en kan ansluta sig till Guds mission och delta i den.

Målet för det vi kallar mission är inte att nya kyrkor ska bildas utan att Guds rike ska byggas på jorden, det vill säga att fred, rättvisa och befrielse ska ökas på alla nivåer. 
Kyrkan är inte längre missionens mål. 
Bilden av Gud vidgas, Gud är skapare, befriare och livgivare. Och det betyder att Gud är en agerande aktiv Gud som bejakar livet och strävar till försoning och kärlek i hela skapelsen.

Mission är alltså Guds verk alltifrån skapelsen och kyrkan är ett av många verktyg Gud använder.
Då förändras synen på kyrkans roll. Gud verkar i både värld och kyrka och kyrkans uppdrag är att med de särskilda gåvor hon har fått delta i det Gud gör i världen. 

Guds Ande verkar där livet bejakas och segrar – ”befrielse för de förtryckta folken, helande och försoning av söndertrasade samhällen och upprättelse av hela skapelsen.” 

Tolkad på detta inklusiva sätt öppnar missio Dei också för dialog mellan religionerna och för samverkan med alla som vill arbeta för fred och rättvisa och motverka klimatkrisen och förtryck på alla plan.

Kampen mot ondskan är då att slå sig ihop med alla andra som vill det goda, tillsammans hitta sätt att motverka våld och förminskande av människors liv.

Det är att finnas med i Guds mission.
Gud som vill alla väl och kämpar mot ondskan, men med liv, hopp och kärlek. 

Lästips: Veronica Melander: Milstolpar i hundra års missionsteologi.

Tillsammans för livet - dokument från Sveriges kristna råd om mission i världen. 

Sveriges kristna råd: vad är mission?

Svenska missionsrådets hemsida

Teckentolken tecknar ordet Gud

Bättre att tända ett ljus och förbanna mörkret?

Det ser rätt mörkt ut just nu.
Varje dag kommer rapporter på nyheterna om nya mord och våldsdåd i vårt land. 

Unga tonåriga pojkar sitter häktade för skjutvapenmord. Idag börjar rättegången mot en av dem som dödat en man på ett gym, troligen en man som försökte stoppa honom, inte den som var målet för mördaren. Bakom dem finns kriminella gäng och ledare som utnyttjar de unga och får dem att göra onda handlingar. 

Vårt land blir allt mindre generöst och gästfritt i och med att allt färre asylsökande får komma in i landet, planerna är att ge alla som inte avvisas direkt tillfälliga uppehållstillstånd och göra det närmast omöjligt att förenas med sin familj.
Så skapas mera problem med andra unga män som inte får chansen att integreras i samhället och vet att vad de än gör så är de inte önskvärda här utan ska tvingas lämna landet.
Det är som att uppmana till brottslighet och jag tackar Gud för att de allra flesta ändå väljer att leva lagligt.

Det ser mörkt ut. Trots att de flesta är medvetna om klimathotet, och vi alla märker det i de ökande översvämningarna och skogsbränderna görs allt för lite.

Kriget i Ukraina kastar mörka skuggor över läget i världen och värst är det för de drabbade själva i landet och alla dem som flyr för livet. Nya offensiver väntas och i Kramatorsk har ännu ett bostadshus träffats av ryska missiler, flera är döda och skadade.

En dansk står och bränner Koranen utanför den Turkiska ambassaden, vår yttrandefrihet missbrukas och blir till ett påhopp på en minoritet i vårt land, och vad händer? Palaudan intervjuas i radion och det visar sig att han inte har en aning om vad han hållet på med och vilka konsekvenser det får. Han är troligen bara en ganska förvirrad islamofob.

Hur kan vi hitta något ljus eller några hoppfulla tecken mitt i mörkrets tid?
Vad kan få oss att inte ge upp eller fly bort från verkligheten, in i den senaste tv-serien i streamingtjänsternas djungel. 

Symeon hette en man som levde  i Jerusalem. Han hade väntat hela sitt liv på den som skulle komma med hoppets ljus till hans land och till alla folk.
Han hade tålamod, och det tror jag är en viktig egenskap för att orka i vår mörka tid. Det är ett långsiktigt arbete med många bakslag att försöka få samhället och världen en liten aning ljusare och mer människovänligt. 

Symeon såg den som kom.
Vi behöver också våga se hur det verkligen är i vår omvärld, våga stanna kvar utan att fly bort från det svåra som pågår. Det vi inte ser kan vi aldrig göra något åt. Vi möter aldrig omvärlden utan glasögon eller förutfattade meningar, så vad kan vi göra?
De fattiga ländernas teologer lär oss att den mest sanna bilden av ett samhälle får vi om vi lyssnar till dem som är längst ned, de fattiga, de utsatta och diskriminerade människorna. Ofta kvinnor och barn. Det är deras röster vi ska lyssna på. 

Då får vi en helt annan bild av samhället än från proffstyckarna, analytikerna i media, de rika och de mäktiga. Lyssna på en patient om du vill veta läget i vården och en undersköterska. Lyssna till den som förnekas försörjningsstöd och sjukpenning om hur fint vårt välfärdsland fungerar.
När vi ser allt detta mörker får vi ta avstånd ifrån det, uttrycka vår sorg och vrede över hur läget är, vi får förbanna mörkret. 

Tålamod och öppna öron och ögon och benämna det vi ser.
Men vad kommer sedan?
Symeon pekar ut ett barn.
Det är Jesusbarnet han håller i famnen när han säger att han skådar frälsningen och ljuset. Han och hans livshållning är det som ska bli till fall eller upprättelse för många, och ett tecken som väcker strid.

Jesus växte upp, fylldes av styrka och vishet, och han visade på ett sätt att hitta ljus i tillvaron, i tro och i handling. Han visade att vem vi än är så är vi älskade människor, viktiga, värda att lyssna på och myndiga människor som kan förändra världen. 

Vägen är icke-våldets och kärlekens. Att tillsammans med andra, steg för steg, långsamt men utan att ge upp, ta itu med alla de missförhållanden vi ser, all den diskriminering och det våld och de orättvisor som pågår hela tiden. Det går att förändra. Ibland bara små saker men ibland större. Vi kan alla göra livet lite bättre för en medmänniska. Men glöm inte, det är tillsammans vi kan göra mera.

Tända ljus och minska det förbannade mörkret.

Rembrandts klassiska bild av Symeon i templet

 

 

Freden, tron och vapenleveranserna till Ukraina

Kristendomen är i grunden en fredlig pacifistisk hållning, grundad av en fredlig person, Jesus Kristus. Hans sätt att agera var att hellre offra sig själv än att offra andra. Det är från honom som de höga idealen kommer om att vända andra kinden till och att gå två mil med den som vill tvinga dig att gå en mil. 

Att göra för andra det som vi vill att de ska göra för oss, som gyllene regeln pekar ut, är ju också en fredens hållning för vem vill bli utsatt för skadande våld eller angrepp med vapen? 

På 300-talet stod det och vägde, skulle kristendomen bli några få gemenskaper i öknen eller städerna. Skulle de bli kommuniteter som förföljdes för att de avvek för mycket från samhällets sätt att leva i det våldsamma romarriket, eller skulle något annat komma. En lång rad av yrken och sysslor var då otänkbara för de kristna.
Det var då kyrkofadern Augustinus och några till skissade på läran om det rättfärdiga kriget. Det var ett tänkande som skulle göra alla krig omöjliga eftersom de satt upp så höga moraliska krav för krigföring att de inte skulle kunna genomföras. Alla andra sätt skulle vara prövade först, civilbefolkning skulle aldrig drabbas, krig skulle bara få förklaras av goda legitima ledare, enbart försvarskrig kan rättfärdigas och så vidare.

Ett dilemma för de första kristna var just hur de skulle tänka om försvar för andra människor.
En kristen kunde tänkas vägra stå upp för sig själv i osjälviskhetens ideal, men hur var det med de andra? De som inte kan försvara sig själva, barnen, "invandraren, änkorna och de faderlösa"- som det ofta står i bibeln. Var inte en kristens plikt att stå upp och skydda sina medmänniskor om han eller hon hade möjligheten och tillfället att göra det. Och hur var det med ett gott samhälle som hotades, skulle inte det försvaras?

Når Augustinus och några fler hade öppnat vägen för ett annat sätt att tänka dröjde det inte länge innan kristendomen blev något av en statsreligion, stödd av kejsaren Konstantin i romarriket och där fanns början till att kristendomen blev en världsreligion. Augustinus tankar utnyttjades men utan att de förstods. Romarrikets militäriska kultur formade kristendomen, allt för mycket skulle vi säga idag. Snart kunde man se kristna soldater i romerska hären, samtidigt som kyrkor byggdes och kristendomen hjälpte allt fler att tolka sina liv, allt fler hittade mening och mål. 

Kristendomen har något som vissa andra livsåskådningar saknar, och det är att den är öppen för tolkning. Den kan behålla sin identitet men ändå formas på olika sätt i olika kulturer och tidsepoker. Det finns en kärna, nämligen gestalten Jesus Kristus själv som bär en livshållning som håller genom rum och tid.

Enkelt uttryckt: Livshållningen att älska Gud och sin nästa som sig själv behöver hitta sin form och sitt uttryck på olika sätt i olika situationer och tider. Men hållningen finns kvar.
Relationen till Kristus kan uttryckas på många olika sätt, genom tideböner eller meditation, högmässor eller tysta retreater. I gemenskap lever den bäst men kan också leva i ensamhet och isolering.
Olikheten och mångfalden är inte bara möjlig utan önskvärd och gör att vi förstår mera av vem Gud är och tillvarons djup.

Men vår öppna tro gör också att vi behöver reflektera mera över vad vi gör och vad som är rätt. Det finns inte klara givna svar på alla dilemman. Vår kristna tro myndigförklarar oss till att ta ställning och välja handlingsvägar. 

Dagens nyhetsrubriker handlar om att vi i väst skickar allt mera vapen till Ukraina, igår kom nyheten att Tyskland och USA ska skicka stridsvagnar, och Sverige har beslutat att skicka det avancerade artillerisystemet Archer. 

Är detta det bästa sättet att agera just nu?
Jag söker efter olika argument och ställningstaganden.
Om vi vore i Ukrainas situation, militärt angripna av ett annat land, visst skulle vi då vilja få hjälp och stöd från andra länder i vår närhet. Det är ju främst därför Sverige nu vill vara med i NATO.
Att ge ett bidrag till att försvara sitt land kan vara rätt att göra nu även utifrån en kristen hållning, men det kan diskuteras om vapen är det bästa sättet att hjälpa?

En vän till mig som är byggnadsingenjör är i Ukraina nu för att hjälpa till med återuppbyggnad och att se till att människor får tak över huvudet i kylan. Är inte det ett bättre sätt?
Vapnen kan ses som verktyg för att försvara och skydda människor, befolkningen i Ukraina. 

Min vän, Johan Stråhle i Ukraina, skriver så här "Ukraina behöver både humanitärt stöd och militära vapenleveranser tills de andra åtgärderna - som sanktioner mot Ryssland ( med allierade/partners ) och kanske information till den ryska befolkningen så de får veta sanningen om övervåldet mot Ukraina - får verkan och för fram Ryssland till verkliga fredsförhandlingar." 

Han skriver klokt, det behövs en rad olika åtgärder samtidigt, men är just vapnen nödvändiga?
Det finns förstås saker som talar emot också; att skicka vapen som kommer att användas för att skada och döda människor är inte något att ta lätt på, dödande kan aldrig vara rätt och våld är alltid sista utvägen. Om dessa vapen bara kommer att förlänga kriget och förorsaka mer död är det då värt det?

Å andra sidan skulle kanske kriget vara över utan vapnen, och då vara ockuperat under ett ryskt skräckvälde där verkligen inte våldet tagit slut, mycket pekar på det.

Så fort vi har skickat vapen så är vi också en del av kriget. Svenska freds skriver om att andra sätt att stödja Ukraina borde komma först. De menar också att Sverige försvagar sin möjlighet att vara medlare för att hitta vägar till fred. Vi behöver nu stärka demokratirörelser i Ryssland och generöst ta emot flyktingar skriver de.

Augustinus tankar kan stödja att skicka vapnen, det är att bidra till ett försvar av människor, att stå upp för drabbade stämmer med gyllene regeln.

Det är inte ett enkelt dilemma, inte bara svart eller vitt. 

Var hamnar vi i resonemanget, vad tycker du själv?

Artillerisystemet Archer 

Första advent och freden

Första advent är en stor helg i Svenska kyrkan, inte minst för att det är början på ett nytt kyrkoår.
Det gamla året tar slut och ett nytt börjar, det kan vara en tid för att se tillbaka på det som varit och tänka framåt, göra upp planer eller ompröva något. 

Det har varit ett våldsamt och krigiskt år på jorden, Rysslands attack på Ukraina är det mest närliggande och skrämmande exemplet, vi kan höra om det varje dag på nyheterna.
Ändå det är bara ett exempel på allt det våld som vi människor utsätter varandra för varje dag. Gängvåld och mobbing, utstötthet och övergrepp, rån och överfall. Terrorism och maktkamp...

Ska vi människor aldrig lära oss fredens vägar? Är det omöjligt att hitta bättre sätt att leva tillsammans än hat, hot och våld, över- och underordning?
Tvång och brott, och som ett sätt att försöka skydda oss - flera poliser, starkare militär, mer allianser med större muskler.
För mig är det klart att det är en återvändsgränd som leder till en allt farligare värld med ännu mer rädsla och våld. Det behövs något helt annat.  

På första söndagen i Advent rider Jesus in i Jerusalem på en åsna, han är fredens furste som kommer vapenlös. Vi har hört det förut, han väljer inte den stora stridshästen eller vagnen utan den låga vardagliga fredliga åsnan. Det blir till en dramatisering av hans ord om fred och kärlek mellan människor. 

Se på den här bilden, romantiserad javisst, men den visar principen, han möter människor i ögonhöjd, på samma nivå. Och då visar han en annan väg, ett annat sätt att leva. 

Jesus visar oss vem Gud är, det är en grundläggande tes och sanning i kyrkan. 

Och det innebär att Gud är sådan.
Gud är någon som söker dialog med oss, möter oss där vi själva finns, i ögonhöjd.
Gud kommer på ett fredligt och öppet, kärleksfullt sätt till oss och undrar:
Du? Kan vi inte hitta andra sätt för att leva fredligt här på jorden?
Jag vill ge er glädje och befrielse, syn och frihet och ett nådens år.
Jag vill visa er hur jag vill att det ska vara. 
Ungefär så.
Sedan lever Jesus sitt liv på jorden kärleksfullt, öppet och upprättande. 
Där finns en modell för att kunna leva mer fredligt på den här jorden. 

En modell som är att tända ljus och ge varann värme mitt i kylans och krigets värld. 

Här skriver jag lite mer om Advent, en handling som talar mer än ord.

Allhelgonatankar om döden och livet

Det finns en tv-serie som heter This England som kom nyligen på Viaplay.
Boris Johnson blir vald till premiärminister och sedan händer det, landet drabbas av coronapandemin. Dokumentära bilder blandas med scener från maktens centrum på Downing street 10 och den brittiska motsvarigheten till folkhälsomyndigheten. Dessutom skildras några privatpersoner som på olika sätt drabbas av pandemin. Det är sorgligt och dramatiskt, inte minst när premiärministern själv blir sjuk och läggs in på sjukhus.

Det var så nyligen och ändå är serien som ett slag i magen, var det verkligen så här illa? All denna död och så mycket lidande. Totalt tomma gator i London där trafiken annars är tät, fullt på IVA-avdelningar och isolerade människor. Och så tafatt hanterat, ingen hade en aning vad som skulle hända när covid-19 började upptäckas. Serien tar fram minnen som vi helst inte vill tänka på. 
Om vi tänker tillbaka så minns vi också hur det var hos oss i Sverige med stängda skolor och digitala möten, besöksförbud på äldreboenden... och dina egna upplevelser. 

Vad snabbt många av oss har gått vidare och försökt glömma vad som hände, och för andra förändrade det hela livet, en anhörig dog, någon drabbades själv och går fortfarande med svåra sviter i postcovid.

Idag är det annan död som fyller nyhetssändningarna, kriget i Ukraina, ingen vet hur många liv som har gått till spillo bland civilbefolkning och stridande, bilderna av sönderskjutna bostadshus möter varje dag.

Ibland tänker jag på alla dessa människor som dör genom våld och katastrofer och sjukdomar.
Avbrutna liv. Vem vet vad de hade kunnat bidra med till mänskligheten om de fått leva några år till?
Ändå är döden något som drabbar oss alla förr eller senare. Vi mister personer som är viktiga för oss och till sist är det vår egen tid som tar slut. 

Allhelgonahelgen har just passerat, en tid då vi tänker på dem som har lämnat sitt liv på jorden, många, väldigt många går till kyrkogårdarna och tänder ljus.

Ljusen är tecken på hopp och omtanke, vi tänker på minnen och vad som aldrig blev av, saknaden är tung att bära och tomhetskänslor svåra.

Ofta hör jag någon säga att vi vet ingenting om vad som händer efteråt, men det stämmer inte helt.
I kyrkan är vi många som tror att bibeln inte bara är vackra ord som ger riktlinjer för livet utan också är en kunskapskälla som avslöjar sanningar som vi inte kan få reda på någon annanstans.

En de saker som bibeln säger oss om livet och döden är det här;

"Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande". (Luk 20:38)

Vi alla är levande för Gud.

Vi och alla dem vi älskat och längtar efter är inte borta, de lever för Gud.
Att leva för Gud är att leva av Guds kraft och kärlek, den skaparkraft som ger oss alla livet och gör oss alla levande. 

Vi som lever får livet som gåva varje ögonblick av Gud,
bara Guds livgivande kraft är det som gör att vi och allt som lever finns till.
Gud är källan till att allt finns till och Gud vill att vi ska leva. 

Den ende som är evig är Gud, vi andra är tidsbegränsade, 
men Gud vill fortsätta att ge oss del av livet även när våra kroppar slutar att fungera.

Även då pandemier och krig drabbar oss, finns livets källa kvar med oss. 

Eller som det står i psaltarens 121 psalm i bibeln

Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt

Läs gärna vidare om vad vi vågar hoppas på och en bok om Himlen

Teckentolken tecknar ordet Gud