Folkmordet i Gaza och en bok om kvinnornas Gaza

Katastrofen med folkmordet i Gaza tränger sig på, intrycken drabbar oss hårt, om vi följer med i nyhetsbevakningen. 

Staten Israels politik och agerande blir allt mer förskräckande och obegripligt omänsklig. Nu bombas Gaza samtidigt som gränserna är stängda så att inga förnödenheter eller medicin kan komma in, svält råder och många dör varje dag, små barn drabbas mycket hårt.

Netanyahu hotar med ännu hårdare tag med trupper som ska gå in med full kraft. Är det en etnisk rensning eller en ny förintelse av ett helt folk som vi ser utveckla sig? 

Allt fler reagerar och protesterar, både i världens storstäder och på studentorter. Bland Israels egna befolkning demonstrerar många mot kriget och den omänskliga behandlingen av palestinier.
Våldet är också utbrett på Västbanken där bosättare och militär går hårt fram mot lokalbefolkningen. Inte minst journalister lever farligt.

Känslan av maktlöshet och förtvivlan sprider sig, men också en allt mer växande vrede mot staten Israel och dess till synes totala brist på medmänsklighet och barmhärtighet.
Jag undrar om människor i Israel inser hur illa detta är för Israels relationer i framtiden. Även om vi självklart fördömer Hamas våldsdåd så blir det här bara för mycket. Mycket långt över proportionerligt våld.

När jag studerade religionsvetenskap och det var dags för Gamla testamentet fick vi lära oss att Tio Guds bud och de hårda orden om öga för öga och tand för tand var regler som skulle begränsa våldet och straffen. Där makthavare tidigare kunde bränna ner hela byar som svar på motstånd skulle straffen begränsas till att ge lika för lika och inte mer. Våldet skulle inte tillåtas att gå över sina gränser.
Långt senare talar Jesus om att vända andra kinden till som ett mer radikalt sätt att bryta våldets onda cirklar och skapa ett fredligare samspel mellan människor. 

Idag när vi ser på Gaza är det som att vi är tillbaka långt före den gammaltestamentliga begränsningen av våldet. det verkar inte finnas några gränser alls när sjukhus bombas och en hel befolkning svälts ut. Och vad är egentligen målet, när har syftet uppnåtts? Läs här en ledare i DN om den frågan.

I boken Talals Hus, bakom stängda dörrar i kvinnornas Gaza skriver Terese Cristiansson om sina upplevelser i Gaza efter det krig som fördes i december 2008 - januari 2009. Även då hade Gaza bombats i en flygoffensiv och intagits i en markoffensiv 3 januari 2009. Några veckor efter detta krig kom journalisten Terese Cristiansson dit och hon levde där ett par månader under våren 2009. Boken ger en levande bild av människors liv i ett krigsdrabbat Gaza och ger en hel del kunskaper om konflikten och dess historia.

Intrycket boken ger är att allt är på samma sätt som då, men samtidigt att allt är förändrat. Samma lidande och sörjande mödrar och plågade civilbefolkning, det är tung läsning med många fruktansvärda berättelser om hur kriget drabbar med död och lemlästning. På det sättet ger det en bild av vad som pågår nu, bara det att nu är det ännu värre i skala, grymhet och förstörelse. 

Boken innehåller ögonvittnesskildringar av krigets helvete och bilder från ett vardagsliv i ett krigshärjat landskap. Cristiansson skildrar 5 kvinnors liv och de konsekvenser som kriget har fått för dem. I boken finns också beskrivet kvinnornas relation till Hamas och om könsroller och kulturella föreställningar. 

Att komma så nära den drabbade civilbefolkningen som man gör genom Cristianssons bok är nyttigt och stärker empatin, men samtidigt ökar också vreden och förtvivlan över dem som ansvarar för förtrycket och kriget. 

Förhoppningsvis kan alla dessa negativa känslor omvandlas till att bli handling för rättvisa och inte leda till en evig cirkel av hat och vedergällning.

Men framförallt är det nog nu, dödandet måste sluta!

Den etniska rensningen i Palestina - dagens bok

Cecilia Uddén är en fantastisk utrikeskorrespondent i Mellanöstern.
Hennes reportage och kortare rapporter från Palestina/Israel, från Gaza och den ockuperade Västbanken är alltid faktaspäckade och ger röst åt vanliga människor som på olika sätt drabbas av konflikten. Vi får höra röster av barn och vuxna som berättar om vad de har varit med om på ett mycket gripande sätt.
Ständigt lyckas hon göra mig upprörd, eller rättare sagt är det ju det som pågår av våld och terror av olika slag som är upprörande. 

Cecilia Uddén skildrar det så att det känns ända in på kroppen. I veckan handlade det om barn som tvingats lämna sina hem i flyktinglägren på Västbanken när den israeliska militären tömmer flyktinglägren.
Eller läger och läger förresten, vid en resa för många år sedan besökte vi ett av dessa sk läger i närheten av Jerusalem och det var enkla hus av betong med gator och små odlingar, som en stadsdel där människor bott sedan 1948 och 1967.
Det vill säga från när staten Israel bildades och de palestinska byarna tömdes på sin befolkning och ofta jämnades med marken. Och när flyktingar tvingades fly på nytt vid 6-dagarskriget då stora delar av landet ockuperades, det vill säga de områden som skulle vara grunden för tvåstatslösningen. 

De boende är människor som lever som flyktingar som varken tillåts komma tillbaka till sina hem eller får integreras i det nya landet, och nu ska de bort även från dessa platser där de hittat lite trygghet, även om den alltid varit osäker.
Situationen är komplicerad på många sätt, självklart vill människor som fördrivits helst av allt komma tillbaka hem igen, arabstaterna har redan stora minoritetsgrupper som gör det politiska läget osäkert har svårt att ta emot flera. Och så har vi människor, palestinier som inte har någonstans att ta vägen. Särskilt inte nu när Gazaremsan är bombad till ruiner.

Trumps trams om folkförflyttningar är väldigt stötande, en kolonial attityd som man hade hoppats hörde till det förflutna i balkankrigens helvete, apartheidens Sydafrika eller antisemitismens Tyskland kring andra världskriget. Men nu är det tillbaka alltså, den etniska rensningen.

När det gäller Palestina så finns det en mycket genomarbetad och beforskad studie av hur planmässig och brutal Israels politik var redan från början och hur den syftade till att rensa Palestina från sin befolkning. Det är den israelska historikern Ilan Rappe som har skrivit boken "Den etniska rensningen av Palestina" och den beskriver i detalj vad som hände 1947-48.

Boken bygger på Rappes forskning i handskrifter och brev i israeliska arkiv. Vissa av dokumenten har tidigare varit hemligstämplade. Ett viktigt arkiv som används är "Ben-Gurion-arkiven i Sdeh Boker"
(sidan 55 i boken).

Långt före staten Israels bildande förekom samtal bland judiska och sionistiska ledare om Palestinerna och hur de skulle hanteras. Rappe citerar ett tal av Ben-Gurion redan1938 där han talar om befolkningsomflyttning. Vid den tiden köpte sionisterna mark i Palestina men det gick trögt för dem att ta över landet på det sättet.  

I maj 1948 samlade Ben-Gurion sina medarbetare för att diskutera politiken gentemot Jordanien, i ett brev efter mötet beskriver han huvuduppgiften för de väpnade grupperna Haganahs brigader: "Palestinas rensning förblev Plan Dalets främsta syfte (han använde verbet bi úr som betyder antingen "rena surdegen" i påskhögtiden eller "utrota, eliminera")  (s 143-144)

Plan Dalet hade fastställts i mars 1948 och var den fjärde planen som hade utarbetats för hur Palestina skulle övertas. I planen fanns utformat hur den framtida staten ska se ut geografiskt och hur den miljon palestiner som bodde inom området skulle behandlas. Byar skulle förstöras genom att brännas eller sprängas; "I händelse av motstånd måste de väpnade styrkorna utplånas och befolkningen fördrivas till utanför statens gränser." (s. 99)

Mycket snart sattes dessa planer i verket samtidigt som det brittiska mandatet avslutades och staten Israel utropades. En lång rad byar jämnades med marken och många dödades eller fördrevs.

En av de mest kända byarna hette Deir Yassin. Det var den 9 april som den lilla byn som låg på en kulle väster om Jerusalem omringades. Soldaterna sköt vilt med sina maskingevär, sedan samlades alla som fortfarande levde och alla mördades, kvinnorna våldtogs och kropparna skändades. Nära 100 människor dödades den dagen, bland dem många barn. 

Efter den massakern spred sig skräcken och många tog till flykten, hundratals byar sprängdes sönder och befolkningen fördrevs. Processen som kallas Al Nakba -katastrofen höll på att förverkligas.

Allt detta beskrivs med källor och vittnesbörd i boken. Inte minst finns det utsagor från soldater och befäl som själva var med och berättar vad de varit med och gjort.

Nu, 2025 är det fortfarande en etnisk rensning som pågår, planmässigt pågår bosättningar som ökar, både i Gaza och den ockuperade Västbanken pågår våldet och fördrivningen. 

Finns det något hopp i den låsta och omänskliga situationen?
För att hitta det behöver vi veta mer om vad som har skett och hur det har blivit som det är idag, boken av Ilan Rappe ger ett bra bidrag till det.

Dagens bok: Ilan Rappe: Den etniska rensningen av Palestina. Karneval förlag 2007

 

Rivningen av en gammal silo i Arboga som en illustration

 

Värnlösa barns dag, krigen - och ramaskriet

 Idag, den 28 december är Värnlösa barns dag i vår almanacka. 

Tidigare kallades dagen Menlösa barns dag. Menlösa är ett gammalt ord för att vara oskyldig och utan fel.
Dagens namn går tillbaka på en biblisk berättelse och en skrämmande händelse som kallas barnamorden i Betlehem. Kung Herodes fick höra rykten om att en ny kung var född och han blev rädd.
Någon kunde hota hans egen makt som han tänkte skulle gå vidare till hans egna söner.
Herodes skickade ut sina soldater att döda alla nyfödda pojkar upp till 2 års ålder i staden Betlehem med omnejd. Värnlösa barn mördades den dagen.

Ett rop hördes, mödrars och fäders rop och skri av förtvivlan och sorg och vrede. Rakel som bodde i orten Rama grät över sina barn som inte längre levde. Det var ett ramaskri. (Berättelsen finns i Matt 2:16-17)

Men Josef drömde att Jesusbarnet var hotat och han gav sig iväg tillsammans med Maria till Egypten. Jesus blev ett flyktingbarn.  

Mördandet av barn är en av de allra värsta brotten som finns, liv som just börjat avbryts, människor får aldrig chansen att leva, framtidshopp krossas, allt det som föräldrar gått igenom och satsat på för sina barn görs om intet. Det är brott mot oss alla när barn dödas.
Borde vi inte alla protestera och ropa, göra ramaskrin så länge det pågår?

Ändå fortsätter det i vår egen tid.
Barnen i Gaza dödas varje dag. Jag undrar om de som genomför Israels politik och krigföring förstår vad de gör och vilka konsekvenser det för med sig? Hur mycket vrede och sorg deras handlande för med sig. Bombandet av Gaza skapar en så stor vrede mot Israel som kommer att finnas många år framåt. 

Håller Israels makthavare på att skapa ett så stort motstånd mot sig själva att staten kommer att gå under på sikt? Dåden av Hamas kan inte försvaras men det staten Israel gör nu är så omänskligt grymt att det väcker vrede runt hela jorden. När de som själva varit drabbade av förintelsen gör på liknande sätt mot andra, folkmordet som nu pågår. Då är det ännu mer oacceptabelt. 

Jag har liknande tankar om Rysslands agerande i Ukraina, våldet och kriget drabbar nu Ukrainas befolkning och oss alla på olika sätt. Samtidigt växer motståndet och aversionerna mot Ryssland och dess ledning mer och mer, de negativa konsekvenserna för Ryssland och ryssar själva kan på sikt bli större än någon anar.

Krigen och våldet pågår på många flera platser, de dödar och skadar människor och de tar bort väldigt mycket från mänskligheten och de länder och platser som förstörs.

Alla de som dödas har talanger och gåvor och idéer som vi alla skulle behöva för att livet skulle bli bättre på jorden. Precis som att vi alla har något att bidra med och som vi kan ge varandra.
Några tänker nya tankar och andra ger uppmuntran och hopp till medmänniskor. Några forskar och kommer med nya kunskaper, andra hittar vägar framåt ut klimatkrisen. 
Våld och dödande tar alltid bort något från oss alla och väcker så mycket vrede.
Varje dag ropas det nya ramaskrin.

Kanske ett av de barn som dödas i Gaza var just den som skulle skriva en dikt som ändrade tankar, som skulle uppfinna ett sätt att behandla en svår sjukdom, eller slå rekord i en OS-gren.
Kanske hade ett barn som dödas i Ukraina kunnat lösa problem med livsmedelsförsörjning eller hittat ersättningar för fossila bränslen, eller blivit en nobelpristagare i litteratur. 

Människor mördas och försvinner, så mycket saknas, allt de var och allt det de kunde ha gjort.
Krigen och våldet och dödandet är ett brott mot oss alla.

En resa till Israel och Palestina

För 20 år sedan var jag med på några resor till mellanöstern, till Israel och Palestina.
Redan då var det oroligt, och det hade pågått länge, kanske från 1940-talet och ännu längre.

Det var intifada och våldsamheter, bombdåd och hårda tag från den israeliska militären, bosättarna la beslag på palestiniers hus och odlingar, separationsmuren hade börjat byggas.
Men det var långt ifrån den katastrofala situationen som råder idag.

Vi mötte människor från olika delar av samhället och besökte kyrkans projekt, skolor, kulturcentra och sjukhus. Vi kunde se själva hur utbildning gav framtidstro och drömmar om liv i fred.

Det var starka möten som med The parents circle - föräldrar från de olika sidorna som hade förlorat sina barn i krigen och konflikten och som möttes för att arbeta för försoning och ett slut på våldet. Vi mötte Rabbis for Human Rights och många andra som arbetade för en fredligare framtid, Svenska teologiska institutet som stöddes av Svenska kyrkan var en viktig mötesplats.   

Ändå ställde vi ofta samma fråga; hur kan ni behålla hoppet så att ni inte ger upp? 

En del av svaret var att de inte kunde annat, det fanns inget alternativ, den som ville leva behövde engagera sig på något sätt för att inte gå under. Passiviteten var inget alternativ, och själva aktiviteten - att göra något tillsammans gjorde att ett hopp kunde leva i dem. 

De flesta hade också det hopp som kommer från tron på en kärleksfull Gud som möter i framtiden med helande och upprättande nåd.

Tron på en framtid som ser annorlunda ut än nutiden, förhoppningar och förväntningar framåt är det som bär oss alla tänker jag, men på olika sätt förstås.

Mina tankar går till dem som vi mötte för så länge sedan, om hur de har det idag, om de fortfarande lever. Vad som har hänt med allt deras arbete för försoning och fred. 

Men så ser jag bilder från gatorna i Israel med stora folkmassor som demonstrerar för fred och slut på våldshandlingarna, vissa är hatiska förstås men andra vill få stopp på kriget. 

Det är inte antisemitism att kritisera staten Israels agerande och politik. Det är att behandla dem som andra stater vars handlingar vi tar avstånd ifrån. 

Just nu är våldsdåden och massakrerna som de makthavande i Israel bland de värsta som har setts i historien. I Olof Palmes kända tal där han räknar upp de värsta illdåden i historien skulle idag vi kunna lägga till Gaza och Västbanken och Libanon.

Kan vi ha något hopp mitt i en utveckling som verkar bli allt värre med krigen och de många andra gigantiska problem som vi står inför? Klimatkrisen och den hotade biologiska mångfalden som de kanske värsta hoten nu. 

Om tron på människors vilja och förmåga är det enda som ger hopp är vi illa ute, det ser mycket mörkt ut. För mig att det enda realistiska hoppet det som kommer av tron på Guds kärleks kraft. Där finns ljus i mörkret och förhoppningsvis kan det inspirera oss var och en att göra det vi kan. 

Även små handlingar om omsorg, omtanke om skapelsen och medmänniskor är värdefulla och kan inspirera andra till mer handling. 

Vi behöver en ny fredens kultur där vi lever tillsammans i Guds sköna skapelse, den ömtåliga livsväven som vi alla är en del av.
Och vi behöver ställa krav på de som har makten,
Det är nog nu!