De två sista veckorna av fastan före påsk kallas passionstiden. Passion som i lidande men också som i starka omvälvande känslor, känslor som attraherar eller stöter bort.
Den sista av dem är stilla veckan, veckan där skärtorsdagen, långfredagen och själva påsken finns.
Det är veckor av fokusering för den som vill, extra tid för det andliga livet för den som har möjlighet och dagar för att öppna sina sinnen för verkligheten - världen vi lever i och Guds värld som lever i oss.
Båda världarna är Guds. Eller med andra ord, det är samma värld. Samma hotade värld av klimatnöd och obeskrivligt grymt våld där ingen går säker och vad som helst kan hända när som helst.
Samma värld där vänskap och kärlek finns och där människor räcker varandra handen och anstränger sig varje dag för att människor ska må bättre.
Vi lever i krisernas tid av dyrtider och oro och samtidigt vårens tid där livet visar sin styrka.
Gud är den som är, den som låter allt som finns finnas till, den som har varit, som är och som ska finnas, den eviga skaparen av allt.
När Mose i öknen vill veta Guds namn får han svaret "Jag är den jag är - säg att "jag är" har sänt dig". (2 Mos 3:14)
De svåröversatta orden pekar ut någon som alltid har funnits, finns nu och alltid kommer att finnas, och samtidigt någon som ger existens åt allt som finns. Skaparen.
Det är beskrivningen som blir ett namn för Gud själv. På hebreiska JHWH. (Jahwe)
Själva namnet Gud har i gamla testamentet säger alltså vem Gud är.
När människor mötte Jesus dök en fråga upp väldigt ofta.
Vem är han?
Vem är denna person som förlåter synd och upprättar nedslagna, som uppvärderar dem som de många såg ned på och visar på andra sätt att leva tillsammans, i fred och respekt. I enkla flexibla regler som "Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni göra för dem."
Och någon som hela vägen gjorde det han sade, handling och ord var ett. Han levde ett kärleksfullt liv i ord och handlingar.
Frågan dyker upp igen:
Vem är han som gör allt det här?
I Johannesevangeliet är det tydligt och klart. Jesus använder nämligen Gudsnamnet när han talar om sig själv. Jag är den jag är. På grekiska "ego eimi".
Orden kan användas vardagligt, om någon frågar vem du är och du svarar "det är jag som är jag".
Men när orden används som Jesus gör händer något, det blir en kraftfull betoning, en störande exklusivitet.
Ungefär: Det är jag som är detta och ingen annan.
Det finns minst sju meningar där orden används så.
Jesus säger: Jag är livets bröd, jag är vägen, sanningen och livet, jag är den gode herden, jag är grinden, jag är uppståndelsen och livet, Jag är världens ljus och Jag är vinstocken.
Visst använder Jesus bilder, metaforer och symboler men sammantaget är det så att i Johannesevangeliet är Jesus Gud själv.
Jesus förkroppsligar i mänsklig gestalt Skaparen.
Den som låter allt finnas till och alltid finns.
För att vi ändå ska förstå hur mycket av Gud som inte kan fångas in i en mänsklig gestalt används andra ord. Guds son ibland, Sonen eller Människosonen.
Men det är Gud själv, inte någon annan.
Eller som det står i Joh kap 1: v 17 "Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss."
Passionstiden handlar om Guds svar på lidandet och ondskan, svaret som är att Gud går in i det och delar det med oss. Jesus låter oss få veta att hur svårt och övergivet det än kan kännas så är vi inte ensamma. Med oss går Gud själv och bär det tunga tillsammans med oss, så som han bar den tunga korsbjälken på väg till platsen där han skulle korsfästas.
Han går djupast in i mörkret med oss för att övervinna det inifrån.
Guds makt är liv som om det än dör kan bli levande igen.
Gud ger existens åt det som finns och kan åter ge existens åt det som dödats.
Påskens mysterium.
