En resa till Israel och Palestina

För 20 år sedan var jag med på några resor till mellanöstern, till Israel och Palestina.
Redan då var det oroligt, och det hade pågått länge, kanske från 1940-talet och ännu längre.

Det var intifada och våldsamheter, bombdåd och hårda tag från den israeliska militären, bosättarna la beslag på palestiniers hus och odlingar, separationsmuren hade börjat byggas.
Men det var långt ifrån den katastrofala situationen som råder idag.

Vi mötte människor från olika delar av samhället och besökte kyrkans projekt, skolor, kulturcentra och sjukhus. Vi kunde se själva hur utbildning gav framtidstro och drömmar om liv i fred.

Det var starka möten som med The parents circle - föräldrar från de olika sidorna som hade förlorat sina barn i krigen och konflikten och som möttes för att arbeta för försoning och ett slut på våldet. Vi mötte Rabbis for Human Rights och många andra som arbetade för en fredligare framtid, Svenska teologiska institutet som stöddes av Svenska kyrkan var en viktig mötesplats.   

Ändå ställde vi ofta samma fråga; hur kan ni behålla hoppet så att ni inte ger upp? 

En del av svaret var att de inte kunde annat, det fanns inget alternativ, den som ville leva behövde engagera sig på något sätt för att inte gå under. Passiviteten var inget alternativ, och själva aktiviteten - att göra något tillsammans gjorde att ett hopp kunde leva i dem. 

De flesta hade också det hopp som kommer från tron på en kärleksfull Gud som möter i framtiden med helande och upprättande nåd.

Tron på en framtid som ser annorlunda ut än nutiden, förhoppningar och förväntningar framåt är det som bär oss alla tänker jag, men på olika sätt förstås.

Mina tankar går till dem som vi mötte för så länge sedan, om hur de har det idag, om de fortfarande lever. Vad som har hänt med allt deras arbete för försoning och fred. 

Men så ser jag bilder från gatorna i Israel med stora folkmassor som demonstrerar för fred och slut på våldshandlingarna, vissa är hatiska förstås men andra vill få stopp på kriget. 

Det är inte antisemitism att kritisera staten Israels agerande och politik. Det är att behandla dem som andra stater vars handlingar vi tar avstånd ifrån. 

Just nu är våldsdåden och massakrerna som de makthavande i Israel bland de värsta som har setts i historien. I Olof Palmes kända tal där han räknar upp de värsta illdåden i historien skulle idag vi kunna lägga till Gaza och Västbanken och Libanon.

Kan vi ha något hopp mitt i en utveckling som verkar bli allt värre med krigen och de många andra gigantiska problem som vi står inför? Klimatkrisen och den hotade biologiska mångfalden som de kanske värsta hoten nu. 

Om tron på människors vilja och förmåga är det enda som ger hopp är vi illa ute, det ser mycket mörkt ut. För mig att det enda realistiska hoppet det som kommer av tron på Guds kärleks kraft. Där finns ljus i mörkret och förhoppningsvis kan det inspirera oss var och en att göra det vi kan. 

Även små handlingar om omsorg, omtanke om skapelsen och medmänniskor är värdefulla och kan inspirera andra till mer handling. 

Vi behöver en ny fredens kultur där vi lever tillsammans i Guds sköna skapelse, den ömtåliga livsväven som vi alla är en del av.
Och vi behöver ställa krav på de som har makten,
Det är nog nu!

Om bröllop utan tvång

Debatten om sk brudöverlämning vid bröllop och vigslar pågår just nu.

Den första reaktionen från mitt håll är att den fina högtid som ett bröllop är och kan vara inte bör förknippas med tvång eller förbud. 

Prästen som viger samman två personer till äktenskapet för ett samtal med de två och i det samtalet gäller det att ta reda på att det är en frivillig ömsesidig relation där båda vill ta steget att gifta sig. 

I och med att en vigsel är en juridiskt giltig handling som leder till äktenskap med en rad bestämmelser finns det krav från myndigheterna att vissa delar ska vara med, bland annat löftena och möjligheten att veta att det är rätt personer som är närvarande. 

En kyrklig vigsel har med de delar som krävs men lägger också till förbön för dem som gifter sig och välsignelse av deras relation och familj.

Hur de närvarande tar sig in i lokalen kan ses som totalt oväsentligt, bara de kommer dit, för närvaron krävs, hos oss gör vi inte vigslar på distans.

Det som kritiseras i debatten är att en äldre man leder in en ung kvinna fram till en annan yngre man, den äldre ser ut att överlämna kvinnan till den yngre mannen, bruden verkar överlämnas från en man till en annan. Därav kommer ordet brudöverlämning. 

De som kritiserar detta menar att det symboliskt gestaltar patriarkatet där män bestämmer över kvinnor istället för det jämlikhetsideal som finns som ett starkt drag i bibel och kristen tro. 

Vigseln som skulle vara ett firande av två fria jämställda personers ömsesidiga löften att hålla sig till varandra verkar bli till något annat för kritikerna. 

Något som hör samman med detta är att gudstjänster i våra kyrkor är mycket genomarbetade och att många formuleringar och ordvändningar har vägts på guldvåg innan de har godkänts att komma med i den svenska kyrkohandboken. Allt som sker och görs inom gudstjänstens ram är tänkt att vara mycket noga utfört och genomtänkt så att det talar samma språk som orden och stämmer med kyrkans tro, bekännelse och lära. 

Därför blir sättet att röra sig i kyrkan också mycket viktigt, för vissa till och med avgörande. 

Några röster som har hörts menar att om den sk brudöverlämningen är med vid vigslar så är det ett tungt argument för kyrkan att avsäga sig vigselrätten och sluta viga samman personer. 

Många i kyrkan har arbetat för att vi ska ha könsneutrala vigslar i kyrkan och att det äntligen har blivit möjligt att visa på Guds kärlek till alla genom bröllop där män gifter sig med män och kvinnor med kvinnor. Det är verkligen ett framsteg. Då känns det som ett tragiskt bakslag när vigslar ser ut att bejaka ojämlika relationer och behålla en könsmaktsordning som är destruktiv och förtryckande.

Men säger brudparet i samtalet före vigseln, så ser inte vi på det. Det är att visa på något annat, den goda relationen mellan far och dotter till exempel.

Problemet med liturgiska ordningar, det vill säga hur människor agerar och rör sig vid gudstjänster i kyrkor och på andra platser, är att de uttrycker något i sig självt, oberoende om alla är medvetna om det eller inte vill se det så.

Ett exempel är nattvarden som delas lika till alla som vill ta emot den utan krav. Den uttrycker därmed både Guds villkorslösa kärlek och Guds vilja att jordens resurser ska delas lika och ingen ska ställas utanför, nattvarden gestaltar med orden i en psalm: “den framtid de fattiga hoppas”. 

Det ser inte bra ut när en äldre man leder en ung kvinna fram till en yngre man för att han ska ta över henne. 

Det ser bättre ut när två jämställda personer går fram tillsammans sida vid sida för att avge sitt ömsesidiga och fria löfte till varandra. 

Men inte är det läge för förbud eller tvång.

Vid vigslar jag har haft har ibland mannen kommit in först och tagit plats långt fram i kyrkan, sedan har bruden kommit in själv, ibland med följe och ibland utan. I sin brudklänning och med blommor har hon gjort sin entré och gått altargången fram som en fri kvinna som har gjort sitt val. 

Det känns bättre!

Även om det förstärker en annan sida av det här med vigslar när det gäller heterosexuella, att det är brudens show och mannen är på sin höjd co-starring, en huvudperson och en biperson. Men det är en annan debatt…

Vatten, bara vanligt vatten... om klimatkrisen och dopet

Söndagen som gick handlade om dopet och i många kyrkor har det säkert talats om vatten. 

Vattnet är ju livsnödvändigt för oss människor, för djuren och naturen som vi är en del av. Det är vårt viktigaste livsmedel, tillsammans med luften är det något vi inte kan överleva utan. 

Vattnets kretslopp på jorden gör att det kan finnas liv på den här planeten.

Jag hörde att själva livet på jorden kan ha uppkommit genom processer i vatten, en teori talar om en ursoppa där olika kemiska ämnen kunde reagera med varandra, det är spännande och mycket komplext att försöka sätta sig in i det här. När jag nu söker på nätet hittar jag flera olika teorier om livets uppkomst, och i flera av dem spelar vatten i någon form stor roll.

Brist på vatten hotar liv och torka är något av de mest skrämmande farorna mot djur och växtlighet och mot oss människor. Den gör områden helt omöjliga att leva på och det är en sida av klimathotet som redan har blivit verklighet i vissa heta delar av jordklotet.

För mycket vatten är den andra sidan av klimathotet som vi kanske hör talas om oftare, uppvärminingen ger smältande isar som gör att vattennivåer stiger. Tillsammans med extremväder och regn i enorma mängder är översvämningarna ett faktum. Här räcker det inte att tala om klimathot, det är en situation som redan rådet och som vi kan se i nyhetsflödet nästan varje dag. Senast i Tyskland, Brasilien, Ryssland och i veckan bland annat i Båstad, i vårt eget land.

I Falun, på en mur vid Falån har man ristat in vattennivåer vid olika översvämningar och höga vattennivåer. Du ser dem på bilden här. 

Nyligen dök det upp en ny nivå, högt över alla andra. Linjen för 2032 visar på en vattennivå som skulle dränka hela centrala Falun och orsaka enorma skador. Det är en demonstration och kanske en varning för hur det kan gå om det går riktigt illa, en bra tankeställare.

Vattnet är nödvändigt för oss och hela skapelsen, och det som ger de bästa livsmöjligheterna är en ganska exakt balans mellan för lite och för mycket, en balans som finns men som hotas.

Dopet har många betydelser och är öppet för tolkning, det är en handling som talar till oss om samhörighet. Att infogas i och höra till en gemenskap så att alla döpta hör hemma i ett sammanhang av liv och omslutna av kärlek. Det är en handling som talar om liv och befrielse, att gå igenom vattnet och föras ut på andra sidan, genom död till liv till en livssituation där vi har övergått från mörkret till ljuset. 

Vattnet som gör oss fria. Dopet är ett tecken som visar på något som gäller alla. 

Vi är skapade och älskade av Gud. 

Men hur kan vatten ha en sådan stark effekt och betydelse?

Luther ställer frågan i lilla katekesen: Hur kan vatten åstadkomma en så kraftig verkan?
Hans svar är att det är vatten förenat med Guds ord och tron som förtröstar på det med vattnet förenade ordet. 

Alltså med det livgivande och hotande vattnet gör vi en handling som tolkas med Guds ord och tas emot i förtröstan. 

Vattnet blir ett tecken på att det finns en kärlek utan gräns som omsluter oss, barn och vuxna, människor och hela skapelsen. Symbolerna talar på annat sätt än med ord, genom vattnet men också genom ljus och dopklänning. I en gudstjänst med samlade människor, sång och musik, glädje, stolthet och förhoppningar. Det skapar ett skeende som vill visa på den kärlek som är större än allt och som är värd att lita på. 

En kärlek som gäller alla. 

Det är inte en slump att en av de sånger som mycket ofta sjungs vid dop 

har de här orden: "...att du är älskad för din egen skull". 

Luther som ju är från en annan tid och som använder medeltida och kraftiga ord har något att säga oss om hur en människa bör leva med andra människor. 

"Den gamla människan i oss genom daglig ånger och bättring skall dränkas och dödas med alla synder och onda lustar och att en ny människa dagligen ska framträda och uppstå som skall leva för evigt inför Gud i rättfärdighet och helighet."

Att brottas med klimatkrisen och försöka hitta vägar framåt i den situation där vi redan är ställer stora krav på oss. Vissa värderingar vi har i vårt välfärdsland behöver förändras, kanske till och med dränkas, just för att det är ideal och värderingar som har lett oss hit. En ny livsstil med andra värderingar behövs i vår tid. Eller om du vill, det behövs att vi lämnar den gamla människan i oss och släpper fram en ny människa. 

Den livshållning som dopet visar oss på. 

Går det att undvika att Falun dränks av smältande inlandsisar och extremt regn? 

Hur ser framtiden ut? 

Hur vill du att den ska se ut?

Vid Falån i Falun, inristade årtal visar vattennivån vid olika översvämningar,
vad kommer att hända 2032?

 

Anden och Guds närvaro, närmare än vårt eget hjärta

Nu är pingsten här igen, helgen som handlar om Anden, vår hjälpare.

Hjälparen är någon som är med oss även när vi inte kan se eller känna av närvaron, men som ger oss liv, mod och stöd. 
Det är den som vi kallar Den heliga Ande i kyrkan, och som kan vara svår att förstå sig på eller att fatta.

Anden går att uttrycka på olika sätt men det enklaste är så här.

Gud är med oss. Alltid, nära och kraftfullt, bär Gud oss, som i berättelsen om fotspåren i sanden.
Guds nära närvaro med oss är det som vi kallar den heliga Ande.

Anden vittnar tillsammans med vår ande att vi är Guds barn, står det skrivet.
Det betyder att vi har en kärleksfull Gud som är med oss alltid, utan undantag.

En Gud som alltid vill oss väl och vill att vi ska leva i tro, hopp och kärlek på alla sätt.

Och Gud är närmare oss än vi kan ana.

Med ord från bibeln: Gud är "närmare än vårt eget hjärta".
Det är känslospråk som vi bara kan förstå genom att känna in det.
Närmare än mitt eget hjärta betyder att Gud är närmare än allt annat  och närmare än jag kan förstå.

Eller som det också står; i Gud "är det som vi lever, rör oss och är till".
Vi är inneslutna i Guds närvaro, Gud håller oss i sin hand och omsluter oss på alla sidor.

Guds rike är inom er säger Jesus när lärjungarna undrar hur de ska hitta dit.

Vi är i Gud och Gud är i oss.

Det handlar om livskraften, inspiration, kärlek, hopp och värme. Det vill säga att vi själva lever och är till. Och att de vi bryr oss om och älskar finns till.

Gåvorna från anden är tro, hopp och kärlek på alla möjliga sätt, det är också klarsyn och omsorg.
Det är alla de talanger och förmågor vi har.

Det är vad Gud ger oss varje dag.

Den Heliga Ande är inspiration, engagemang, elden inom oss,
de starka goda känslorna vi bär och som gör livet värt att leva.

Allt det här är Anden som vi påminns om i pingstens tid.

 Hjälparen som redan är nära oss.

Jul jul, strålande eller strilande jul

Julveckan är här.

Här där jag bor regnar det iskallt idag och allt det vita försvinner in i novembergrått.

En färg som stämmer bra med världsläget som verkar värre än någonsin.

Kontrasterna mellan bilderna från Gaza, Ukraina, terrordåd och våldsamheter och nu jordbävningen i Kina, och bilderna på barnet i krubban och de fina julsångerna känns störande, kanske till och med stötande?

Det blir inget firande i Bethlehem i år, det skulle vara omöjligt med ett pågående våldsamt fullskaligt krig. Men i födelsekyrkan i Betlehem har en krubba gjorts i ordning, den är omgiven av de vanliga figurerna, här utskurna i Olivträ från närområdet. Men centrum av krubban är annorlunda i år, Jesusbarnet är placerat mitt ibland ruiner och stenblock, mitt i ett landskap som påminner om det sönderbombade Gaza. 

(Bild från helapingsten.com)

Bilden är stark och talande. Kanske någon tycker den går för långt?

Om vi läser texterna om den första julen ser vi att det är just i vår våldsamma och plågade värld som Jesusbarnet föds, det sker här i vår värld och inte i någon önskevärld. 

Budskapet att Gud själv blir en av oss, blir människa och delar vår existentiella situation innebär precis detta, att Gud inte är en Gud långt borta. Inte någon som distanserat ser på när hela skapelsen lider under klimatförändringarna eller när människor dödar varandra utan barmhärtighet eller empati. Gud delar allt detta lidande med oss och med var och en som lider.
När barn och vuxna, djur och sjöar plågas och förstörs lider Gud själv och den som skadar en annan gör att Guds smärta ökar. 

Krubban och korset talar samma språk om Guds kärlek som alltid omsluter oss och delar våra liv med oss, alla aspekter och dimensioner av våra liv.
 
En av läsningarna under julen avslöjar att Jesus också kallas Immanuel, ordet betyder Gud med oss. Och det är vad julen handlar om.
En insikt och en förtröstan om att Gud är med hela livet. 
Och att Guds närvaro är den kärlek och det liv som är starkare än döden.

att leva i påsktiden då livets villkor är förändrade

Har du tänkt något på påsken och vad den innebär?

Teologer och tänkare och människor i kyrkorna
har tänkt och skrivit och formulerat mycket kring påsken,
och vad det betyder för oss som lever efter den första påsken.

Men det är som att orden inte räcker till.

Ungefär som när en människa blir förälskad eller får ett barn.
Eller när vi stannar upp vid årets första vitsippsbacke och tar in hur vacker den är. 
Orden blir tunna och fattiga.
Hur ska orden kunna uttrycka att själva livets villkor är ändrade efter påsken.

Påskens berättelser om hur Jesus dog och uppstod från de döda
tolkas uttryckligen i bibeln som en händelse som direkt påverkar oss själva.
Paulus skriver
"Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna.
Ty liksom döden kom genom en människa
kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa" (i 1a Korintierbrevet kap 15 v 21)

I hans sätt att se på tillvaron så kom döden in i skapelsen genom den första människan
som ville sätta sig själv i Guds ställe. Det berättas om det i 1a Moseboken.
Men döden kommer inte som ett straff utan
som en oundviklig konsekvens av handlandet.
I den symbolrika berättelsen om skapelsen och syndafallet
blir konsekvensen av att människan försöker göra sig till Gud
att döden får makten över oss.
Vi har inte kraft att själva stå emot döden.
Att vara människa är att vara begränsad,
vår tid och våra möjligheter har gränser.
Vi kan hejda döden en stund, men inte stoppa den.

Bara den livskraft som finns hos Gud
kan rädda mänskligheten och förändra läget på jorden.
Bara den kan ändra på situationen som är att döden har makten,
och att de starkaste alltid kommer att övervinna de svagare
tills de själva också blir svaga och går under.

En ateistisk syn på tillvaron leder till 
att det inte finns något annat än död och tomhet att vänta för jorden och oss alla.
Att det är kört.
Vi kan inte göra något åt det själva. 

Påskberättelsen visar oss hur Gud blir människa och går in under våra villkor.
Och Gud övervinner dödens makt.
Inte med våld eller tvång utan med kärlekens villkorslöshet.
Jesus står upp för fred och kärlek och förlåtelse ända till slutet. 
Fortfarande finns ondska och död omkring oss,
men den yttersta makten är kärlek, godhet och liv.

Dödens verkliga makt är bruten genom en människa
som levde helt och hållet kärleksfullt.
Kärleken kunde inte besegras av döden, Gud visade sin kraft som ger oss hopp. 

Vi får tro att det finns liv som är starkare än all död också för oss.
Att det finns ett evighetsliv.
Att vi som är förgängliga får kläs i oförgänglighet, som Paulus skriver.
Och då blir det meningsfullt att försöka förändra läget på jorden.
Att öka graden av fred och ansvarstagande för jorden. 

Vi lever i kyrkoåret "i påsktiden" ända fram till Kristi himmelsfärds dag
som i år är den 18 maj.
Det är en tid för reflektion över vad det betyder
att livet är starkare än döden.
Vad det kan innebära för dig och mig,
och för dem vi älskar och hela mänskligheten
och allt som lever på den här planeten.

Men det är också en tid för fest och glädje,
vi har fått de bästa av alla goda nyheter.

Livet är starkare än döden.

Vitsippsbacke nära Arboga

Gud är pacifist - om boken God Without Violence

Är Gud våldsam och dömande eller en fredlig kärleksfull Gud som använder ickevåldsmetoder? Kräver Gud offer och hur kan vi veta vem Gud är?

Det är frågor av det slaget som J Danny Weaver arbetar med i sina böcker.
Och det är något av en sammanfattning av hans tankar som finns i boken som jag läst idag:
God Without Violence.

Weaver är en pensionerad teologiprofessor från Ohio (Bluffton University), han är också Mennonit, ett kristet samfund som är mest kända för sin pacifism och vägran att göra militärtjänst och svära ed, en särskild del av Mennoniterna är Amish-folket.    

Professor Weaver har skrivit en intressant bok som är värd att reflektera över även för den som inte tillhör just hans kyrka, jag återkommer till det. 

Grundtesen i boken är att Jesus visar oss vem Gud är, en klassisk tes inom alla kristna kyrkor, men här betonas att det Jesus visar är en väg som i alla stycken tar avstånd från våld och tvång. Han kan använda starka ord och driva ut månglare ur templet, men han skadar aldrig någon människa.
Detta menar Weaver är sanningen om vem Gud är.
Sedan tar han med sig den grundtesen och ser på bibeln, på försoningsverket och på tankar om dom och tidens slut (som jag vill ta upp en annan dag).

Den första saken som är intressant i hans arbete är synen på bibeln. Vi vet att det finns många ord där Gud beskrivs som våldsam och krävande, där Gud vill att människor ska dödas och där Gud sänder mycket ont. Men det finns också motsatsen, många ord som talar om en ömsint och kärleksfull Gud som skyddar och bevarar.
Istället för att se alla dessa ord som uttalade sanningar huggna i sten vill Weaver se bibeln som ett samtal mellan olika röster som ger sin bild av vem Gud är, i mångfalden och diskussionen finns det motstridande påståenden, det finns rent felaktiga och missledande beskrivningar och det finns andra som ger mer sanningsenliga ord. Mycket tillskrivs Gud som inte alls är Guds handlande och missförstånd förekommer.
Och vi kan se skillnaden genom att se på Jesus, han som är full av kärlek. 

En fråga som Weaver har skrivit flera böcker om är frågan om försoningen, (atonement på engelska). Det vill säga vad det innebär att Jesus dog på korset och uppstod på den tredje dagen.
Det finns olika tolkningar genom historien. Kyrkan har talat mycket om att Jesu död är en försoning, ett skeende som öppnar vägen mellan Gud och människa.
Teologer i olika tider har med hjälp av bibeln och sin tids tänkande försökt förstå och tolka vad som skedde.
Kort kan man säga att Weaver tar avstånd från alla resonemang som finns om att Gud behöver ett offer eller någon att straffa, han vill visa på en ickevåldsförsoning, se lite mer om försoningsläror här på min blogg. 

Weavers sätt att förstå Jesu död och uppståndelse är att starkt betona uppståndelsen, Gud räddar inte genom offer eller våld utan genom att återställa liv. Bilden av Jesus på korset visar på en person som står för kärleken och sin tro vad som än kan hända. Dödandet av Jesus är helt och hållet deras verk som står emot det Jesus stod för och den syn på Gud han visade, de som ville stoppa och tysta honom.
Gud vill inte att någon ska offra sig själv eller sitt liv, Gud offrar inte någon annan, inte sin egen son och inte oss, det är ett aktivt icke-våldsligt motstånd mot utnyttjande och förtryck han visar. Och Gud visar att icke-våldets väg är vägen som ger liv och seger.
Jesus väcks upp från de döda.   

Och därmed kallas alla kristna att följa hans väg, stå emot våldet, visa fram allt det våld som pågår nära och längre bort, och vägra att delta i allt utövande av våld. 

Weaver väcker många intressanta tankar och hjälper till med stoff att göra en reflektion till om våra sätt att tänka och tala om Gud. Han utmanar också alla som vill vara kristna att välja ickevåld och följa den väg Jesus valde.  

Tyvärr saknas då och då en fördjupning och konkretisering i hans bok. Det stannar vid formuleringar som upprepas istället för att ta ett steg till.

Weavers teologi riskerar också att hamna i en för stor skillnad mellan Gud och Jesus, vilket kan bli problematiskt, kanske är det typiskt för hans samfund eller tiden har har verkat i, men problemet är att det ändå blir kvar ett spår av tanken att någon dvs Gud gör saker med en annan dvs Sonen istället för den tro att Gud själv blir en av oss och delar vår situation på alla sätt.

Weaver har vävt samman en läsvärd och tänkvärd bok men det finns anledning att tänka själv och ha koll på varpen och inslagen.     

 Dagens bok:

God Without Violence,
A Theology of the God Revealed in Jesus
av J Denny Weaver,
(second edition) Cascade Books 2020

Länkar:

Ett samtal med J Danny Weaver på Youtube

En podd där J Danny Weaver medverkar

Wikipedia om Christan Pacifism

Från Svenska kyrkans hemsida om Försoning

A response to J Danny Weaver från Anabaptistworld 

Om jordbävningen och Guds makt och vår egen

Svåra jordbävningar har drabbat Turkiet och Syrien de senaste dagarna och väldigt många människor har drabbats. Idag talas det om 15 000 döda och siffrorna stiger. Ännu flera är skadade och hemlösa, hela samhällen är drabbade av död, sorg och förlust som kommer att sätta spår under lång tid. För att inte tala om alla skador på bostäder och infrastruktur.
Vi som har en möjlighet kan ge ett bidrag till de många hjälporganisationer som snabbt har satt igång att arbeta. Till exempel ACT Svenskakyrkan som genom sina partners har människor på plats och ger skydd, mat och vatten till de drabbade.

Naturkatastrofer som de här är fruktansvärda och drabbar plötsligt och slumpmässigt. Forskare talar om kontinentalplattor som rör sig och om hur hus är byggda, ändå går det inte att förutsäga när det ska ske. Eller vem som ska drabbas, några klarar sig några medan andra dör. 
Det kan upplevas som den man på SVTs Rapport gjorde. Han menade att Gud hade räddat hans liv, inga andra i hyreshuset hade överlevt, bara han själv. Och han grät och tackade Gud. 

Kanske har du hört talas om Jordbävningen i Lissabon? Det var en total katastrof som drabbade Portugal och flera andra länder redan år 1755. Skalvet utlöste enorma Tsunami-vågor åt alla håll, bland annat drabbades Marocko, Lissabon brann i flera dygn. Bostadshus, kloster och kyrkor och själva kungapalatset raserades, och det talas om 40-100 000 dödsoffer. Kanske påverkades historien på flera olika sätt, Portugals roll som kolonialmakt minskades kraftigt till exempel.

De lärda vid den tiden med upplysningsfilosofen Voltaire i spetsen skrev lärda essayer om det så kallade teodicé-problemet och kanske blev det en bidragande faktor till att många människor då förlorade sin tro på Gud och att kyrkan gick tillbaka.

Teodicéproblemet grundas i tre påståenden som inte kan vara sanna samtidigt:
Det finns en allsmäktig Gud,
Gud är totalt kärleksfull och
det finns ondska och lidande på jorden. 

I en eller annan form är det ett problem som alla som reflekterar över sin tro någon gång möter. Och det finns en rad mer eller mindre fantasifulla sätt att försöka komma till rätta med problemet. Ett exempel är att det som vi uppfattar som ont eller destruktivt inte är det egentligen, i det stora sammanhanget leder det till något gott. 

Den här förklaringen är inte rimlig, varje människas lidande är förstås ett lidande för henne och för de som står nära och kan inte förklaras bort. Att barn och vuxna skadas och dödas i jordbävning eller krig är alltid något ont som bör motverkas på alla möjliga sätt. 

Den lösning som finns på Teodicéproblemet för vår kristna tro är ganska enkel, och det hänger samman med ordet Allsmäktig.
Ordet finns bara på ett par ställen i bibeln och de ställen jag har hittat har en sak gemensamt, de uttrycker hopp om något som ska ske i framtiden. Gud ska rädda sitt folk, Gud ska upprätta sin skapelse och bli den som har makt över allt, så att Gud blir allt överallt som Paulus uttrycker det. Då skall det råda harmoni och fred i tillvaron.
När en kristen säger; "Vi tror på Gud Fader allsmäktig" i trosbekännelsen talar vi om hoppet om en annan tid, det är inte ord om vad som gäller nu. Men hoppet gör förstås skillnad i nuet ändå. 

Kanske blev det fel med filosofernas tolkningar för att de inte såg orden som längtan och hopp. Eller kanske för att de hade svårt att lyfta från en bokstavlig tolkning eller försanthållande. Bibelns berättelser ger livsmod och hopp genom poetiska skildringar som bär andra sanningar än samlingar av teorier eller fakta.  

Jordbävningen i Lissabon på 1700-talet ledde till stora förändringar, främst för de drabbade och sörjande men också för självbilden i det kolonialistiska Europa.
De hade trott att ingenting kunde drabba dem för att Gud stod på deras sida. Makten och tron hade blandats ihop. Men nu hävdade många i kyrkorna att jordbävningen istället var guds straff över mänskligheten, kanske på grund av övergreppen i kolonierna eller för bristande tro.
De såg en felfinnande pekpinnegud som direkt agerade i människors liv, Gud tänkte de, gjorde att vissa blev rika och fick välgång medan andra var fattiga och drabbades av sjukdom, ofta kopplades det just med tankar om straff och belöningar. Filosofernas tanke om Gud var präglad av bilden av ödet eller en allorsaklig makt.

Men jag vill visa på en annan bild av Gud:

Den bibliska Guden som Jesus visar oss är en kärleksfull Gud som ger liv och som finns med och delar alla människors smärta och lidande. En Gud som har sår, inte en som sårar. 
Det är inte Gud som skickar jordbävningar eller pandemier över mänskligheten, men Gud som har gett oss uppfinningsförmåga och möjligheter att leva på den här planeten på flera olika sätt. 

Gud ger förutsättningar men styr inte alla skeenden.
Det är inte en Gud som straffar mänskligheten eller hindrar ont från att hända.
Vi vet inte varför men jag tänker att det hänger samman med att Gud är kärleken. Kärlekens makt tvingar inte men ger möjligheter.
Det är inte en Gud som styr och ställer med oss, men som inspirerar och utmanar oss till att hjälpas åt att leva så gott som möjligt på jorden. En Gud som sänder oss till varandra. 

Men också en Gud som ger oss hoppet om att en annan tillvaro är möjlig, att förändring är möjlig och som ger hopp om en annan tillvaro efter jordelivets slut. 

Hur ska vi då tänka om mannen på Rapport? Griper Gud in och räddar vissa men inte andra? Jag är tveksam, jag har svårt att tänka mig en Gud som skulle göra så.
Guds sätt är andra som jag ser det. Vi får gärna tacka Gud för att vi lever, men tillfälligheter och slumpen finns också och påverkar vad som sker. 

När mänskligheten är som bäst slår vi oss samman och hjälper varandra, skickar bistånd och reser till platserna där hjälpen behövs. Vi hjälper varandra oavsett hudfärg eller tro. Vi organiserar oss och försöker lindra och stötta och vi lär oss hur vi ska undvika att det går så illa nästa gång. 

Räddningsarbete pågår efter jordbävningen i Turkiet