Finns det något hopp?

Medan våren håller på att veckla ut grönskan därute
funderar jag på om det finns något hopp i vår värld som är så full av våld just nu.

Kanske kan mördandet minska i Gaza snart, det kommer signaler om vapenvila men är villkoren möjliga att leva upp till?

Mitt hopp står väldigt lite till makthavare och politiker just nu,
särskilt när jag tänker på klimatkrisen där allt färre vågar agera
medan de vackra orden sprids och blir allt tommare.

Men också om krigen och våldsdåden, det verkar vara stor brist på empati och rimliga vägar framåt.

I Bönboken tradition och liv finns en övning under Världsmiljödagen där man skiljer optimism och hopp från varandra, sedan beskrivs hoppet så här:

"Hoppet har en "arkitektur" som består av gemenskap (vi gör detta tillsammans) ord (alltså ett språk och berättelser för att beskriva läget), bön (vi grundar vårt hopp i Guds kärlek och kraft) och handling (vi gör det som är möjligt i våra sammanhang)."  (Bönboken s 229)

Optimism och pessimism är allt för ofta känslor som inte är så välgrundade.

Många av oss bär optimism, kanske är det nödvändigt att tänka att det kommer att bli bättre för att inte lägga av och ge upp.
Kanske var det till och med en överlevnadsfaktor i hårda tider, att den som kunde behålla en positiv framtidsbild fortsatte att arbeta för sig själv och andra när andra gick under?

Men idag när vi möter andra former av hot behöver vi grunda optimismen på något som kan hjälpa.

Kan det vara gemenskap, ord, bön och handling?

I boken Planetens och kärlekens gränser skriver prästen, naturvetaren och teologen Sara Wrige just om svårigheten att känna hopp inför klimatkrisen.

Särskilt när klimatkrisen blir allt mer synlig och påtaglig.

Nyligen har vi hört nyheter om enorma översvämningar i Burundi och Kenya,

extremväder i Europa och höga flöden i många vattendrag i Sverige.

På olika nivåer blir klimatförändringarna allt mer närvarande på jorden. 

Kan vi ändå känna hopp? eller är det mer rimligt att inte göra det?

Wrige lyfter fram något som hon kallar “det robusta hoppet” som består av två delar.

Det nära hoppet och det framtida hoppet, hon skriver:

“Vi kan tala om hopp som det hopp som är nära (proximate) och här och nu,

eller om det hopp som är längre bort, i den eskatologiska framtiden (ultimate).”  Det eskatologiska eller slutliga hoppet är det hopp i bibeln

som är att framtiden är Guds. En tillvaro med helhet och fullhet och utan lidande.

Hon hävdar i sin artikel att båda dessa behövs för att hitta ett rimligt hopp: 

“Om vi för starkt betonar det nära hoppet, dvs det hopp som skulle säga att
vi tillsammans kommer att klara klimatkrisen, riskerar modlösheten att
övermanna oss när krisen är så stor.

Om vi för starkt betonar det eskatologiska hoppet, 
riskerar vi att blunda för behoven här och nu.”

Vi kan göra något tillsammans, men ibland eller ofta kan vi drabbas av känslan att vi inte kommer någonstans, vi står och stampar eller det går åt fel håll.
Ger vi upp då eller kan vi som Wrige och Bönbokens författare våga lita på Gud?
Be och höra bibelns starka ord av hopp?

Kanske är det så att vi behöver både modet att handla och
öppenheten för Gud för att inte ge upp och för att komma någonstans 

i arbetet för en bättre värld på alla plan. 

Vi kan kalla det ett robust hopp eftersom det är hållbart och 

inte hänger enbart på oss själva men också att det inte är något som sker förutan vårt arbete.  

Det robusta hoppet kräver eller förväntar sig något av oss, nämligen handling.

Wrige talar om att ställa sig till foga och se vår roll i skapelsen som ett stort ansvar

men också en stor möjlighet; vi kan vara med och rädda världen!

Det slutliga hoppet talar om att Gud bär vad som än händer,

om en ny himmel och en ny jord, men inte passiviserande utan befriande till handling. 

Frågan är hur vi ska hitta det robusta hoppet som

samtidigt låter oss agera och lita på Guds kärleks kraft som ska segra.

Kanske har vi svaret där i Bönboken?

Gemenskap, ord, bön och handling!

Länkar

Hör en intervju med Sara Wrige här

Och en podd här

Från min blogg:

Det nära hoppet är vad jag tidigare kallat det svaga hoppet

och det eskatologiska kallade jag det starka hoppet - länk här

Inte hopp eller handling- utan båda

På väg mot hopp eller förtvivlan

Litteratur

Bönboken Tradition och Liv, nu i ny utgåva

Boken finns också på Bokbörsen

Boken Planetens och kärlekens gränser på Bokbörsen
och här på Pricerunner

 

Stilla veckan och klimatnödläget

Veckan som börjar på söndag med palmsöndagen är en mycket speciell och annorlunda vecka. 

I kyrkan kallas den Stilla veckan. 

På ett plan är det en tid för reflektion kring den sista veckan som Jesus levde kroppsligen på jorden.
Det är tankar över vad verklig kärlek är och vad den kan kosta. 

För Jesus var det mycket dramatiskt, våldsamt, fullt av smärta och lidande och död, men när påskens morgon kom visade det sig helt överraskande att allt var något annat än det hade verkat, död bröts till liv. 

I den latinamerikanska befrielseteologin och kyrkan där fanns det en biblisk berättelse som var den centrala, nämligen exodus, uttåget ur förtrycket och fattigdomen i Egypten. (2 Mosebok 14)
Det blev berättelsen som gav inspiration, hopp och handlingskraft mitt i det obeskrivligt hårda förtrycket i Latinamerika vid 1900-talets mitt och framåt. 

I klimatnödlägets tid är det andra bibliska berättelser som blir livstolkande, som ger hopp och mod att leva. 

En av de berättelserna är den som handlar om Långfredagen. 

Många forskare målar upp en fruktansvärd bild av vad som kan hända på jorden om inte stora radikala åtgärder görs. Det handlar om stora översvämningar på vissa delar av jorden och svår torka på andra delar så att delar av jorden blir obeboeliga. Det handlar om svår hungersnöd och många döda, om flyktingströmmar av gigantiska mått och våldsamma krig när rika länder försöker försvara sitt territorium. Gifterna vi har spritt i naturen gör oss sjuka, pandemier härjar, djur fortsätter att utrotas och ... kort sagt det ser ut som att döden håller på att vinna på vår jord. Det är långfredag på jorden.

Långfredagen är sorgens dag, då vi har möjlighet att reflektera över allt det negativa och destruktiva på jorden, i naturen och i våra egna liv. Utan att fly bort kan vi den dagen se det onda i vitögat.
Mördandet i våra förorter och krigen, bomber som faller över flyende cilvilbefolkning för en etnisk rensnings skull. 

Sorgen och döden råder, tortyren och smärtan, själva naturen finns med när ett mörker faller över jorden. Det är en bild av var vi befinner oss nu.

Hoppet finns bara som ett frågetecken i långfredagens öken och förtvivlan. Törs vi hoppas?

Kanske är det den bibliska berättelsen om Noa som också ligger nära, floden som hotar att ödelägga hela jorden och döda allt levande.

 Livet som vi känner det på jorden är hotat. Kan det finnas en väg framåt, kan vi bygga en bildlig ark? Anpassa vårt sätt att leva och försöka förändra samhället till att klara av kriserna som bara blir värre.

Vi är där. 

Ska vi klara av att förändra så mycket att livet kan räddas på jorden,
ska det bli en påskdag eller en ark?

Det står och väger.

Krucifix i Västerås domkyrka

Hopp eller handling? Nej båda!

Jag vill inte ha ert tal om hopp, jag vill att ni ska gripas av panik! sade Greta Thunberg i ett känt tal: det behövs handling nu, som när ert hus håller på att brinna ner.

Vi ska inte hålla på med värderingsförändringar nej det är handling som behövs nu, ändring av beteenden kommer först, läste jag i en insändare i veckan. En mycket bra insändare förresten, läs den gärna.

Själv skrev jag igår till några bekanta: vi får inte fastna i att bara arbeta med våra känslor kring klimatkrisen, nej nu behöver vi komma till skott, ja just det: till handling.

Det behövs riktiga förändringar som ger effekt i mängden utsläpp och skapar hållbarhet. 

Problemet är bara att om inte den minsta gnista av hopp finns, det vill säga om hopplöshet råder, då blir det ingen handling alls, det är ju ingen idé!
Om det inte finns en värdering att jorden är värd att rädda, utan positiva värderingar av livet på jorden blir det heller ingen handling.

Det som behövs är ett slags växelspel mellan hoppfullhet och handlingar som kan växa till att bli värderingar inom oss och bli till ännu mer handling. Värderingar och handling tillsammans.
Då kan det hända att de till och med kan förändra hur vi lever våra liv och hur våra samhällen fungerar. 

Vi behöver ha koll på våra känslor så att de inte förlamar oss eller gör oss likgiltiga, men sedan är det handling som behövs. 

Känns det stressigt eller krävande? Ja, problemet är att det är ganska bråttom. 

Stefan Edmans bok "Bråttom men inte kört" (Votum förlag 2020) fångar med sin rubrik in läget för att kunna rädda så mycket som möjligt, tiden rinner ut.
Det är för övrigt en bok som ger mycket kunskaper kring läget 2020 vad gäller klimatet på många olika sätt. Boken är faktaspäckad och kan användas som ett uppslagsbok med sitt upplägg med frågor och svar.

DNs sida om klimatet just nu räknar ner tiden, nu är det mellan 5 och 6 år vi har på oss att sluta släppa ut koldioxid om vi ska nå målet som är maximalt 1,5 graders uppvärmning. 

En annan bok som jag vill rekommendera är Ett liv på vår planet av David Attenborough.
Författaren berättar om sitt långa liv på jorden och sina spännande resor med sitt arbete att göra naturfilmer. Samtidigt ger Attenborough både hopp och varningar. Han målar upp vad som skulle kunna hända med vår jord å ena sidan om vi bara fortsätter som idag, och å andra sidan om vi lyckas med omställningen.
I sin saklig framställning lyckas han också skildra det fantastiska och förunderliga i skapelsen, inte minst när har kommer in på hur naturen kan återvinna en balans som försvunnit. 

Redan biskopsbrevet om klimatet 2019 tog upp frågan om hopp och handling.
De skriver om hoppet som befriar till handling, hoppet som bygger på prognoser och antaganden för att vara förankrat i verkligheten, och sedan inriktar sig på vad som är möjligt. Ett realistiskt hopp som hjälper oss att lämna vanmakten bakom oss. 

Biskoparna skriver: "Klimatkrisen är mer än en fråga om optimism eller pessimism. Den är en fråga om att agera utifrån ett hopp som befriar till handling - och om en handling som i sin tur väcker, stärker och sprider hopp" (s 57)

Det har nämligen visat sig att det bästa sättet att bryta känslorna av hopplöshet är att verkligen göra något, att handla. Även om det något litet så minskar känslan av hopplöshet när vi ser att det går att göra något. När vi ser att vi kan förändra en sak så inser vi att det finns möjligheter att förändra flera.

Så handla second hand, köp fairtrade och ekologiskt när du kan, sortera och återvinn, gå samman med andra, ja du vet själv... och låt hoppet växa så att vi tillsammans kan göra allt mer.
Med både handling och hoppfullhet.