Folkmordet i Gaza och en bok om kvinnornas Gaza

Katastrofen med folkmordet i Gaza tränger sig på, intrycken drabbar oss hårt, om vi följer med i nyhetsbevakningen. 

Staten Israels politik och agerande blir allt mer förskräckande och obegripligt omänsklig. Nu bombas Gaza samtidigt som gränserna är stängda så att inga förnödenheter eller medicin kan komma in, svält råder och många dör varje dag, små barn drabbas mycket hårt.

Netanyahu hotar med ännu hårdare tag med trupper som ska gå in med full kraft. Är det en etnisk rensning eller en ny förintelse av ett helt folk som vi ser utveckla sig? 

Allt fler reagerar och protesterar, både i världens storstäder och på studentorter. Bland Israels egna befolkning demonstrerar många mot kriget och den omänskliga behandlingen av palestinier.
Våldet är också utbrett på Västbanken där bosättare och militär går hårt fram mot lokalbefolkningen. Inte minst journalister lever farligt.

Känslan av maktlöshet och förtvivlan sprider sig, men också en allt mer växande vrede mot staten Israel och dess till synes totala brist på medmänsklighet och barmhärtighet.
Jag undrar om människor i Israel inser hur illa detta är för Israels relationer i framtiden. Även om vi självklart fördömer Hamas våldsdåd så blir det här bara för mycket. Mycket långt över proportionerligt våld.

När jag studerade religionsvetenskap och det var dags för Gamla testamentet fick vi lära oss att Tio Guds bud och de hårda orden om öga för öga och tand för tand var regler som skulle begränsa våldet och straffen. Där makthavare tidigare kunde bränna ner hela byar som svar på motstånd skulle straffen begränsas till att ge lika för lika och inte mer. Våldet skulle inte tillåtas att gå över sina gränser.
Långt senare talar Jesus om att vända andra kinden till som ett mer radikalt sätt att bryta våldets onda cirklar och skapa ett fredligare samspel mellan människor. 

Idag när vi ser på Gaza är det som att vi är tillbaka långt före den gammaltestamentliga begränsningen av våldet. det verkar inte finnas några gränser alls när sjukhus bombas och en hel befolkning svälts ut. Och vad är egentligen målet, när har syftet uppnåtts? Läs här en ledare i DN om den frågan.

I boken Talals Hus, bakom stängda dörrar i kvinnornas Gaza skriver Terese Cristiansson om sina upplevelser i Gaza efter det krig som fördes i december 2008 - januari 2009. Även då hade Gaza bombats i en flygoffensiv och intagits i en markoffensiv 3 januari 2009. Några veckor efter detta krig kom journalisten Terese Cristiansson dit och hon levde där ett par månader under våren 2009. Boken ger en levande bild av människors liv i ett krigsdrabbat Gaza och ger en hel del kunskaper om konflikten och dess historia.

Intrycket boken ger är att allt är på samma sätt som då, men samtidigt att allt är förändrat. Samma lidande och sörjande mödrar och plågade civilbefolkning, det är tung läsning med många fruktansvärda berättelser om hur kriget drabbar med död och lemlästning. På det sättet ger det en bild av vad som pågår nu, bara det att nu är det ännu värre i skala, grymhet och förstörelse. 

Boken innehåller ögonvittnesskildringar av krigets helvete och bilder från ett vardagsliv i ett krigshärjat landskap. Cristiansson skildrar 5 kvinnors liv och de konsekvenser som kriget har fått för dem. I boken finns också beskrivet kvinnornas relation till Hamas och om könsroller och kulturella föreställningar. 

Att komma så nära den drabbade civilbefolkningen som man gör genom Cristianssons bok är nyttigt och stärker empatin, men samtidigt ökar också vreden och förtvivlan över dem som ansvarar för förtrycket och kriget. 

Förhoppningsvis kan alla dessa negativa känslor omvandlas till att bli handling för rättvisa och inte leda till en evig cirkel av hat och vedergällning.

Men framförallt är det nog nu, dödandet måste sluta!

Värnlösa barns dag, krigen - och ramaskriet

 Idag, den 28 december är Värnlösa barns dag i vår almanacka. 

Tidigare kallades dagen Menlösa barns dag. Menlösa är ett gammalt ord för att vara oskyldig och utan fel.
Dagens namn går tillbaka på en biblisk berättelse och en skrämmande händelse som kallas barnamorden i Betlehem. Kung Herodes fick höra rykten om att en ny kung var född och han blev rädd.
Någon kunde hota hans egen makt som han tänkte skulle gå vidare till hans egna söner.
Herodes skickade ut sina soldater att döda alla nyfödda pojkar upp till 2 års ålder i staden Betlehem med omnejd. Värnlösa barn mördades den dagen.

Ett rop hördes, mödrars och fäders rop och skri av förtvivlan och sorg och vrede. Rakel som bodde i orten Rama grät över sina barn som inte längre levde. Det var ett ramaskri. (Berättelsen finns i Matt 2:16-17)

Men Josef drömde att Jesusbarnet var hotat och han gav sig iväg tillsammans med Maria till Egypten. Jesus blev ett flyktingbarn.  

Mördandet av barn är en av de allra värsta brotten som finns, liv som just börjat avbryts, människor får aldrig chansen att leva, framtidshopp krossas, allt det som föräldrar gått igenom och satsat på för sina barn görs om intet. Det är brott mot oss alla när barn dödas.
Borde vi inte alla protestera och ropa, göra ramaskrin så länge det pågår?

Ändå fortsätter det i vår egen tid.
Barnen i Gaza dödas varje dag. Jag undrar om de som genomför Israels politik och krigföring förstår vad de gör och vilka konsekvenser det för med sig? Hur mycket vrede och sorg deras handlande för med sig. Bombandet av Gaza skapar en så stor vrede mot Israel som kommer att finnas många år framåt. 

Håller Israels makthavare på att skapa ett så stort motstånd mot sig själva att staten kommer att gå under på sikt? Dåden av Hamas kan inte försvaras men det staten Israel gör nu är så omänskligt grymt att det väcker vrede runt hela jorden. När de som själva varit drabbade av förintelsen gör på liknande sätt mot andra, folkmordet som nu pågår. Då är det ännu mer oacceptabelt. 

Jag har liknande tankar om Rysslands agerande i Ukraina, våldet och kriget drabbar nu Ukrainas befolkning och oss alla på olika sätt. Samtidigt växer motståndet och aversionerna mot Ryssland och dess ledning mer och mer, de negativa konsekvenserna för Ryssland och ryssar själva kan på sikt bli större än någon anar.

Krigen och våldet pågår på många flera platser, de dödar och skadar människor och de tar bort väldigt mycket från mänskligheten och de länder och platser som förstörs.

Alla de som dödas har talanger och gåvor och idéer som vi alla skulle behöva för att livet skulle bli bättre på jorden. Precis som att vi alla har något att bidra med och som vi kan ge varandra.
Några tänker nya tankar och andra ger uppmuntran och hopp till medmänniskor. Några forskar och kommer med nya kunskaper, andra hittar vägar framåt ut klimatkrisen. 
Våld och dödande tar alltid bort något från oss alla och väcker så mycket vrede.
Varje dag ropas det nya ramaskrin.

Kanske ett av de barn som dödas i Gaza var just den som skulle skriva en dikt som ändrade tankar, som skulle uppfinna ett sätt att behandla en svår sjukdom, eller slå rekord i en OS-gren.
Kanske hade ett barn som dödas i Ukraina kunnat lösa problem med livsmedelsförsörjning eller hittat ersättningar för fossila bränslen, eller blivit en nobelpristagare i litteratur. 

Människor mördas och försvinner, så mycket saknas, allt de var och allt det de kunde ha gjort.
Krigen och våldet och dödandet är ett brott mot oss alla.

Om krigen, våldet och kyrkan

Det ser illa ut för Ukraina just när jag skriver här, Ryssland har gjort en offensiv och det är hårda strider. Det är svårt att tänka sig hur fruktansvärt det måste vara att hamna i kriget för både civilbefolkning och soldater. Ännu värre i Gaza där också våldsamheter och bombningar pågår. Människor flyr men det finns ingenstans att ta vägen. 

Obeskrivligt omänskligt!
Och ändå används tron och kyrkan ofta som ett sätt att rättfärdiga våldet och krigen.  

När Putin hade inlett kriget mot Ukraina, det som han kallade en militär specialoperation var det viktigt för honom att säga att det var för att rädda det ukrainska folket han gjorde det.

Men Putin menade också att det var för att försvara den sanna kristendomen han tvingades starta kriget. Han använde kyrkan och tron som ett argument för krig.

Detta är den värsta formen av missbruk av Guds namn tillsammans med när religion används för att förtrycka människor eller utplundra naturen.

Hur kan man missa grunden för tron, att Gud är kärleken, så grovt att man tror att kyrkan eller Gud behöver försvaras med våld? Eller kan utnyttjas för våldsanvändning.  

Ändå har det skett många gånger i historiens lopp, tron och kyrkan har använts för våld och krig och för att skaffa sig själv fördelar, makt eller rikedomar. 

Kyrkan har också använts för att skapa en människocentrerad världsbild som har lett till att man har sett naturen, Guds sköna skapelse som något att utnyttja och använda utan hänsyn eller respekt. Människan sågs som skapelsens krona, och i en sekulariserad version blev människan till alltings mått på bekostnad av djuren och naturen. 

Men detta är inte Guds vägar.

När premiärminister Netanyahu i Israel talar till sitt folk händer det också ibland att han citerar bibeln, vårt gamla testamente. 

Ett av dessa citat som han har använt flera gånger handlar om hur hebreerna skulle behandla Amalekiterna som hade attackerat Israels folk, nämligen döda alla, män, kvinnor, barn och spädbarn, oxar får kameler och åsnor… (du kan hitta berättelserna i 1 Sam kap 15:3)

Så vill Natanyahu försvara det blodiga kriget som kallas folkmord.

Men det är inte Guds vägar.

Det är ett bekymmer att bibeln har sådana hårda ord och att gamla testamentet i vissa delar beskriver Gud så. 

Kanske kan vi tänka så att det är bildspråk för hur viktigt det är att stå emot ondska och det som bryter ner, det som skadar och förstör behöver vi hjälpas åt att motverka på alla sätt. Bibeln är ingen ofelbar beskrivning av vem Gud är och om tillvarons villkor, utan människors tolkningar och beskrivningar. Ändå finns där en kunskapskälla som inte har någon motsvarighet. Där får vi reda på det som vi inte kan veta annars. Men det behöver tolkas. 

Kristus visade att han hellre led själv än att förorsaka andra lidande.
Hans liv var helt och hållet kärleksfullt och han gav andra bilder av Gud, en kärleksfull pappa som möter sin son med öppen famn, en höna som samlar kycklingarna under sina vingar, en herde som söker det hundrade fåret som har sprungit bort.

Gud är den barmhärtige.

Eller som det står skrivet ”Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.” (Matt 12:20)

När vi lär känna Gud genom Kristus vet vi att Gud vill inte ha offer utan barmhärtighet, Gud vill liv och friskt vatten, och Gud vill ha oss med på vägen mot en fredligare värld. En värld där vi lever i samklang med människor, djur och hela skapelsen. 

 Jesus säger: Den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud”
”detta ska de göra därför att de inte har lärt känna fadern och inte heller mig.”

Allt detta användande av tro och Gud för våld och förtryck, och även för att behandla varandra illa är helt förkastligt, det är emot Guds egen vilja.
För att inte tala om att förgifta eller förstöra jorden. 

Guds vägar, de som Gud vill att vi ska gå är att vara medskapare.
Det är att med Guds hjälp förändra läget på jorden till att bli allt mer människovänligt, miljövänligt och se till att jorden blir en plats där de som kommer efter oss kan leva.   

Det är att gå fredens väg.

Våldets tid och kärlekens väg

Vi lever i en oerhört våldsam tid, kriget i Ukraina pågår och trappas upp steg för steg med ryska offensiver och stora vapenleveranser på gång från väst.
Våldet i vårt eget land finns på nyhetssändningarna varje dag, även om det försvinner i skildringarna om Jordbävningen i Turkiet och Syrien just nu.
Det är mycket ond bråd död just nu. 

Och i kyrkan ska vi samlas kring Kärlekens väg på Fastlagssöndagen.
Det låter som något helt och hållet verklighetsfrämmande och romantiskt, men om vi ser lite närmare på det ligger de nära varandra, världsläget och berättelserna om Jesus som går kärlekens väg.

Jesus visar med sitt sätt att leva att det finns en kärleksfull Gud som är närvarande och ser allt det som pågår just nu, och vi vet att Ukraina, Turkiet och Syrien inte är de enda platserna där människor lider.
Om vi tar Jesus på allvar vet vi att den goda levande Guden står tillsammans med oss och ser vad som sker, att Gud känner varje smärta och förtvivlan och delar varje sorg, att Gud faller tillsammans med alla som stupar eller rasar ner eller tappar taget. Att Gud bär genom allt. 

Hur kan vi veta det?

För att det är kärlekens väg Jesus går, han står fast vid sin väg vad som än kan hända. Vägen som är att stå upp för oss som behöver någon på vår sida, vägen som är att göra som han själv säger: 

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. (Luk 4: 18-19) 

Det som inte syns när du läser det här citatet är att Jesus hoppar över de sista orden, det är ord från Jesaja som Jesus gör till sina egna när han står i Synagogan i Nasaret och läser.
Men han avbryter citatet, och de ord som Jesus inte vill säga handlar om Hämndens dag från vår Gud. (se Jes 61:1)

Han visar nämligen på en annan väg än den där våld möter mera våld, ett annat sätt än hårdare tag för att möta problemen i samhället. Han har kommit för att tjäna och ge sitt liv för många.

Det som behövs är mer medmänsklighet och generositet, inte mindre. 

Eller med andra ord, att fler av oss går kärlekens väg. 

Söndagens texter på Fastlagssöndagen

Om Fastlagssöndagen på Svenska kyrkans hemsida

ACT Svenska kyrkan nu börjar Fasteaktionen Dela lika under samma himmel!

"Se Guds lamm" Bild från Västerås domkyrka

Freden, tron och vapenleveranserna till Ukraina

Kristendomen är i grunden en fredlig pacifistisk hållning, grundad av en fredlig person, Jesus Kristus. Hans sätt att agera var att hellre offra sig själv än att offra andra. Det är från honom som de höga idealen kommer om att vända andra kinden till och att gå två mil med den som vill tvinga dig att gå en mil. 

Att göra för andra det som vi vill att de ska göra för oss, som gyllene regeln pekar ut, är ju också en fredens hållning för vem vill bli utsatt för skadande våld eller angrepp med vapen? 

På 300-talet stod det och vägde, skulle kristendomen bli några få gemenskaper i öknen eller städerna. Skulle de bli kommuniteter som förföljdes för att de avvek för mycket från samhällets sätt att leva i det våldsamma romarriket, eller skulle något annat komma. En lång rad av yrken och sysslor var då otänkbara för de kristna.
Det var då kyrkofadern Augustinus och några till skissade på läran om det rättfärdiga kriget. Det var ett tänkande som skulle göra alla krig omöjliga eftersom de satt upp så höga moraliska krav för krigföring att de inte skulle kunna genomföras. Alla andra sätt skulle vara prövade först, civilbefolkning skulle aldrig drabbas, krig skulle bara få förklaras av goda legitima ledare, enbart försvarskrig kan rättfärdigas och så vidare.

Ett dilemma för de första kristna var just hur de skulle tänka om försvar för andra människor.
En kristen kunde tänkas vägra stå upp för sig själv i osjälviskhetens ideal, men hur var det med de andra? De som inte kan försvara sig själva, barnen, "invandraren, änkorna och de faderlösa"- som det ofta står i bibeln. Var inte en kristens plikt att stå upp och skydda sina medmänniskor om han eller hon hade möjligheten och tillfället att göra det. Och hur var det med ett gott samhälle som hotades, skulle inte det försvaras?

Når Augustinus och några fler hade öppnat vägen för ett annat sätt att tänka dröjde det inte länge innan kristendomen blev något av en statsreligion, stödd av kejsaren Konstantin i romarriket och där fanns början till att kristendomen blev en världsreligion. Augustinus tankar utnyttjades men utan att de förstods. Romarrikets militäriska kultur formade kristendomen, allt för mycket skulle vi säga idag. Snart kunde man se kristna soldater i romerska hären, samtidigt som kyrkor byggdes och kristendomen hjälpte allt fler att tolka sina liv, allt fler hittade mening och mål. 

Kristendomen har något som vissa andra livsåskådningar saknar, och det är att den är öppen för tolkning. Den kan behålla sin identitet men ändå formas på olika sätt i olika kulturer och tidsepoker. Det finns en kärna, nämligen gestalten Jesus Kristus själv som bär en livshållning som håller genom rum och tid.

Enkelt uttryckt: Livshållningen att älska Gud och sin nästa som sig själv behöver hitta sin form och sitt uttryck på olika sätt i olika situationer och tider. Men hållningen finns kvar.
Relationen till Kristus kan uttryckas på många olika sätt, genom tideböner eller meditation, högmässor eller tysta retreater. I gemenskap lever den bäst men kan också leva i ensamhet och isolering.
Olikheten och mångfalden är inte bara möjlig utan önskvärd och gör att vi förstår mera av vem Gud är och tillvarons djup.

Men vår öppna tro gör också att vi behöver reflektera mera över vad vi gör och vad som är rätt. Det finns inte klara givna svar på alla dilemman. Vår kristna tro myndigförklarar oss till att ta ställning och välja handlingsvägar. 

Dagens nyhetsrubriker handlar om att vi i väst skickar allt mera vapen till Ukraina, igår kom nyheten att Tyskland och USA ska skicka stridsvagnar, och Sverige har beslutat att skicka det avancerade artillerisystemet Archer. 

Är detta det bästa sättet att agera just nu?
Jag söker efter olika argument och ställningstaganden.
Om vi vore i Ukrainas situation, militärt angripna av ett annat land, visst skulle vi då vilja få hjälp och stöd från andra länder i vår närhet. Det är ju främst därför Sverige nu vill vara med i NATO.
Att ge ett bidrag till att försvara sitt land kan vara rätt att göra nu även utifrån en kristen hållning, men det kan diskuteras om vapen är det bästa sättet att hjälpa?

En vän till mig som är byggnadsingenjör är i Ukraina nu för att hjälpa till med återuppbyggnad och att se till att människor får tak över huvudet i kylan. Är inte det ett bättre sätt?
Vapnen kan ses som verktyg för att försvara och skydda människor, befolkningen i Ukraina. 

Min vän, Johan Stråhle i Ukraina, skriver så här "Ukraina behöver både humanitärt stöd och militära vapenleveranser tills de andra åtgärderna - som sanktioner mot Ryssland ( med allierade/partners ) och kanske information till den ryska befolkningen så de får veta sanningen om övervåldet mot Ukraina - får verkan och för fram Ryssland till verkliga fredsförhandlingar." 

Han skriver klokt, det behövs en rad olika åtgärder samtidigt, men är just vapnen nödvändiga?
Det finns förstås saker som talar emot också; att skicka vapen som kommer att användas för att skada och döda människor är inte något att ta lätt på, dödande kan aldrig vara rätt och våld är alltid sista utvägen. Om dessa vapen bara kommer att förlänga kriget och förorsaka mer död är det då värt det?

Å andra sidan skulle kanske kriget vara över utan vapnen, och då vara ockuperat under ett ryskt skräckvälde där verkligen inte våldet tagit slut, mycket pekar på det.

Så fort vi har skickat vapen så är vi också en del av kriget. Svenska freds skriver om att andra sätt att stödja Ukraina borde komma först. De menar också att Sverige försvagar sin möjlighet att vara medlare för att hitta vägar till fred. Vi behöver nu stärka demokratirörelser i Ryssland och generöst ta emot flyktingar skriver de.

Augustinus tankar kan stödja att skicka vapnen, det är att bidra till ett försvar av människor, att stå upp för drabbade stämmer med gyllene regeln.

Det är inte ett enkelt dilemma, inte bara svart eller vitt. 

Var hamnar vi i resonemanget, vad tycker du själv?

Artillerisystemet Archer 

Första advent och freden

Första advent är en stor helg i Svenska kyrkan, inte minst för att det är början på ett nytt kyrkoår.
Det gamla året tar slut och ett nytt börjar, det kan vara en tid för att se tillbaka på det som varit och tänka framåt, göra upp planer eller ompröva något. 

Det har varit ett våldsamt och krigiskt år på jorden, Rysslands attack på Ukraina är det mest närliggande och skrämmande exemplet, vi kan höra om det varje dag på nyheterna.
Ändå det är bara ett exempel på allt det våld som vi människor utsätter varandra för varje dag. Gängvåld och mobbing, utstötthet och övergrepp, rån och överfall. Terrorism och maktkamp...

Ska vi människor aldrig lära oss fredens vägar? Är det omöjligt att hitta bättre sätt att leva tillsammans än hat, hot och våld, över- och underordning?
Tvång och brott, och som ett sätt att försöka skydda oss - flera poliser, starkare militär, mer allianser med större muskler.
För mig är det klart att det är en återvändsgränd som leder till en allt farligare värld med ännu mer rädsla och våld. Det behövs något helt annat.  

På första söndagen i Advent rider Jesus in i Jerusalem på en åsna, han är fredens furste som kommer vapenlös. Vi har hört det förut, han väljer inte den stora stridshästen eller vagnen utan den låga vardagliga fredliga åsnan. Det blir till en dramatisering av hans ord om fred och kärlek mellan människor. 

Se på den här bilden, romantiserad javisst, men den visar principen, han möter människor i ögonhöjd, på samma nivå. Och då visar han en annan väg, ett annat sätt att leva. 

Jesus visar oss vem Gud är, det är en grundläggande tes och sanning i kyrkan. 

Och det innebär att Gud är sådan.
Gud är någon som söker dialog med oss, möter oss där vi själva finns, i ögonhöjd.
Gud kommer på ett fredligt och öppet, kärleksfullt sätt till oss och undrar:
Du? Kan vi inte hitta andra sätt för att leva fredligt här på jorden?
Jag vill ge er glädje och befrielse, syn och frihet och ett nådens år.
Jag vill visa er hur jag vill att det ska vara. 
Ungefär så.
Sedan lever Jesus sitt liv på jorden kärleksfullt, öppet och upprättande. 
Där finns en modell för att kunna leva mer fredligt på den här jorden. 

En modell som är att tända ljus och ge varann värme mitt i kylans och krigets värld. 

Här skriver jag lite mer om Advent, en handling som talar mer än ord.

Tid för tvätt och vackra fasader

Det är mycket tal om tvätt eller"washing" just nu.
I samband med fotbolls VM i Qatar talas det om Sportswashing eller sport-tvättning, och Greta talade om Greenwashing vid klimatkonferensen, jag har också hört ordet whitewashing nyligen. Har det blivit högtryck i tvättstugan eller vad är på gång?

Det handlar om att få något ganska otrevligt att se fint ut genom att visa upp en fin fasad.
Att tala mycket och länge med vackra ord om miljö och klimat men bakom orden så pågår utsläppen och de fossila bränslena bränns som tidigare. Det är greenwashing eller kanske grön-tvättande på svenska.
Det är ganska vanligt, hur många varor har inte någon slags märkning och kallas för ekologisk eller klimatsmart men kanske döljer det sig något annat bakom ibland?
När jag köpte min förra bil så var den det bästa för miljön som bara kunde tänkas. Kan du gissa? Det var en liten bil som gick på diesel. Det var så bra filter sade försäljaren att det knappast kom ut några avgaser alls och dieselmotorn hade så hög verkningsgrad att det gick åt väldigt lite bränsle per mil, rena vinsten för miljön. Eller var det verkligen så? Nej det var nog ett typiskt fall av greenwashing. 

Sportswashing är att försöka dölja hur det står till i landet genom att göra fina sportarrangemang, Qatar är knappast först med att försöka förbättra sitt rykte genom en stor tävling. Ryssland, Kina är bra exempel och inte minst Olympiaden i Berlin 1936, se en film på Youtube här. 

Det som är typiskt för alla dessa typer av "tvättande" är att det som används är något som många gillar och som engagerar många. Fotbollen och annan sport lockar väldigt många, efter spännande fotbollsmatcher så förknippas landet Qatar känslomässigt med något positivt istället för diktatur och förtryck.
Och många är engagerade för miljön och vill se åtgärder som lindrar uppvärmningen av klimatet.

Ännu mer effektivt kan det vara om man lyckas använda något som många ser som heligt eller har ett mycket stort värde. I namn av friheten eller det egna landets bästa kan många illdåd göras, och tyvärr också i namn av religion och tro.
Mycket av våldsdåd som gjorts genom historien i trons namn är typiska exempel på just detta. Korstågen skulle vara till för att befria Jerusalem från de "otrogna"  i Guds namn sade man. Men de handlade mest om att de mäktiga på olika sätt ville skaffa sig mer rikedomar och makt, eller få andra att se bort från det som skedde i det egna landet.

Vi behöver vara kritiska och genomskåda det som pågår när allt detta tvättande pågår, kanske titta en gång till på det som döljs bakom evenemangen av förtryck och hyckleri. Tack till alla journalister som gör just det nu i Qatar.

Vi behöver också vara källkritiska när det gäller tro, stämmer detta verkligen med grundsatserna i religionen? Jesus tog skarpt avstånd från våldsutövande, därför är allt våld i hans namn inget annat än galenskap, hyckleri och ett slags "tvättande" genom tro.

Det finns faktiskt ett bibelcitat som handlar om det här.
Jesus utmanar de mäktiga som lägger tunga bördor på folket men tillåter sig själva att leva utan krav och som glömmer det viktigaste: rättvisa, barmhärtighet, trohet.
Han kallar dem för vitkalkade gravar - Det står i Matt 23 kap (vitmenade i gamla översättningen).
På ytan fina vitmålade och vackra, men inuti fyllda med sådant som gravar har, död och förruttnelse.
Ett tydligt exempel på försök att se bättre ut än man är.

Då är det dags att ändra sitt sätt att leva.