Tid för Guds fred, nu börjar ekumeniska veckan i Stockholm

Den här veckan samlas representanter och medlemmar ur en lång rad olika kyrkor i Stockholm för ett ekumeniskt möte med temat Tid för Guds fred. 

För precis 100 år sedan hölls ett annat möte, just i Stockholm och det var det första mötet i sitt slag som i modern tid kunde kallas ekumeniskt. Det betyder att olika kyrkor och kristna samfund möts och samtalar om frågor som är viktiga för vårt samhälle och vår värld. 
Kyrkor som tidigare hade stått i konflikt med varandra och ibland fördömt eller bannlyst andra kunde nu mötas och samtala civiliserat, de kunde börja lära känna varandra och ibland talas det om vänskapens ekumenik som ett av de sätt som de kan mötas och samverka. 

En av initiativtagarna till mötet 1925 var vår svenska ärkebiskop Nathan Söderblom. Så stort menade man på den tiden att det var att kunna skapa mötet i Stockholm, tillsammans med hans fredsarbete på andra sätt, att Nathan Söderblom fick Nobels fredpris (Här ser du Nobelstiftelsens sida om Nathan Söderblom på engelska och via en länk kan du hitta hans tal vid fredsprisets utdelande.)
Nästa steg är förstås interreligiös dialog och det är också mycket viktigt, mer om det en annan dag.

Jag passar på att gå en kurs på Enskilda högskolan om det här mötet och vad det kan betyda för den ekumeniska rörelsen och oss alla.  Rubriken för kursen är Ekumeniskt fredsarbete i tider av krig.

Jag började kursen med lite tveksamma känslor och funderingar, skulle ett kyrkligt möte för 100 år sedan vara nåt som kan intressera idag? Kan det verkligen ha någon betydelse för oss i vår värld som är så full av krig och våldsamheter idag. Vi vet att livet är hotat på vår jord av krigen, bland annat i Mellanöstern och Ukraina. Orättvisorna i världen och klimatkrisen förvärras steg för steg.

 Men så kom jag på att när människor möts, trots att de har mycket olika tro och livshållning, och tillsammans tar i tu med tidens problem och kriser då tas första steget mot det som förhoppningsvis kan bli fred en dag. Söderblom och hans vänners sätt att göra detta var att just mötas kring kriserna och hoten och lämna skillnader inom trosbekännelser och kyrkoordningar åt sidan, de samlades kring Life and Work. Det stora kriget som senare skulle kallas första världskriget hade skakat om tillvaron i Europa och stora delar av världen. Det hade visat vilken grymhet och total brist på respekt för människoliv som nationer som kallade sig civiliserade kunde ha. 

Nu behövdes det nya tag på många olika sätt, och ett av de sätten var att de flesta av den tidens kyrkor samlade sig för överläggningar och möte, de behövde sluta sig samman för att stå emot de krafter som ville krig. De tog ett steg då och kanske kan nya steg tas idag, trots det katastrofala läget i världen.

Det är Sveriges Kristna Råd som arrangerar veckan i Stockholm 18-24 augusti 2025, klicka på länken så hittar du hela programmet för veckan.  

Ekumeniska veckan i ekumeniska året 2025

Folkmordet i Gaza och en bok om kvinnornas Gaza

Katastrofen med folkmordet i Gaza tränger sig på, intrycken drabbar oss hårt, om vi följer med i nyhetsbevakningen. 

Staten Israels politik och agerande blir allt mer förskräckande och obegripligt omänsklig. Nu bombas Gaza samtidigt som gränserna är stängda så att inga förnödenheter eller medicin kan komma in, svält råder och många dör varje dag, små barn drabbas mycket hårt.

Netanyahu hotar med ännu hårdare tag med trupper som ska gå in med full kraft. Är det en etnisk rensning eller en ny förintelse av ett helt folk som vi ser utveckla sig? 

Allt fler reagerar och protesterar, både i världens storstäder och på studentorter. Bland Israels egna befolkning demonstrerar många mot kriget och den omänskliga behandlingen av palestinier.
Våldet är också utbrett på Västbanken där bosättare och militär går hårt fram mot lokalbefolkningen. Inte minst journalister lever farligt.

Känslan av maktlöshet och förtvivlan sprider sig, men också en allt mer växande vrede mot staten Israel och dess till synes totala brist på medmänsklighet och barmhärtighet.
Jag undrar om människor i Israel inser hur illa detta är för Israels relationer i framtiden. Även om vi självklart fördömer Hamas våldsdåd så blir det här bara för mycket. Mycket långt över proportionerligt våld.

När jag studerade religionsvetenskap och det var dags för Gamla testamentet fick vi lära oss att Tio Guds bud och de hårda orden om öga för öga och tand för tand var regler som skulle begränsa våldet och straffen. Där makthavare tidigare kunde bränna ner hela byar som svar på motstånd skulle straffen begränsas till att ge lika för lika och inte mer. Våldet skulle inte tillåtas att gå över sina gränser.
Långt senare talar Jesus om att vända andra kinden till som ett mer radikalt sätt att bryta våldets onda cirklar och skapa ett fredligare samspel mellan människor. 

Idag när vi ser på Gaza är det som att vi är tillbaka långt före den gammaltestamentliga begränsningen av våldet. det verkar inte finnas några gränser alls när sjukhus bombas och en hel befolkning svälts ut. Och vad är egentligen målet, när har syftet uppnåtts? Läs här en ledare i DN om den frågan.

I boken Talals Hus, bakom stängda dörrar i kvinnornas Gaza skriver Terese Cristiansson om sina upplevelser i Gaza efter det krig som fördes i december 2008 - januari 2009. Även då hade Gaza bombats i en flygoffensiv och intagits i en markoffensiv 3 januari 2009. Några veckor efter detta krig kom journalisten Terese Cristiansson dit och hon levde där ett par månader under våren 2009. Boken ger en levande bild av människors liv i ett krigsdrabbat Gaza och ger en hel del kunskaper om konflikten och dess historia.

Intrycket boken ger är att allt är på samma sätt som då, men samtidigt att allt är förändrat. Samma lidande och sörjande mödrar och plågade civilbefolkning, det är tung läsning med många fruktansvärda berättelser om hur kriget drabbar med död och lemlästning. På det sättet ger det en bild av vad som pågår nu, bara det att nu är det ännu värre i skala, grymhet och förstörelse. 

Boken innehåller ögonvittnesskildringar av krigets helvete och bilder från ett vardagsliv i ett krigshärjat landskap. Cristiansson skildrar 5 kvinnors liv och de konsekvenser som kriget har fått för dem. I boken finns också beskrivet kvinnornas relation till Hamas och om könsroller och kulturella föreställningar. 

Att komma så nära den drabbade civilbefolkningen som man gör genom Cristianssons bok är nyttigt och stärker empatin, men samtidigt ökar också vreden och förtvivlan över dem som ansvarar för förtrycket och kriget. 

Förhoppningsvis kan alla dessa negativa känslor omvandlas till att bli handling för rättvisa och inte leda till en evig cirkel av hat och vedergällning.

Men framförallt är det nog nu, dödandet måste sluta!

Bonhoeffer och om att se historien underifrån

Den 9 april 1945 är Dietrich Bonhoeffers dödsdag. Det är dagen då han avrättades. Det var i koncentrationslägret Flossenburg där han blev hängd som förrädare.
Andra världskriget närmade sig sitt slut men ändå slutade inte avrättningarna i koncentrationslägren.

Bonhoeffer fick leva 39 år.

Jag har tidigare skrivit om Bonhoeffer här på min sida. 

En tanke som drabbar mig idag är frågan vad en man som Bonhoeffer hade kunnat bidra med till mänsklighetens och kyrkans historia om han hade fått leva några år till.
På ett sätt är varje människas död en förlust för mänskligheten och mördande och dödande är också ett brott mot oss alla.
Ännu värre då om det är unga människor eller barn som dräps eller mördas. Det som hela tiden pågår i krigen hör dit, Gaza, Västbanken, Ukraina, Syrien och så många andra platser där morden pågår.
Det är brott mot oss alla och inte bara mot dem som drabbas direkt, även om det självklart är en katastrof för varje förälder eller vän som mister ett barn. 

Bonhoeffer skriver om att se historien underifrån i en text från hans samlade anteckningar.
Media av olika slag och de flesta makthavare vill få oss att se historien ur deras egen synvinkel, från miljardärernas vinkel till exempel.
Om vi istället med Bonhoeffer kan se historiens stora händelser "från deras synvinkel som är utstötta, misstänkta, illa behandlade, maktlösa, förtryckta och hånade - med andra ord, ur de lidandes synvinkel" 

Vad skulle vi se då?
Bonhoeffer menar att vår blick då skulle bli klarare, att vi "kan se på stort och smått, på sorg och glädje, på styrka och svaghet med nya ögon" då skulle vi kunna ompröva vår uppfattning och få en annan syn på "vad som är stort, mänskligt, rättvist och barmhärtigt" och vår syn skulle bli "klarare, friare och omutligare." 

Det handlar inte om att leva i ett evigt missnöje menar Bonhoeffer utan att "göra livet rättvisa på alla nivåer, och bejakar det därför att vi funnit något som egentligen ligger utanför varje "uppifrån" eller "underifrån".

Vi lever i krigens och klimatkrisens tid och just nu talas det om ekonomi och tullkvoter i alla nyhetsmedia, vi matas med en speciell synvinkel på världshistorien medan våldsdåden och folkmord pågår.
Kanske kan vi just nu påminna oss själva om det som just nu glöms bort. Bonhoeffers tänkande kan hjälpa oss att räkna med den hotade miljön och de våldsutsatta barnen nära oss och långt borta. 

Kanske kan vi tänka en tanke till om vad som är verkligt viktigt att satsa tid och resurser på och inte dras med bland dem som vill satsa allt på upprustning och mera vapen. 

Citaten är hämtade från den lilla boken: Dietrich Bonhoeffer Texter i urval, utgiven av Libris 1990 i serien Nutida andliga klassiker.

 

Den etniska rensningen i Palestina - dagens bok

Cecilia Uddén är en fantastisk utrikeskorrespondent i Mellanöstern.
Hennes reportage och kortare rapporter från Palestina/Israel, från Gaza och den ockuperade Västbanken är alltid faktaspäckade och ger röst åt vanliga människor som på olika sätt drabbas av konflikten. Vi får höra röster av barn och vuxna som berättar om vad de har varit med om på ett mycket gripande sätt.
Ständigt lyckas hon göra mig upprörd, eller rättare sagt är det ju det som pågår av våld och terror av olika slag som är upprörande. 

Cecilia Uddén skildrar det så att det känns ända in på kroppen. I veckan handlade det om barn som tvingats lämna sina hem i flyktinglägren på Västbanken när den israeliska militären tömmer flyktinglägren.
Eller läger och läger förresten, vid en resa för många år sedan besökte vi ett av dessa sk läger i närheten av Jerusalem och det var enkla hus av betong med gator och små odlingar, som en stadsdel där människor bott sedan 1948 och 1967.
Det vill säga från när staten Israel bildades och de palestinska byarna tömdes på sin befolkning och ofta jämnades med marken. Och när flyktingar tvingades fly på nytt vid 6-dagarskriget då stora delar av landet ockuperades, det vill säga de områden som skulle vara grunden för tvåstatslösningen. 

De boende är människor som lever som flyktingar som varken tillåts komma tillbaka till sina hem eller får integreras i det nya landet, och nu ska de bort även från dessa platser där de hittat lite trygghet, även om den alltid varit osäker.
Situationen är komplicerad på många sätt, självklart vill människor som fördrivits helst av allt komma tillbaka hem igen, arabstaterna har redan stora minoritetsgrupper som gör det politiska läget osäkert har svårt att ta emot flera. Och så har vi människor, palestinier som inte har någonstans att ta vägen. Särskilt inte nu när Gazaremsan är bombad till ruiner.

Trumps trams om folkförflyttningar är väldigt stötande, en kolonial attityd som man hade hoppats hörde till det förflutna i balkankrigens helvete, apartheidens Sydafrika eller antisemitismens Tyskland kring andra världskriget. Men nu är det tillbaka alltså, den etniska rensningen.

När det gäller Palestina så finns det en mycket genomarbetad och beforskad studie av hur planmässig och brutal Israels politik var redan från början och hur den syftade till att rensa Palestina från sin befolkning. Det är den israelska historikern Ilan Rappe som har skrivit boken "Den etniska rensningen av Palestina" och den beskriver i detalj vad som hände 1947-48.

Boken bygger på Rappes forskning i handskrifter och brev i israeliska arkiv. Vissa av dokumenten har tidigare varit hemligstämplade. Ett viktigt arkiv som används är "Ben-Gurion-arkiven i Sdeh Boker"
(sidan 55 i boken).

Långt före staten Israels bildande förekom samtal bland judiska och sionistiska ledare om Palestinerna och hur de skulle hanteras. Rappe citerar ett tal av Ben-Gurion redan1938 där han talar om befolkningsomflyttning. Vid den tiden köpte sionisterna mark i Palestina men det gick trögt för dem att ta över landet på det sättet.  

I maj 1948 samlade Ben-Gurion sina medarbetare för att diskutera politiken gentemot Jordanien, i ett brev efter mötet beskriver han huvuduppgiften för de väpnade grupperna Haganahs brigader: "Palestinas rensning förblev Plan Dalets främsta syfte (han använde verbet bi úr som betyder antingen "rena surdegen" i påskhögtiden eller "utrota, eliminera")  (s 143-144)

Plan Dalet hade fastställts i mars 1948 och var den fjärde planen som hade utarbetats för hur Palestina skulle övertas. I planen fanns utformat hur den framtida staten ska se ut geografiskt och hur den miljon palestiner som bodde inom området skulle behandlas. Byar skulle förstöras genom att brännas eller sprängas; "I händelse av motstånd måste de väpnade styrkorna utplånas och befolkningen fördrivas till utanför statens gränser." (s. 99)

Mycket snart sattes dessa planer i verket samtidigt som det brittiska mandatet avslutades och staten Israel utropades. En lång rad byar jämnades med marken och många dödades eller fördrevs.

En av de mest kända byarna hette Deir Yassin. Det var den 9 april som den lilla byn som låg på en kulle väster om Jerusalem omringades. Soldaterna sköt vilt med sina maskingevär, sedan samlades alla som fortfarande levde och alla mördades, kvinnorna våldtogs och kropparna skändades. Nära 100 människor dödades den dagen, bland dem många barn. 

Efter den massakern spred sig skräcken och många tog till flykten, hundratals byar sprängdes sönder och befolkningen fördrevs. Processen som kallas Al Nakba -katastrofen höll på att förverkligas.

Allt detta beskrivs med källor och vittnesbörd i boken. Inte minst finns det utsagor från soldater och befäl som själva var med och berättar vad de varit med och gjort.

Nu, 2025 är det fortfarande en etnisk rensning som pågår, planmässigt pågår bosättningar som ökar, både i Gaza och den ockuperade Västbanken pågår våldet och fördrivningen. 

Finns det något hopp i den låsta och omänskliga situationen?
För att hitta det behöver vi veta mer om vad som har skett och hur det har blivit som det är idag, boken av Ilan Rappe ger ett bra bidrag till det.

Dagens bok: Ilan Rappe: Den etniska rensningen av Palestina. Karneval förlag 2007

 

Rivningen av en gammal silo i Arboga som en illustration

 

Värnlösa barns dag, krigen - och ramaskriet

 Idag, den 28 december är Värnlösa barns dag i vår almanacka. 

Tidigare kallades dagen Menlösa barns dag. Menlösa är ett gammalt ord för att vara oskyldig och utan fel.
Dagens namn går tillbaka på en biblisk berättelse och en skrämmande händelse som kallas barnamorden i Betlehem. Kung Herodes fick höra rykten om att en ny kung var född och han blev rädd.
Någon kunde hota hans egen makt som han tänkte skulle gå vidare till hans egna söner.
Herodes skickade ut sina soldater att döda alla nyfödda pojkar upp till 2 års ålder i staden Betlehem med omnejd. Värnlösa barn mördades den dagen.

Ett rop hördes, mödrars och fäders rop och skri av förtvivlan och sorg och vrede. Rakel som bodde i orten Rama grät över sina barn som inte längre levde. Det var ett ramaskri. (Berättelsen finns i Matt 2:16-17)

Men Josef drömde att Jesusbarnet var hotat och han gav sig iväg tillsammans med Maria till Egypten. Jesus blev ett flyktingbarn.  

Mördandet av barn är en av de allra värsta brotten som finns, liv som just börjat avbryts, människor får aldrig chansen att leva, framtidshopp krossas, allt det som föräldrar gått igenom och satsat på för sina barn görs om intet. Det är brott mot oss alla när barn dödas.
Borde vi inte alla protestera och ropa, göra ramaskrin så länge det pågår?

Ändå fortsätter det i vår egen tid.
Barnen i Gaza dödas varje dag. Jag undrar om de som genomför Israels politik och krigföring förstår vad de gör och vilka konsekvenser det för med sig? Hur mycket vrede och sorg deras handlande för med sig. Bombandet av Gaza skapar en så stor vrede mot Israel som kommer att finnas många år framåt. 

Håller Israels makthavare på att skapa ett så stort motstånd mot sig själva att staten kommer att gå under på sikt? Dåden av Hamas kan inte försvaras men det staten Israel gör nu är så omänskligt grymt att det väcker vrede runt hela jorden. När de som själva varit drabbade av förintelsen gör på liknande sätt mot andra, folkmordet som nu pågår. Då är det ännu mer oacceptabelt. 

Jag har liknande tankar om Rysslands agerande i Ukraina, våldet och kriget drabbar nu Ukrainas befolkning och oss alla på olika sätt. Samtidigt växer motståndet och aversionerna mot Ryssland och dess ledning mer och mer, de negativa konsekvenserna för Ryssland och ryssar själva kan på sikt bli större än någon anar.

Krigen och våldet pågår på många flera platser, de dödar och skadar människor och de tar bort väldigt mycket från mänskligheten och de länder och platser som förstörs.

Alla de som dödas har talanger och gåvor och idéer som vi alla skulle behöva för att livet skulle bli bättre på jorden. Precis som att vi alla har något att bidra med och som vi kan ge varandra.
Några tänker nya tankar och andra ger uppmuntran och hopp till medmänniskor. Några forskar och kommer med nya kunskaper, andra hittar vägar framåt ut klimatkrisen. 
Våld och dödande tar alltid bort något från oss alla och väcker så mycket vrede.
Varje dag ropas det nya ramaskrin.

Kanske ett av de barn som dödas i Gaza var just den som skulle skriva en dikt som ändrade tankar, som skulle uppfinna ett sätt att behandla en svår sjukdom, eller slå rekord i en OS-gren.
Kanske hade ett barn som dödas i Ukraina kunnat lösa problem med livsmedelsförsörjning eller hittat ersättningar för fossila bränslen, eller blivit en nobelpristagare i litteratur. 

Människor mördas och försvinner, så mycket saknas, allt de var och allt det de kunde ha gjort.
Krigen och våldet och dödandet är ett brott mot oss alla.

En resa till Israel och Palestina

För 20 år sedan var jag med på några resor till mellanöstern, till Israel och Palestina.
Redan då var det oroligt, och det hade pågått länge, kanske från 1940-talet och ännu längre.

Det var intifada och våldsamheter, bombdåd och hårda tag från den israeliska militären, bosättarna la beslag på palestiniers hus och odlingar, separationsmuren hade börjat byggas.
Men det var långt ifrån den katastrofala situationen som råder idag.

Vi mötte människor från olika delar av samhället och besökte kyrkans projekt, skolor, kulturcentra och sjukhus. Vi kunde se själva hur utbildning gav framtidstro och drömmar om liv i fred.

Det var starka möten som med The parents circle - föräldrar från de olika sidorna som hade förlorat sina barn i krigen och konflikten och som möttes för att arbeta för försoning och ett slut på våldet. Vi mötte Rabbis for Human Rights och många andra som arbetade för en fredligare framtid, Svenska teologiska institutet som stöddes av Svenska kyrkan var en viktig mötesplats.   

Ändå ställde vi ofta samma fråga; hur kan ni behålla hoppet så att ni inte ger upp? 

En del av svaret var att de inte kunde annat, det fanns inget alternativ, den som ville leva behövde engagera sig på något sätt för att inte gå under. Passiviteten var inget alternativ, och själva aktiviteten - att göra något tillsammans gjorde att ett hopp kunde leva i dem. 

De flesta hade också det hopp som kommer från tron på en kärleksfull Gud som möter i framtiden med helande och upprättande nåd.

Tron på en framtid som ser annorlunda ut än nutiden, förhoppningar och förväntningar framåt är det som bär oss alla tänker jag, men på olika sätt förstås.

Mina tankar går till dem som vi mötte för så länge sedan, om hur de har det idag, om de fortfarande lever. Vad som har hänt med allt deras arbete för försoning och fred. 

Men så ser jag bilder från gatorna i Israel med stora folkmassor som demonstrerar för fred och slut på våldshandlingarna, vissa är hatiska förstås men andra vill få stopp på kriget. 

Det är inte antisemitism att kritisera staten Israels agerande och politik. Det är att behandla dem som andra stater vars handlingar vi tar avstånd ifrån. 

Just nu är våldsdåden och massakrerna som de makthavande i Israel bland de värsta som har setts i historien. I Olof Palmes kända tal där han räknar upp de värsta illdåden i historien skulle idag vi kunna lägga till Gaza och Västbanken och Libanon.

Kan vi ha något hopp mitt i en utveckling som verkar bli allt värre med krigen och de många andra gigantiska problem som vi står inför? Klimatkrisen och den hotade biologiska mångfalden som de kanske värsta hoten nu. 

Om tron på människors vilja och förmåga är det enda som ger hopp är vi illa ute, det ser mycket mörkt ut. För mig att det enda realistiska hoppet det som kommer av tron på Guds kärleks kraft. Där finns ljus i mörkret och förhoppningsvis kan det inspirera oss var och en att göra det vi kan. 

Även små handlingar om omsorg, omtanke om skapelsen och medmänniskor är värdefulla och kan inspirera andra till mer handling. 

Vi behöver en ny fredens kultur där vi lever tillsammans i Guds sköna skapelse, den ömtåliga livsväven som vi alla är en del av.
Och vi behöver ställa krav på de som har makten,
Det är nog nu!

Om krigen, våldet och kyrkan

Det ser illa ut för Ukraina just när jag skriver här, Ryssland har gjort en offensiv och det är hårda strider. Det är svårt att tänka sig hur fruktansvärt det måste vara att hamna i kriget för både civilbefolkning och soldater. Ännu värre i Gaza där också våldsamheter och bombningar pågår. Människor flyr men det finns ingenstans att ta vägen. 

Obeskrivligt omänskligt!
Och ändå används tron och kyrkan ofta som ett sätt att rättfärdiga våldet och krigen.  

När Putin hade inlett kriget mot Ukraina, det som han kallade en militär specialoperation var det viktigt för honom att säga att det var för att rädda det ukrainska folket han gjorde det.

Men Putin menade också att det var för att försvara den sanna kristendomen han tvingades starta kriget. Han använde kyrkan och tron som ett argument för krig.

Detta är den värsta formen av missbruk av Guds namn tillsammans med när religion används för att förtrycka människor eller utplundra naturen.

Hur kan man missa grunden för tron, att Gud är kärleken, så grovt att man tror att kyrkan eller Gud behöver försvaras med våld? Eller kan utnyttjas för våldsanvändning.  

Ändå har det skett många gånger i historiens lopp, tron och kyrkan har använts för våld och krig och för att skaffa sig själv fördelar, makt eller rikedomar. 

Kyrkan har också använts för att skapa en människocentrerad världsbild som har lett till att man har sett naturen, Guds sköna skapelse som något att utnyttja och använda utan hänsyn eller respekt. Människan sågs som skapelsens krona, och i en sekulariserad version blev människan till alltings mått på bekostnad av djuren och naturen. 

Men detta är inte Guds vägar.

När premiärminister Netanyahu i Israel talar till sitt folk händer det också ibland att han citerar bibeln, vårt gamla testamente. 

Ett av dessa citat som han har använt flera gånger handlar om hur hebreerna skulle behandla Amalekiterna som hade attackerat Israels folk, nämligen döda alla, män, kvinnor, barn och spädbarn, oxar får kameler och åsnor… (du kan hitta berättelserna i 1 Sam kap 15:3)

Så vill Natanyahu försvara det blodiga kriget som kallas folkmord.

Men det är inte Guds vägar.

Det är ett bekymmer att bibeln har sådana hårda ord och att gamla testamentet i vissa delar beskriver Gud så. 

Kanske kan vi tänka så att det är bildspråk för hur viktigt det är att stå emot ondska och det som bryter ner, det som skadar och förstör behöver vi hjälpas åt att motverka på alla sätt. Bibeln är ingen ofelbar beskrivning av vem Gud är och om tillvarons villkor, utan människors tolkningar och beskrivningar. Ändå finns där en kunskapskälla som inte har någon motsvarighet. Där får vi reda på det som vi inte kan veta annars. Men det behöver tolkas. 

Kristus visade att han hellre led själv än att förorsaka andra lidande.
Hans liv var helt och hållet kärleksfullt och han gav andra bilder av Gud, en kärleksfull pappa som möter sin son med öppen famn, en höna som samlar kycklingarna under sina vingar, en herde som söker det hundrade fåret som har sprungit bort.

Gud är den barmhärtige.

Eller som det står skrivet ”Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.” (Matt 12:20)

När vi lär känna Gud genom Kristus vet vi att Gud vill inte ha offer utan barmhärtighet, Gud vill liv och friskt vatten, och Gud vill ha oss med på vägen mot en fredligare värld. En värld där vi lever i samklang med människor, djur och hela skapelsen. 

 Jesus säger: Den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud”
”detta ska de göra därför att de inte har lärt känna fadern och inte heller mig.”

Allt detta användande av tro och Gud för våld och förtryck, och även för att behandla varandra illa är helt förkastligt, det är emot Guds egen vilja.
För att inte tala om att förgifta eller förstöra jorden. 

Guds vägar, de som Gud vill att vi ska gå är att vara medskapare.
Det är att med Guds hjälp förändra läget på jorden till att bli allt mer människovänligt, miljövänligt och se till att jorden blir en plats där de som kommer efter oss kan leva.   

Det är att gå fredens väg.

Stilla veckan: Långfredagen

Så har vi kommit fram till den sorgligaste dagen i kyrkans år: 
långfredagen.

Samtidigt är det en dag som ger hopp och mod.

En dag om året samlas vi kring den korsfäste Jesus och 

läser berättelserna om hur han dog.

Det är en dag då vi får ta med alla våra livs sorger och plågor 

och ge uttryck för dem i kyrkan.

Det är sorgliga psalmer och vacker mollstämd musik, långa läsningar

om Jesus sista timmar i livet. 

Ibland fina konserter med Passioner eller Stabat Mater.

Han som är en av oss blir en gestalt som vi får identifiera oss med. 

Sorgens tyngd är inte enkel, men vi får erkänna att den finns där.

Vi behöver inte dölja den eller fly bort från den denna dag.

Han bär dina och mina erfarenheter av brustenhet och misslyckande,

ungdomens rädsla och ålderns avklädande, separationernas saknad,

förlustens tomhet och den ouppfyllda längtan.

Sjukdom och känslor av meningslöshet och själva döden. 

Allt det vi inte orkar sätta ord på av smärta till kropp och själ.

Han bär allt. 

Han är smärtornas man och vi är han.

Ändå är det en unik människa vid en historisk tidpunkt vi följer,

en man som blir fängslad, förråd, torterad och hånad.

Jesus från Nasaret.

Till slut avrättad på ett av de mest långdragna och
smärtfulla sätt som finns,

genom korsfästelse.

Spikar slås in genom handlovar och fötter,
upphängning på ett kors där alla kan se,

en långsam död genom kvävning och blodförlust.

Han dör mycket smärtsamt och sakta under hån och skratt.

Varför skulle han dö?

Frågan bör ställas till dem som dödade honom, 

dem som svarade på kärlek och befrielse med piskslag och spikar.

Det finns något i oss människor som är destruktivt och våldsamt, 

i värsta fall är vi värre än rovdjur och vi dödar för dödandets egen skull. 

I Tredje rikets koncentrationsläger blev det till och med 

industriellt planerat och organiserat.

Eller när atombomberna föll över Japan 1945, 

en massdöd och total utplåning utan hänsyn till vem det drabbade.

 

I Gaza och Ukraina dödas människor helt utan urskiljning, 

barn drabbas värst som alltid i krig.

Medkänslan och empatin är helt borta. 

Inom oss människor finns olika förmågor. 

Vi kan både vara det värsta som kan tänkas och det godaste av allt, 

men oftare är vi både och, en blandning av ljus och mörker.

Det var kärlek som ledde Jesus hit.
Kärlek till oss alla och till hela skapelsen och jorden.

Så älskade Gud världen. 

Och efter det har vi fått reda på något nytt,
att Gud är en starkare kärlek än vi vågade tro. 

Att Gud alltid är med på offrens och de nederstas sida, 

att Gud lider med oss när vi lider.

Vissa menar att när vi förorsakar andra, 

smärta och lidande är vi med och gör så att Gud lider, 

Vi är då en av bödlarna och dem som spikar upp Jesus på korset.

Men inte ens dem förbannar Jesus.

Jesus säger till rövaren, 

brottslingen som hänger på korset bredvid honom:

"Redan idag ska du vara med mig i paradiset" 

Och om dem som korsfäster honom ber han: 

"Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör"

Långfredagen bär budskapet till oss 

att hur illa det än kan vara i livet så är vi inte ensamma, 

Jesus visar att Gud finns där med oss.

Hur övergivna vi än kan känna oss så 

får vi tro att Gud är med oss alla dagar till tidens slut.

Stilla veckan och klimatnödläget

Veckan som börjar på söndag med palmsöndagen är en mycket speciell och annorlunda vecka. 

I kyrkan kallas den Stilla veckan. 

På ett plan är det en tid för reflektion kring den sista veckan som Jesus levde kroppsligen på jorden.
Det är tankar över vad verklig kärlek är och vad den kan kosta. 

För Jesus var det mycket dramatiskt, våldsamt, fullt av smärta och lidande och död, men när påskens morgon kom visade det sig helt överraskande att allt var något annat än det hade verkat, död bröts till liv. 

I den latinamerikanska befrielseteologin och kyrkan där fanns det en biblisk berättelse som var den centrala, nämligen exodus, uttåget ur förtrycket och fattigdomen i Egypten. (2 Mosebok 14)
Det blev berättelsen som gav inspiration, hopp och handlingskraft mitt i det obeskrivligt hårda förtrycket i Latinamerika vid 1900-talets mitt och framåt. 

I klimatnödlägets tid är det andra bibliska berättelser som blir livstolkande, som ger hopp och mod att leva. 

En av de berättelserna är den som handlar om Långfredagen. 

Många forskare målar upp en fruktansvärd bild av vad som kan hända på jorden om inte stora radikala åtgärder görs. Det handlar om stora översvämningar på vissa delar av jorden och svår torka på andra delar så att delar av jorden blir obeboeliga. Det handlar om svår hungersnöd och många döda, om flyktingströmmar av gigantiska mått och våldsamma krig när rika länder försöker försvara sitt territorium. Gifterna vi har spritt i naturen gör oss sjuka, pandemier härjar, djur fortsätter att utrotas och ... kort sagt det ser ut som att döden håller på att vinna på vår jord. Det är långfredag på jorden.

Långfredagen är sorgens dag, då vi har möjlighet att reflektera över allt det negativa och destruktiva på jorden, i naturen och i våra egna liv. Utan att fly bort kan vi den dagen se det onda i vitögat.
Mördandet i våra förorter och krigen, bomber som faller över flyende cilvilbefolkning för en etnisk rensnings skull. 

Sorgen och döden råder, tortyren och smärtan, själva naturen finns med när ett mörker faller över jorden. Det är en bild av var vi befinner oss nu.

Hoppet finns bara som ett frågetecken i långfredagens öken och förtvivlan. Törs vi hoppas?

Kanske är det den bibliska berättelsen om Noa som också ligger nära, floden som hotar att ödelägga hela jorden och döda allt levande.

 Livet som vi känner det på jorden är hotat. Kan det finnas en väg framåt, kan vi bygga en bildlig ark? Anpassa vårt sätt att leva och försöka förändra samhället till att klara av kriserna som bara blir värre.

Vi är där. 

Ska vi klara av att förändra så mycket att livet kan räddas på jorden,
ska det bli en påskdag eller en ark?

Det står och väger.

Krucifix i Västerås domkyrka

Fastetiden är på gång, vad vill du ha den till?

Fastetiden i kyrkans år ska just börja.
Fastlagssöndagen har passerat och på onsdag är det askonsdagen; dagen då fastan börjar.
Men det är annorlunda i år med de våldsamma hänsynslösa krigen som pågår och som når oss varje dag, via nyheterna. De obegripliga krigen i en värld där var och en vill leva i fred och rättvisa. 

Kanske är det ett hårdare tryck av sorg och besvikelse som ligger över oss när vi ser det som händer och en starkare drift att fly bort från det hela.
Vi loggar in på strömningstjänsterna och följer en tv-serie till eller letar upp komedierna på svtplay eller låter lekprogrammen fylla våra kvällar.

Det är förståeligt men inte bra för oss själva och inte för de många drabbade av våldet och klimatkrisen. Kanske är det så att om vi blundar för allt som händer och alla de många människor som drabbas så händer det också något med oss själva?
Vi blir lite hårdare, lite mer likgiltiga och bedövade och okänsliga, lite mindre mänskliga helt enkelt?
Jag vet, vi kan inte gråta och bryta ihop varje gång vi ser ett dött barn på tv-rutan, då skulle vi aldrig sluta gråta. Men är det inte så att vi behöver vara medvetna om vad allt det här gör med oss?

Fastan handlar om att avstå från något som stör eller tar alldeles för mycket tid från oss för att ha tid med det som verkligen är viktigt i livet. Det som verkligen är viktigt just för dig, inte vad någon annan säger ska vara viktigt.

För väldigt många visar det sig att det verkligen viktiga på något sätt handlar om relationer. Det kan vara relationer med andra människor, med naturen och djuren och med Gud själv.

Fastetiden är en möjlighet att reflektera över vad vi använder vår tid och våra liv till. Det här med att avstå från något är för att ge oss själva utrymme och tid till att tänka och känna. 

Vad händer om vi en liten stund gör det, stannar upp och känner efter i oss själva och tillsammans med varandra försöker våga se vad som händer omkring oss. Och vad det innebär för hur vi lever våra liv.

Varje år finns det en fasteaktion i Svenska kyrkan, en period för att få information och kunskaper om situationen i världen, och en insamling till människor som har det sämre än oss själva.
I många församlingar pågår det aktiviteter av många olika slag för att medvetandegöra oss och samla pengar till behövande. Det skramlas med bössor och säljs soppa och semlor, det är modevisningar och föreläsningar, syföreningauktioner och promenader, det tas kollekt i kyrkor och församlingshem. Väldigt många är engagerade och aktiva och ännu fler bidrar. Det finns säkert plats för dig också om du vill. 

Årets fasteaktion från ACT Svenska kyrkan har rubriken Dela lika och rädda liv. 

Var tionde människa på jorden saknar mat för dagen trots att det finns livsmedel. Problemet är fördelningen, det behövs ett delande. Och där kan vi vara med, vi kan bidra med det vi har själva och påverka dem som har mer makt och rikedomar så att en förändring kan komma till stånd. 

Fattigdomen och hungern leder till mycket lidande och är ofta en bakomliggande orsak till konflikter, våld och krig.
Men bakom matbristen finns också klimatkrisen som påverkar möjligheterna att odla mat. Översvämningar och extremväder förstör inte bara människors hem utan också fält där maten odlas. 

Kanske skulle vi tänka ett steg till och ägna oss åt klimatfasta. (läs om Equmeniakyrkans klimatfasta.) 

Vi som lever i ett av världens rikaste länder är också några som påverkar klimatet mest per person. 

Att klimatfasta är att se närmare på vad det är vi själva gör som släpper ut koldioxid som förvärrar krisen. Allt från vad vi köper till hur vi reser och konsumerar. Alla kan göra något som tillsammans med andra påverkar läget. Kanske bara välja en frukt som inte rest runt jorden eller släcka en lampa som lyser i onödan, kanske tänka på hur och varför vi reser och kanske ta tåget istället för flyget när det går?
Du vet säkert själv vad som ligger nära dig.

Min fasta i åt blir att försöka ägna lite mera tid åt att skriva här, se över mitt klimatfotavtryck och att dra ner på sötsaker och sociala medier, och öva mig att se Gud lite mer - läs här.  

Krigstider på jorden, vad kan vi göra?

Just nu är det svårt att skriva om klimatkrisen som om ingenting annat pågår. Vi vet ju alla att det pågår fruktansvärda krig.

De ofattbara våldsdåden och övergreppen i Ukraina fortsätter även då det inte talas så mycket om dem i media. Drönarna och missilerna sprider död och förödelse, de drabbar slumpmässigt och utan hänsyn. Krigsbrotten pågår. Det är svårt att se någon lösning, hur ska fred kunna slutas?

Bombräderna, husdemoleringarna och morden i Mellanöstern, framför allt i Gaza och terrordåden i Israel hör vi om varje dag.
Antalet döda ökar ständigt och dödandet kommer att väcka hämndbegär under mycket lång tid framåt. Varje barn som krossas under de sammanfallande husen är ett brott mot mänskligheten och skapar en förtvivlan som nästan säkert leder till flera våldsamma dåd i framtiden. Våld föder våld som föder våld..
Även här pågår krigsbrott.

Världens största friluftsfängelse, som Gaza ibland har kallats, har blivit något som allt mer liknar ett koncentrationsläger där människor dör av svält och sjukdom när bomberna inte gett önskat resultat.

Kanske tycker du att jag använder för hårda ord? Jag menar att situationen i Gaza kräver starka ord för att den är så obeskrivligt fruktansvärd. 
Och det blir än värre genom att det inte finns någon flyktväg ut ifrån Gaza. Instängda och utsatta, barn och vuxna dödas och skadas svårt varje dag.

Jag är medveten om att kriget den här gången triggades igång av terrordåden som Hamas gjorde men det som sker nu är verkligen oproportioneligt, utan sans och måtta.
Tanken går till den gammaltestamentliga hållningen "Sker skada, ska du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand osv." (2 Mos 21:23) De gammaltestamentliga buden verkar hårda, men i praktiken var de en begränsning av en vedergällning som kunde gå för långt och kanske aldrig ta slut. 

Inte mer än ett liv för ett liv, ett öga för ett öga var principen. Något som IDF (Den israeliska krigsmakten) har lämnat långt bakom sig. Det är inte en gammaltestamentlig hämnd vi ser alltså utan något som går långt utöver vad som är rimligt, även utifrån dessa gamla bud.  

Jesus kommer med en annan princip av icke-våld.  

En av de journalister som skildrar läget i mellanöstern är Magda Gad och hennes rapporter är nästan för mycket att ta in. Hon kommer de enskilda människorna mycket nära, dem som drabbas av allt detta våld. Och hon visar oss allt detta dödande och lidande som pågår just nu. (här finns hon på x (fd Twitter). 

Det finns många flera konflikter där vapen används nu.
Till och med hos oss själva är det skjutningar, sprängningar och mord som pågår och som vi ofta hör om på nyheterna. 

Det är lätt att bli förtvivlad när vi hör om allt det här. Men hur omskakade och illamående vi än kan bli så får vi inte blunda eller sluta lyssna.
Våldsverkarna vinner bara om vi alla andra låter det ske i tystnad.

Men hur ska vi orka ta till oss, lyssna och försöka förstå vad det är som pågår?  Hur kan människor vara så våldsamma och grymma och så likgiltiga för andra människors liv. Hur ska vi tänka och orka leva med all denna ondska?

När bibeln på sitt symbolrika sätt ska skildra ondskans inträde i skapelsen finns berättelsen om fallet.
Den idylliska paradisträdgården invaderas av något som förändrar situationen för alltid, eller åtminstone så länge mänskligheten finns till. Det är en existentiell berättelse om ondskan och hur den får så stor inverkan på alla våra liv, och den har i sitt centrum en gräns som bryts och en relation som förnekas.

Poängen är inte ormen och frukten utan de är symboler för något mycket större. Det är inte heller en berättelse om hur människan blir myndig och lär sig att skilja mellan gott och ont, som den ofta har tolkats till att vara. Som jag ser det är det en sammanblandning mellan vetenskapens teser och bibelns existentiella berättelser. 

Grundfrågan i syndafallet är några ord som "ormen" säger: inte kommer ni att dö, men om ni äter "blir ni som gudar med kunskap om ont och gott..." Ormen ljuger förstås i berättelsen, det hör till hens figur att förvilla och luras.
Den stora förändringen sker när människorna vill bli gudar och sätter sig själva i Guds ställe.
Gränsen som skulle skydda skapelsen med respekt och ansvarstagande över allt levande bryts. Människan skulle bruka och vårda trädgården men satte sig själv i centrum, istället för både Gud, naturen och djuren. 

Där skadas balansen. Människor som sätter sig själv i centrum blir rivaler till andra människor som har samma ambitioner.
Istället för att tillsammans sträva efter ett gott liv och kunna nå nästan hur långt som helst, kan var och en för sig inte ens göra det behagligt för sig och sina nära. De måste fortsätta att bygga murar och öka skydden mot de andra. 

I den förskjutningen från ett gott liv för oss alla på vår jord till - ett gott liv för mig och de få jag bryr mig om ligger en värld av lidande, våld och krig.

Vi lever i den fallna skapelsen där lidandet och våldet, förstörelsen av livsvillkoren på jorden pågår. 

Men samtidigt pågår något helt annat, vänskap, kärlek, barn får omsorg och växer upp, människor engagerar sig för fred och klimatet och agerar. Vi lever i den kluvna trasiga världen där allt pågår samtidigt.
Vi har båda sidorna inom oss. 

Kanske kan vi inte stoppa krigen och våldsdåden, men vi kan ställa oss på rätt sida och göra det lilla vi kan.

Tillsammans kan det bli rätt mycket. 

Vi lever i den brustna fallna världen och sprickan går rakt igenom oss alla

Några länkar:

Läkare utan gränser - sida om konflikter och krig

Röda korset - om värsta krigen och konflikterna i världen just nu

Utrikespolitiska institutet - sida om konflikter i världen

Magda Gad på Facebook

Magda Gads texter i Expressen (kan kräva inloggning)

Är problemet att vi ser dubbelt? Om dualismen som dödar

Hur kan krigen och våldsdåden bara fortsätta att pågå i vår värld, en värld som skulle behöva ägna all kraft åt att göra livet bättre på den här planeten? Motverka svält och fattigdom och möta klimathotet som hotar livet på vår vackra jord. 

Hur kan det komma sig att vi använder sådana otroligt stora resurser på olika medel att döda andra människor, även om vi oftast kallar det försvar och säkerhet? Jag läste nyligen att en bråkdel av alla militärutgifter skulle lösa världssvälten.

Hur kan det bara pågå och pågå? Trots att nästan alla människor för egen del vill leva i fred och trygghet med frihet och rättvisa? Varför lär vi oss inte av historien och hittar andra sätt att hantera motsättningar så att vi kan använda alla stora resurser för det goda. Då tänker jag inte minst på alla de människor som så meningslöst dödas och skadas för livet som vi hade behövt bland oss för att tillsammans skapa en bättre framtid.

Ett sätt att förstå varför det ser ut så här har att göra med hur vi har vant oss vid att tänka om oss själva och vår omgivning. Och det handlar om att vi så ofta tänker i dualismer, kanske att vi ser dubbelt?

Sven Hillert skriver om det i sin bok "Tro i hållbar utveckling" från 2017.
Och han menar att "Dualism och hierarki hör till det som leder till rovdrift och utsugning av vår planet".

Han skriver om det tänkande som delar upp män från kvinnor, vuxna från barn, människan från naruren och rika från fattiga. För att inte tala om människor av olika ursprung eller olika nationaliteter som delas upp och ses som olika värda. Uppdelandet kombineras nämligen med tillskrivande av värde och tankar om vilka som ska ha makt över andra.  

Hillert skriver så här:
"Emot varandra har man ställt Gud och människor, män och kvinnor, judar och greker, präster och lekfok, vuxna och barn, människor och djur, där den ena parten förutsätts att dominera över den andra.
Avsikten kan en gång ha varit att ge människor livsrum. Men vi har sett vart dominansen leder. Vi vet att förtrycket av kvinnor och av de fattiga hör samman med förtrycket av djur och natur. Vi ser vilka katastofala följder det får för livet på jorden." Hillert 2017 s 16  

När det gäller krigen som handlar detta ständigt om ett uppdelande av oss och dem eller "vi och dem-tänkande".
En grupp blir ett vi som ställs emot gruppen dem, sedan börjar man tala om skillnaderna och allt som gjorts fel från de andra. 

Vi-gruppen idoliseras: visas upp som goda, alltid ärliga och med gott uppsåt, de som har rätt och har sanningen.
De-gruppen demoniseras istället: de är onda och mindre vetande, de är illvilliga och är helt fel ute på alla möjliga sätt.
Snart blir de-gruppen till något mindre än riktiga människor, det är vanligt att de kallas ohyra eller råttor. Till slut leder detta till att det ses som rimligt att de-gruppen bör försvinna, dödas, förintas.

Det är den dödande dualismen, och den fungerar för att många av oss har det sättet att tänka som en självklarhet, det känns naturligt. Vi har fått lära oss att tänka på det sättet, och det talas och skrivs så fortfarande på många håll. 

Men vi kan också inse att det är falskt, särskilt om vi själva möter människor från olika delar av världen. Vi kan inse att trots olikheter så har vi också likheter, alla människor drömmer samma drömmar och längtar efter fred och kärlek. Det finns mera som förenar oss än skiljer oss från varandra, alla människor.

Dualismen mellan människa och natur är en av de faktorer som har lett fram till den ekologiska krisen.
När människor har sett sig själva som något annat och högre än resten av skapelsen, några som har rätt att använda och utnyttja naturens tillgångar utan hänsyn och måtta. Utplundring och nedsmutsning, utrotande av arter och förstörande av balanser har blivit resultatet. Visst handlar det också om bristande kunskaper och omedvetenhet, men det dualistiska tänkande gjorde det möjligt.

Att se dubbelt och skilja i värde när vi skulle se helheter och ömsesidiga beroenden leder till mycket elände på jorden. Ändå är vi en del av skapelsen och beroende av naturen i allt, för att ha luft att andas och mat att äta.

Finns det då ingen bot, kan vi se på ett annat sätt, lära om?

Sven Hillerts bok kan hjälpa till med att komma vidare i tankarna, att inte bara till det "både-och" som är ett gott steg på vägen utan också till "att se världen som en helhet med stor mångfald".

Vi människor är en del av skapelsen och vi berörs och påverkas av allt som händer på jorden. 

Om vi kunde tänka alla människor som ett vi och hela skapelsen som ett vi där allt är genomsyrat av helighet, då skulle ett annat sätt att leva och handla vara en självklarhet.

Dagens bok är Sven Hillert: Tro i hållbar utveckling, med Gud bortom dualismen.
Arguments förlag 2017

Böndagar i krig och fred

Så beslutades det i Danmark att Den store Bededag avskaffas. De inkomster som kommer staten till del för att människor jobbar en dag till ska användas till försvaret. 

Det är lite av motsatsen mot den bibliska visionen av att svärd blir till plogblad, men nu blir böner till vapen istället. Det kan ses som ett svårt bakslag för fredens sak i världen att böner ska bli till vapen. 

Freden sitter illa till både i Ukraina och i Palestina, i Sudan och Syrien och så många andra platser på jorden. 

Är det inte väldigt illa med läget på jorden just nu?

Fattigdomen i världen förvärrades under pandemin och var 11e person på jorden lever under fattigdomsgränsen. 
Klimatkrisen pågår och de åtgärder som svenska regeringen gör verkar göra läget värre istället för bättre. 

Det är som att många makthavare blundar för vad som pågår. 

Hur är det i kyrkan?

I Sverige är det dags för bönsöndagen på söndag. Det finns de som tänker att det är ett tecken på världsfrånvändhet och passivitet att sitta och be medan världen brinner. 

Men kanske är det inte så enkelt.

Hur kan vi tänka om bönen? Gör den någon skillnad?

Bön påverkar oss som ber, att tänka på dem vi bryr oss extra om och situationen i världen påverkar oss. Det gör oss beredda till handling när vi kan och på de sätt vi själva kan. Och många gör mycket, skänker, engagerar sig och stöttar medmänniskor. 

Bönerna i kyrkan när vi nämner de platser och de förhållanden som råder gör att de inte glöms bort. Vi aktualiserar dem varje söndag i kyrkan. Vi nämner dem, helst ganska konkret och i detalj.
Det betyder att kyrkan vågar se vad som pågår, vågar tala om vad vi ser och gör oss beredda att handla. 

Genom att kyrkan vågar se och benämna vad som händer påverkar kyrkan samhället som hon är en del av. Det går inte att totalt blunda för eller förneka något som det talas om varje vecka i våra kyrkor.  

Bara genom allt detta har bönen en stor effekt genom människor som hör och talar, 

bidrar och engagerar sig. 

Men kanske finns det mer?

Som jag skrivit tidigare så är tron framförallt en relation, att leva med någon som är större än oss själva, våga lita på, ha tillit till den som alltid vill oss väl. 

Tro är att leva med Gud.

Bön är all den kontakt vi har med Gud, våra ord och handlingar. Morgon och aftonbön, korta ord när som helst under dagen, tidebön eller Jesusbönen, ett kort "hjälp" eller "tack", en längtan och önskan från vårt inre.
Att tala och att lyssna, andas ut och andas in.

Andas in och ta emot liv och andas ut det som tynger oss. 

Ta emot andens kraft och släppa det som hindrar oss.

Livet i Guds närhet gör oss fria att våga se hur det är och gör oss fria att handla.  

Men det finns mer att säga om bönen. 

Olov Hartman skrev en fin psalm där han uttrycker 

en nivå till vad bönen kan innebära, han skriver så här:

Guds offrade Lamm

ges ut för oss alla som Herren har sagt,

att världen må leva och syndare tro

och förbönen omsluta himmel och jord.

Av änglars och människors bön i hans namn

står jordkretsen fast. (Svpsalm 62 vers 5)

Själva jordkretsen står fast av bönens kraft, bönen som omsluter himmel och jord. 
Det skulle se mycket värre ut på den här planeten om inte alla dessa böner bes varje dag och natt av oräkneliga människor runt hela jorden. 

Låt oss be om fred och hjälp till de fattiga,
om förnuft till de styrande så att de tar klimatkrisen på allvar,
låt oss be och göra vad vi kan
för att jorden ska bli ett mer mänsklig plats att leva på. 

Låt oss be och komma närmare Gud 

som är livets och kärlekens källa.

Vår vid Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga

Kampen mot ondskan i krigens tid och Guds mission

Missiler regnar över Ukraina och drabbar vem som helst som råkar vara på fel plats vid fel tidpunkt, ryska angriparen visar upp en enorm likgiltighet för människoliv. Krigstid blir ofta till en tid då människovärdet förminskas och grymheter växer, en avhumanisering sker och våldskultur ökar.

Nya våldsdåd sker också varje dag i vårt land, idag talas det om domar när ungdomar får ta konsekvenserna av sitt handlande. Och igår skedde mord och skjutning mot Jehovas vittnen i Hamburg. 

Och klimatkrisen hamnar vid sidan av när politiken handlar om elstöd och billigare bränsle...

Är det så att ondskan råder över världen som vissa menar?  

Nej, så tänker inte jag, alla de händelser och handlingar som gör människor illa är trots allt undantag och avvikelser från det vanliga. Varje dag ger människor varandra omsorg och omvårdnad, vänskap och kärlek. Det är vad vi gör för varandra, det vi vill att andra ska göra för oss det gör vi för dem. 

Eller tycker du att jag är för optimistisk och ser bort från allt det svåra? Ett argument kan vara att våldsdåden fortfarande är med på nyhetsprogrammen, de är något som avviker, något anmärkningsvärt.  De vardagliga tjänsterna vi gör varandra dyker sällan upp på Rapport. 

Men det betyder inte att vi ska blunda för allt det negativa som gör andra och oss själva illa. Det ska förstås motverkas så mycket det går, men kanske inte på alla sätt. 
Våld föder våld och är inte lösning på problem. Bara när det gäller att skydda liv och människor menar jag att våld kan användas, men då andra sätt har testats först. 

Hur ska vi göra? Hur ska vi stå emot ondskan i oss själva och i andra?

När kyrkan verkar för en bättre värld så kallas det mission. Mission handlar om att arbeta för en mänskligare värld, traditionellt har det gjorts på tre sätt som kan ses i missionsstationernas tre hus. Kyrkan och skolan och sjukhuset. Att ge människor mening och livsinnehåll, kunskaper av alla slag och vård för hälsa kunde ses som stöd till kropp, själ och ande. Hela människans välfärd alltså.

Redan 1951 hölls en konferens i staden Willingen, i dåtida Västtyskland. Kyrkor samlades för att diskutera hur de skulle göra och tänka om mission i en ny tid. Det handlade mycket om hur de skulle förhålla sig till samhället.
Utifrån samtalet vid konferensen kom kyrkorna fram till ett nytt sätt att tänka som skulle få en enorm betydelse. Tankarna utvecklades genom tiden. 

Man brukar använda ordet Missio Dei eller Guds mission för att beskriva det nya sättet för kyrkorna att se på sin uppgift i världen. Den som är att arbeta för det goda och föra kampen mot ondskan.

Tidigare hade man tänkt att det var kyrkorna så att säga på egen hand skulle sprida tron och arbeta för en mänskligare värld. Det fanns tankar om att bara genom kyrkorna kunde Gud verka och det fanns en stark betoning av omvändelse och dop av icke-kristna. Hur viktigt än en god befriande tro är så behöver flera perspektiv finnas med.

Och insikten att Gud inte är beroende av kyrkan, men kyrkan kan vara med i Guds mission. Att Gud själv ständigt agerar i världen. Kyrkan och den enskilda individen bär inte uppdraget på sina axlar men var och en kan ansluta sig till Guds mission och delta i den.

Målet för det vi kallar mission är inte att nya kyrkor ska bildas utan att Guds rike ska byggas på jorden, det vill säga att fred, rättvisa och befrielse ska ökas på alla nivåer. 
Kyrkan är inte längre missionens mål. 
Bilden av Gud vidgas, Gud är skapare, befriare och livgivare. Och det betyder att Gud är en agerande aktiv Gud som bejakar livet och strävar till försoning och kärlek i hela skapelsen.

Mission är alltså Guds verk alltifrån skapelsen och kyrkan är ett av många verktyg Gud använder.
Då förändras synen på kyrkans roll. Gud verkar i både värld och kyrka och kyrkans uppdrag är att med de särskilda gåvor hon har fått delta i det Gud gör i världen. 

Guds Ande verkar där livet bejakas och segrar – ”befrielse för de förtryckta folken, helande och försoning av söndertrasade samhällen och upprättelse av hela skapelsen.” 

Tolkad på detta inklusiva sätt öppnar missio Dei också för dialog mellan religionerna och för samverkan med alla som vill arbeta för fred och rättvisa och motverka klimatkrisen och förtryck på alla plan.

Kampen mot ondskan är då att slå sig ihop med alla andra som vill det goda, tillsammans hitta sätt att motverka våld och förminskande av människors liv.

Det är att finnas med i Guds mission.
Gud som vill alla väl och kämpar mot ondskan, men med liv, hopp och kärlek. 

Lästips: Veronica Melander: Milstolpar i hundra års missionsteologi.

Tillsammans för livet - dokument från Sveriges kristna råd om mission i världen. 

Sveriges kristna råd: vad är mission?

Svenska missionsrådets hemsida

Teckentolken tecknar ordet Gud

Freden, tron och vapenleveranserna till Ukraina

Kristendomen är i grunden en fredlig pacifistisk hållning, grundad av en fredlig person, Jesus Kristus. Hans sätt att agera var att hellre offra sig själv än att offra andra. Det är från honom som de höga idealen kommer om att vända andra kinden till och att gå två mil med den som vill tvinga dig att gå en mil. 

Att göra för andra det som vi vill att de ska göra för oss, som gyllene regeln pekar ut, är ju också en fredens hållning för vem vill bli utsatt för skadande våld eller angrepp med vapen? 

På 300-talet stod det och vägde, skulle kristendomen bli några få gemenskaper i öknen eller städerna. Skulle de bli kommuniteter som förföljdes för att de avvek för mycket från samhällets sätt att leva i det våldsamma romarriket, eller skulle något annat komma. En lång rad av yrken och sysslor var då otänkbara för de kristna.
Det var då kyrkofadern Augustinus och några till skissade på läran om det rättfärdiga kriget. Det var ett tänkande som skulle göra alla krig omöjliga eftersom de satt upp så höga moraliska krav för krigföring att de inte skulle kunna genomföras. Alla andra sätt skulle vara prövade först, civilbefolkning skulle aldrig drabbas, krig skulle bara få förklaras av goda legitima ledare, enbart försvarskrig kan rättfärdigas och så vidare.

Ett dilemma för de första kristna var just hur de skulle tänka om försvar för andra människor.
En kristen kunde tänkas vägra stå upp för sig själv i osjälviskhetens ideal, men hur var det med de andra? De som inte kan försvara sig själva, barnen, "invandraren, änkorna och de faderlösa"- som det ofta står i bibeln. Var inte en kristens plikt att stå upp och skydda sina medmänniskor om han eller hon hade möjligheten och tillfället att göra det. Och hur var det med ett gott samhälle som hotades, skulle inte det försvaras?

Når Augustinus och några fler hade öppnat vägen för ett annat sätt att tänka dröjde det inte länge innan kristendomen blev något av en statsreligion, stödd av kejsaren Konstantin i romarriket och där fanns början till att kristendomen blev en världsreligion. Augustinus tankar utnyttjades men utan att de förstods. Romarrikets militäriska kultur formade kristendomen, allt för mycket skulle vi säga idag. Snart kunde man se kristna soldater i romerska hären, samtidigt som kyrkor byggdes och kristendomen hjälpte allt fler att tolka sina liv, allt fler hittade mening och mål. 

Kristendomen har något som vissa andra livsåskådningar saknar, och det är att den är öppen för tolkning. Den kan behålla sin identitet men ändå formas på olika sätt i olika kulturer och tidsepoker. Det finns en kärna, nämligen gestalten Jesus Kristus själv som bär en livshållning som håller genom rum och tid.

Enkelt uttryckt: Livshållningen att älska Gud och sin nästa som sig själv behöver hitta sin form och sitt uttryck på olika sätt i olika situationer och tider. Men hållningen finns kvar.
Relationen till Kristus kan uttryckas på många olika sätt, genom tideböner eller meditation, högmässor eller tysta retreater. I gemenskap lever den bäst men kan också leva i ensamhet och isolering.
Olikheten och mångfalden är inte bara möjlig utan önskvärd och gör att vi förstår mera av vem Gud är och tillvarons djup.

Men vår öppna tro gör också att vi behöver reflektera mera över vad vi gör och vad som är rätt. Det finns inte klara givna svar på alla dilemman. Vår kristna tro myndigförklarar oss till att ta ställning och välja handlingsvägar. 

Dagens nyhetsrubriker handlar om att vi i väst skickar allt mera vapen till Ukraina, igår kom nyheten att Tyskland och USA ska skicka stridsvagnar, och Sverige har beslutat att skicka det avancerade artillerisystemet Archer. 

Är detta det bästa sättet att agera just nu?
Jag söker efter olika argument och ställningstaganden.
Om vi vore i Ukrainas situation, militärt angripna av ett annat land, visst skulle vi då vilja få hjälp och stöd från andra länder i vår närhet. Det är ju främst därför Sverige nu vill vara med i NATO.
Att ge ett bidrag till att försvara sitt land kan vara rätt att göra nu även utifrån en kristen hållning, men det kan diskuteras om vapen är det bästa sättet att hjälpa?

En vän till mig som är byggnadsingenjör är i Ukraina nu för att hjälpa till med återuppbyggnad och att se till att människor får tak över huvudet i kylan. Är inte det ett bättre sätt?
Vapnen kan ses som verktyg för att försvara och skydda människor, befolkningen i Ukraina. 

Min vän, Johan Stråhle i Ukraina, skriver så här "Ukraina behöver både humanitärt stöd och militära vapenleveranser tills de andra åtgärderna - som sanktioner mot Ryssland ( med allierade/partners ) och kanske information till den ryska befolkningen så de får veta sanningen om övervåldet mot Ukraina - får verkan och för fram Ryssland till verkliga fredsförhandlingar." 

Han skriver klokt, det behövs en rad olika åtgärder samtidigt, men är just vapnen nödvändiga?
Det finns förstås saker som talar emot också; att skicka vapen som kommer att användas för att skada och döda människor är inte något att ta lätt på, dödande kan aldrig vara rätt och våld är alltid sista utvägen. Om dessa vapen bara kommer att förlänga kriget och förorsaka mer död är det då värt det?

Å andra sidan skulle kanske kriget vara över utan vapnen, och då vara ockuperat under ett ryskt skräckvälde där verkligen inte våldet tagit slut, mycket pekar på det.

Så fort vi har skickat vapen så är vi också en del av kriget. Svenska freds skriver om att andra sätt att stödja Ukraina borde komma först. De menar också att Sverige försvagar sin möjlighet att vara medlare för att hitta vägar till fred. Vi behöver nu stärka demokratirörelser i Ryssland och generöst ta emot flyktingar skriver de.

Augustinus tankar kan stödja att skicka vapnen, det är att bidra till ett försvar av människor, att stå upp för drabbade stämmer med gyllene regeln.

Det är inte ett enkelt dilemma, inte bara svart eller vitt. 

Var hamnar vi i resonemanget, vad tycker du själv?

Artillerisystemet Archer