En ny bok om John Cullberg, en biskop med tunga bördor att bära

Det är en sliten, nedslagen och ganska härjad man som möter blicken på det officiella porträttet av biskop John Cullberg i Billing-rummet i Stiftskansliet i Västerås. 

I dagarna kom en stor bok ut om biskopen och hans tankar, det är ”John Cullberg, Biskop, religionsfilosof och samtidskritiker”, Artos 2023 i redaktion av Lennart Sjöström. 

En lång rad välkända namn inom kyrkan och akademin bidrar med kapitel och artiklar i boken och ger tillsammans en detaljrik och ingående kunskap om biskop Cullberg och hans tid.

Det var en omvälvande och föränderlig tid då John Cullberg fick vara biskop, han vigdes till biskop den 22 september 1940 och avgick med pension 1962.
Andra världskriget pågick när Cullberg satte sig ner för att skriva sitt herdabrev och läget var mycket osäkert och kritiskt. Tyskland gick segrande fram och Danmark och Norge hade ockuperats 9 april samma år. Ingen visste vad som skulle hända i Sverige.
Cullberg skriver till prästerna om den segrande Kristus, han skriver för att ge stöd och mod, men något händer.
Cullberg gör en formulering som skulle kritiseras under hela hans fortsatta liv. Hårda kritiker skulle till och med beskylla honom för att ha haft nazistsympatier eller åtminstone vara tveksam till demokratin. 

Det han skriver i Herdabrevet är att kyrkan har funnits under många olika samhällsskick genom historien och ska fortsätta att finnas och verka även om demokratin försvinner. Men han spetsar till orden och låter som om demokratin redan håller på att dö (vilket kanske man kunde tro när brevet skrevs).
Cullberg är övertygad om att demokratin har sitt ursprung i kristendomen med tanken om varje människas värde, han ser att demokratin nu har tappat kontakten med sitt ursprung och sin kraftkälla, och att de moderna demokratiernas ”livsnerv är avklippt och redan hörs fotstegen av de män som skola bära dem till graven.” Kanske kan vi koppla till stöveltrampet i tredje rikets Tyskland.

Men det som Cullberg skriver som de flesta reagerar på handlar om vilken ställning kyrkan ska ta om det värsta sker. Kyrkan ska ”inte frångå sin lojalitet med dem, som ha den politiska ledningen av hennes folk om hand - så länge hennes egen frihet icke sättes i fråga.” (Herdabrevet sidan 49)

Orden som ville ge kyrkan mod och hopp att arbeta för hennes (kyrkans) folk vad som än skulle hända i landet– kunde ses som eftergivenhet och accepterande av vilken makt som än rådde.

Cullberg själv och hans uttolkare då och nu skriver om en helt annan hållning i praktiken: Cullberg fanns med i möten med tyska motståndsrörelsen, han hade ständigt norska och finska flyktingar boende i biskopsgården och om man fortsätter läsningen av herdabrevet hittar man de här orden ”Men en gång skall demokratien återuppstå… Ty den representerar dock oförgängliga värden”.

Boken behandlar Cullbergs samhällssyn och syn på verkligheten i flera kapitel och det blir klart att han trots sin mycket konservativa hållning alltid stod upp för demokrati och frihet.
Men för Cullberg som för många andra finns frihetens och demokratins källa bara på en plats, i evangeliet – kyrkans budskap.
Cullberg skriver om kyrkan i Herdabrevet; ”Kyrkan är ställd mitt i världen, mitt i ett folks liv. Där ska hon göra sin insats icke endast till den enskildes omvändelse och fostran, utan även i de sociala sammanhangen. När stormen ryker över världen, skall hon icke ängsligt eller förnämt dra sig inom sitt skal. Endast om hon under nödår och ofärdstid står mitt i kampen, kan hon under lugnare skeden göra anspråk på att stå ”mitt i byn”. 
… Under allt detta ska hon först och sist vara kyrka, d.v.s. å sin Herres vägnar frambära budskapet om den Guds kärlek i Jesus Kristus, utan vilken varje samhällsform förr eller senare stelnar i brutalitet eller går under i sterilitet.” (Herdabrevet s. 48)

Cullbergs herdabrev är tvärt emot vad som hävdades då, en modig skrift som i klarspråk kritiserar det som pågår i samhället och i Europa 1940.

Cullberg drabbades av flera tunga sorger och svårigheter under sitt liv.
Ett av hans barn drabbades av en svår schizofreni vilket påverkade hela familjen. Sonen och psykiatrikern Johan Cullberg skriver om detta och om hur det var att leva i biskopsfamiljen. 

Når Cullberg närmade sig pensionstiden drabbades hans hustru av hjärntumör och dog hastigt.
Porträtten av biskopar målas oftast när tiden närmar sig för pension, kanske är det därför en sorgsen, hårt prövad änkeman vi ser på bilden? Eller läser jag in för mycket i konstnärens gestaltning i porträttet?

John Cullberg blev en av dem som hade mycket att komma med och var en skicklig debattör, när han debatterade med Tingsten skrev tidningarna att debatten blev oavgjord.

Han var också en av dem som satte störst spår i kyrkan för lång tid framåt när han var med och såg till att Stiftsgården i Rättvik kom till.
Det är en plats som har haft en enorm betydelse för människor i alla åldrar och särskilt ungdomar, för kyrkan och hela samhället.
Detta och mycket mer beskrivs detaljerat av biskop emeritus Jonas Jonsson i boken.

Boken ger en bild av en på flera sätt avgörande tid för kyrkan och Sverige, en tidsbild att ta vara på och lära av. Men här finns också nedslag i John Cullbergs religionsfilosofi som fortfarande kan inspirera och vidareutvecklas. Karin Johannesson skriver om detta.   

Jag får säkert återkomma till John Cullberg en annan dag.

Dagens böcker:
John Cullberg, Biskop, religionsfilosof och samtidskritiker, Artos 2023 i redaktion av Lennart Sjöström.

Herdabrev till Västerås stift av John Cullberg, 1940. 

Biskop Cullberg på besök i den nyöppnade Gäddgårdsskolan i Arboga
lärarinnan heter Karin Eriksson 

Om Engelbrekt, Billing och friheten

Grattis Engelbrekt! Under veckan var det nämligen hans namnsdag.

Men vem var han frihetshjälten, om han nu var det?
Här i Arboga står Engelbrekt staty utanför Heliga Trefaldighets kyrka i en ganska märklig pose. - se bilden längst ner. Det är nationalromantikens frihetshjälte som står upp för folket, kanske vid den första riksdagen i Arboga, det sk Arboga möte 1435.

Om det nu var en riksdag, wikipediasidan menar att det var ett herremöte istället, alltså där bara de ledande klasserna möttes och bönderna inte var med. 

Engelbrekt sågs som frihetshjälte eller revolutionär efter det uppror som skedde i Dalarna 1434 och som ledde fram till att han blev vald till rikshövitsman i Arboga året efter. En rad olika strider och förvecklingar följde som vi kan läsa om i historieböckerna. Engelbrekt dödades redan 1436.

Kanske var han en ledare i motståndet mot skatterna som krävdes av bönderna, kanske en lokal storman som vågade säga ifrån. Eller en affärsman som värnade om bergsbruket i Bergslagen. Han har firats som frihetskämpe och någon som stod för det svenska, särskilt har han lyfts fram i nationalismens tider som på 1930-talet. (och av vissa extrema högerextremister ännu in i vår tid.)

1934 hade en minnessten över Engelbrekt huggits och rests i Ingolsbenning utanför Norberg.
På stenen hade några ord huggits in i frakturstil "Han frälste rijket, av sådana träldom, som thet uti kommet waar" på en slags gammal-svenska. Tillsammans med järnbruksmän hade han givit sig ut i strid 1434 i kamp för rätt och frihet lyder inskriptionen.

Vid det högtidliga firandet 1934 var biskop Einar Billing på plats och höll tal.
Det var ännu en balansgång för biskopen. Nationalismen höll på att växa sig allt starkare och hade kommit ganska långt i Tyskland, diktaturen höll på att ta över och det fanns många positiva röster i vårt eget land. Hur skulle Billing kunna hylla Engelbrekt men utan att hamna på nazisternas sida?

Invigningen av Engelbrektsstenen i Ingolsbenning 1934

Det blir till en betraktelse kring frihet och lag där Billing mycket tydligt tar avstånd från all form av diktatur och laglöshet, där han talar för tro, samvete och demokrati. Kan det finnas något där att ta vara på i vår tid med starka högervindar?

Några tankar ur hans tal kommer här: Billing börjar med ord om frihet, både från bibeln och från biskop Tomas frihetssång. Den sång som biskop Tomas skrev på 1400-talet är nämligen en del av ett större diktverk som handlar om ingen annan än Engelbrekt Engelbrektsson. Sången som börjar med orden "Frihet är det bästa ting.."

Vad är det för frihet det talas om?
Billing talar om en frihet som behöver ta avstånd från två ytterligheter - "mot tyranniet på den ena, men mot laglösheten och självsvåldet på den andra fronten." Det som gör oss fria i samhället är en lag som människor själva har stiftat, inte någon som har lagts på dem av en diktator eller tyrann. Det var en sådan påtvingad lag som Engelbrekt kämpade mot.

Lagar och bestämmelser behöver vara ett uttryck för hela folkets gemensamma vilja, och när den väl är stiftad behöver var och i folket känna sig ansvarig att uppehålla och leva efter lagen. Där finns friheten, menar Billing, "All diktatur är laglöshet och all laglöshet är diktatur. Blott den lagbundna friheten är frihet" 

Varför är detta så viktigt? Billing citerar ett bibelord: "Där laglösheten förökas - förkolnar kärleken hos de flesta". I ett samhälle där inte en god gemensam lag finns kommer andra värden att dominera, de rika, de mäktiga, de våldsamma, de starka kommer att bestämma där egoismen och drifterna får bestämma. 

Vi behöver alla skyddas från våld och stöld, från diktatur och rasism. Det är ett annat sätt att säga att gemenskapen behöver skydda den enskilda människan från den hårda egoismen och vinningslystnaden. Våldet i hemmen, stölderna mot de gamla, föraktet och hatet som sprids på nätet - tydligast på Twitter. 

Det är en laglöshet som förminskar friheten. Vad finns det för väg framåt?
För Billing är det våra samveten som är den kraft som kan göra oss fria. "Så är det vakna och självständiga samvetet på en gång den starkaste konserverande och den starkast framåtdrivande, reformatoriska, understundom även - när så för "lagens upprättande" kräves - revolutionerande makten." 
Samvetet så föraktat i vår tid behöver upprättas, det är ju vår inre kompass och rättskänsla, det är motivationen till vårt handlande och grunden för ett gott samhälle med frihet - dvs genom att varje människa räknas och värderas högt. 

Billing vore inte biskop och kristen om han inte lägger till en mycket viktig sak. Det som behövs för att samvetet ska kunna vara gott och fritt, "fylla sitt väktarekall i den lagbundna frihetens tjänst". Det är att samvetet själv måste frigöras.
När våra samveten kan bli fria från skuld, oro, ofrid och rädsla kan de stå starka mot det som bryter ner och mot "träldomsoket" - allt det som binder oss och försöker förminska oss.

Det av Gud upprättade och frigjorda samvetet kan bära det mod som gör att vi kan våga stå upp emot tyranni och rasism och våld. Men ganska vaga ord talar Billing om "dessa dagar" men alla som är där vet vad han talar om på sommaren 1934.
Det är modet att i protest resa sig mot våldets och laglöshetens övermakt. 

Så har Billing gjort Engelbrekt till någon som är en förebild och hjälte för demokrati och vårt fria samvete, mot nationalism och diktatur. Mot alla dem som ville använda Engelbrekt på ett annat sätt.
Han gör något i sitt tal som liknar den fredens konst som är att smida svärd till plogbillar.

Statyn av Engelbrekt i Arboga, rest 1935 

Billings tal finns i boken Guds närhet, några betraktelser, predikningar och tal,
utgiven av SKDB 1949, boken finns på Bokbörsen.

Arboga kommun skriver om statyn och Engelbrekt

Wikipedias sida om Engelbrekt 

Länk till Historiska media och sidan om mordet på Engelbrekt

Texten ur Matteusevangeliet som Billing citerade om laglösheten
det är en annan formulering i vår nyare översättning

Från Västmanlands Länsmuseum om Engelbreksstenens invigning, där jag lånat bilden från 1934