Första advent och freden

Första advent är en stor helg i Svenska kyrkan, inte minst för att det är början på ett nytt kyrkoår.
Det gamla året tar slut och ett nytt börjar, det kan vara en tid för att se tillbaka på det som varit och tänka framåt, göra upp planer eller ompröva något. 

Det har varit ett våldsamt och krigiskt år på jorden, Rysslands attack på Ukraina är det mest närliggande och skrämmande exemplet, vi kan höra om det varje dag på nyheterna.
Ändå det är bara ett exempel på allt det våld som vi människor utsätter varandra för varje dag. Gängvåld och mobbing, utstötthet och övergrepp, rån och överfall. Terrorism och maktkamp...

Ska vi människor aldrig lära oss fredens vägar? Är det omöjligt att hitta bättre sätt att leva tillsammans än hat, hot och våld, över- och underordning?
Tvång och brott, och som ett sätt att försöka skydda oss - flera poliser, starkare militär, mer allianser med större muskler.
För mig är det klart att det är en återvändsgränd som leder till en allt farligare värld med ännu mer rädsla och våld. Det behövs något helt annat.  

På första söndagen i Advent rider Jesus in i Jerusalem på en åsna, han är fredens furste som kommer vapenlös. Vi har hört det förut, han väljer inte den stora stridshästen eller vagnen utan den låga vardagliga fredliga åsnan. Det blir till en dramatisering av hans ord om fred och kärlek mellan människor. 

Se på den här bilden, romantiserad javisst, men den visar principen, han möter människor i ögonhöjd, på samma nivå. Och då visar han en annan väg, ett annat sätt att leva. 

Jesus visar oss vem Gud är, det är en grundläggande tes och sanning i kyrkan. 

Och det innebär att Gud är sådan.
Gud är någon som söker dialog med oss, möter oss där vi själva finns, i ögonhöjd.
Gud kommer på ett fredligt och öppet, kärleksfullt sätt till oss och undrar:
Du? Kan vi inte hitta andra sätt för att leva fredligt här på jorden?
Jag vill ge er glädje och befrielse, syn och frihet och ett nådens år.
Jag vill visa er hur jag vill att det ska vara. 
Ungefär så.
Sedan lever Jesus sitt liv på jorden kärleksfullt, öppet och upprättande. 
Där finns en modell för att kunna leva mer fredligt på den här jorden. 

En modell som är att tända ljus och ge varann värme mitt i kylans och krigets värld. 

Här skriver jag lite mer om Advent, en handling som talar mer än ord.

Tid för tvätt och vackra fasader

Det är mycket tal om tvätt eller"washing" just nu.
I samband med fotbolls VM i Qatar talas det om Sportswashing eller sport-tvättning, och Greta talade om Greenwashing vid klimatkonferensen, jag har också hört ordet whitewashing nyligen. Har det blivit högtryck i tvättstugan eller vad är på gång?

Det handlar om att få något ganska otrevligt att se fint ut genom att visa upp en fin fasad.
Att tala mycket och länge med vackra ord om miljö och klimat men bakom orden så pågår utsläppen och de fossila bränslena bränns som tidigare. Det är greenwashing eller kanske grön-tvättande på svenska.
Det är ganska vanligt, hur många varor har inte någon slags märkning och kallas för ekologisk eller klimatsmart men kanske döljer det sig något annat bakom ibland?
När jag köpte min förra bil så var den det bästa för miljön som bara kunde tänkas. Kan du gissa? Det var en liten bil som gick på diesel. Det var så bra filter sade försäljaren att det knappast kom ut några avgaser alls och dieselmotorn hade så hög verkningsgrad att det gick åt väldigt lite bränsle per mil, rena vinsten för miljön. Eller var det verkligen så? Nej det var nog ett typiskt fall av greenwashing. 

Sportswashing är att försöka dölja hur det står till i landet genom att göra fina sportarrangemang, Qatar är knappast först med att försöka förbättra sitt rykte genom en stor tävling. Ryssland, Kina är bra exempel och inte minst Olympiaden i Berlin 1936, se en film på Youtube här. 

Det som är typiskt för alla dessa typer av "tvättande" är att det som används är något som många gillar och som engagerar många. Fotbollen och annan sport lockar väldigt många, efter spännande fotbollsmatcher så förknippas landet Qatar känslomässigt med något positivt istället för diktatur och förtryck.
Och många är engagerade för miljön och vill se åtgärder som lindrar uppvärmningen av klimatet.

Ännu mer effektivt kan det vara om man lyckas använda något som många ser som heligt eller har ett mycket stort värde. I namn av friheten eller det egna landets bästa kan många illdåd göras, och tyvärr också i namn av religion och tro.
Mycket av våldsdåd som gjorts genom historien i trons namn är typiska exempel på just detta. Korstågen skulle vara till för att befria Jerusalem från de "otrogna"  i Guds namn sade man. Men de handlade mest om att de mäktiga på olika sätt ville skaffa sig mer rikedomar och makt, eller få andra att se bort från det som skedde i det egna landet.

Vi behöver vara kritiska och genomskåda det som pågår när allt detta tvättande pågår, kanske titta en gång till på det som döljs bakom evenemangen av förtryck och hyckleri. Tack till alla journalister som gör just det nu i Qatar.

Vi behöver också vara källkritiska när det gäller tro, stämmer detta verkligen med grundsatserna i religionen? Jesus tog skarpt avstånd från våldsutövande, därför är allt våld i hans namn inget annat än galenskap, hyckleri och ett slags "tvättande" genom tro.

Det finns faktiskt ett bibelcitat som handlar om det här.
Jesus utmanar de mäktiga som lägger tunga bördor på folket men tillåter sig själva att leva utan krav och som glömmer det viktigaste: rättvisa, barmhärtighet, trohet.
Han kallar dem för vitkalkade gravar - Det står i Matt 23 kap (vitmenade i gamla översättningen).
På ytan fina vitmålade och vackra, men inuti fyllda med sådant som gravar har, död och förruttnelse.
Ett tydligt exempel på försök att se bättre ut än man är.

Då är det dags att ändra sitt sätt att leva.

Rättegångar, domar och domare i domssöndagstid

Det är mycket tal om rättegångar och domar i nyheterna just nu. 

En av dem är Rättegången mot mördaren som gjorde det förskräckliga dådet på Gotland då Ing-Marie Wieselgren mördades under Almedalsveckan, den har just avslutats och domen väntas inom några veckor. Rättegångar pågår ständigt runt landet och Sveriges rättsväsen har mycket att göra.

Domar faller, vissa frikänns medan andra döms till påföljd som böter eller fängelse osv. 

Rättvisa domar eller domar som stämmer med lagarna är väldigt viktigt för för en stat. Det är en grundläggande del av ett gott och demokratiskt samhälle att domarna inte färgas av status eller släktskap, att rika och fattiga behandlas lika och att det anges skäl varför domarna blev som de blev.
Det är också viktigt att domar kan överklagas. Just orättvisa domar eller domar utan skäl är en del av diktaturer och tyranni.

Att döma eller bedöma andra verkar vara något som ligger nära till hands för oss människor, ganska ofta på ett negativt sätt. Vi människor utvecklas och förändras genom hela livet, ändå stoppas vi in i fack och bedöms att vara på ett enda sätt. Vi alla har ju många olika sidor, det är mångdimensionellt att vara människa.

En plats där det handlar om fördöma varandra mer än rimligt hittar vi på Twitter och på andra platser på nätet, ibland är kommentarsfälten fulla av svavelosande hatfulla påhopp.

De här aggressiva angreppen har det gemensamt att de aldrig är sakliga, de tar inte hänsyn till omständigheterna, oftast så har de arga inte ens tagit sig tid att lyssna eller läsa vad en person verkligen säger. Det är orättvisa domar som säger mer om den som går till attack än om den som blir påhoppad.

Ett problem med denna sida av sociala medier är att vissa kan tro att det som angriparna säger har någon sanning i sig, så blev det förre ärkebiskopen Antje, när tillräckligt många hade skrivit att hon hade vissa åsikter (jag vill inte upprepa tramset) spreds det som en sanning trots att det var helt falskt. 

Aggressiva ord har en tendens att leda till aggressiva handlingar. Kanske var det en bidragande orsak till mordet vid Almedalen. Hur dåligt än psykvården fungerar så är våld och mord aldrig någonsin rätt eller en lösning.

I kyrkans värld är det också vanligt att människor bedömer varandra på ett ytligt sätt, kyrkan består av helt vanliga människor som har samma brister som vi alla. Däremot har vi i kyrkan fått väldigt tydliga ideal och vi har möjlighet att känna till hur vi kan leva bättre tillsammans. 
Orden från Jesus "Döm inte så blir ni inte dömda" (Matt 7) tillsammans med den gyllene regeln visar på ett annat sätt att förhålla sig till varandra.

Det är Domssöndagen nu på söndag. Talet om domen i bibeln och kyrkan är något av det mest missförstådda, något som kan skrämma. Bilden av Gud som det stora domaren som våldsamt skiljer människor från varandra och tvingar oss åt den ena eller den andra sidan känner vi kanske igen. Men den stämmer inte med vad bibeln säger.

I dagens evangelietext i Johannesevangeliet  finns det två saker som sätter hela saken i ett annat ljus.

Det första är att Fadern har överlämnat domen till Sonen.

Vem är det vi står inför när våra liv ska sammanfattas och prövas, inte en arg pekpinnegud utan Jesusbarnet i krubban, som behöver vår omsorg.
Han som mötte alla med kärlek, helade och upprättade, som visade på kärlekens liv och satte barnen i centrum. Han som var vapenlös och fri från våld och hat. Han som gick lidandets och dödens väg hellre än att möta våld med våld. Jesus som besegrade döden genom kärleken. 

I en annan liknelse i Lukas evangelium står det att Herren som kommer tillbaka låter sina tjänare slå sig ner vid bordet och själv passar upp på dem, det är bilden av domen där.

I dagens text står det: "Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet." (Joh 5:24)

Det är ord som är värda att fundera över. Det är inte Gud som dömer oss utan vårt livs mening och mål avgörs av vårt lyssnande in mot livet och av tilliten till Gud.
Det är om vi tar emot livet och kärleken från Gud eller ej.

Det är vårt lyssnande och vår tro som påverkar hur vi lever våra liv och hur vi bedömer och dömer oss själva och andra människor. Därför finns det en utmaning i domssöndagen, tänk en gång till på hur du lever ditt liv och vad du väljer att göra, hur du lyssnar och tror. Och döm inte så ska du inte bli dömd.

Gud möter oss vid livets gräns med kärlek och omsorg, med helande händer och upprättelse, med kärlek och liv.  Det är vad "domen" handlar om. 

Svenska kyrkan och demokratin

Förra veckan hade vi en utbildning för förtroendevalda i Svenska kyrkan, det var församlingsråd som skulle utbildas den här kvällen i en av Dalarnas äldsta församlingar.
Det är imponerande att se hur människor engagerar sig och vill vara med och ta ansvar för vår kyrka, likaväl som för kommun, region och stat förstås.

I Svenska kyrkan är det en självklarhet, inskriven i alla styrdokument att kyrkan är och ska vara demokratiskt styrd. Tillsammans med ledningen som är kyrkoherden har de förtroendevalda ett gemensamt ansvar för att kyrkan är kyrka och gör vad den ska.
För att det ska fungera behövs kunnig, idérik och engagerad personal, lämpliga lokaler och ordning i ekonomin så att arbetet blir hållbart i många år framåt.
Men framförallt behövs engagerade människor. 

Församlingsråden har en viktig roll och de finns i alla församlingar som samverkar med andra församlingar i ett pastorat. 
De ska verka för sin lokala kyrkas bästa och gudstjänsterna där, värna om gemenskapen kring kyrkan.
En lokal mötesplats är något som behövs i alla samhällen, kyrkorna och församlingshemmen är mycket lämpliga för det. Församlingsråden får helt ägna sig församlingslivet och behöver inte som kyrkorådet arbeta med personalvård och lokaler och ekonomi osv. 

Så viktiga är församlingsrådet att om de inte finns så kan inte församlingen finnas kvar, då blir det sammanslagningar med andra församlingar. Det sker ganska långsamt så församlingen får chansen att värva några personer till rådet. 

I en värld där demokratin är på tillbakagång känns det bra att vår kyrka får vara ett exempel på respekten för alla människors lika värde - vilket blir tydligt i att alla medlemmar över 16 år får rösta i kyrkovalet.
Alla som vill får också vara medlemmar utan krav på prestation, status eller tro. Olikhet är positivt bejakat och inte ett hinder.

I kyrkan finns det sådant vi inte kan rösta om, med kyrkoordningens ord är det "kyrkans tro, bekännelse och lära".
Visserligen behöver vår tro tolkas i varje ny tid, trosbekännelser kan göras med olika ord i nya tider, men grunden är given.

För att vara kristen kyrka ska vi sträva efter att präglas av budskapet om kärlek och medmänsklighet: det som Kristus själv kom med.

Kyrkan är och ska vara demokratisk, läs mera om det här på min blogg.
Och om den svåra balansgången att vara en folkkyrka.  

Eller här på Svenska kyrkans sida om kyrkovalet, 
Fakta om kyrkan klicka här

Sankt Nicolai kyrka i Arboga i kvällsljuset

Väntans tider eller handlingens

Att gå och vänta på något hur känns det?

Det beror på vad det är förstås, en längtan eller positiv förväntan känns ju på ett sätt, lite pirrande men glatt.

Är det ett besked efter läkarbesöket känns det annorlunda, oro, kanske rädsla, måtte det inte vara det värsta! Väntan på något sådant stör tankarna och gör oss upptagna. Trots att vi inte kan göra något åt det grubblar vi.

Är det något riktigt svårt vi väntar på kan det blockera oss totalt. Tänk dig några personer som sitter på Death Row, avdelningen där dödsdömda väntar i ett fängelse på att avrättningen ske ske. Hur är en sådan väntan?   

Att gå och vänta på att det ska hända något när det gäller klimatkrisen gör vissa väldigt arga medan andra misströstar. Hörde du Greta Thunberg i veckan? Annars kan du klicka här.
Hennes tal är fullt av bla-bla-bla.
Så känns det när politiker har klimatmöten som just nu i Egypten på COP 27. Där talar och debatterar de mäktiga i timmar när det som behövs är handling, åtgärder och förändringar. I sådana fall är det rätt och riktigt att vara otålig och påtala det så mycket vi kan. Tjata på så mänga sätt vi kan och vägra att tiga.

I andra fall är tålamodet det viktiga, tålamodet som gör att vi inte ger upp utan står på oss och fortsätter verka för förändringar trots oförståelse och motstånd. Klimatförnekare ger inte upp därför behöver vi stå på oss ännu mer. 

En gammal präst jag kände talade om att vi som kristna ska leva i "ett otåligt tålamod" och det var just den här hållningen han var ute efter.
Den envisa strävan som bara fortsätter i arbetet för att samhället ska bli mera människovänligt och som inte låter motstånd och bakslag knäcka oss. Bakslagen verkar stora just nu med den nya regeringens politik, men regeringar kommer och går.

Framtiden hör till den som inte blundar för kriserna vi lever i utan som tillsammans med andra vågar se vad som händer och gör vad de kan för att förändra läget.
Med Guds hjälp kan vi göra mer än vi anar. 

Mycket är redan gjort och annat är på gång när det gäller klimatkrisen, det händer mycket i många hem med sopsortering och val av miljövänliga alternativ, second hand och fairtrade.

Men det går för sakta och görs för lite i de stora systemen, lagstiftning och stora företag måste också förändras och inte bara enskilda människors agerande. 

Vi kan inte bara gå och vänta längre.

Fattigdomen i Sverige och diakonin

Nyligen släppte Stadsmissionerna i landet en rapport om hur de allra fattigaste människorna i Sverige har det, Fattigdomsrapporten 2022 
Kanske någon tänker att i Sverige har vi väl ingen fattigdom, särskilt om vi jämför med världens fattiga och svältdrabbade områden.
Vi vet att läget på många platser runt vår jord är katastrofalt och att allt stöd är välkommet.
Men vi får inte gå i fällan att ställa olika behövande grupper mot varandra. 

Tillsammans med kyrkans diakoni möter stadsmissionerna fattiga människor varje dag i sitt arbete. Fattigdom i vårt land beräknas så att de som ligger under en viss inkomstnivå räknas som fattiga, det är ingen exakt siffra eftersom kostnadsnivån är olika i olika orter i landet (se exempel längst ned).

I rapporten talas det därför om ekonomisk utsatthet mer än om fattigdom.
När en familj inte har tillräckliga intäkter för att klara nödvändiga omkostnader såsom mat, boende och kläder lever de i ekonomisk utsatthet, 2020 var det 6,9 % som hamnade där enligt statistiken med stora skillnader i olika delar av landet. 

Det är en mycket pressande situation och kan vara extremt påfrestande att leva så, och många drar sig för att söka hjälp, det händer också att många inte får den hjälp de vill ha från samhället. Skyddsnätet har fått för glesa maskor så att allt flera faller igenom. 

Så händer det ganska ofta att människor kommer till kyrkan och församlingarna för att söka hjälp och ekonomiskt stöd, i vissa kommuner händer det att socialförvaltningen skickar vidare dem som fått nej hos dem, "hos kyrkan kanske du kan få hjälp."

Det pågår ett samtal bland kyrkans folk och särskilt bland diakonerna om hur kyrkan ska agera och arbeta, en förändrad tid kräver en förändrad diakoni.

Diakoni kan definieras som kristen medmänsklig kärlek och omsorg, något alla får ta emot och ge. 

Det är ett speciellt kompetensområde, något diakoner får god utbildning i, och samtidigt ett självklart uttryck för kristen tro. Var och en som vill vara kristen och vet sig vara älskad av Gud själv vill gärna dela med sig av den kärleken. Det kallas ibland "Kyrkans socialvård" och präglas av handling.

Eller som Sveriges kristna råd skriver: Diakoni är uppdraget till kyrkan grundad i Kristi kärlek, att genom delaktighet, respekt och ömsesidig solidaritet möta varandra i utsatta livssituationer.

Den gamla formens välgörenhetstänkande har sedan länge bytts ut mot ett rättighetsbaserat arbete inom diakonin. En människa har rättigheter som ska respekteras vem hon än är, diakoni är ett möte på samma nivå mellan likar.
Det är en enorm skillnad mot den välgörenhet som riskerade att leda till över- underordning mellan den som har och den som är utan, en assymetrisk maktrelation där hjälparen står över den hjälpte. Detta tillhör en långt förgången tid. 

Samtal pågår om kyrkan överhuvudtaget ska ge ekonomiskt stöd eller om det alltid bör undvikas, och om hur kyrkan ska agera i samhället.
Några ord som dyker upp är att vara röstbärare, det vill säga tala för dem som inte kan göra sin röst hörd i samhället och genom profetisk diakoni kritisera samhällets brister i att ta sitt ansvar för de utsatta och fattiga. Detta ska ske vid sidan av den medmänskliga omsorgen om varje människa som söker upp församlingen.
Diakoni kan nämligen vara allt från en utsträckt hand eller närvaro hos en ensam, enskilda samtal, skapande av gemenskap genom träffar och soppluncher, syföreningar och leva-vidare grupper. Och avancerad missbruksvård eller psykoterapi och familjerådgivning.
En mångfald av omsorg. 
Det finns mycket plats för ideella i församlingarnas diakoni. 

I många fall sker också en kombination mellan stöd till enskilda i vårt land och nödhjälp till de fattiga i världen.

Samtal pågår och många goda initiativ tas runt vårt land,
varje dag möter diakonin de fattiga och dem som ingen annan ser. 

  

Diakonens emblem eller smycke

Emblemets symbolik
Ringen: Du är omsluten av Gud och finns i den världsvida gemenskapen i Kristus.
Korset: Jesu Kristi död, uppståndelse och försoning är det centrala.
Duvan: Duvan med den friska olivkvisten påminner om duvan som lämnade Noas ark och återvände med budskap om liv.

Läs även gärna diakonibloggen

Exempel från fattigdomsrapporten 2022

"Låg inkomststandard innebär att den disponibla inkomsten inte är tillräcklig för att betala nödvändiga omkostnader som boende, mat, lokala resor och så vidare.
Kostnadsnivån viktas av SCB och skiljer sig mellan kommuner för att stämma överens med lokal kostnadsnivå.
Gränsen för låg inkomststandard år 2020 i en mellanstor stad:
Ex 1 En vuxen plus ett barn på 7 år = 163 048 kr / 12 = 13 587 kr
Ex 2 Två vuxna två barn 3 och 7 år = 245 311 kr / 12 = 20 443 kr"

Allhelgonatankar om döden och livet

Det finns en tv-serie som heter This England som kom nyligen på Viaplay.
Boris Johnson blir vald till premiärminister och sedan händer det, landet drabbas av coronapandemin. Dokumentära bilder blandas med scener från maktens centrum på Downing street 10 och den brittiska motsvarigheten till folkhälsomyndigheten. Dessutom skildras några privatpersoner som på olika sätt drabbas av pandemin. Det är sorgligt och dramatiskt, inte minst när premiärministern själv blir sjuk och läggs in på sjukhus.

Det var så nyligen och ändå är serien som ett slag i magen, var det verkligen så här illa? All denna död och så mycket lidande. Totalt tomma gator i London där trafiken annars är tät, fullt på IVA-avdelningar och isolerade människor. Och så tafatt hanterat, ingen hade en aning vad som skulle hända när covid-19 började upptäckas. Serien tar fram minnen som vi helst inte vill tänka på. 
Om vi tänker tillbaka så minns vi också hur det var hos oss i Sverige med stängda skolor och digitala möten, besöksförbud på äldreboenden... och dina egna upplevelser. 

Vad snabbt många av oss har gått vidare och försökt glömma vad som hände, och för andra förändrade det hela livet, en anhörig dog, någon drabbades själv och går fortfarande med svåra sviter i postcovid.

Idag är det annan död som fyller nyhetssändningarna, kriget i Ukraina, ingen vet hur många liv som har gått till spillo bland civilbefolkning och stridande, bilderna av sönderskjutna bostadshus möter varje dag.

Ibland tänker jag på alla dessa människor som dör genom våld och katastrofer och sjukdomar.
Avbrutna liv. Vem vet vad de hade kunnat bidra med till mänskligheten om de fått leva några år till?
Ändå är döden något som drabbar oss alla förr eller senare. Vi mister personer som är viktiga för oss och till sist är det vår egen tid som tar slut. 

Allhelgonahelgen har just passerat, en tid då vi tänker på dem som har lämnat sitt liv på jorden, många, väldigt många går till kyrkogårdarna och tänder ljus.

Ljusen är tecken på hopp och omtanke, vi tänker på minnen och vad som aldrig blev av, saknaden är tung att bära och tomhetskänslor svåra.

Ofta hör jag någon säga att vi vet ingenting om vad som händer efteråt, men det stämmer inte helt.
I kyrkan är vi många som tror att bibeln inte bara är vackra ord som ger riktlinjer för livet utan också är en kunskapskälla som avslöjar sanningar som vi inte kan få reda på någon annanstans.

En de saker som bibeln säger oss om livet och döden är det här;

"Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande". (Luk 20:38)

Vi alla är levande för Gud.

Vi och alla dem vi älskat och längtar efter är inte borta, de lever för Gud.
Att leva för Gud är att leva av Guds kraft och kärlek, den skaparkraft som ger oss alla livet och gör oss alla levande. 

Vi som lever får livet som gåva varje ögonblick av Gud,
bara Guds livgivande kraft är det som gör att vi och allt som lever finns till.
Gud är källan till att allt finns till och Gud vill att vi ska leva. 

Den ende som är evig är Gud, vi andra är tidsbegränsade, 
men Gud vill fortsätta att ge oss del av livet även när våra kroppar slutar att fungera.

Även då pandemier och krig drabbar oss, finns livets källa kvar med oss. 

Eller som det står i psaltarens 121 psalm i bibeln

Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt

Läs gärna vidare om vad vi vågar hoppas på och en bok om Himlen

Teckentolken tecknar ordet Gud

Eva Dahlgren i Västerås och om människans godhet

Jag var på konsert med Eva Dahlgren häromdagen i Västerås.
Hennes klassiska skiva En blekt blondins hjärta fyller 30 år och hon turnerar runt landet med en konsert där hela låtlistan från skivan spelas upp. Plus några till av Evas hits och låtar.
(Om du har spotify kan du höra hela skivan i original här)

Jag gillar Evas texter, som all god poesi är de öppna för flera olika tolkningar samtidigt.
Ängeln i rummet kan vara en överjordisk närvaro, men också en vacker älskarinna eller Eva själv som ber att bli älskad och älskar. Eller allt detta på samma gång.

Likaså sången Vem tänder stjärnorna. Där öppnas sinnet för insikten om hur mycket vi själva inte kan kontrollera, "Hela livet vände, vem valde? Inte jag" skriver Eva.
Där finns kanske en öppning för en skapargud men också samtidigt är det själva kärleken som tänder stjärnor i ögonen som bara hon själv ser. Eller båda som ju är samma sak.
Det var tur skriver hon, men inte ödestro som inte ger någon ro.
En öppning för en skapande vilja eller en skildring av hur slumpmässigt livet är och hur tillfälligheter avgör vad som sker när livet vänder. 

Dikten är öppen för tolkning.

Den fina låten Drömmarna och muren som avslutar skivan är skriven mitt under murens fall.
I den hoppfulla stämning som fanns från 1989 då kalla kriget mellan öst och väst höll på att avslutas. Alla som växte upp i 70- och 80-talet hade fått lära sig att leva med kärnvapenhotet som en realitet. Att på allvar tänka att när som helst kan kärnvapenkriget bryta ut, en rädsla eller oro som alltid fanns för oss alla.
Och nu verkade det försvinna, den känsla av lättnad som spred sig var enorm.
Många skrev låtar och predikade om en ny tid, lyssna till exempel till Tomas Ledins Här kommer den nya tiden eller Scorpions Wind of Change. 

Eva skriver i slutet av låten så här (hela texten här):

-89 sen höst
såg jag väst möta öst
men i svallet av lyckan
dränkte verkligheten min
dröm
dagdröm

Människorna river murar
människor sår frön i bördig jord
höstträd bär kärleksord
människor älskar med varandra
i alla växer tron
på att människan
är god

Det är en stark skildring av hur det kändes, nya möjligheter verkade öppnas och en oanad frihet blev möjlig. Kanske var människan god trots allt?
Hur främmande känns det idag? När krig pågår i Ukraina och klimatkris som inte många tar på allvar nog, när migrationspolitiken blir allt mer ogästvänlig och hårda tag ska till.

Vi människor har enorma möjligheter för skapande, kreativitet och kärlek, att verkligen göra gott, visst är människan god, men inte bara.
Vi har också inom oss risken att göra oss själva och andra illa, destruktiviteten, självupptagenheten, inkröktheten i oss själva som gör att vi utnyttjar och förstör naturen. 

Det är blicken utåt som hjälper oss, att ta in omvärlden, medmänniskor nära och långt borta.
Att lyssna på forskarna och se vad som händer. Att se naturen och djuren.
Att se den andra och känna in hur det vore att vara henne. 

Ytterst kan blicken utåt öppna oss till mer godhet, den blick som ser Gud och Guds kärlek och livgivande kraft. Och där blir blicken utåt också en blick djupast in i oss själva.
Vi är skapade till Guds avbild, skapade till att älska som Gud älskar, skapade till att vara goda. 

Eller som Eva skriver: 

Likt en blomma söker ljus/ Likt poeten söker/ Lev så/ Lev så
Som en äng i sommarskrud/ Lik dess skönhet är du/ Lev så/ Lev så   

Lyssna på Lev så med Eva Dahlgren på Youtube

Om Eva Dahlgren på Wikipedia