Hopp eller handling? Nej båda!

Jag vill inte ha ert tal om hopp, jag vill att ni ska gripas av panik! sade Greta Thunberg i ett känt tal: det behövs handling nu, som när ert hus håller på att brinna ner.

Vi ska inte hålla på med värderingsförändringar nej det är handling som behövs nu, ändring av beteenden kommer först, läste jag i en insändare i veckan. En mycket bra insändare förresten, läs den gärna.

Själv skrev jag igår till några bekanta: vi får inte fastna i att bara arbeta med våra känslor kring klimatkrisen, nej nu behöver vi komma till skott, ja just det: till handling.

Det behövs riktiga förändringar som ger effekt i mängden utsläpp och skapar hållbarhet. 

Problemet är bara att om inte den minsta gnista av hopp finns, det vill säga om hopplöshet råder, då blir det ingen handling alls, det är ju ingen idé!
Om det inte finns en värdering att jorden är värd att rädda, utan positiva värderingar av livet på jorden blir det heller ingen handling.

Det som behövs är ett slags växelspel mellan hoppfullhet och handlingar som kan växa till att bli värderingar inom oss och bli till ännu mer handling. Värderingar och handling tillsammans.
Då kan det hända att de till och med kan förändra hur vi lever våra liv och hur våra samhällen fungerar. 

Vi behöver ha koll på våra känslor så att de inte förlamar oss eller gör oss likgiltiga, men sedan är det handling som behövs. 

Känns det stressigt eller krävande? Ja, problemet är att det är ganska bråttom. 

Stefan Edmans bok "Bråttom men inte kört" (Votum förlag 2020) fångar med sin rubrik in läget för att kunna rädda så mycket som möjligt, tiden rinner ut.
Det är för övrigt en bok som ger mycket kunskaper kring läget 2020 vad gäller klimatet på många olika sätt. Boken är faktaspäckad och kan användas som ett uppslagsbok med sitt upplägg med frågor och svar.

DNs sida om klimatet just nu räknar ner tiden, nu är det mellan 5 och 6 år vi har på oss att sluta släppa ut koldioxid om vi ska nå målet som är maximalt 1,5 graders uppvärmning. 

En annan bok som jag vill rekommendera är Ett liv på vår planet av David Attenborough.
Författaren berättar om sitt långa liv på jorden och sina spännande resor med sitt arbete att göra naturfilmer. Samtidigt ger Attenborough både hopp och varningar. Han målar upp vad som skulle kunna hända med vår jord å ena sidan om vi bara fortsätter som idag, och å andra sidan om vi lyckas med omställningen.
I sin saklig framställning lyckas han också skildra det fantastiska och förunderliga i skapelsen, inte minst när har kommer in på hur naturen kan återvinna en balans som försvunnit. 

Redan biskopsbrevet om klimatet 2019 tog upp frågan om hopp och handling.
De skriver om hoppet som befriar till handling, hoppet som bygger på prognoser och antaganden för att vara förankrat i verkligheten, och sedan inriktar sig på vad som är möjligt. Ett realistiskt hopp som hjälper oss att lämna vanmakten bakom oss. 

Biskoparna skriver: "Klimatkrisen är mer än en fråga om optimism eller pessimism. Den är en fråga om att agera utifrån ett hopp som befriar till handling - och om en handling som i sin tur väcker, stärker och sprider hopp" (s 57)

Det har nämligen visat sig att det bästa sättet att bryta känslorna av hopplöshet är att verkligen göra något, att handla. Även om det något litet så minskar känslan av hopplöshet när vi ser att det går att göra något. När vi ser att vi kan förändra en sak så inser vi att det finns möjligheter att förändra flera.

Så handla second hand, köp fairtrade och ekologiskt när du kan, sortera och återvinn, gå samman med andra, ja du vet själv... och låt hoppet växa så att vi tillsammans kan göra allt mer.
Med både handling och hoppfullhet.

Är problemet att vi ser dubbelt? Om dualismen som dödar

Hur kan krigen och våldsdåden bara fortsätta att pågå i vår värld, en värld som skulle behöva ägna all kraft åt att göra livet bättre på den här planeten? Motverka svält och fattigdom och möta klimathotet som hotar livet på vår vackra jord. 

Hur kan det komma sig att vi använder sådana otroligt stora resurser på olika medel att döda andra människor, även om vi oftast kallar det försvar och säkerhet? Jag läste nyligen att en bråkdel av alla militärutgifter skulle lösa världssvälten.

Hur kan det bara pågå och pågå? Trots att nästan alla människor för egen del vill leva i fred och trygghet med frihet och rättvisa? Varför lär vi oss inte av historien och hittar andra sätt att hantera motsättningar så att vi kan använda alla stora resurser för det goda. Då tänker jag inte minst på alla de människor som så meningslöst dödas och skadas för livet som vi hade behövt bland oss för att tillsammans skapa en bättre framtid.

Ett sätt att förstå varför det ser ut så här har att göra med hur vi har vant oss vid att tänka om oss själva och vår omgivning. Och det handlar om att vi så ofta tänker i dualismer, kanske att vi ser dubbelt?

Sven Hillert skriver om det i sin bok "Tro i hållbar utveckling" från 2017.
Och han menar att "Dualism och hierarki hör till det som leder till rovdrift och utsugning av vår planet".

Han skriver om det tänkande som delar upp män från kvinnor, vuxna från barn, människan från naruren och rika från fattiga. För att inte tala om människor av olika ursprung eller olika nationaliteter som delas upp och ses som olika värda. Uppdelandet kombineras nämligen med tillskrivande av värde och tankar om vilka som ska ha makt över andra.  

Hillert skriver så här:
"Emot varandra har man ställt Gud och människor, män och kvinnor, judar och greker, präster och lekfok, vuxna och barn, människor och djur, där den ena parten förutsätts att dominera över den andra.
Avsikten kan en gång ha varit att ge människor livsrum. Men vi har sett vart dominansen leder. Vi vet att förtrycket av kvinnor och av de fattiga hör samman med förtrycket av djur och natur. Vi ser vilka katastofala följder det får för livet på jorden." Hillert 2017 s 16  

När det gäller krigen som handlar detta ständigt om ett uppdelande av oss och dem eller "vi och dem-tänkande".
En grupp blir ett vi som ställs emot gruppen dem, sedan börjar man tala om skillnaderna och allt som gjorts fel från de andra. 

Vi-gruppen idoliseras: visas upp som goda, alltid ärliga och med gott uppsåt, de som har rätt och har sanningen.
De-gruppen demoniseras istället: de är onda och mindre vetande, de är illvilliga och är helt fel ute på alla möjliga sätt.
Snart blir de-gruppen till något mindre än riktiga människor, det är vanligt att de kallas ohyra eller råttor. Till slut leder detta till att det ses som rimligt att de-gruppen bör försvinna, dödas, förintas.

Det är den dödande dualismen, och den fungerar för att många av oss har det sättet att tänka som en självklarhet, det känns naturligt. Vi har fått lära oss att tänka på det sättet, och det talas och skrivs så fortfarande på många håll. 

Men vi kan också inse att det är falskt, särskilt om vi själva möter människor från olika delar av världen. Vi kan inse att trots olikheter så har vi också likheter, alla människor drömmer samma drömmar och längtar efter fred och kärlek. Det finns mera som förenar oss än skiljer oss från varandra, alla människor.

Dualismen mellan människa och natur är en av de faktorer som har lett fram till den ekologiska krisen.
När människor har sett sig själva som något annat och högre än resten av skapelsen, några som har rätt att använda och utnyttja naturens tillgångar utan hänsyn och måtta. Utplundring och nedsmutsning, utrotande av arter och förstörande av balanser har blivit resultatet. Visst handlar det också om bristande kunskaper och omedvetenhet, men det dualistiska tänkande gjorde det möjligt.

Att se dubbelt och skilja i värde när vi skulle se helheter och ömsesidiga beroenden leder till mycket elände på jorden. Ändå är vi en del av skapelsen och beroende av naturen i allt, för att ha luft att andas och mat att äta.

Finns det då ingen bot, kan vi se på ett annat sätt, lära om?

Sven Hillerts bok kan hjälpa till med att komma vidare i tankarna, att inte bara till det "både-och" som är ett gott steg på vägen utan också till "att se världen som en helhet med stor mångfald".

Vi människor är en del av skapelsen och vi berörs och påverkas av allt som händer på jorden. 

Om vi kunde tänka alla människor som ett vi och hela skapelsen som ett vi där allt är genomsyrat av helighet, då skulle ett annat sätt att leva och handla vara en självklarhet.

Dagens bok är Sven Hillert: Tro i hållbar utveckling, med Gud bortom dualismen.
Arguments förlag 2017

Spelar det någon roll att du och jag försöker leva mer miljövänligt?

Kanske gör du som jag? Försöker göra det du kan när det gäller miljön?

Sopsorterar och köper second hand så mycket som möjligt, väljer klimatvänligt när det går på olika sätt, väljer bort att flyga, köper fairtrade och ekologiskt ganska ofta och reflekterar över transporterna (jag kör biogasbil.)

Men kanske du tänker som jag ibland: vad är det för mening? Min lilla insats gör nog inte stor skillnad i det stora hela, i den överväldigande klimatkrisen där själva livet på jorden hotas.

Nog är det så att mitt lilla bidrag inte har så stor betydelse om man räknar på koldioxidutsläppen och de stora systemen, men kanske har det betydelse på andra sätt?

Under hösten kom påven ut med en ny rundskrivelse som handlar om klimatkrisen, den kallas Laudate Deum och det var en uppdatering och komplettering av den stora klimatskriften från påvestolen som kom 2015, Laudato Si.

På slutet av skriften Laudate Deum för påven fram en anledning till att det ändå är viktigt att vi, vanliga människor i våra privata liv gör vad vi kan. “Ansträngningar som hushållen gör för att reducera luftföroreningar och sopor, att konsumera med måttfullhet skapar en ny kultur” (punkt 71 i skriften) min översättning. 

Att våra familjer och de olika gemenskaper som vi ingår i låter sina vanor förändras, det kan bygga en kultur av ansvarstagande som kan vara en grund för den större förändringen som behövs i samhället. I Påvens skrift lyfts detta fram som en kontrast och en kritik mot hur politiker och de mäktiga agerar, vilket är för lite och för långsamt.

Om det genom ditt och mitt sätt att leva och hantera miljön sprider sig en motkultur av omsorg och varsamhet med vår jord och vår miljö så kan det kanske hända saker. Konsumentmakten är också en viktig del av vad vi kan göra.  

I dagens Arboga tidning (och kanske i flera av Bonnier medias tidningar) skriver klimatskribenten, läraren och forskaren Johanna Björklund om samma fråga som jag grunnade på.

Spelar det någon roll vad jag, den enskilda individen gör när det gäller “rättvisemärkt, ekologiskt, sopsortering och inte flyger på semester”. 

Hennes svar är att en persons handlingar läggs till andras, steg för steg blir de till mer effektiva insatser när vi blir allt fler som gör något. Särskilt om vi tänker på oss svenskar med vårt stora förbrukande av naturresurser och som släpper ut oproportionerligt mycket växthusgaser. Det betyder mycket att just vi förändrar vårt sätt att leva.

Hon skriver “den viktigaste anledningen att fortsätta agera är att jag bidrar till att sprida aktivt hopp och påverka medmänniskor.” Och hon lägger till: att visa för makthavare att vi bryr oss och att vi ställer krav. (Arboga tidning 8 januari 2024)

Det är mycket viktigt vad var och en av oss gör när det gäller miljö och klimat på flera olika sätt, och vi inte ska gömma det under skäppan utan att också visa det lite mer tydligt för vår omgivning. 

Men jag vill lägga till att det lilla jag kan göra behöver kombineras med att ställa krav på dem som har inflytande över de stora utsläppen och den stora påverkan av klimatet, den politiska makten, företagarna och industrierna. 

Alla behövs för att kunna bevara vår jord, den som påven så vackert kallar “vårt gemensamma hem”. 

Julbelysning i Arboga