Ett prästkonvent om nattvarden "Som spridda sädeskornen..."

Under veckan har vi haft möten för präster i Svenska kyrkan, det är en typ av möten som kallas konvent. Biskopen i varje stift kallar samman präster och diakoner för överläggningar om viktiga frågor. Hos oss är det två gånger per år, en träff på hösten med prästerna och ett möte på våren med både diakoner och präster. Dessa möten är några av de få som vi präster kallas till, inte bara inbjuds, och tanken är att vi alla ska vara med.
Jag har varit med och arrangerat dessa möten tillsammans med prostarna i kontrakten (som i kyrkan är ett antal församlingar med extra samhörighet) stiften är indelade i kontrakt, just nu har vi 8 kontrakt men det är på gång att göra om indelningen. Jag läste en historiker som menade att dessa kontrakt är det allra äldsta sättet att organisera kyrkan och de har alltså funnits i flera hundra år.

Vad samlas då präster för att tala om när de har ett av sina sällsynta tillfällen till möte?
Denna höst var det nattvarden som var ämnet, och vi hade fått en bok att läsa: Som spridda sädeskornen... red av Frida Mannerfelt och Teresia Derlén.  

Kanske du reagerar? Att sitta och samtala om nattvarden när världen brinner av krig och klimatkris?
Men då har jag något att säga dig. 

Vad behöver vi mera än allt annat när vi lever i så oroliga tider som just nu?
Mitt svar är tre saker:
det första är att vi behöver samla oss och vara tillsammans, gemenskapen är nödvändig! Ensamma är vi helt utelämnade för oro och hopplöshet som kan leda till passivitet. 

Tillsammans kan vi stötta varandra, hitta vägar framåt, agera. Tron säger oss att vi i nattvardens måltid också är tillsammans med alltets ursprung och mål, att Gud själv kommer oss nära med kärlek, förlåtelse och upprättelse.

Det andra vi behöver i krisernas tid är visioner om en annan möjlig tid, vi behöver hitta konkreta motbilder mot mördandet, krigen och hopplösheten. 

Nattvarden är ett gestaltande av ett annat sätt att leva tillsammans, det är en mötesplats där var och en som vill får vara med och där var och en får lika mycket. Det är ett uttryck mer än ord där vi gestaltar den framtid de fattiga hoppas.
Där påminns vi om att vi är en del av skapelsens helhet, åkrarnas korn och bergens druvor är det goda i skapelsen som vi får ta del av, bära med oss och bäras av och vi får göra det tillsammans. 

Tillsammans och med en god vision finns det också ett hopp.

Vi behöver ett hopp för att inte alldeles ge upp och bli passiva, ett hopp trots att utsläppen ökar och mördandet verkar bli allt värre, finns det ett sådant hopp?

En teolog skriver att de inledande orden i nattvardens instiftelseord är väldigt viktiga,
orden är "i den natt då han blev förådd, tog han ett bröd osv."
Att nattvarden firas i förräderiets natt, trots att livet är hotat och håller på att förstöras firas ändå måltiden. Som en kontrast till mörkret blir nattvarden en måltid av ljus och liv, en protest mot våldets makt i ett enkelt kärleksfullt delande av en måltid. 

Nattvarden stannar inte där i den livgivande festen av möte med Gud själv, varandra och hela skapelsen, nej därifrån skickas vi ut att försöka ändra på läget på jorden, burna av en gemenskap, en vision och med ett hopp i hjärtat.

Jag tänker att det var helt rätt att just nu samlas kring nattvarden och den måltid som förenar oss och påminner oss om vad som är verkligt viktigt i livet:

Du som går före oss ut i en trasig värld, 
sänd oss med fred och bröd, Herre, i världen.
(Svps 74 v 4)

Ett dukat nattvardsbord i Kristine kyrka i Falun på Tacksägelsedagen

Finns det något hopp?

Medan våren håller på att veckla ut grönskan därute
funderar jag på om det finns något hopp i vår värld som är så full av våld just nu.

Kanske kan mördandet minska i Gaza snart, det kommer signaler om vapenvila men är villkoren möjliga att leva upp till?

Mitt hopp står väldigt lite till makthavare och politiker just nu,
särskilt när jag tänker på klimatkrisen där allt färre vågar agera
medan de vackra orden sprids och blir allt tommare.

Men också om krigen och våldsdåden, det verkar vara stor brist på empati och rimliga vägar framåt.

I Bönboken tradition och liv finns en övning under Världsmiljödagen där man skiljer optimism och hopp från varandra, sedan beskrivs hoppet så här:

"Hoppet har en "arkitektur" som består av gemenskap (vi gör detta tillsammans) ord (alltså ett språk och berättelser för att beskriva läget), bön (vi grundar vårt hopp i Guds kärlek och kraft) och handling (vi gör det som är möjligt i våra sammanhang)."  (Bönboken s 229)

Optimism och pessimism är allt för ofta känslor som inte är så välgrundade.

Många av oss bär optimism, kanske är det nödvändigt att tänka att det kommer att bli bättre för att inte lägga av och ge upp.
Kanske var det till och med en överlevnadsfaktor i hårda tider, att den som kunde behålla en positiv framtidsbild fortsatte att arbeta för sig själv och andra när andra gick under?

Men idag när vi möter andra former av hot behöver vi grunda optimismen på något som kan hjälpa.

Kan det vara gemenskap, ord, bön och handling?

I boken Planetens och kärlekens gränser skriver prästen, naturvetaren och teologen Sara Wrige just om svårigheten att känna hopp inför klimatkrisen.

Särskilt när klimatkrisen blir allt mer synlig och påtaglig.

Nyligen har vi hört nyheter om enorma översvämningar i Burundi och Kenya,

extremväder i Europa och höga flöden i många vattendrag i Sverige.

På olika nivåer blir klimatförändringarna allt mer närvarande på jorden. 

Kan vi ändå känna hopp? eller är det mer rimligt att inte göra det?

Wrige lyfter fram något som hon kallar “det robusta hoppet” som består av två delar.

Det nära hoppet och det framtida hoppet, hon skriver:

“Vi kan tala om hopp som det hopp som är nära (proximate) och här och nu,

eller om det hopp som är längre bort, i den eskatologiska framtiden (ultimate).”  Det eskatologiska eller slutliga hoppet är det hopp i bibeln

som är att framtiden är Guds. En tillvaro med helhet och fullhet och utan lidande.

Hon hävdar i sin artikel att båda dessa behövs för att hitta ett rimligt hopp: 

“Om vi för starkt betonar det nära hoppet, dvs det hopp som skulle säga att
vi tillsammans kommer att klara klimatkrisen, riskerar modlösheten att
övermanna oss när krisen är så stor.

Om vi för starkt betonar det eskatologiska hoppet, 
riskerar vi att blunda för behoven här och nu.”

Vi kan göra något tillsammans, men ibland eller ofta kan vi drabbas av känslan att vi inte kommer någonstans, vi står och stampar eller det går åt fel håll.
Ger vi upp då eller kan vi som Wrige och Bönbokens författare våga lita på Gud?
Be och höra bibelns starka ord av hopp?

Kanske är det så att vi behöver både modet att handla och
öppenheten för Gud för att inte ge upp och för att komma någonstans 

i arbetet för en bättre värld på alla plan. 

Vi kan kalla det ett robust hopp eftersom det är hållbart och 

inte hänger enbart på oss själva men också att det inte är något som sker förutan vårt arbete.  

Det robusta hoppet kräver eller förväntar sig något av oss, nämligen handling.

Wrige talar om att ställa sig till foga och se vår roll i skapelsen som ett stort ansvar

men också en stor möjlighet; vi kan vara med och rädda världen!

Det slutliga hoppet talar om att Gud bär vad som än händer,

om en ny himmel och en ny jord, men inte passiviserande utan befriande till handling. 

Frågan är hur vi ska hitta det robusta hoppet som

samtidigt låter oss agera och lita på Guds kärleks kraft som ska segra.

Kanske har vi svaret där i Bönboken?

Gemenskap, ord, bön och handling!

Länkar

Hör en intervju med Sara Wrige här

Och en podd här

Från min blogg:

Det nära hoppet är vad jag tidigare kallat det svaga hoppet

och det eskatologiska kallade jag det starka hoppet - länk här

Inte hopp eller handling- utan båda

På väg mot hopp eller förtvivlan

Litteratur

Bönboken Tradition och Liv, nu i ny utgåva

Boken finns också på Bokbörsen

Boken Planetens och kärlekens gränser på Bokbörsen
och här på Pricerunner

 

Om konsten att tala om klimatkrisen i klimatförnekarnas tid

 Tycker du att det har blivit ganska tyst om klimatkrisen på senare tid? Och hur är det när någon talar om det? Ännu ett tv-inslag om klimatet-  tänker du på annat då eller kollar mobilen?
Eller får människor något frånvarande i blicken om du pratar om klimatnödläget vi befinner oss i?

Det är inte så konstigt, det finns mekanismer inom oss, hinder som får oss att inte ändra vårt levnadssätt mer än vi gör trots att vi vet om att klimatförändringarna pågår.

Det är en norsk psykolog vid namn Per Espen Stoknes som i en av sina böcker kartlägger hindren. 

Magdalena Sjöholm refererar till honom i sin bok: Markens alla träd klappar händer - Verktyg för en grönare predikstol som kom ut nyligen. En bok som kan inspirera landets predikanter i alla kyrkor. Men som också ger tankar i andra sammanhang som vill reflektera över hur vi ska tala om klimatkrisen utan att moralisera eller få människor att slå dövörat till.

Hon ger både teori kring predikans konst och praktiska exempel på predikningar som griper tag och kanske kan få resultat av ändrade livsstilar. Det behövs både mer personligt ansvarstagande och kritik mot politik och företag där agerandet står still eller går snigelsakta.

Hindren Stoknes visar oss är psykologiska. Sjöholm visar att det inte räcker med bara psykologi när vi ska se varför det händer så lite, det behövs också att se på ekonomiska och ideologiska faktorer. Men ändå är psykologin betydelsefull; Stoknes lyfter fram fyra perspektiv inom psykologin som sätter käppar i hjulen, det är evolutionär psykologi, kognitiv psykologi, socialpsykologi och identitetspsykologi. 

Mycket kortfattat så handlar det om mekanismer som sätter den egna personen och det som finns nära först. Bekvämligheten och det som märks och känns i nuet får komma före det som är långt borta och svårt att uppfatta och lokalisera.

Som tur är enligt Stoknes så är vi inte helt bestämda av alla dessa psykologiska faktorer, vi kan tänka om, även tänka långsiktigt och osjälviskt. 

Vi behöver tala och tänka på ett annat sätt för att det ska hända något, för att vi och andra ska förändra det sätt vi lever på. Stoknes menar att det handlar om närhet och gemensamma lösningar, positiva exempel mer än katastrofberättelser, enkelhet att välja klimatsmart och använda berättelser mer än faktaredovisningar. Vi behöver också se att handlingar gör skillnad.

Det blir alltså fel när vi betonar att ingenting händer, vi behöver istället se det som görs, även om det är lite som startpunkter som kan vidareutvecklas. 

Kyrkan har en viktig roll och en röst som bör höras mer i sammanhanget. Kyrkan kan måla upp andra bilder av en hoppfull framtid, av en Guds goda skapelse som vi får leva tillsammans med och inte utnyttja. 

Människan som förvaltare av Gud skapelse, en jord som inte är vår egen men som vi får bruka och bevara för dem som kommer efter oss. 

Kyrkan som är gemenskap som princip kan lyfta att klimatkrisen kan bara lindras när det blir ett gemensamt projekt, enskilda och företagare, politiker och aktivister behöver varandra och alla behövs för att det ska bli någon skillnad.
Inte skuldbeläggande men bejakande av vår längtan efter ett gott liv i en frisk natur, tillsammans.  

Dagens bok; Magdalena Sjöholm: Markens alla träd klappar händer, verktyg för en grönare predikstol. Verbum 2022. 

  

Om ordet Vandel och om att leva tillsammans

Vad betyder ordet Vandel egentligen? Har du funderat över det?
Det gjorde jag när det dök upp i den nya regeringens Tidöavtal. 

Svensk ordbok (utgiven av Svenska akademin) har en mycket kort definition: "sätt att leva sitt liv ur moralisk syn­vinkel". (Om du riktigt vill fördjupa dig i ordet och dess historia så kolla den här sidan i Svenska Akademins Ordbok.) Eller om du vill höra vad nya statsministern säger om vandel så klicka här. 

Avgående ärkebiskopen reagerade med att lyfta fram den bibliska tanken om att det viktigare är att se på sin egen vandel mer än andras, för att kunna förbättra sitt sätt att leva, du hittar hennes ord på Twitter här. 

Nu är det ju inte ett allmänt tal om vandel från Tidöavtalet utan det handlar om att människor ska utvisas ur Sverige på grund av bristande vandel. Någon, kanske en domstol eller polis ska bedöma personers sätt att leva sitt liv och utifrån det ta ställning om de får stanna i vårt land eller inte.
Har någon hört talas om moraldomstolar eller moralpoliser nyligen? 
Vill vi ha dem i vårt land?
Nej tack säger jag.

Några av de anledningar som ska leda till utvisning i Tidöavtalets text är "association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer osv".
De som arbetar med prostituerade har reagerat starkt, de som redan är offer ska alltså hotas ännu mer, det är en katastrof för redan utsatta kvinnor. Likaså de som arbetar med missbruksvård. Missbruk ses av många idag som sjukdomar som kan behandlas och inte moraliskt klandervärt beteende, dvs dålig vandel.  
Nu ska det hela utredas och vi får hoppas att det stöter på patrull. 

Söndagens tema i kyrkan är "Att leva tillsammans" och det handlar på sätt och vis också om vandel, men inte att någon av oss ska se på andra och bedöma deras vandel, inte att vi ska döma varandra och bedöma hur andra är. Utan mer åt det hållet som ärkebiskop Antje var inne på. 

För att kunna leva ett bra och ömsesidigt liv tillsammans med andra behöver vi ha en öppenhet och respekt, det behövs alltid en formbarhet eller följsamhet med varandra. När två eller flera lever tillsammans riskerar det att bli en relation där någon blir överkörd och en annan dominerar, det blir inte ett liv tillsammans på riktigt utan parallella liv.
Lyhördhet och inlevelseförmåga från alla parter behövs om det ska bli ett liv där alla har möjlighet att vara sig själva och följa sin egen känsla och sitt förnuft. 

Den gyllene regeln i bibeln pekar ut ett sätt att leva "Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni göra för dem". Om vi tar ett ögonblick och tänker: hur skulle jag vilja bli behandlad om jag var hon eller han just nu? När det är ömsesidigt är det en oöverträffad hållning för att leva tillsammans.

Men de bibliska författarna tar det ett steg till. I en av söndagens texter från Hebreerbrevet står det så här: "Kom ihåg att visa gästfrihet...
och tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem.
Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp." (från Hebr kap 13) 

En ännu större inlevelseförmåga alltså, att försöka leva sig in i de människors situation som har det allra svårast just nu.
Ungdomar som skjuts ihjäl i vårt eget land och deras anhöriga. Människor som flyr för livet i Ukraina eller som gömmer sig i skyddsrum för ryska drönarattacker. Kvinnorna som kämpar för sina rättigheter i Iran och på många andra platser. De som hungrar i torkan på Afrikas horn, de som drabbas av översvämningarna i Pakistan. Och de många som drabbas av klimatkrisens effekter.

Går det att för ett ögonblick känna sig in i hur andra människor har det? Jag tror att det går och att vi alla har en öppenhet och känslighet från början som gör att vi reagerar och vill göra vad vi kan.

När att leva tillsammans handlar om oss alla som finns på den här planeten då vet vi att det finns mycket som behöver göras, att vi alla kan göra något för någon enda människa, nära eller långt borta.
Vi behöver hitta vårt eget sätt att ha en bra vandel.
En vandel som handlar om generositet, att dela med sig, att be för dem som är drabbade, att engagera sig och göra val som färgas av vad vi själva vet är gott och rätt.
Att leva sitt liv och ha med en moralisk synvinkel.

Länktips: 

ACTs sida om katastrofhjälp

En sida från Svenska kyrkan om Diakoni

Frågor och svar om att handla Fairtrade

En psykolog tipsar om att behandla varandra snällt i oroliga tider

Kyrkoårets texter med korta kommentarer 

Svenska kyrkans sida om kyrkoåret

Olika präster skrivet tankar inför helgen varje vecka

Plantering pågår i barngruppen i Svenska kyrkan i Våmhus

Om styrkan och svagheten som vi alla bär, bort från "vi och dem-tänkandet"

Tränar du? Går på gym eller simmar, kanske joggar eller cyklar? Eller en promenad då och då? 

Nästan alla svenskar gör det på något sätt, tränar sin kropp för att orka lite mer eller må bättre. Eller kanske för att göra något åt vikten. 

Alla kan inte göra det förstås och alla vill inte. Ungdomar borde röra på sig mer än de gör, många av oss sitter stilla för mycket. Det är som ett dåligt samvete för många, jag borde träna lite mer. 

När något blir till ett måste eller krav till alla, vem vi än är, då reagerar jag. Vi är så pass olika att det inte finns mycket som kan krävas av alla. 

Idealen som råder nu är att vi ska vara vältränade och starka, just styrka har blivit till som vi säger med beundran, han eller hon är stark!
Ändå är styrka en av de saker som vi har eller inte har i och med våra arvsanlag, visst kan vi träna upp lite mer styrka, men förutsättningarna är olika. Bara den som har anlagen kan bli elitidrottare. 

Vi borde inte dyrka de starka och ännu mindre jämföra oss med dem som är bäst i världen. Risken är att vi ser ner på och till och med föraktar den som är svag på olika sätt, och föraktar oss själva.
Sanningen är att vi alla är svaga på något sätt i olika tider i livet. Alla behöver vi en hjälpande hand ibland. 

När människor delas upp i vi och dem blir det alltid fel, gruppen vi målas upp som goda, starka, fina på alla sätt medan gruppen dem ses som svaga och dåliga, onda och knappt mänskliga. Det är när detta tänkande dras till sin spets som några kan tänka sig att bruka våld eller tvång mot dem andra. 

Sanningen är att vi alla människor är mer lika varandra än vi vågar tänka, alla har vi styrka och svaghet i oss, alla gör vi goda insatser och negativa handlingar, alla pratar vi trams ibland och säger sanningar ibland. 

När vi lär oss att tänka oss alla som ett vi och att alla grupper är blandade kan vi stå emot dem som vill ställa oss mot varandra. Svenskar mot invandrare, män mot kvinnor, utbildade mot outbildade, kristna mot muslimer eller ateister, svenska medborgare mot utlänningar, protestanter mot katoliker, barn mot vuxna, svenskkyrkliga mot pingstvänner och så vidare. Nej köp inte den beskrivningen! 

Vi och dem- tänkande gör oss blinda för sanningen, att vi alla är mer lika varandra än vi tänker.
Alla människor har känslor och drömmar, vill leva goda liv med dem de älskar, vill ha trygghet och frihet, vill få möjlighet att följa sin längtan och leva sant i sitt liv på jorden. 

Jesus öppnar ögonen på en blindfödd man i söndagens text, som finns i Johannesevangeliets kap 9.

Det fanns en tanke att funktionsvariationer och funktionshinder berodde på att en person eller hens förändrar hade syndat. Jesus tar avstånd från den tanken och visar att även tankar som nästan alla människor har kan vara helt fel. 

Även ingrodda sätt att tänka, som vi och dem tankar kan vara helt fel och leda till mycket ont, människor som stöts ut eller föraktas. Polarisering som gör oss till främlingar för varandra och leder till att vi gör varandra illa istället för att hjälpas åt.

En poäng i berättelsen om Jesus och den blindfödde mannen är att det är den (före detta) blinde som får vara den som säger sanningen medan de lärda och mäktiga är helt förvirrade. Den blinde ser och de seende är blinda för vad som sker. 

Vi behöver varandra för att se mera och hitta bättre vägar framåt, vi behöver hitta tillbaka till att vi alla är ett vi. Där hittar vi verklig styrka och kraft med Guds hjälp.

Eller som Martin Luther King sade:

Om Guds existens

Vi höll på att spela in en gudstjänst tillsammans, den skulle sändas digitalt och vi var ytterst få i kyrkan. Två flickor sjöng fint.
När vi hade en kort paus frågade en av flickorna mig; "Tror du på Gud? Det gör inte jag".
"Självklart" svarade jag.
"Du måste vara den enda människan jag har träffat som tror på Gud" sade hon och började argumentera mot Guds existens.
Men just då var det dags att spela in min predikan, så vi kom inte längre i samtalet.
Jag var nog en aning okoncentrerad i min predikan till en början. 

Hur kan någon människa tro på Gud i våra tider? Är kanske jag den sista som gör det?
Om vi ser till Sverige där barnen får lära sig att det inte går att tro på Gud kan det hända att vi är få. I resten av världen ser det annorlunda ut. 

Det finns en rad argument för att det finns en kraft som vi kan kalla Gud, argument som nästan aldrig hörs. Kanske hänger det ihop med att de kallades Gudsbevis i resonemangen tidigare.
Men om det finns en Gud så är det något som inte går att bevisa eller motbevisa med logiska oemotsägliga argument eller vetenskapliga metoder. 

Orden och logiken är sällan det som gör att vi tror på Gud, de kan stötta oss och hjälpa oss men nästan alltid är det något annat som är grunden för tron.
Nämligen den egna upplevelsen av Gud.
Många får sin tro genom att växa upp i en familj eller en miljö där några räknar med Gud, när en mamma ber aftonbön med sitt barn lär sig barnet att det finns någon att tala med, någon större att relatera till.
Andra hittar Gud i en gemenskap som t.ex. i kyrkan eller ungdomsgruppen. I sångerna och andakten kan en närvaro kännas av ibland.
Några kan få vara med om omvälvande upplevelser av Guds närvaro eller tilltal.
Vissa läser sin bibel och hittar ord som talar till en själv, ord som talar om oss själva.
Det mesta av allt sådant bygger på att det finns gemenskaper som bär den goda tron vidare.
Miljöer som tillåter att vi får ta vara upplevelser på allvar.
Men Gud kan förstås nå oss på helt andra sätt också.

När en hel kultur är sekulariserad blir det som för barnkören något främmande att tro på Gud. 

Vi får lära oss av kulturen vi lever i att förklara bort våra upplevelser av Gud. Vi kan tala om känslostämningar eller fantasier, eller kanske bara som en orimlighet under den tomma himlen.

Tankar och argument kommer in i nästa skede för de flesta, när upplevelserna är gjorda är det dags att reflektera och fundera om vad vi varit med om.
Att det var Gud vi mötte och vad det kan innebära.
De upplevelser vi är med om behöver alltid en tolkningsram och om vi inte kan sätta ord på dem kommer vi inte att kunna förstå dem.
För att vi ska kunna känna igen att det är Gud som möter oss i en stilla susning eller i naturens skönhet, i vårt samvetes känsla av rätt och fel, i kärleken och kommunikationen och så mycket mer, för att känna igen Gud behöver vi hjälpas åt och lära oss att känna igen Gud. 

En grundupplevelse som de flesta människor har är att det är tryggt och lugnt i livet i vardagen. Det är självfallet en illusion när det gäller vad som kan hända, men en sanning när det gäller relationen till Gud. 

Helga Trefaldighets dag firar vi den här helgen i kyrkan som en påminnelse om att Gud alltid är större än vi kan förstå och begripa, liksom universums storhet är ofattbar för våra hjärnor så är också universums grund - Gud skaparen totalt ofattbar. 

Enda anledningen att vi alls vet något om Gud är att Gud har låtit oss veta något om sig själv. 

Människor har haft upplevelser och de har talat om den och skrivit om dem, framförallt i bibelns skrifter.
Därför kan vi känna till att Gud är kärleken.
Att Gud är någon som bär oss och som går med oss hela tiden
och att Gud ständigt visar sig för oss i våra upplevelser. 

Vårgrönska i en björk, livet som återvänder i vårens tid

Wikipedias sida om Gudsbevis