Bättre att tända ett ljus och förbanna mörkret?

Det ser rätt mörkt ut just nu.
Varje dag kommer rapporter på nyheterna om nya mord och våldsdåd i vårt land. 

Unga tonåriga pojkar sitter häktade för skjutvapenmord. Idag börjar rättegången mot en av dem som dödat en man på ett gym, troligen en man som försökte stoppa honom, inte den som var målet för mördaren. Bakom dem finns kriminella gäng och ledare som utnyttjar de unga och får dem att göra onda handlingar. 

Vårt land blir allt mindre generöst och gästfritt i och med att allt färre asylsökande får komma in i landet, planerna är att ge alla som inte avvisas direkt tillfälliga uppehållstillstånd och göra det närmast omöjligt att förenas med sin familj.
Så skapas mera problem med andra unga män som inte får chansen att integreras i samhället och vet att vad de än gör så är de inte önskvärda här utan ska tvingas lämna landet.
Det är som att uppmana till brottslighet och jag tackar Gud för att de allra flesta ändå väljer att leva lagligt.

Det ser mörkt ut. Trots att de flesta är medvetna om klimathotet, och vi alla märker det i de ökande översvämningarna och skogsbränderna görs allt för lite.

Kriget i Ukraina kastar mörka skuggor över läget i världen och värst är det för de drabbade själva i landet och alla dem som flyr för livet. Nya offensiver väntas och i Kramatorsk har ännu ett bostadshus träffats av ryska missiler, flera är döda och skadade.

En dansk står och bränner Koranen utanför den Turkiska ambassaden, vår yttrandefrihet missbrukas och blir till ett påhopp på en minoritet i vårt land, och vad händer? Palaudan intervjuas i radion och det visar sig att han inte har en aning om vad han hållet på med och vilka konsekvenser det får. Han är troligen bara en ganska förvirrad islamofob.

Hur kan vi hitta något ljus eller några hoppfulla tecken mitt i mörkrets tid?
Vad kan få oss att inte ge upp eller fly bort från verkligheten, in i den senaste tv-serien i streamingtjänsternas djungel. 

Symeon hette en man som levde  i Jerusalem. Han hade väntat hela sitt liv på den som skulle komma med hoppets ljus till hans land och till alla folk.
Han hade tålamod, och det tror jag är en viktig egenskap för att orka i vår mörka tid. Det är ett långsiktigt arbete med många bakslag att försöka få samhället och världen en liten aning ljusare och mer människovänligt. 

Symeon såg den som kom.
Vi behöver också våga se hur det verkligen är i vår omvärld, våga stanna kvar utan att fly bort från det svåra som pågår. Det vi inte ser kan vi aldrig göra något åt. Vi möter aldrig omvärlden utan glasögon eller förutfattade meningar, så vad kan vi göra?
De fattiga ländernas teologer lär oss att den mest sanna bilden av ett samhälle får vi om vi lyssnar till dem som är längst ned, de fattiga, de utsatta och diskriminerade människorna. Ofta kvinnor och barn. Det är deras röster vi ska lyssna på. 

Då får vi en helt annan bild av samhället än från proffstyckarna, analytikerna i media, de rika och de mäktiga. Lyssna på en patient om du vill veta läget i vården och en undersköterska. Lyssna till den som förnekas försörjningsstöd och sjukpenning om hur fint vårt välfärdsland fungerar.
När vi ser allt detta mörker får vi ta avstånd ifrån det, uttrycka vår sorg och vrede över hur läget är, vi får förbanna mörkret. 

Tålamod och öppna öron och ögon och benämna det vi ser.
Men vad kommer sedan?
Symeon pekar ut ett barn.
Det är Jesusbarnet han håller i famnen när han säger att han skådar frälsningen och ljuset. Han och hans livshållning är det som ska bli till fall eller upprättelse för många, och ett tecken som väcker strid.

Jesus växte upp, fylldes av styrka och vishet, och han visade på ett sätt att hitta ljus i tillvaron, i tro och i handling. Han visade att vem vi än är så är vi älskade människor, viktiga, värda att lyssna på och myndiga människor som kan förändra världen. 

Vägen är icke-våldets och kärlekens. Att tillsammans med andra, steg för steg, långsamt men utan att ge upp, ta itu med alla de missförhållanden vi ser, all den diskriminering och det våld och de orättvisor som pågår hela tiden. Det går att förändra. Ibland bara små saker men ibland större. Vi kan alla göra livet lite bättre för en medmänniska. Men glöm inte, det är tillsammans vi kan göra mera.

Tända ljus och minska det förbannade mörkret.

Rembrandts klassiska bild av Symeon i templet

 

 

Om ordet Vandel och om att leva tillsammans

Vad betyder ordet Vandel egentligen? Har du funderat över det?
Det gjorde jag när det dök upp i den nya regeringens Tidöavtal. 

Svensk ordbok (utgiven av Svenska akademin) har en mycket kort definition: "sätt att leva sitt liv ur moralisk syn­vinkel". (Om du riktigt vill fördjupa dig i ordet och dess historia så kolla den här sidan i Svenska Akademins Ordbok.) Eller om du vill höra vad nya statsministern säger om vandel så klicka här. 

Avgående ärkebiskopen reagerade med att lyfta fram den bibliska tanken om att det viktigare är att se på sin egen vandel mer än andras, för att kunna förbättra sitt sätt att leva, du hittar hennes ord på Twitter här. 

Nu är det ju inte ett allmänt tal om vandel från Tidöavtalet utan det handlar om att människor ska utvisas ur Sverige på grund av bristande vandel. Någon, kanske en domstol eller polis ska bedöma personers sätt att leva sitt liv och utifrån det ta ställning om de får stanna i vårt land eller inte.
Har någon hört talas om moraldomstolar eller moralpoliser nyligen? 
Vill vi ha dem i vårt land?
Nej tack säger jag.

Några av de anledningar som ska leda till utvisning i Tidöavtalets text är "association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer osv".
De som arbetar med prostituerade har reagerat starkt, de som redan är offer ska alltså hotas ännu mer, det är en katastrof för redan utsatta kvinnor. Likaså de som arbetar med missbruksvård. Missbruk ses av många idag som sjukdomar som kan behandlas och inte moraliskt klandervärt beteende, dvs dålig vandel.  
Nu ska det hela utredas och vi får hoppas att det stöter på patrull. 

Söndagens tema i kyrkan är "Att leva tillsammans" och det handlar på sätt och vis också om vandel, men inte att någon av oss ska se på andra och bedöma deras vandel, inte att vi ska döma varandra och bedöma hur andra är. Utan mer åt det hållet som ärkebiskop Antje var inne på. 

För att kunna leva ett bra och ömsesidigt liv tillsammans med andra behöver vi ha en öppenhet och respekt, det behövs alltid en formbarhet eller följsamhet med varandra. När två eller flera lever tillsammans riskerar det att bli en relation där någon blir överkörd och en annan dominerar, det blir inte ett liv tillsammans på riktigt utan parallella liv.
Lyhördhet och inlevelseförmåga från alla parter behövs om det ska bli ett liv där alla har möjlighet att vara sig själva och följa sin egen känsla och sitt förnuft. 

Den gyllene regeln i bibeln pekar ut ett sätt att leva "Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni göra för dem". Om vi tar ett ögonblick och tänker: hur skulle jag vilja bli behandlad om jag var hon eller han just nu? När det är ömsesidigt är det en oöverträffad hållning för att leva tillsammans.

Men de bibliska författarna tar det ett steg till. I en av söndagens texter från Hebreerbrevet står det så här: "Kom ihåg att visa gästfrihet...
och tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem.
Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp." (från Hebr kap 13) 

En ännu större inlevelseförmåga alltså, att försöka leva sig in i de människors situation som har det allra svårast just nu.
Ungdomar som skjuts ihjäl i vårt eget land och deras anhöriga. Människor som flyr för livet i Ukraina eller som gömmer sig i skyddsrum för ryska drönarattacker. Kvinnorna som kämpar för sina rättigheter i Iran och på många andra platser. De som hungrar i torkan på Afrikas horn, de som drabbas av översvämningarna i Pakistan. Och de många som drabbas av klimatkrisens effekter.

Går det att för ett ögonblick känna sig in i hur andra människor har det? Jag tror att det går och att vi alla har en öppenhet och känslighet från början som gör att vi reagerar och vill göra vad vi kan.

När att leva tillsammans handlar om oss alla som finns på den här planeten då vet vi att det finns mycket som behöver göras, att vi alla kan göra något för någon enda människa, nära eller långt borta.
Vi behöver hitta vårt eget sätt att ha en bra vandel.
En vandel som handlar om generositet, att dela med sig, att be för dem som är drabbade, att engagera sig och göra val som färgas av vad vi själva vet är gott och rätt.
Att leva sitt liv och ha med en moralisk synvinkel.

Länktips: 

ACTs sida om katastrofhjälp

En sida från Svenska kyrkan om Diakoni

Frågor och svar om att handla Fairtrade

En psykolog tipsar om att behandla varandra snällt i oroliga tider

Kyrkoårets texter med korta kommentarer 

Svenska kyrkans sida om kyrkoåret

Olika präster skrivet tankar inför helgen varje vecka

Plantering pågår i barngruppen i Svenska kyrkan i Våmhus

Om de tillfälliga uppehållstillståndens katastrofala följder

Tillfälliga uppehållstillstånd, kanske är det det vi har alla här på jorden, vi är här en tid och sedan ska vi vidare. 

Men under den tid vi är här behöver vi känna oss säkra och känna trygghet där vi bor och lever, annars mår vi inte bra.

Jag har varit vikarie ett tag nu, jag har fortfarande kvar mitt jobb på Västerås stift, men ibland är det sån prästbrist i en församling att det behövs någon som åker dit och rycker in.

Att vara vikarie är lite som att ha tillfälligt uppehållstillstånd tänker jag, du är där på platsen men du vet att du ska lämna arbetsplatsen efter en längre eller kortare tid. 

Det är ingen ide att slå ner bopålarna eller jobba med långsiktiga utvecklingsprojekt. 

Vetskapen om att tiden är begränsad gör något med människan. När det gäller själva livet kan det i bästa fall leda till en ökad livskänsla och aktivitet att ta vara på livet, göra det bästa av det.
Men i värsta fall blir det uppgivenhet eller total passivitet, vad spelar någon roll om allt ändå snart är slut. 

Med det tillfälliga uppehållstillståndet kan det vara lite lika men ändå inte, att ta vara på tiden handlar då om att hitta sätt att ordna sin framtid här eller någon annanstans. Eller också gör det tillfälliga att det inte är någon ide. 

Det är förstås detta som flyktinghatarna och de främlingsfientliga räknar med, de vill ju att alla ska ut ur vårt land. (vad ska vi kalla dem som vill att vi ska stoppa all invandring och skicka åter många som är här, nåt bättre ord?)

En sak är säker, och det är att tillfälliga lösningar inte leder till integration - i den meningen att en människa strävar efter att rota sig, lära sig det lokala språket och knyta kontakter. Nej, det gör för ont att bryta upp allt det där när det är dags att tvingas lämna orten.

Det är ett allvarligt feltänk att bara ge asylsökande tillfälliga uppehållstillstånd.
Det är att skapa problem i integrationen. De goda bidrag som nyanlända kunde ge till vårt samhälle försvinner och tas inte till vara. Vi respekterar inte asylrätten och vi agerar inhumant.

Många som söker skydd vill återvända till den plats de kommer ifrån, till hembygden och till platsen där släkten har levt, och de kommer att göra det när det blir möjligt.

Andra vill starta ett nytt liv, skaffa arbete och försörja sig och hitta sin väg till ett så gott liv som möjligt. 

Tillfälliga uppehållstillstånd hjälper ingen av dem, och inte heller integrationen i Sverige. 

Det är helt enkelt en dålig idé med katastrofala följder.