Bättre att tända ett ljus och förbanna mörkret?

Det ser rätt mörkt ut just nu.
Varje dag kommer rapporter på nyheterna om nya mord och våldsdåd i vårt land. 

Unga tonåriga pojkar sitter häktade för skjutvapenmord. Idag börjar rättegången mot en av dem som dödat en man på ett gym, troligen en man som försökte stoppa honom, inte den som var målet för mördaren. Bakom dem finns kriminella gäng och ledare som utnyttjar de unga och får dem att göra onda handlingar. 

Vårt land blir allt mindre generöst och gästfritt i och med att allt färre asylsökande får komma in i landet, planerna är att ge alla som inte avvisas direkt tillfälliga uppehållstillstånd och göra det närmast omöjligt att förenas med sin familj.
Så skapas mera problem med andra unga män som inte får chansen att integreras i samhället och vet att vad de än gör så är de inte önskvärda här utan ska tvingas lämna landet.
Det är som att uppmana till brottslighet och jag tackar Gud för att de allra flesta ändå väljer att leva lagligt.

Det ser mörkt ut. Trots att de flesta är medvetna om klimathotet, och vi alla märker det i de ökande översvämningarna och skogsbränderna görs allt för lite.

Kriget i Ukraina kastar mörka skuggor över läget i världen och värst är det för de drabbade själva i landet och alla dem som flyr för livet. Nya offensiver väntas och i Kramatorsk har ännu ett bostadshus träffats av ryska missiler, flera är döda och skadade.

En dansk står och bränner Koranen utanför den Turkiska ambassaden, vår yttrandefrihet missbrukas och blir till ett påhopp på en minoritet i vårt land, och vad händer? Palaudan intervjuas i radion och det visar sig att han inte har en aning om vad han hållet på med och vilka konsekvenser det får. Han är troligen bara en ganska förvirrad islamofob.

Hur kan vi hitta något ljus eller några hoppfulla tecken mitt i mörkrets tid?
Vad kan få oss att inte ge upp eller fly bort från verkligheten, in i den senaste tv-serien i streamingtjänsternas djungel. 

Symeon hette en man som levde  i Jerusalem. Han hade väntat hela sitt liv på den som skulle komma med hoppets ljus till hans land och till alla folk.
Han hade tålamod, och det tror jag är en viktig egenskap för att orka i vår mörka tid. Det är ett långsiktigt arbete med många bakslag att försöka få samhället och världen en liten aning ljusare och mer människovänligt. 

Symeon såg den som kom.
Vi behöver också våga se hur det verkligen är i vår omvärld, våga stanna kvar utan att fly bort från det svåra som pågår. Det vi inte ser kan vi aldrig göra något åt. Vi möter aldrig omvärlden utan glasögon eller förutfattade meningar, så vad kan vi göra?
De fattiga ländernas teologer lär oss att den mest sanna bilden av ett samhälle får vi om vi lyssnar till dem som är längst ned, de fattiga, de utsatta och diskriminerade människorna. Ofta kvinnor och barn. Det är deras röster vi ska lyssna på. 

Då får vi en helt annan bild av samhället än från proffstyckarna, analytikerna i media, de rika och de mäktiga. Lyssna på en patient om du vill veta läget i vården och en undersköterska. Lyssna till den som förnekas försörjningsstöd och sjukpenning om hur fint vårt välfärdsland fungerar.
När vi ser allt detta mörker får vi ta avstånd ifrån det, uttrycka vår sorg och vrede över hur läget är, vi får förbanna mörkret. 

Tålamod och öppna öron och ögon och benämna det vi ser.
Men vad kommer sedan?
Symeon pekar ut ett barn.
Det är Jesusbarnet han håller i famnen när han säger att han skådar frälsningen och ljuset. Han och hans livshållning är det som ska bli till fall eller upprättelse för många, och ett tecken som väcker strid.

Jesus växte upp, fylldes av styrka och vishet, och han visade på ett sätt att hitta ljus i tillvaron, i tro och i handling. Han visade att vem vi än är så är vi älskade människor, viktiga, värda att lyssna på och myndiga människor som kan förändra världen. 

Vägen är icke-våldets och kärlekens. Att tillsammans med andra, steg för steg, långsamt men utan att ge upp, ta itu med alla de missförhållanden vi ser, all den diskriminering och det våld och de orättvisor som pågår hela tiden. Det går att förändra. Ibland bara små saker men ibland större. Vi kan alla göra livet lite bättre för en medmänniska. Men glöm inte, det är tillsammans vi kan göra mera.

Tända ljus och minska det förbannade mörkret.

Rembrandts klassiska bild av Symeon i templet

 

 

Tro? Vad är tro och vad är inte tro?

"Tro, jag vill känna tro" sjöng Marie Fredriksson i en fin och omtyckt sång. 

Problemet är bara att tro inte är en känsla. 

Ingemar Hedenius hette en svensk filosof som på 50-talet drog igång en debatt om tro och vetande, med skarp logik kritiserade han tron så att många blev ateister i hans generation, han kritiserade tron som teori och försanthållande. 

Problemet är bara att tro inte är en teori. 

 Vi svenskar har fått vår bild av vad tro är på minst två sätt, menar David Thurfjell, i en bok, det är pingstvännernas karismatiska bönestunder tillsammans med en konservativ privatmoral, tron som kopplas ihop med frågan om du är frälst och helst ska kunna sätta en tid och datum för när du blev frälst.
Den andra delen av svenskarnas bild av vad tro är kommer från en strängt högkyrklig del av kyrkan, firandet av mässan på rätt sätt stod i centrum ofta tillsammans med ett sätt att leva som avviker från de flestas. Tänk svarta rockar och sträng blick, ofta med moralism i orden. (inte så konstigt då om de flesta svenskar knappast vill kalla sig kristna)

Problemet är bara att tro är inte pingstvänssurr eller att följa regler och moral.

Tro är att öppna den knutna handen, och ta emot. Ta emot den varma strömmen av kärlek som Gud vill ge dig. Att säga ja till att leva med Gud. 

Känslor av olika slag kommer sedan.
Teoretiserande och tolkningar av trons innehåll finns också med, men efteråt.
Regler och bud har att göra med hur du väljer att leva ditt liv, de kan tolkas på olika sätt, men det är inte de som är tro. Det finns olika sätt att utrycka tro, olika för att vi alla är olika, det kommer sedan.

När du vågar lita på att du är älskad och att Gud ser på dig med kärlek, och att Gud ser oss alla på samma sätt- då får det konsekvenser i hur vi lever tillsammans med varandra. Kanske öppnar vi handen också för varandra. Det är trons konsekvenser.

Tro är inte svårt, det kan finnas motstånd i oss på olika sätt och det kan ta tid att öva sig att se Gud och leva mer öppet. Men det är den mest naturliga saken i världen att säga ja till den som säger ja till dig. Som att ta emot kärleken från sin mamma när du är barn, när det är som det ska.

Tro är liv tillsammans med Gud, tillit och förtröstan.
Redan när du vill tro så har du tro så att det räcker.

Då kan du ta nästa steg. 

I psaltaren  uttrycks känslan och hoppet i livet med Gud:

Herre, du hjälper både människor och djur,
Din nåd är dyrbar, o Gud,
i dina vingars skugga finner människor tillflykt.
De får njuta överflödet i ditt hus,
i din glädjes strömmar stillas deras törst.
Ty hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljus. (Ur Psaltarens 36 psalm) 

Carl Milles: Guds hand (foto A Holmberg)

Svenska kyrkan och demokratin

Förra veckan hade vi en utbildning för förtroendevalda i Svenska kyrkan, det var församlingsråd som skulle utbildas den här kvällen i en av Dalarnas äldsta församlingar.
Det är imponerande att se hur människor engagerar sig och vill vara med och ta ansvar för vår kyrka, likaväl som för kommun, region och stat förstås.

I Svenska kyrkan är det en självklarhet, inskriven i alla styrdokument att kyrkan är och ska vara demokratiskt styrd. Tillsammans med ledningen som är kyrkoherden har de förtroendevalda ett gemensamt ansvar för att kyrkan är kyrka och gör vad den ska.
För att det ska fungera behövs kunnig, idérik och engagerad personal, lämpliga lokaler och ordning i ekonomin så att arbetet blir hållbart i många år framåt.
Men framförallt behövs engagerade människor. 

Församlingsråden har en viktig roll och de finns i alla församlingar som samverkar med andra församlingar i ett pastorat. 
De ska verka för sin lokala kyrkas bästa och gudstjänsterna där, värna om gemenskapen kring kyrkan.
En lokal mötesplats är något som behövs i alla samhällen, kyrkorna och församlingshemmen är mycket lämpliga för det. Församlingsråden får helt ägna sig församlingslivet och behöver inte som kyrkorådet arbeta med personalvård och lokaler och ekonomi osv. 

Så viktiga är församlingsrådet att om de inte finns så kan inte församlingen finnas kvar, då blir det sammanslagningar med andra församlingar. Det sker ganska långsamt så församlingen får chansen att värva några personer till rådet. 

I en värld där demokratin är på tillbakagång känns det bra att vår kyrka får vara ett exempel på respekten för alla människors lika värde - vilket blir tydligt i att alla medlemmar över 16 år får rösta i kyrkovalet.
Alla som vill får också vara medlemmar utan krav på prestation, status eller tro. Olikhet är positivt bejakat och inte ett hinder.

I kyrkan finns det sådant vi inte kan rösta om, med kyrkoordningens ord är det "kyrkans tro, bekännelse och lära".
Visserligen behöver vår tro tolkas i varje ny tid, trosbekännelser kan göras med olika ord i nya tider, men grunden är given.

För att vara kristen kyrka ska vi sträva efter att präglas av budskapet om kärlek och medmänsklighet: det som Kristus själv kom med.

Kyrkan är och ska vara demokratisk, läs mera om det här på min blogg.
Och om den svåra balansgången att vara en folkkyrka.  

Eller här på Svenska kyrkans sida om kyrkovalet, 
Fakta om kyrkan klicka här

Sankt Nicolai kyrka i Arboga i kvällsljuset

Väntans tider eller handlingens

Att gå och vänta på något hur känns det?

Det beror på vad det är förstås, en längtan eller positiv förväntan känns ju på ett sätt, lite pirrande men glatt.

Är det ett besked efter läkarbesöket känns det annorlunda, oro, kanske rädsla, måtte det inte vara det värsta! Väntan på något sådant stör tankarna och gör oss upptagna. Trots att vi inte kan göra något åt det grubblar vi.

Är det något riktigt svårt vi väntar på kan det blockera oss totalt. Tänk dig några personer som sitter på Death Row, avdelningen där dödsdömda väntar i ett fängelse på att avrättningen ske ske. Hur är en sådan väntan?   

Att gå och vänta på att det ska hända något när det gäller klimatkrisen gör vissa väldigt arga medan andra misströstar. Hörde du Greta Thunberg i veckan? Annars kan du klicka här.
Hennes tal är fullt av bla-bla-bla.
Så känns det när politiker har klimatmöten som just nu i Egypten på COP 27. Där talar och debatterar de mäktiga i timmar när det som behövs är handling, åtgärder och förändringar. I sådana fall är det rätt och riktigt att vara otålig och påtala det så mycket vi kan. Tjata på så mänga sätt vi kan och vägra att tiga.

I andra fall är tålamodet det viktiga, tålamodet som gör att vi inte ger upp utan står på oss och fortsätter verka för förändringar trots oförståelse och motstånd. Klimatförnekare ger inte upp därför behöver vi stå på oss ännu mer. 

En gammal präst jag kände talade om att vi som kristna ska leva i "ett otåligt tålamod" och det var just den här hållningen han var ute efter.
Den envisa strävan som bara fortsätter i arbetet för att samhället ska bli mera människovänligt och som inte låter motstånd och bakslag knäcka oss. Bakslagen verkar stora just nu med den nya regeringens politik, men regeringar kommer och går.

Framtiden hör till den som inte blundar för kriserna vi lever i utan som tillsammans med andra vågar se vad som händer och gör vad de kan för att förändra läget.
Med Guds hjälp kan vi göra mer än vi anar. 

Mycket är redan gjort och annat är på gång när det gäller klimatkrisen, det händer mycket i många hem med sopsortering och val av miljövänliga alternativ, second hand och fairtrade.

Men det går för sakta och görs för lite i de stora systemen, lagstiftning och stora företag måste också förändras och inte bara enskilda människors agerande. 

Vi kan inte bara gå och vänta längre.

Tack Antje Jackelén!

Idag lägger ärkebiskop Antje Jackelén ned sin stav och går i pension.
Hon kommer att bli saknad. Hon har gjort en enorm insats för kyrkan på många olika sätt. Hon har funnits med i samtal och debatt och på sitt genomtänkta sätt har hon lyft fram en sund kristen tro och hållning.

Jag var med när hon började sin ärkebiskopstid då Anders Wejryd slutade och skrev några rader om det. Sedan har jag mött Antje Jackélen på olika platser, Bland annat vid Almedalsveckorna på Gotland, 

 Det är få som har blivit så drabbade av näthat och osanna påhopp som hon. Kanske hänger det samman med sociala mediers starka ökning i det offentliga rummet. Där och särskilt på twitter vräker människor ur sig åsikter och osanningar utan gräns, som om sociala medierna var en plats där inga spelregler alls finns om hur vi borde bete oss mot varandra. Och att det inte blir några konsekvenser vad man än kastar ur sig.

Bilden av Antje Jackelén som sprids är lika missvisande som sammanhållen. Det är desinformation som inte har något att göra med sanningen när det sägs att hon har lämnat den kristna tron, när det sägs att hon hatar Israel och älskar muslimerna, och det här är bara början på tramset som sprids. 

En kritik som hörs, inte minst i media nu vid Jackeléns avsked är at hon har ägnat sig för lite åt kyrkans inre ledning och utveckling av teologi, jag är tveksam till den kritiken framför allt för att inte en person kan göra allt och att det finns många andra som ägnar sig åt just detta. 

Idag är jag glad över att Anje Jackelén varit vår ärkebiskop och för allt hon har gjort och stått upp för i en mycket svår tid.

Tack!   

Antje Jackelén vid Världens fest i Västterås

Tro och vetenskap är vänner med olika sätt att se på tillvaron

Ungdomar berättade för mig att det fortfarande undervisas i skolan om att vetenskap och kristen tro strider mot varandra. Tänk att sådana onyanserade fördomar fortfarande får vara en del av skolans undervisning!
Ok jag kan gå med på att det finns vissa vetenskapsutövare och vissa religiösa personer som har en mycket snäv och fundamentalistisk syn på vad vi vet om tillvaron och där kan de krocka med varann.

Men åtminstone inom kyrkornas värld är det en liten minoritet som till exempel hävdar att kreationism ersätter vetenskapens teser om jordens uppkomst eller utvecklingsläran.
Något som krånglar till det för några är att det finns så många olika tolkningar och synsätt på tro och bibel, men å andra sidan är det på samma sätt inom vetenskapen och universiteten där det finns olika skolor med sina tolkningar inom varje ämnesområde.  

Vetenskap och tro kan i bästa fall vara till nytta för varandra om de har en accepterande generös hållning. Det är ju en komplex relation mellan olika former av kunskaper det här handlar om.

Alla som har fördjupat sig i teologi eller religion håller med om att tro och vetenskap inte behöver strida mot varandra eftersom de inte handlar om samma sak. De svarar på olika frågor om naturen och tillvaron. Däremot har en sund tro och de flesta former av vetenskap mycket utbyte av varandra på flera sätt. 

Vetenskap handlar förenklat om det som kan mätas och vägas, om metoder för att skaffa sig kunskaper om naturen och allt vi ser.
Det är bra och nyttiga kunskaper som med sina resultat hjälper oss alla i vardagen. Till exempel genom att ta fram vaccinen som skyddar mot Covid-19 eller alla tekniska saker vi omger oss med, som den här datorn jag skriver på nu.
Men vetenskapens resultat är inte värdeneutrala, kunskaperna kan användas på olika sätt. De kan leda till hälsa och sjukvård som hjälper många människor, men vetenskapen ger också resultat som kan användas till vapen och teknologi som utplundrar naturen, utrotar djur och ställer till med klimatkris. 

Det är där som tron och etiken kommer in. Den kristna tron ger sätt att bedöma gott och ont, ger etiska modeller och livsåskådning. Tron handlar om existensens grund och de djupa livsfrågorna som vi får leva med men som inte kan besvaras med vetenskapens metoder. Det är värderingsfrågor och livstolkning på ett djupare plan. Vetenskap ger svar genom sina hypoteser om jordens tillkomst och livets utveckling på ett beskrivande plan. Tron tolkar dessa fakta utifrån våra kunskapskällor och säger oss att livet är gott och att det finns en Gud som ger våra liv mening och sänder oss till varandra. 

Frågan om tro och vetande och om kristen tros relation till vetenskap har behandlats och grubblats över väldigt länge och mycket. En rad olika författare bland vetenskapspersoner och teologer och kyrkans tänkare har efter hand hittat sätt att leva tillsammans och hjälpas åt.
Många av de första vetenskapsmännen i vårt land var präster, de studerade naturen och skapade nytt vetande.
Kunskaper om naturen och människan är mycket värdefulla och de strider inte mot tron. Tvärtom så fördjupas tron på en skapare genom att vi lär oss mer om naturen och allt som finns på vår jord.

I kyrkans värld används vetenskapliga metoder och kunskaper varje vecka.
Präster använder bibelvetenskapens metoder, studerar kommentarer och rön kring de bibliska skrifterna. Vi använder psykologins och pedagogikens rön för vårt arbete med människor bland mycket annat. Kanske är kyrkan en av de mest vetenskapspositiva områdena i vårt land.
Vad skönt det skulle vara om det vara ömsesidigt.
Och om skolan i sin undervisning kunde vara lite mer nyanserad och verklighetsanpassad.
Skärpning önskas!

Som en illustration till texten, ett Luthercitat om relationen mellan tro och kunskaper,
tack Sandi Krakowski för bilden. 

Påskens budskap - från avskurenhet till närhet och liv

Påskhelgen har passerat och kanske gör du som jag.
Tänker vidare på vad påskens händelser kan betyda för oss som lever nu. 

För många av oss räcker det att veta att Gud finns nära och omsluter oss med kärlek och nåd. Att vi får leva tillsammans med Gud och hålla fred med varandra. Att Gud har älskat världen och oss alla för att var och en som tror på honom inte ska förgås utan befrias till evigt liv. (Joh 3:16)

Men kanske vill någon gå lite djupare?

I bibeln finns berättelser om hur ondskan kom in i världen. Och om varför det finns så mycket av lidande och sjukdom, plåga och destruktion i tillvaron.
Ett av svaren handlar om avskurenhet eller bortvändhet. Att vi själva och delar av skapelsen har förlorat kontakten med livets källa och ursprung. Att det finns ett avstånd eller en åtskillnad mellan människor och Gud, och mellan människa och människa. Vi kan känna av det som en känsla av Guds frånvaro och ett främlingskap till andra människor. 
Det behövs något eller någon som överbryggar eller övervinner klyftan mellan oss.

Och där är tron att Gud griper in - Gud försonar världen med sig själv - som Paulus skriver i ett av sina brev, och det sker just med påskens händelser. Att Jesus dör på korset och uppstår igen från de döda, blir levande igen.

Teologer och tänkare har grubblat och skrivit tjocka böcker om försoningen och olika sätt att förstå och tänka om den, bland annat Einar Billing som jag skrev om senast. 

Man kan förenklat säga att de olika sätten att se på försoningen handlar om var problemet ligger. Är det hos Gud eller hos oss människor eller kanske mitt emellan?
Är det Gud som stoppar tillförseln av godhet och kärlek i tillvaron eller är det människor som hindrar dem att komma fram? Ligger problemet någonstans mitt emellan eller är det en kombination av olika orsaker. Strukturer har betydelse.
Har kan ibland tankar på någon slags ond makt eller djävul dyka upp.
Djävul kommer av ordet diabolos - något som kastar isär, något som skapar avstånd och håller oss långt borta ifrån varandra. Eller med andra ord - allt som skiljer oss från Gud och varandra är djävulskt. 

Vad kan då förena oss med Gud och varandra? 

En av de väckelserörelser som skapade egna församlingar drev också frågan om en subjektiv försoningslära, något som låter väldigt bra och sympatiskt.
Kortfattat går den ut på att hindret finns enbart hos oss människor, vi är bortvända från det goda och Gud eller som det ofta uttrycks "syndare och avfallna från Gud".
Jesus visar på ett övertygande sätt att Guds kärlek finns där för oss, han dör för oss på korset, döende, uppspikad på korset uttalar han de oerhörda orden "Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör"
Jesus visar på en kärlek som är utan gräns och försoningen sker genom att vi kommer till insikt om att vi är älskade och förlåtna. Insikten och tron öppnar vägen till Gud och varandra. (Läs gärna ett citat här om Waldenströms försoningslära) 

Billing är med på detta, han tar också avstånd från tanken att hindret finns hos Gud som måste utdöma straff. Men han har en invändning, inte direkt mot väckelserörelsernas tro, men mot en missuppfattning kanske. Billing skriver i sin bok "Försoningen" så här:
"Man talar om det oemotståndliga intryck, som utgår från Jesu person och särskilt från hans död, hur den, som en gång "stått under Jesu kors", ej längre kan taga det lättsinnigt med synden, hur Kristi kärlek tvingar oss osv. Allt detta är skönt och sant, vi göra alla väl i att akta därpå. Och dock: finns det någon enda ibland oss för vilken ej detta tal mer än en gång tett sig som en blott fras?"

Kanske är det så att det behövs något mer än insikten om Guds kärlek till oss för att vi ska leva allt mer kärleksfullt och gott och minska lidandet på jorden?

Om det bara är psykologiskt, att vi får ett intryck och inser något så räcker det ibland inte så långt, det kan hända att det bara blir ord - en tom fras för oss och för många som har svårt att ta det till sig.

Billing vill kombinera detta med tron att något verkligt har skett i och med Jesu död och uppståndelse, "ett faktum" som han skriver av "evigt närvarande betydelse" som vi kan hålla fast vid, ett fäste som håller vad som än sker. Och det är en historisk verklig händelse.

Själva ondskan i alla dess former, all trasighet och splittring, avståndet och främlingskapet, inom oss och omkring oss är övervunnen. Ondskan är besegrad och skall gradvis mer och mer förlora sin makt och slutligen fullständigt försvinna.
Det var detta som hände när Jesus gick längst ner i avståndets mörker för att sedan lysa upp mörkret med det ljus som aldrig kan dö, den kärlek som är närhet och ljus.

Tecknet på detta är uppståndelsen och betydelsen är att Jesus Kristus fortsätter sitt verk, finns närmare oss än vi kan förstå och går med oss genom livet.

Från avskurenhet och avstånd till närhet, liv och gemenskap.

Det är påskens budskap till oss, åtminstone en del av det..

Klimatkris och ekoteologi

Se på himlens fåglar... se på ängens liljor.. - det är inte ord från naturskyddsföreningen utan från Jesus i Matteusevangeliet kap 6. Och han håller fram fåglar och blommor som exempel för att leva ett gott liv. Det här är en text bland många som visar upp hur viktig skapelsen och miljön är för oss människor på många olika sätt. 

Per Larsson skrev boken Skapelsens frälsning, ekoteologi i miljö- och klimathotens tid redan 2010, men fortfarande är boken en bra grund för den som vill sätta sig in i bibelns budskap och kyrkornas arbete i klimatkrisen. 

Det första som slår mig vid läsningen är hur naturligt och självklart budskapet i bibeln är om att vårda och skydda skapelsen/ naturen är när vi läser med de glasögonen på.   
Från bibelns första bok till den sista finns en syn på naturen som helig och god som skapad av Gud själv. Och då inkluderas även människan och djuren och allt på vår jord. "Skapelsen, skriver Larsson, i sig uttrycker den intima relationen mellan två levande subjekt - en älskande, engagerad Gud och själva naturen, där människan ingår som en särskild och distinkt del." 

En av hemligheterna med en sund ekoteologi är att tänka i helheter och stora processer istället för uppdelningar och fragmentisering.
Hela Treenigheten kopplas till skaparverket, och på det sättet hålls teologin samman, "Gud Fadern skapar genom Gud Sonen i Gud, den heliga Andes kraft" skriver Larsson.
I kyrkor som har betonat Jesus eller Anden så mycket att de tappat bort tron på Skaparen finns risken att miljöengagemanget också förloras. 

Så långt har det gått i vissa evangelikala kretsar att det finns tankegångar om att jorden ändå ska gå under så att det inte är någon idé att göra något åt det. Ibland så långt att de kan hävda att det är bättre att påskynda slutet så att Jesus kommer tillbaka och den nya tiden kommer så fort som möjligt. 

Larsson skriver i inledningen om två grundläggande hållningar från bibeln som är en modell för engagemanget:
"Lovsången till Skapelsens Gud och skapelsens under, hisnande skönhet och variationsrikedom" Och
"Det stora ansvar som anförtrotts människan i hennes kallelse att vara en ödmjuk, lyhörd och trogen del av denna märkliga skapelse" 

Glädjen och njutningen av skönheten och allt det goda i naturen tillsammans med vårt särskilda ansvar som människor alltså. Vi som är medvetna varelser med stora förmågor att tänka och handla, vi har ansvaret att skydda och värna den skapelse som vi själva är en del av.

Larsson visar på en sund teologi och goda förhållningssätt i den den kanske svåraste krisen vi står inför som mänsklighet, klimatkrisen och hoten mot jorden. Han lyfter fram "feltänk" som gör att vi inte tar vårt ansvar och en hållning som kan göra skillnad. 

Vägen framåt handlar om samarbete med alla människor och organisationer som vill, inklusive alla religioner. Det handlar också om en ny livshållning av tacksamhet, ödmjukhet, enkelhet och förnöjsamhet i livsföringen, rättvisa, fred, kärlek, hopp och tro. 

Att leva enklare kanske inte löser det stora klimathotet, men det är ett bidrag till att hitta nya vägar framåt tillsammans med andra handlingar i relation till politik och företag.

Vi behöver inspiration och handlingskraft att ta itu med klimatkrisen så fort som möjligt, här finns en hel del av det. 

Här på bokbörsen kan du hitta ett ex av boken

En recension av boken av Magnus P Wåhlin

En av himlens fåglar, bild från Gotland

Kraft och mod i en pandemidrabbad värld

Kraft och mod, kanske är det de två egenskaper vi behöver mest i vår pandemidrabbade värld just nu. 

Kraft att orka och att stå ut.
Ha ork att inte ge upp. Att orka fortsätta hålla fast vid de goda råden trots att de är så tråkiga och innebär isolering och avstånd till varandra. Kraft att tillsammans med varandra, men på avstånd, hjälpas åt att hålla ner smittspridningen så mycket vi kan.
Kraft att tänka sig för och vara klok så att smittan inte sprids. Kraft att orka fortsätta en tid till.

Mod att stå upp för våra medmänniskor som behöver vår hjälp, mod att säga ifrån när andra kommer för nära eller tar till våld och hot i sin frustration. Mod att stå upp för oss själva när vi hotas eller förlöjligas för att vi tar pandemin på allvar. Mod som gör att vi vågar hålla ut och hitta nya sätt att fira det vi vill och leva som vi vill.

Var kan vi hitta källan eller grunden för kraft och mod? Var finns möjligheter att hitta en sådan livshållning? 

Kraft och Mod är titeln på biskop Mikael Mogrens senaste bok. 
Där pekar han på tre saker som en grundförutsättning för ett gott samhälle och för att hitta vägar till den kraft och det mod vi behöver.
De tre är freden, friheten och förankringen.

Fred är på något sätt en självklarhet för oss svenskar, vårt land har inte varit i krig på över 100 år, men många som lever med oss här i landet har inte haft en sådan tur.
Vi kan ana något av krigets känsla när vi ser närmare på det våldsamma näthatet som drabbar många av oss som vågar stå för sina åsikter. Är det en krigskultur som råder på Twitter och andra plattformar?

Mogren skriver "Nätet i dess värsta form är ett hot mot freden, eftersom vi förlorar tilliten. Det som bubblar fram ur nätets kloaker framställer en tillvaro där vi inte kan lita på varandra. Här beskrivs ett samhälle där konspirationerna styr och politiskt engagemang är meningslöst." s 11

Mängder av desinformation och felaktiga påståenden flödar fram utan filter eller eftertanke på nätet och mycket av det är aggressivt och hotfullt.
Vi behöver fredens kultur och tillit till varandra för att inte tappa modet. Du och jag behövs för att vara med och skapa fred var än vi är.   

Frihet att få leva sitt liv efter sin egen vilja är något som frigör kraft, medan tvång och härskartekniker gör människor passiva. Vi behöver ha mycket av kunskaper och en bejakande miljö för att kunna stå upp för det vi tror på.
Bildning hjälper oss att genomskåda rasism och främlingsfientlighet men också att komma ifrån låsningen i könsroller och andra fördomar.  

Förankringen som Biskop Mogren skriver om är den djupaste källan till kraft och mod.
Vi behöver ha en förankring i det lokala, vårt land och bygd och kyrkan med sina högtider och årets fester. Kyrkan som samtidigt är lokal och global öppnar livet.
"Förankring är att ha hemvist i språk, platser, berättelser och inte minst religiös tradition." s 17 

Förankring är inte en gränsdragning eller identitet som ställs mot andra slags identiteter. Det är istället en inbjudan att vara med och dra nytta av vad de människor som gått före oss har gjort och upptäckt.
Att hitta en kristen förankring behöver inte vara svårare än att fira våra högtider under årets rytm.  

Den kristna förankringen är kanske det allra viktigaste eftersom kristen tro bär den höga och lika värderingen av alla människor i sig, och buden om kärlek till medmänniskan och gyllene regeln till oss, att behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad.

Mogren vill slå ett slag för det han kallar ett kristet självförtroende. Att vara stolt över vad vi bär med oss i vår kultur. 

Och med en språklig finess vill han komplettera bekräftelsen som både barn och vuxna behöver för att leva gott och utvecklas - med ordet bekraftelse utan prickar över.
Ett barn som växer behöver både utrymme och kunskaper och språk. Verktyg som ger kraft att växa. Och till växten tillhör en förankring i tro och livssyn som ger trygghet och frihet att leva. 

Bekraftelse är Mogrens version av det engelska "empowerment" som har stor betydelse bl.a. i biståndsarbete och arbete för jämställdhet och rättvisa. 
Det är att ge möjligheter och mandat, utrymme och metoder till människor att själva göra sig fria och hitta vägar till ett bättre liv. Inte ta över eller styra över någon utan ge henne själv friheten att leva sitt liv. Och det är något ömsesidigt, det kan bara ske i dialog, respekt och gemenskap.
 
Det är att få kraft som gör det möjligt att växa som medmänniska och växa som kristen i den goda tron som gör oss fria.

Kraft och mod alltså.

En viktig del i boken handlar också om skillnaden mellan bra och dålig religion.
Det återkommer jag till.

Här hittar du boken Kraft och Mod av Mikael Mogren, den finns även som pdf-fil att ladda ner längst ned på sidan. 

Radio Västmanlands inslag om boken

Kyrkans tidning om Mogrens bok

På Bokbörsen kan du också hitta boken