Ett prästkonvent om nattvarden "Som spridda sädeskornen..."

Under veckan har vi haft möten för präster i Svenska kyrkan, det är en typ av möten som kallas konvent. Biskopen i varje stift kallar samman präster och diakoner för överläggningar om viktiga frågor. Hos oss är det två gånger per år, en träff på hösten med prästerna och ett möte på våren med både diakoner och präster. Dessa möten är några av de få som vi präster kallas till, inte bara inbjuds, och tanken är att vi alla ska vara med.
Jag har varit med och arrangerat dessa möten tillsammans med prostarna i kontrakten (som i kyrkan är ett antal församlingar med extra samhörighet) stiften är indelade i kontrakt, just nu har vi 8 kontrakt men det är på gång att göra om indelningen. Jag läste en historiker som menade att dessa kontrakt är det allra äldsta sättet att organisera kyrkan och de har alltså funnits i flera hundra år.

Vad samlas då präster för att tala om när de har ett av sina sällsynta tillfällen till möte?
Denna höst var det nattvarden som var ämnet, och vi hade fått en bok att läsa: Som spridda sädeskornen... red av Frida Mannerfelt och Teresia Derlén.  

Kanske du reagerar? Att sitta och samtala om nattvarden när världen brinner av krig och klimatkris?
Men då har jag något att säga dig. 

Vad behöver vi mera än allt annat när vi lever i så oroliga tider som just nu?
Mitt svar är tre saker:
det första är att vi behöver samla oss och vara tillsammans, gemenskapen är nödvändig! Ensamma är vi helt utelämnade för oro och hopplöshet som kan leda till passivitet. 

Tillsammans kan vi stötta varandra, hitta vägar framåt, agera. Tron säger oss att vi i nattvardens måltid också är tillsammans med alltets ursprung och mål, att Gud själv kommer oss nära med kärlek, förlåtelse och upprättelse.

Det andra vi behöver i krisernas tid är visioner om en annan möjlig tid, vi behöver hitta konkreta motbilder mot mördandet, krigen och hopplösheten. 

Nattvarden är ett gestaltande av ett annat sätt att leva tillsammans, det är en mötesplats där var och en som vill får vara med och där var och en får lika mycket. Det är ett uttryck mer än ord där vi gestaltar den framtid de fattiga hoppas.
Där påminns vi om att vi är en del av skapelsens helhet, åkrarnas korn och bergens druvor är det goda i skapelsen som vi får ta del av, bära med oss och bäras av och vi får göra det tillsammans. 

Tillsammans och med en god vision finns det också ett hopp.

Vi behöver ett hopp för att inte alldeles ge upp och bli passiva, ett hopp trots att utsläppen ökar och mördandet verkar bli allt värre, finns det ett sådant hopp?

En teolog skriver att de inledande orden i nattvardens instiftelseord är väldigt viktiga,
orden är "i den natt då han blev förådd, tog han ett bröd osv."
Att nattvarden firas i förräderiets natt, trots att livet är hotat och håller på att förstöras firas ändå måltiden. Som en kontrast till mörkret blir nattvarden en måltid av ljus och liv, en protest mot våldets makt i ett enkelt kärleksfullt delande av en måltid. 

Nattvarden stannar inte där i den livgivande festen av möte med Gud själv, varandra och hela skapelsen, nej därifrån skickas vi ut att försöka ändra på läget på jorden, burna av en gemenskap, en vision och med ett hopp i hjärtat.

Jag tänker att det var helt rätt att just nu samlas kring nattvarden och den måltid som förenar oss och påminner oss om vad som är verkligt viktigt i livet:

Du som går före oss ut i en trasig värld, 
sänd oss med fred och bröd, Herre, i världen.
(Svps 74 v 4)

Ett dukat nattvardsbord i Kristine kyrka i Falun på Tacksägelsedagen

Visionen om Guds rike i klimatkrisens och krigens tid

"När sanningen sjönk in kunde jag inte sluta gråta. För världens skull, för min egen skull, för mina barns skull" Det är teologen Petra Carlsson Redell som berättar så i inledningen till sin bok Gråstensteologi om en genomgripande existentiell upplevelse. 

Hon hade insett att klimatkrisen var en verklighet som verkligen hotade livet, världens liv, hennes eget liv och hennes barns liv. Det var extremhettan sommaren 2018 som gjorde att hon kände något som hon redan visste ända in i den egna kroppen. Extremvärmen och den rapport som FN kom ut med samma sommar om klimatläget.

 Det är en mycket tankeväckande och intressant bok Petra Carlsson Redell har skrivet, en bok som genom teologiska perspektiv vill visa vägen "mot en återvunnen markkontakt och återvunna relationer".

Jag vill gärna återkomma till den boken, men idag funderar jag över om det är så att vi behöver känna, uppleva, se med egna ögon för att vi ska få insikter om klimatkrisen och om andra existentiella villkor som vi lever under? Och att det är först då som vi kan motiveras till att göra de nödvändiga förändringarna i stort och smått som behövs?

Kanske är det så, men det är också något mera som behövs.

Nämligen en vision eller bild av hur det borde vara och en målbild av vart vi vill vara på väg.

Den stora visionen från bibeln och från Jesus är Gud rike. Jesus talar ständigt om Guds rike eller himmelriket och han talar i liknelser, metaforer och bilder. Det handlar om en tillvaro där allt ska vara som Gud vill, harmoni, fred, ingen ska lida nöd eller brist, goda relationer ska råda och livet ska vara helt och fullt.

Jag skrev här på min blogg för länge sedan om Social gospel-rörelsen. Det var en rörelse i början av 1900-talet. Följarna var fullt övertygade om att Guds rike kunde förverkligas på jorden, och att det inte var långt kvar till att det skulle förverkligas. Kanske var det en av de mest optimistiska tiderna som har funnits i väst, före första världskrigets massakrer. 

Guds rike är nära, det är budskapet från bibeln, och det är ord som inte är så lätta att ta till sig i vår tid med så mycket våld, krig och lidande. 

Men om vi tänker oss orden om Guds rike som vår vision och bilden av hur det borde vara så kan vi hålla med, visionen är nära. Det är inte så svårt att tänka sig den annorlunda tillvaron, hur ser den ut för dig?

I vår tid behöver vi vidga visionen och inte bara tala om relationer med Gud och mellan människor.
Det är hela skapelsen som ingår i visionen om ett annat sätt att leva. Vår relation till själva jorden och naturen, till djuren och allt som lever på jorden. 

Eller som Petra Carlsson Redell uttrycker det, med inspiration från Verner Aspenström - vår relation till  "gossen gråsten och fröken granbuske."

Visionen om Guds rike ger en bild att sträva mot, den ger oss en riktning som saknas när visionen saknas.

Men det finns en aspekt till med Guds rike.

Det är också en bild av en framtid som är verklig, ett löfte som vi får tro är sant.
Mot all hård realism och mot alla världens krig får vi våga tro och ha en förtröstan om att något annat väntar: "De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar...
(det skall) aldrig mera övas för krig" (från Mika 4)

eller från Lukas:
"När allt detta börjar,
så räta på er och lyft era huvuden,
ty er befrielse närmar sig".

Bryt en tradition - och var med och skapa nya

Bryt en tradition - är rubriken på årets Julinsamling för ACT Svenska kyrkan (som jag har skrivit om tidigare på den här bloggen). 

ACT Svenska kyrkan är förstås vår kyrkas internationella arbete som har flera olika delar: katastrofhjälp, långsiktigt utvecklingsarbete och bistånd, dialog och samverkan mellan olika kyrkor runt vår jord, påverkansarbete som riktas till makthavare och mycket mera, varför inte komma med och engagera dig?

Kanske reagerar du mot rubriken?
Brukar inte kyrkor värna om traditioner och hålla fast vid högtider som en del av det som ger oss förankring i livet, det som ger stöd i vår livstolkning och hemkänsla i kulturen.
Jovisst är det så, men det är skillnad mellan traditioner och traditioner.

Vissa traditioner är inte bra eller värda att behålla, vissa traditioner är inte alls uppbyggande eller frigörande utan tvärtom, de förminskar livet för människor, håller fast dem i dåliga mönster och tvång av olika slag. Så är det med de traditioner som ACT i år lyfter fram som vi bör bryta.

Tvångsäktenskap är en av dem. Barn tvingas att gifta sig,  30 000 flickor varje dag blir bortgifta och missar chansen att få en bra utbildning som kan ge dem ett bättre liv. I dessa traditionella kulturer där detta är vanligt har männen makten över flickorna och begränsar deras liv. Den traditionen är en av dem som hindrar kvinnor och flickor från att leva sina liv som de vill. En tradition att bryta.

Fler än 10 000 flickor könsstympas varje dag, det här är så förtryckande och destruktivt att vi inte vill tänka på det. Men låt oss verka för att stoppa det i stället för att blunda!  

Kvinnor och flickor utsätts för våld på många platser och i många sammanhang runt jorden, även i vårt eget land. Var tredje kvinna utsätts för våld någon gång under sitt liv, och våldet ökar under tider av frustration och kris som just nu under pandemin. Vi behövs för att verka för en ökad jämställdhet och för att tillsammans skapa nya goda traditioner.

Traditioner som visar att våld aldrig är acceptabelt, som hävdar vår rätt att älska dem vi vill och själva välja vår partner. Och framförallt som förkastar och fördömer ingrepp och stympningar i människors kroppar som inte är till för hälsa och ökad livskvalitet.  

Internationellt stöd har drabbats av Coronaepidemin som vi alla, men med skillnaden att här drabbas de allra mest utsatta och behövande. Biståndsprojekt och hjälpverksamhet får mindre resurser att röra sig med. Här behövs insatser, här behövs du och jag. Helst tillsammans.

Låt oss hjälpas åt att göra vad vi kan för att bryta människofientliga traditioner och hävda frihet och mänskliga rättigheter, hävda livet och varje människas stora värde. 

Här kan du hitta några filmer om ACT Svenskakyrkan och arbetet som görs för att bryta de destruktiva traditionerna. 

Här finns Gåvoshopen där du kan hitta julklappar som ger mod, hopp och medmänsklighet. Kanske en ny man eller mammakrafter?

Läs mera här i Svenska kyrkan -bloggen om att bryta skadliga traditioner med exempel i världsvida kyrkan.

Om en vision som ger antikroppar mot hopplösheten

 En lite kryptisk rad fanns med i söndagens gammaltestamentliga läsning i kyrkan. Så här står det: "Fiskare ska stå längst stranden, från En-Gedi till En Eglajim skall deras nät ligga på tork."

Profeten Hesekiel håller på att skildra den hoppfulla ljusa framtid som han har löftet om ska komma, i skildringen har en flod med levande, friskt och klart vatten stor betydelse. Det friska vattnet ska vara så livgivande att när det rinner ut i havet ska till och med saltvattnet bli friskt och fullt av fisk i överflöd. Det ska vimla. På båda sidorna om floden ska träd växa, de ska ständigt bära frukt till näring åt folket och deras blad ska aldrig vissna. Och bladen ska ge läkedom.

Läkedom nära och tillgängligt för alla, läkedom som kan bota och hela. Som till och med kan rå på virus och cancer, reumatism och malaria, aids och alla de sjukdomar som plågar oss så mycket. 

Visst är det en hoppfull framtidsvision profeten målar upp, en vision som är mer än en fantasi eller önskedröm utan som grundar sig i ett löfte.   

En vision eller framtidsbild som vi vågar tro på gör all skillnad i världen, den gör oss fria från hopplöshet eller modlöshet. Gör oss fria att kunna handla för det goda och att alltid se framåt med förväntan.

En Gedi och En Eglajim var två platser i den torra ödsliga och livshotande öknen vid Döda havet, den sjö som är så salt så att ingenting kan leva där. Det är bland de mest livsfientliga platserna som finns på jorden.
När Hesekiel skriver att till och med där ska fiskare kunna fiska och låta sina nät ligga på tork, då anar vi vilken storslagen vision det är som profeten målar upp. Där verkligen död ska vändas till nytt liv.

Löftet om livet kommer från Gud själv, skaparen och livets ursprung.