Om jordbävningen och Guds makt och vår egen

Svåra jordbävningar har drabbat Turkiet och Syrien de senaste dagarna och väldigt många människor har drabbats. Idag talas det om 15 000 döda och siffrorna stiger. Ännu flera är skadade och hemlösa, hela samhällen är drabbade av död, sorg och förlust som kommer att sätta spår under lång tid. För att inte tala om alla skador på bostäder och infrastruktur.
Vi som har en möjlighet kan ge ett bidrag till de många hjälporganisationer som snabbt har satt igång att arbeta. Till exempel ACT Svenskakyrkan som genom sina partners har människor på plats och ger skydd, mat och vatten till de drabbade.

Naturkatastrofer som de här är fruktansvärda och drabbar plötsligt och slumpmässigt. Forskare talar om kontinentalplattor som rör sig och om hur hus är byggda, ändå går det inte att förutsäga när det ska ske. Eller vem som ska drabbas, några klarar sig några medan andra dör. 
Det kan upplevas som den man på SVTs Rapport gjorde. Han menade att Gud hade räddat hans liv, inga andra i hyreshuset hade överlevt, bara han själv. Och han grät och tackade Gud. 

Kanske har du hört talas om Jordbävningen i Lissabon? Det var en total katastrof som drabbade Portugal och flera andra länder redan år 1755. Skalvet utlöste enorma Tsunami-vågor åt alla håll, bland annat drabbades Marocko, Lissabon brann i flera dygn. Bostadshus, kloster och kyrkor och själva kungapalatset raserades, och det talas om 40-100 000 dödsoffer. Kanske påverkades historien på flera olika sätt, Portugals roll som kolonialmakt minskades kraftigt till exempel.

De lärda vid den tiden med upplysningsfilosofen Voltaire i spetsen skrev lärda essayer om det så kallade teodicé-problemet och kanske blev det en bidragande faktor till att många människor då förlorade sin tro på Gud och att kyrkan gick tillbaka.

Teodicéproblemet grundas i tre påståenden som inte kan vara sanna samtidigt:
Det finns en allsmäktig Gud,
Gud är totalt kärleksfull och
det finns ondska och lidande på jorden. 

I en eller annan form är det ett problem som alla som reflekterar över sin tro någon gång möter. Och det finns en rad mer eller mindre fantasifulla sätt att försöka komma till rätta med problemet. Ett exempel är att det som vi uppfattar som ont eller destruktivt inte är det egentligen, i det stora sammanhanget leder det till något gott. 

Den här förklaringen är inte rimlig, varje människas lidande är förstås ett lidande för henne och för de som står nära och kan inte förklaras bort. Att barn och vuxna skadas och dödas i jordbävning eller krig är alltid något ont som bör motverkas på alla möjliga sätt. 

Den lösning som finns på Teodicéproblemet för vår kristna tro är ganska enkel, och det hänger samman med ordet Allsmäktig.
Ordet finns bara på ett par ställen i bibeln och de ställen jag har hittat har en sak gemensamt, de uttrycker hopp om något som ska ske i framtiden. Gud ska rädda sitt folk, Gud ska upprätta sin skapelse och bli den som har makt över allt, så att Gud blir allt överallt som Paulus uttrycker det. Då skall det råda harmoni och fred i tillvaron.
När en kristen säger; "Vi tror på Gud Fader allsmäktig" i trosbekännelsen talar vi om hoppet om en annan tid, det är inte ord om vad som gäller nu. Men hoppet gör förstås skillnad i nuet ändå. 

Kanske blev det fel med filosofernas tolkningar för att de inte såg orden som längtan och hopp. Eller kanske för att de hade svårt att lyfta från en bokstavlig tolkning eller försanthållande. Bibelns berättelser ger livsmod och hopp genom poetiska skildringar som bär andra sanningar än samlingar av teorier eller fakta.  

Jordbävningen i Lissabon på 1700-talet ledde till stora förändringar, främst för de drabbade och sörjande men också för självbilden i det kolonialistiska Europa.
De hade trott att ingenting kunde drabba dem för att Gud stod på deras sida. Makten och tron hade blandats ihop. Men nu hävdade många i kyrkorna att jordbävningen istället var guds straff över mänskligheten, kanske på grund av övergreppen i kolonierna eller för bristande tro.
De såg en felfinnande pekpinnegud som direkt agerade i människors liv, Gud tänkte de, gjorde att vissa blev rika och fick välgång medan andra var fattiga och drabbades av sjukdom, ofta kopplades det just med tankar om straff och belöningar. Filosofernas tanke om Gud var präglad av bilden av ödet eller en allorsaklig makt.

Men jag vill visa på en annan bild av Gud:

Den bibliska Guden som Jesus visar oss är en kärleksfull Gud som ger liv och som finns med och delar alla människors smärta och lidande. En Gud som har sår, inte en som sårar. 
Det är inte Gud som skickar jordbävningar eller pandemier över mänskligheten, men Gud som har gett oss uppfinningsförmåga och möjligheter att leva på den här planeten på flera olika sätt. 

Gud ger förutsättningar men styr inte alla skeenden.
Det är inte en Gud som straffar mänskligheten eller hindrar ont från att hända.
Vi vet inte varför men jag tänker att det hänger samman med att Gud är kärleken. Kärlekens makt tvingar inte men ger möjligheter.
Det är inte en Gud som styr och ställer med oss, men som inspirerar och utmanar oss till att hjälpas åt att leva så gott som möjligt på jorden. En Gud som sänder oss till varandra. 

Men också en Gud som ger oss hoppet om att en annan tillvaro är möjlig, att förändring är möjlig och som ger hopp om en annan tillvaro efter jordelivets slut. 

Hur ska vi då tänka om mannen på Rapport? Griper Gud in och räddar vissa men inte andra? Jag är tveksam, jag har svårt att tänka mig en Gud som skulle göra så.
Guds sätt är andra som jag ser det. Vi får gärna tacka Gud för att vi lever, men tillfälligheter och slumpen finns också och påverkar vad som sker. 

När mänskligheten är som bäst slår vi oss samman och hjälper varandra, skickar bistånd och reser till platserna där hjälpen behövs. Vi hjälper varandra oavsett hudfärg eller tro. Vi organiserar oss och försöker lindra och stötta och vi lär oss hur vi ska undvika att det går så illa nästa gång. 

Räddningsarbete pågår efter jordbävningen i Turkiet

Eva Dahlgren i Västerås och om människans godhet

Jag var på konsert med Eva Dahlgren häromdagen i Västerås.
Hennes klassiska skiva En blekt blondins hjärta fyller 30 år och hon turnerar runt landet med en konsert där hela låtlistan från skivan spelas upp. Plus några till av Evas hits och låtar.
(Om du har spotify kan du höra hela skivan i original här)

Jag gillar Evas texter, som all god poesi är de öppna för flera olika tolkningar samtidigt.
Ängeln i rummet kan vara en överjordisk närvaro, men också en vacker älskarinna eller Eva själv som ber att bli älskad och älskar. Eller allt detta på samma gång.

Likaså sången Vem tänder stjärnorna. Där öppnas sinnet för insikten om hur mycket vi själva inte kan kontrollera, "Hela livet vände, vem valde? Inte jag" skriver Eva.
Där finns kanske en öppning för en skapargud men också samtidigt är det själva kärleken som tänder stjärnor i ögonen som bara hon själv ser. Eller båda som ju är samma sak.
Det var tur skriver hon, men inte ödestro som inte ger någon ro.
En öppning för en skapande vilja eller en skildring av hur slumpmässigt livet är och hur tillfälligheter avgör vad som sker när livet vänder. 

Dikten är öppen för tolkning.

Den fina låten Drömmarna och muren som avslutar skivan är skriven mitt under murens fall.
I den hoppfulla stämning som fanns från 1989 då kalla kriget mellan öst och väst höll på att avslutas. Alla som växte upp i 70- och 80-talet hade fått lära sig att leva med kärnvapenhotet som en realitet. Att på allvar tänka att när som helst kan kärnvapenkriget bryta ut, en rädsla eller oro som alltid fanns för oss alla.
Och nu verkade det försvinna, den känsla av lättnad som spred sig var enorm.
Många skrev låtar och predikade om en ny tid, lyssna till exempel till Tomas Ledins Här kommer den nya tiden eller Scorpions Wind of Change. 

Eva skriver i slutet av låten så här (hela texten här):

-89 sen höst
såg jag väst möta öst
men i svallet av lyckan
dränkte verkligheten min
dröm
dagdröm

Människorna river murar
människor sår frön i bördig jord
höstträd bär kärleksord
människor älskar med varandra
i alla växer tron
på att människan
är god

Det är en stark skildring av hur det kändes, nya möjligheter verkade öppnas och en oanad frihet blev möjlig. Kanske var människan god trots allt?
Hur främmande känns det idag? När krig pågår i Ukraina och klimatkris som inte många tar på allvar nog, när migrationspolitiken blir allt mer ogästvänlig och hårda tag ska till.

Vi människor har enorma möjligheter för skapande, kreativitet och kärlek, att verkligen göra gott, visst är människan god, men inte bara.
Vi har också inom oss risken att göra oss själva och andra illa, destruktiviteten, självupptagenheten, inkröktheten i oss själva som gör att vi utnyttjar och förstör naturen. 

Det är blicken utåt som hjälper oss, att ta in omvärlden, medmänniskor nära och långt borta.
Att lyssna på forskarna och se vad som händer. Att se naturen och djuren.
Att se den andra och känna in hur det vore att vara henne. 

Ytterst kan blicken utåt öppna oss till mer godhet, den blick som ser Gud och Guds kärlek och livgivande kraft. Och där blir blicken utåt också en blick djupast in i oss själva.
Vi är skapade till Guds avbild, skapade till att älska som Gud älskar, skapade till att vara goda. 

Eller som Eva skriver: 

Likt en blomma söker ljus/ Likt poeten söker/ Lev så/ Lev så
Som en äng i sommarskrud/ Lik dess skönhet är du/ Lev så/ Lev så   

Lyssna på Lev så med Eva Dahlgren på Youtube

Om Eva Dahlgren på Wikipedia

Om Guds tystnad och konsten att lyssna

Hon ropar upp mot himlen: Varför tiger du Gud? Varför gör du ingenting? Grip in och hjälp oss!

Guds tystnad talas det om, det finns filmer och böcker som har den rubriken. Vi får höra i kulturen och media att Gud inte syns eller märks, varför gör inte Gud något när krig pågår eller när hungersnöd och barnadödlighet drabbar, när klimatet hotas? Varför tiger Gud?

Det kan kännas så, men faktum är att vår kristna tro tvärtom handlar om att Gud talar på många olika sätt och ständigt visar sig för oss. Det gäller att lära sig att se, eller som ett barn hålla fast vid möjligheten att se mer. För den som har öron att höra med och ögon att se med är det inte så svårt, även om vi lever i en sekulär kultur som i Sverige där vi lätt tappar bort Guds röst.

Gud skaparen syns och märks genom skapelsen, som en konstnär syns i hennes verk och författaren i sin skrift och sitt sätt att skriva.
Först att allt finns till. Varats grund och orsaken till att allt finns till, den första orsaken, det är Gud. "alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga"  står det i Romarbrevet 1:20

I allt skapat finns spåren, och inte bara av en opersonlig kraft utan av en vilja till gott liv. Mångfalden i skapelsen och flera funktioner i skapelsen kan antyda denna vilja, att sår läks och att naturen har en självreparerande funktion (till en viss gräns) till exempel. Det ekologiska samspelet och skönheten i naturen kan också höra dit. 

Det andra är i vårt rättsmedvetande och vårt samvete, lagen som är skriven i våra hjärtan skriver Paulus om, alltså känslan inom oss om rätt och fel. Den kan dövas och påverkas, men finns där, och om vi övar vår lyhördhet kan vi höra den allt mer. 

Den danske filosofen Lögstrup talade om de spontana livsyttringarna som finns hos alla, tillit, respekt, förtroende och kärlek. Känslor och praktisk handling som naturligt och spontant finns mellan människor, vi kan ofta se dem mellan en mor och hennes barn.
Det är egenskaper vi har som är givna av Gud själv. De kan stängas in och förnekas, vi kan lära oss våld och hat, men grunden finns där djupt inom oss. Som en dunkel bild av Gud själv, Gud som är kärleken och som vi alltid kan lita på. 

Bibelns ord är den stora källan till kunskap om Gud och den skildrar människors upplevelser av Guds närvaro. I bibeln kan vi lära oss att se Guds närvaro och höra hur Gud talar till oss också i nuet.
Genom bibeln får vi smaka på närvaron och lyssna in oss i hur Guds röst låter, men allt det behöver tolkas och sättas in i sitt sammanhang. 

Genom berättelserna om Jesus blir det tydligt att Gud är kärleksfull och har en röst som är varm av omsorg och vill oss alla väl. Någon som går med oss alla dagar, inte uppifrån som en makthavare utan längre ned, i ögonhöjd. Rösten talar för alla dem som aldrig kan göra sin röst hörd. Gud talar från botten av tillvaron och från de lidande och utsatta, och den som gör en insats för världens fattiga gör en insats för Gud. 

Gud visar sig och talar också genom oss själva och våra medmänniskor, genom forskningens resultat och medicinens framsteg, genom människors omsorg och vänlighet. Allt gott som görs på alla livets plan är ett förverkligande av hur Gud vill att det ska vara.
Vi är Guds händer och mun när vi talar tro, hopp och kärlek, när vi griper in, eller när vi sköter vårt vanliga jobb som hjälper människor på alla möjliga sätt. Men också när vi påtalar det som bör förändras. När vi kritiserar orättvisor och omänsklighet i kyrka och samhälle.

Det som den lidande människan frågar efter med sitt rop upp mot himlen. Vad är det hon vill ha?
Är det ett direkt ingripande eller handling som bryter mot naturlagarna? Eller är det vår omsorg och vårt stöd hon längtar efter, mer medmänsklighet.

Gud griper inte in särskilt ofta på ett sådant sätt, kanske kan det ske att Gud botar och helar och ger insikter, det kan hända. 

Men det vanliga sättet är att Gud sänder oss till varandra.
Och där kan vi höra vad Gud vill att vi ska göra, ganska tydligt. 

Sjukhussängarna i parken speglar himlen, bild från Open Art i Örebro, sommaren 2022

Den fallna skapelsen och pandemin

 En av de första frågorna i ärkebiskopens bok (se mitt förra blogginlägg) är
"Är skapelsen god trots pandemin?" För mig är detta en ovanlig och intressant fråga. 

Teologiskt sett är det en grundläggande fråga om skapelsen är god eller ond. Eller mer utvecklat i vilken grad ont eller gott finns i naturen. Resultatet av tankarna får stora följder för hela synen på Gud och skapelsen och vad kyrkan ska göra. 

Min bild av tillvaron utifrån bibeln och teologerna präglas av att vi lever i "den fallna skapelsen". Kortfattat ser den ut så här: 

Gud som är god och kärleksfull skapar universum, är grundkraften bakom att allt finns till. Gud skapar och ser att det är gott, som det står i 1a Moseboken. Och Gud skapar människan till sin avbild, att vara Gud lika och vårda skapelsen, eller bruka och bevara naturen och djuren. Och Gud ser att det är gott.

Men något händer, ett brott eller som det ofta kallas ett syndafall gör att ondskan kommer in i den goda skapelsen. Det beskrivs som ett val som människor gör, och som leder till att allt påverkas, men inte totalt. Tillvaron vi nu lever i har spår av det goda, det sköna och det sanna men att allt är nu bristfälligt och kortvarigt, trasigt och fördärvat.
Vi lever i den fallna skapelsen, med bildspråket från bibeln - vi är avskurna från edens lustgård.
Därför är det inte förvånande att det finns så mycket lidande, sjukdomar och ondska.  

I bibeln beskrivs detta i form av en mytisk berättelse- alltså en förklarande skildring som ligger nära skönlitteraturen, myten säger en sanning som inte ord kan fånga in på detta sätt. Det är inte en naturvetenskaplig redogörelse eller teoribildning men ändå en sanning om tillvaron.
Precis som en del god skönlitteratur och poesi kan vara.

Vissa mer "radikala" kristna rörelser betonar att världen är i "den ondes våld" och att de samhällen vi lever i präglas av ondska och egoism så långt att den enda lösningen är att isolera sig, skapa en liten sektliknande gemenskap, ett alternativ där världen och ondskan ställs utanför.

De större kyrkorna betonar ofta mer av det goda i natur och samhälle, många människors benägenhet att göra gott för andra, skönhet och ändamålsenlighet i naturen.
Men utan att släppa insikten av att världen vi lever i ändå är fallen, inte är som Gud vill att den ska vara.

Jackelén skriver om situationen vi lever i så här: "Livet utanför paradiset, öster om Eden är präglat av kriser och möjligheter." Mord sker visserligen men också utveckling av konst, hantverk och industri, städer och jordbruk. Gott mänskligt liv samtidigt som våld och avskurna relationer.
Och vi människor "är rustade för livet i dubbelhetens rike, för att möta det som är ont och gör ont, för att leva med vår egen och andras dödlighet." (Otålig i hoppet sidan 64)

I den fallna skapelsen har vi fått egenskaper, gåvor från Gud som gör att vi klarar av att leva här.
Våra intellekt som rätt brukade hjälper oss att få fram Vaccin mot dödliga virus och en sjukvård som kan göra mycket för att lindra sjukas situation. 

Vi har fått empati och medkänsla så att vi hjälper varandra i allt det svåra. Vi har fått förmågan att tro och be så att vi inte ger upp och kan bäras av Gud. 

Gud som är med oss och delar allt i den fallna, trasiga och sjukdomsplågade tillvaron som livet på jorden är.
Men samtidigt det vackra och sköna livet som bara en vårdag kan vara när äppelträden blommar.