Ett prästkonvent om nattvarden "Som spridda sädeskornen..."

Under veckan har vi haft möten för präster i Svenska kyrkan, det är en typ av möten som kallas konvent. Biskopen i varje stift kallar samman präster och diakoner för överläggningar om viktiga frågor. Hos oss är det två gånger per år, en träff på hösten med prästerna och ett möte på våren med både diakoner och präster. Dessa möten är några av de få som vi präster kallas till, inte bara inbjuds, och tanken är att vi alla ska vara med.
Jag har varit med och arrangerat dessa möten tillsammans med prostarna i kontrakten (som i kyrkan är ett antal församlingar med extra samhörighet) stiften är indelade i kontrakt, just nu har vi 8 kontrakt men det är på gång att göra om indelningen. Jag läste en historiker som menade att dessa kontrakt är det allra äldsta sättet att organisera kyrkan och de har alltså funnits i flera hundra år.

Vad samlas då präster för att tala om när de har ett av sina sällsynta tillfällen till möte?
Denna höst var det nattvarden som var ämnet, och vi hade fått en bok att läsa: Som spridda sädeskornen... red av Frida Mannerfelt och Teresia Derlén.  

Kanske du reagerar? Att sitta och samtala om nattvarden när världen brinner av krig och klimatkris?
Men då har jag något att säga dig. 

Vad behöver vi mera än allt annat när vi lever i så oroliga tider som just nu?
Mitt svar är tre saker:
det första är att vi behöver samla oss och vara tillsammans, gemenskapen är nödvändig! Ensamma är vi helt utelämnade för oro och hopplöshet som kan leda till passivitet. 

Tillsammans kan vi stötta varandra, hitta vägar framåt, agera. Tron säger oss att vi i nattvardens måltid också är tillsammans med alltets ursprung och mål, att Gud själv kommer oss nära med kärlek, förlåtelse och upprättelse.

Det andra vi behöver i krisernas tid är visioner om en annan möjlig tid, vi behöver hitta konkreta motbilder mot mördandet, krigen och hopplösheten. 

Nattvarden är ett gestaltande av ett annat sätt att leva tillsammans, det är en mötesplats där var och en som vill får vara med och där var och en får lika mycket. Det är ett uttryck mer än ord där vi gestaltar den framtid de fattiga hoppas.
Där påminns vi om att vi är en del av skapelsens helhet, åkrarnas korn och bergens druvor är det goda i skapelsen som vi får ta del av, bära med oss och bäras av och vi får göra det tillsammans. 

Tillsammans och med en god vision finns det också ett hopp.

Vi behöver ett hopp för att inte alldeles ge upp och bli passiva, ett hopp trots att utsläppen ökar och mördandet verkar bli allt värre, finns det ett sådant hopp?

En teolog skriver att de inledande orden i nattvardens instiftelseord är väldigt viktiga,
orden är "i den natt då han blev förådd, tog han ett bröd osv."
Att nattvarden firas i förräderiets natt, trots att livet är hotat och håller på att förstöras firas ändå måltiden. Som en kontrast till mörkret blir nattvarden en måltid av ljus och liv, en protest mot våldets makt i ett enkelt kärleksfullt delande av en måltid. 

Nattvarden stannar inte där i den livgivande festen av möte med Gud själv, varandra och hela skapelsen, nej därifrån skickas vi ut att försöka ändra på läget på jorden, burna av en gemenskap, en vision och med ett hopp i hjärtat.

Jag tänker att det var helt rätt att just nu samlas kring nattvarden och den måltid som förenar oss och påminner oss om vad som är verkligt viktigt i livet:

Du som går före oss ut i en trasig värld, 
sänd oss med fred och bröd, Herre, i världen.
(Svps 74 v 4)

Ett dukat nattvardsbord i Kristine kyrka i Falun på Tacksägelsedagen

En resa till Israel och Palestina

För 20 år sedan var jag med på några resor till mellanöstern, till Israel och Palestina.
Redan då var det oroligt, och det hade pågått länge, kanske från 1940-talet och ännu längre.

Det var intifada och våldsamheter, bombdåd och hårda tag från den israeliska militären, bosättarna la beslag på palestiniers hus och odlingar, separationsmuren hade börjat byggas.
Men det var långt ifrån den katastrofala situationen som råder idag.

Vi mötte människor från olika delar av samhället och besökte kyrkans projekt, skolor, kulturcentra och sjukhus. Vi kunde se själva hur utbildning gav framtidstro och drömmar om liv i fred.

Det var starka möten som med The parents circle - föräldrar från de olika sidorna som hade förlorat sina barn i krigen och konflikten och som möttes för att arbeta för försoning och ett slut på våldet. Vi mötte Rabbis for Human Rights och många andra som arbetade för en fredligare framtid, Svenska teologiska institutet som stöddes av Svenska kyrkan var en viktig mötesplats.   

Ändå ställde vi ofta samma fråga; hur kan ni behålla hoppet så att ni inte ger upp? 

En del av svaret var att de inte kunde annat, det fanns inget alternativ, den som ville leva behövde engagera sig på något sätt för att inte gå under. Passiviteten var inget alternativ, och själva aktiviteten - att göra något tillsammans gjorde att ett hopp kunde leva i dem. 

De flesta hade också det hopp som kommer från tron på en kärleksfull Gud som möter i framtiden med helande och upprättande nåd.

Tron på en framtid som ser annorlunda ut än nutiden, förhoppningar och förväntningar framåt är det som bär oss alla tänker jag, men på olika sätt förstås.

Mina tankar går till dem som vi mötte för så länge sedan, om hur de har det idag, om de fortfarande lever. Vad som har hänt med allt deras arbete för försoning och fred. 

Men så ser jag bilder från gatorna i Israel med stora folkmassor som demonstrerar för fred och slut på våldshandlingarna, vissa är hatiska förstås men andra vill få stopp på kriget. 

Det är inte antisemitism att kritisera staten Israels agerande och politik. Det är att behandla dem som andra stater vars handlingar vi tar avstånd ifrån. 

Just nu är våldsdåden och massakrerna som de makthavande i Israel bland de värsta som har setts i historien. I Olof Palmes kända tal där han räknar upp de värsta illdåden i historien skulle idag vi kunna lägga till Gaza och Västbanken och Libanon.

Kan vi ha något hopp mitt i en utveckling som verkar bli allt värre med krigen och de många andra gigantiska problem som vi står inför? Klimatkrisen och den hotade biologiska mångfalden som de kanske värsta hoten nu. 

Om tron på människors vilja och förmåga är det enda som ger hopp är vi illa ute, det ser mycket mörkt ut. För mig att det enda realistiska hoppet det som kommer av tron på Guds kärleks kraft. Där finns ljus i mörkret och förhoppningsvis kan det inspirera oss var och en att göra det vi kan. 

Även små handlingar om omsorg, omtanke om skapelsen och medmänniskor är värdefulla och kan inspirera andra till mer handling. 

Vi behöver en ny fredens kultur där vi lever tillsammans i Guds sköna skapelse, den ömtåliga livsväven som vi alla är en del av.
Och vi behöver ställa krav på de som har makten,
Det är nog nu!

Med alla levande varelser, om lidande och hopp

När någon av oss har det svårt eller lider kan det hända att det känns som hon eller han är den enda personen i världen. Ensamheten gör det svåra ännu värre. Men tänk om det är så att vi inte alls är ensamma i smärtan och lidandet utan att naturen och allt levande lider med oss, ja till och med Gud själv?

"Hela skapelsen ropar som i födslovåndor" skriver Paulus i Romarbrevet när han skildrar sin tid så full av krig och förföljelser, men han sätter in det som händer i ett kosmiskt perspektiv. Han vidgar den ensamma människans värld till att rymma alla människor, allt levande och hela skapelsen.
Det är ett medlidande.
Människors lidande under brist och våld, krig och grymhet, men också av egna brister och misstag som leder till lidande för andra och en själv. Allt det är en del av hela skapelsens situation, det som Paulus kallar "tomhetens välde", men allt det ska förändras: skapelsen ska befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas" (Romarbrevet 8: 20 och 22)

Friheten väntar och vi har redan fått ett tecken på att livet är starkast, att Gud till sist ska bli allt i alla." Hoppet gäller alla, människor och djur, de döda i dödsriket, naturen och hela kosmos. 

"Frälsningen de kristna ser fram emot är hela skapelsens befrielse. Alla levande varelser är Guds barm som lider och kämpar och befrias tillsammans." 

Paulus använder ord och beskrivningar som lätt går att sätta in i vår existentiella kris, hotet mot liv och natur som klimatkrisen innebär. 
"De kristna är få, men de är bärare av hoppet om hela skapelsens befrielse undan fördärvet."

Så skriver Fredrik Ivarsson i dagens bok. 

I mitt sökande efter litteratur om kyrkorna och klimatkrisen har jag kommit fram till boken "Med alla levande varelser, hopp och motstånd i klimatkrisens skugga" (Argument förlag, 2022)
av Fredrik Ivarsson och Annika Spalde som jag hittade på Bokbörsen. 

Boken ger en rejäl genomgång av ekoteologiska tankar och praktiska idéer för ett liv som är mer i samklang med naturen och skapelsen. Boken har också stor del som innehåller "tidebön med hela skapelsen". Det gör boken till en mycket användbar följeslagare på pilgrimsvandringen eller i samtalsgruppen i en församling. Även om den är en aning för tung för att bära med i ryggsäcken.

Den del jag citerade från är Ivarssons genomgång av bibelns tankar i ljuset av klimatkrisen och en tolkning utifrån ekologiska perspektiv. Han visar på Paulus hoppfulla ord, men också Matteus och Johannes ord i evangelierna och mycket mer. Det är en mycket innehållsrik genomgång som inspirerar till egna tankar.

Annika Spalde ger inspiration till att se skapelsen på ett nytt sätt och hon ger praktiker för fördjupning, det handlar om närvaro i naturen och odling.
Att fira skapelsen i tacksamhet för allt jorden ger, ansvaret förenas med tillfredsställelse och glädje, att uppskatta och värna våra egna kroppar, fira skapelsens skönhet, sabbatens gåva och fira gudstjänster med skapelsen i fokus.

Livet mitt i skapelsen handlar om både hjärta och hjärna, vi kan leva helt och fullt nära naturen på ett nytt sätt när skapelsen blir något vi har en relation till istället för ett materiellt upplag för oss.

Vi är en del av skapelsen inte några som står utanför den, det går att leva med alla levande varelser. 

Både i lidande och glädje, i oro och hopp om befrielse från slaveri.

Anden och Guds närvaro, närmare än vårt eget hjärta

Nu är pingsten här igen, helgen som handlar om Anden, vår hjälpare.

Hjälparen är någon som är med oss även när vi inte kan se eller känna av närvaron, men som ger oss liv, mod och stöd. 
Det är den som vi kallar Den heliga Ande i kyrkan, och som kan vara svår att förstå sig på eller att fatta.

Anden går att uttrycka på olika sätt men det enklaste är så här.

Gud är med oss. Alltid, nära och kraftfullt, bär Gud oss, som i berättelsen om fotspåren i sanden.
Guds nära närvaro med oss är det som vi kallar den heliga Ande.

Anden vittnar tillsammans med vår ande att vi är Guds barn, står det skrivet.
Det betyder att vi har en kärleksfull Gud som är med oss alltid, utan undantag.

En Gud som alltid vill oss väl och vill att vi ska leva i tro, hopp och kärlek på alla sätt.

Och Gud är närmare oss än vi kan ana.

Med ord från bibeln: Gud är "närmare än vårt eget hjärta".
Det är känslospråk som vi bara kan förstå genom att känna in det.
Närmare än mitt eget hjärta betyder att Gud är närmare än allt annat  och närmare än jag kan förstå.

Eller som det också står; i Gud "är det som vi lever, rör oss och är till".
Vi är inneslutna i Guds närvaro, Gud håller oss i sin hand och omsluter oss på alla sidor.

Guds rike är inom er säger Jesus när lärjungarna undrar hur de ska hitta dit.

Vi är i Gud och Gud är i oss.

Det handlar om livskraften, inspiration, kärlek, hopp och värme. Det vill säga att vi själva lever och är till. Och att de vi bryr oss om och älskar finns till.

Gåvorna från anden är tro, hopp och kärlek på alla möjliga sätt, det är också klarsyn och omsorg.
Det är alla de talanger och förmågor vi har.

Det är vad Gud ger oss varje dag.

Den Heliga Ande är inspiration, engagemang, elden inom oss,
de starka goda känslorna vi bär och som gör livet värt att leva.

Allt det här är Anden som vi påminns om i pingstens tid.

 Hjälparen som redan är nära oss.

Finns det något hopp?

Medan våren håller på att veckla ut grönskan därute
funderar jag på om det finns något hopp i vår värld som är så full av våld just nu.

Kanske kan mördandet minska i Gaza snart, det kommer signaler om vapenvila men är villkoren möjliga att leva upp till?

Mitt hopp står väldigt lite till makthavare och politiker just nu,
särskilt när jag tänker på klimatkrisen där allt färre vågar agera
medan de vackra orden sprids och blir allt tommare.

Men också om krigen och våldsdåden, det verkar vara stor brist på empati och rimliga vägar framåt.

I Bönboken tradition och liv finns en övning under Världsmiljödagen där man skiljer optimism och hopp från varandra, sedan beskrivs hoppet så här:

"Hoppet har en "arkitektur" som består av gemenskap (vi gör detta tillsammans) ord (alltså ett språk och berättelser för att beskriva läget), bön (vi grundar vårt hopp i Guds kärlek och kraft) och handling (vi gör det som är möjligt i våra sammanhang)."  (Bönboken s 229)

Optimism och pessimism är allt för ofta känslor som inte är så välgrundade.

Många av oss bär optimism, kanske är det nödvändigt att tänka att det kommer att bli bättre för att inte lägga av och ge upp.
Kanske var det till och med en överlevnadsfaktor i hårda tider, att den som kunde behålla en positiv framtidsbild fortsatte att arbeta för sig själv och andra när andra gick under?

Men idag när vi möter andra former av hot behöver vi grunda optimismen på något som kan hjälpa.

Kan det vara gemenskap, ord, bön och handling?

I boken Planetens och kärlekens gränser skriver prästen, naturvetaren och teologen Sara Wrige just om svårigheten att känna hopp inför klimatkrisen.

Särskilt när klimatkrisen blir allt mer synlig och påtaglig.

Nyligen har vi hört nyheter om enorma översvämningar i Burundi och Kenya,

extremväder i Europa och höga flöden i många vattendrag i Sverige.

På olika nivåer blir klimatförändringarna allt mer närvarande på jorden. 

Kan vi ändå känna hopp? eller är det mer rimligt att inte göra det?

Wrige lyfter fram något som hon kallar “det robusta hoppet” som består av två delar.

Det nära hoppet och det framtida hoppet, hon skriver:

“Vi kan tala om hopp som det hopp som är nära (proximate) och här och nu,

eller om det hopp som är längre bort, i den eskatologiska framtiden (ultimate).”  Det eskatologiska eller slutliga hoppet är det hopp i bibeln

som är att framtiden är Guds. En tillvaro med helhet och fullhet och utan lidande.

Hon hävdar i sin artikel att båda dessa behövs för att hitta ett rimligt hopp: 

“Om vi för starkt betonar det nära hoppet, dvs det hopp som skulle säga att
vi tillsammans kommer att klara klimatkrisen, riskerar modlösheten att
övermanna oss när krisen är så stor.

Om vi för starkt betonar det eskatologiska hoppet, 
riskerar vi att blunda för behoven här och nu.”

Vi kan göra något tillsammans, men ibland eller ofta kan vi drabbas av känslan att vi inte kommer någonstans, vi står och stampar eller det går åt fel håll.
Ger vi upp då eller kan vi som Wrige och Bönbokens författare våga lita på Gud?
Be och höra bibelns starka ord av hopp?

Kanske är det så att vi behöver både modet att handla och
öppenheten för Gud för att inte ge upp och för att komma någonstans 

i arbetet för en bättre värld på alla plan. 

Vi kan kalla det ett robust hopp eftersom det är hållbart och 

inte hänger enbart på oss själva men också att det inte är något som sker förutan vårt arbete.  

Det robusta hoppet kräver eller förväntar sig något av oss, nämligen handling.

Wrige talar om att ställa sig till foga och se vår roll i skapelsen som ett stort ansvar

men också en stor möjlighet; vi kan vara med och rädda världen!

Det slutliga hoppet talar om att Gud bär vad som än händer,

om en ny himmel och en ny jord, men inte passiviserande utan befriande till handling. 

Frågan är hur vi ska hitta det robusta hoppet som

samtidigt låter oss agera och lita på Guds kärleks kraft som ska segra.

Kanske har vi svaret där i Bönboken?

Gemenskap, ord, bön och handling!

Länkar

Hör en intervju med Sara Wrige här

Och en podd här

Från min blogg:

Det nära hoppet är vad jag tidigare kallat det svaga hoppet

och det eskatologiska kallade jag det starka hoppet - länk här

Inte hopp eller handling- utan båda

På väg mot hopp eller förtvivlan

Litteratur

Bönboken Tradition och Liv, nu i ny utgåva

Boken finns också på Bokbörsen

Boken Planetens och kärlekens gränser på Bokbörsen
och här på Pricerunner

 

Stilla veckan: Långfredagen

Så har vi kommit fram till den sorgligaste dagen i kyrkans år: 
långfredagen.

Samtidigt är det en dag som ger hopp och mod.

En dag om året samlas vi kring den korsfäste Jesus och 

läser berättelserna om hur han dog.

Det är en dag då vi får ta med alla våra livs sorger och plågor 

och ge uttryck för dem i kyrkan.

Det är sorgliga psalmer och vacker mollstämd musik, långa läsningar

om Jesus sista timmar i livet. 

Ibland fina konserter med Passioner eller Stabat Mater.

Han som är en av oss blir en gestalt som vi får identifiera oss med. 

Sorgens tyngd är inte enkel, men vi får erkänna att den finns där.

Vi behöver inte dölja den eller fly bort från den denna dag.

Han bär dina och mina erfarenheter av brustenhet och misslyckande,

ungdomens rädsla och ålderns avklädande, separationernas saknad,

förlustens tomhet och den ouppfyllda längtan.

Sjukdom och känslor av meningslöshet och själva döden. 

Allt det vi inte orkar sätta ord på av smärta till kropp och själ.

Han bär allt. 

Han är smärtornas man och vi är han.

Ändå är det en unik människa vid en historisk tidpunkt vi följer,

en man som blir fängslad, förråd, torterad och hånad.

Jesus från Nasaret.

Till slut avrättad på ett av de mest långdragna och
smärtfulla sätt som finns,

genom korsfästelse.

Spikar slås in genom handlovar och fötter,
upphängning på ett kors där alla kan se,

en långsam död genom kvävning och blodförlust.

Han dör mycket smärtsamt och sakta under hån och skratt.

Varför skulle han dö?

Frågan bör ställas till dem som dödade honom, 

dem som svarade på kärlek och befrielse med piskslag och spikar.

Det finns något i oss människor som är destruktivt och våldsamt, 

i värsta fall är vi värre än rovdjur och vi dödar för dödandets egen skull. 

I Tredje rikets koncentrationsläger blev det till och med 

industriellt planerat och organiserat.

Eller när atombomberna föll över Japan 1945, 

en massdöd och total utplåning utan hänsyn till vem det drabbade.

 

I Gaza och Ukraina dödas människor helt utan urskiljning, 

barn drabbas värst som alltid i krig.

Medkänslan och empatin är helt borta. 

Inom oss människor finns olika förmågor. 

Vi kan både vara det värsta som kan tänkas och det godaste av allt, 

men oftare är vi både och, en blandning av ljus och mörker.

Det var kärlek som ledde Jesus hit.
Kärlek till oss alla och till hela skapelsen och jorden.

Så älskade Gud världen. 

Och efter det har vi fått reda på något nytt,
att Gud är en starkare kärlek än vi vågade tro. 

Att Gud alltid är med på offrens och de nederstas sida, 

att Gud lider med oss när vi lider.

Vissa menar att när vi förorsakar andra, 

smärta och lidande är vi med och gör så att Gud lider, 

Vi är då en av bödlarna och dem som spikar upp Jesus på korset.

Men inte ens dem förbannar Jesus.

Jesus säger till rövaren, 

brottslingen som hänger på korset bredvid honom:

"Redan idag ska du vara med mig i paradiset" 

Och om dem som korsfäster honom ber han: 

"Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör"

Långfredagen bär budskapet till oss 

att hur illa det än kan vara i livet så är vi inte ensamma, 

Jesus visar att Gud finns där med oss.

Hur övergivna vi än kan känna oss så 

får vi tro att Gud är med oss alla dagar till tidens slut.

Stilla veckan och klimatnödläget

Veckan som börjar på söndag med palmsöndagen är en mycket speciell och annorlunda vecka. 

I kyrkan kallas den Stilla veckan. 

På ett plan är det en tid för reflektion kring den sista veckan som Jesus levde kroppsligen på jorden.
Det är tankar över vad verklig kärlek är och vad den kan kosta. 

För Jesus var det mycket dramatiskt, våldsamt, fullt av smärta och lidande och död, men när påskens morgon kom visade det sig helt överraskande att allt var något annat än det hade verkat, död bröts till liv. 

I den latinamerikanska befrielseteologin och kyrkan där fanns det en biblisk berättelse som var den centrala, nämligen exodus, uttåget ur förtrycket och fattigdomen i Egypten. (2 Mosebok 14)
Det blev berättelsen som gav inspiration, hopp och handlingskraft mitt i det obeskrivligt hårda förtrycket i Latinamerika vid 1900-talets mitt och framåt. 

I klimatnödlägets tid är det andra bibliska berättelser som blir livstolkande, som ger hopp och mod att leva. 

En av de berättelserna är den som handlar om Långfredagen. 

Många forskare målar upp en fruktansvärd bild av vad som kan hända på jorden om inte stora radikala åtgärder görs. Det handlar om stora översvämningar på vissa delar av jorden och svår torka på andra delar så att delar av jorden blir obeboeliga. Det handlar om svår hungersnöd och många döda, om flyktingströmmar av gigantiska mått och våldsamma krig när rika länder försöker försvara sitt territorium. Gifterna vi har spritt i naturen gör oss sjuka, pandemier härjar, djur fortsätter att utrotas och ... kort sagt det ser ut som att döden håller på att vinna på vår jord. Det är långfredag på jorden.

Långfredagen är sorgens dag, då vi har möjlighet att reflektera över allt det negativa och destruktiva på jorden, i naturen och i våra egna liv. Utan att fly bort kan vi den dagen se det onda i vitögat.
Mördandet i våra förorter och krigen, bomber som faller över flyende cilvilbefolkning för en etnisk rensnings skull. 

Sorgen och döden råder, tortyren och smärtan, själva naturen finns med när ett mörker faller över jorden. Det är en bild av var vi befinner oss nu.

Hoppet finns bara som ett frågetecken i långfredagens öken och förtvivlan. Törs vi hoppas?

Kanske är det den bibliska berättelsen om Noa som också ligger nära, floden som hotar att ödelägga hela jorden och döda allt levande.

 Livet som vi känner det på jorden är hotat. Kan det finnas en väg framåt, kan vi bygga en bildlig ark? Anpassa vårt sätt att leva och försöka förändra samhället till att klara av kriserna som bara blir värre.

Vi är där. 

Ska vi klara av att förändra så mycket att livet kan räddas på jorden,
ska det bli en påskdag eller en ark?

Det står och väger.

Krucifix i Västerås domkyrka

Om att se tillvaron som ett mirakel

Albert Einstein lär ha sagt att det finns två sätt att leva;
det ena sättet som om ingenting vore ett mirakel och det andra som att allt var ett mirakel.

Det är den andra hållningen till livet som vi behöver återvinna skriver Helle Klein i boken Moder jord i klimakteriet. 

Bokens 12 författare vill visa på en helhetssyn och en ny hållning till själva jorden vi lever på.
Att klimatkrisen har kunnat bli så allvarlig och ett hot mot livet hänger samman med att Moder jord varit försummad, nedvärderad och misshandlad (för att inte använda ännu värre ord).

Här finns mycket att inspireras av och tänka vidare över, här finns kunskaper att hämta och tolkningar att reflektera över. Man kan förstås inte hålla med om allt, men är det inte då som vi utmanas att formulera oss på nytt.

Helle Kleins bidrag intresserar mig särskilt. Hennes artikel i den spännande samlingen kallar hon
Det trotsiga hoppet - en profetisk miljöteologi för vår tid.

Klein skriver att hon vill "försöka hitta tillbaka till den gamla skapelseteologiska idén om att kropp och själ hör ihop. Själen är inte förmer än kroppen utan tvärtom handlar trons relationer om sammanhanget mellan människa och människa, människa och skapelse, människa och Gud och människan och henne själv." (s 167)

Klein gräver djupt i de kristna källorna och arbetar med bibeltexter, kyrkofäder och en rad författare som har arbetat med klimathotet och synen på människan och skapelsen.

Hon återvänder flera gånger till Irenenaus från Lyon som jag skrev om nyligen och hans positiva värdering av jorden, livet och människan. Vägen till ett gott liv handlar om att bli mer människa, inte mindre. Och det som berikar våra liv är inte att konsumera allt mer och skaffa den senaste mobilen och andra varor. Nej det är sådant som rör hela oss själva, kultur, naturupplevelser, social trygghet och gemenskap.

Människan, skriver Klein, är skapad av Gud tillsammans med djuren och naturen.
Hon är skapad till Guds avbild och kallad att fortsätta skaparverket i kärlek och omsorg om nästan, djuren, naturen och sig själv. Där finns utgångspunkten för vår situation och vårt uppdrag, det som gör våra liv meningsfulla och är gott för hela skapelsen. 

Men vad var det som blev fel? Hur hamnade vi här med fullskaliga krig och klimatnödläge, med folkmord och våldsdåd i vår närhet?

Klein pekar på den livsstil som har gjort människan till härskare utan medkänsla, hur de med makt utnyttjar jordens resurser hämningslöst och de rika förtrampar de fattiga och förstör naturen.
Och allt bottnar i att människan har tappat bort sin verkliga identitet "Adams nederlag bestod i att han övergav det mänskliga och försökte leka Gud" medan Jesus behåller sin mänsklighet i allt och det blir "en seger över alla djävulska övermänniskoideal och elitism" skriver Klein.

Sedan lyfter Klein fram visionen och hoppet från de bibliska profeterna och nutida tänkare, det trotsiga hoppet om en återställd skapelse.
Den positiva synen på skapelsen kan kombineras med tron på Gud som är en läkandets, omsorgens och kärlekens Gud. 

Den fantastiska skapelsen är värd vår förundran men också vår handling, vi har stort ansvar och stora möjligheter. Bilden av den kraftfulla människan genomsyrar många bibliska skrifter. Ända från skapelseberättelserna där människan skapas till Guds avbild och i psaltaren där människan är krönt med ära och härlighet.

Klein ger en bra genomgång av en god skapelseteologi som kan ge handlingskraft i vår svåra tid, och som kan hjälpa oss att se allt som ett mirakel.

Vid Arbogaån 15 mars 24

Dagens bok:

Birgitta Nyrinder (redaḱtör)

Moder jord i klimakteriet - om klimatkrisen, hot och hopp. Arcus, 2008

Boken kan t.ex hittas på Bokbörsen

eller på Bokia

Askonsdagen och Slutet

Askonsdagen är en speciell dag i våra kyrkor,
det är dagen då fastetiden börjar. 

Under veckan läste jag Mats Strandbergs märkliga bok Slutet.
Boken handlar om en tänkt framtid där mänskligheten har fått reda på att slutet på allt liv på jorden har kommit. Vid en exakt dag och tidpunkt kommer en enorm komet att krocka med jorden, allt liv kommer att raderas ut och sedan är det ofrånkomligt slut.
Under de allra sista veckorna av mänsklighetens liv får läsaren följa några tonåringar och gå in i deras tankar. De vet att slutet närmar sig allt mer. Två ungdomar fokuseras, det är Lucinda och Simon. 

Några rader återkommer, och det är Simon som tänker för sig själv att snart är han själv och alla andra aska. Hans flickvän Tilda finns i minneslunden redan. Simon tänker för sig själv att snart ska hans aska blandas med hennes och alla andras. Det var de orden som fick mig att koppla till askonsdagen.

Det är en mycket tankeväckande bok som Strandberg har skrivit. Det handlar om människor inför döden och hur slutet påverkar allt. Plötsligt finns det ingen vits med att gå i skolan eller fortsätta cancerbehandlingen eller allt det vi gör med tanke på framtiden som ska komma snart eller längre fram. Om vi alla snart är aska, vad finns då som är viktigt eller meningsfullt?
I boken är reaktionerna många och samhället håller på att kollapsa, men Simon och Lucinda finner varandra. Simons mor som är präst firar gudstjänst den allra sista kvällen.

Om vi alla snart är aska, vad är då viktigt?  

Det finns en tradition på askonsdagen att fira en mässa (nattvard) i kyrkan och att de som vill också får ta emot ett korstecken med aska i pannan.

När prästen ritar korset i pannan säger hen de här orden; "Minns att du är stoft, och stoft ska du åter bli. Omvänd dig och tro evangelium" eller "Kom ihåg att du är jord och ska bli jord igen".

Att få aska som ett tecken i pannan är ett sätt att påminna om det svåra, att våra liv har ett slut, att tiden är begränsad och att det är viktigt vad vi gör med våra liv.
Att det finns anledning till att ändra riktning ibland, att vända sig om och gå i en annan riktning. Omvändelse för oss själva och hela det samhälle som är på väg att förstöra jorden. 

Men det finns en annan sida av askonsdagen, tecknet i pannan är nämligen ett kors.
Korset är ett tecken för vad som hände under den första påsken, kort sagt är korset uppståndelsens tecken. Det säger oss att livet är starkare än döden.
Jesus gick korsets väg och delade alla våra korsmärkta mörka dagar ändå in i den tommaste död, men sedan kom påskdagen: livets fest och hoppets grund. 

Boken "Slutet" kan du bland annat hitta här på Bokbörsen

Jag skrev om askonsdagen och bönen för några år sedan, här kan du hitta den texten.

Om askonsdagens två sidor ur min blogg här 

Och här i min andra blogg om Askonsdag och fastetid

Här kan du läsa Antje Jackeléns predikan på askonsdagen 2018

Mikael Mogrens text idag i VLT, "Idag semla i morgon eftertanke"

Här hittar du Svenska kyrkans sida om Askonsdagen

Hopp eller handling? Nej båda!

Jag vill inte ha ert tal om hopp, jag vill att ni ska gripas av panik! sade Greta Thunberg i ett känt tal: det behövs handling nu, som när ert hus håller på att brinna ner.

Vi ska inte hålla på med värderingsförändringar nej det är handling som behövs nu, ändring av beteenden kommer först, läste jag i en insändare i veckan. En mycket bra insändare förresten, läs den gärna.

Själv skrev jag igår till några bekanta: vi får inte fastna i att bara arbeta med våra känslor kring klimatkrisen, nej nu behöver vi komma till skott, ja just det: till handling.

Det behövs riktiga förändringar som ger effekt i mängden utsläpp och skapar hållbarhet. 

Problemet är bara att om inte den minsta gnista av hopp finns, det vill säga om hopplöshet råder, då blir det ingen handling alls, det är ju ingen idé!
Om det inte finns en värdering att jorden är värd att rädda, utan positiva värderingar av livet på jorden blir det heller ingen handling.

Det som behövs är ett slags växelspel mellan hoppfullhet och handlingar som kan växa till att bli värderingar inom oss och bli till ännu mer handling. Värderingar och handling tillsammans.
Då kan det hända att de till och med kan förändra hur vi lever våra liv och hur våra samhällen fungerar. 

Vi behöver ha koll på våra känslor så att de inte förlamar oss eller gör oss likgiltiga, men sedan är det handling som behövs. 

Känns det stressigt eller krävande? Ja, problemet är att det är ganska bråttom. 

Stefan Edmans bok "Bråttom men inte kört" (Votum förlag 2020) fångar med sin rubrik in läget för att kunna rädda så mycket som möjligt, tiden rinner ut.
Det är för övrigt en bok som ger mycket kunskaper kring läget 2020 vad gäller klimatet på många olika sätt. Boken är faktaspäckad och kan användas som ett uppslagsbok med sitt upplägg med frågor och svar.

DNs sida om klimatet just nu räknar ner tiden, nu är det mellan 5 och 6 år vi har på oss att sluta släppa ut koldioxid om vi ska nå målet som är maximalt 1,5 graders uppvärmning. 

En annan bok som jag vill rekommendera är Ett liv på vår planet av David Attenborough.
Författaren berättar om sitt långa liv på jorden och sina spännande resor med sitt arbete att göra naturfilmer. Samtidigt ger Attenborough både hopp och varningar. Han målar upp vad som skulle kunna hända med vår jord å ena sidan om vi bara fortsätter som idag, och å andra sidan om vi lyckas med omställningen.
I sin saklig framställning lyckas han också skildra det fantastiska och förunderliga i skapelsen, inte minst när har kommer in på hur naturen kan återvinna en balans som försvunnit. 

Redan biskopsbrevet om klimatet 2019 tog upp frågan om hopp och handling.
De skriver om hoppet som befriar till handling, hoppet som bygger på prognoser och antaganden för att vara förankrat i verkligheten, och sedan inriktar sig på vad som är möjligt. Ett realistiskt hopp som hjälper oss att lämna vanmakten bakom oss. 

Biskoparna skriver: "Klimatkrisen är mer än en fråga om optimism eller pessimism. Den är en fråga om att agera utifrån ett hopp som befriar till handling - och om en handling som i sin tur väcker, stärker och sprider hopp" (s 57)

Det har nämligen visat sig att det bästa sättet att bryta känslorna av hopplöshet är att verkligen göra något, att handla. Även om det något litet så minskar känslan av hopplöshet när vi ser att det går att göra något. När vi ser att vi kan förändra en sak så inser vi att det finns möjligheter att förändra flera.

Så handla second hand, köp fairtrade och ekologiskt när du kan, sortera och återvinn, gå samman med andra, ja du vet själv... och låt hoppet växa så att vi tillsammans kan göra allt mer.
Med både handling och hoppfullhet.

Visionen om Guds rike i klimatkrisens och krigens tid

"När sanningen sjönk in kunde jag inte sluta gråta. För världens skull, för min egen skull, för mina barns skull" Det är teologen Petra Carlsson Redell som berättar så i inledningen till sin bok Gråstensteologi om en genomgripande existentiell upplevelse. 

Hon hade insett att klimatkrisen var en verklighet som verkligen hotade livet, världens liv, hennes eget liv och hennes barns liv. Det var extremhettan sommaren 2018 som gjorde att hon kände något som hon redan visste ända in i den egna kroppen. Extremvärmen och den rapport som FN kom ut med samma sommar om klimatläget.

 Det är en mycket tankeväckande och intressant bok Petra Carlsson Redell har skrivet, en bok som genom teologiska perspektiv vill visa vägen "mot en återvunnen markkontakt och återvunna relationer".

Jag vill gärna återkomma till den boken, men idag funderar jag över om det är så att vi behöver känna, uppleva, se med egna ögon för att vi ska få insikter om klimatkrisen och om andra existentiella villkor som vi lever under? Och att det är först då som vi kan motiveras till att göra de nödvändiga förändringarna i stort och smått som behövs?

Kanske är det så, men det är också något mera som behövs.

Nämligen en vision eller bild av hur det borde vara och en målbild av vart vi vill vara på väg.

Den stora visionen från bibeln och från Jesus är Gud rike. Jesus talar ständigt om Guds rike eller himmelriket och han talar i liknelser, metaforer och bilder. Det handlar om en tillvaro där allt ska vara som Gud vill, harmoni, fred, ingen ska lida nöd eller brist, goda relationer ska råda och livet ska vara helt och fullt.

Jag skrev här på min blogg för länge sedan om Social gospel-rörelsen. Det var en rörelse i början av 1900-talet. Följarna var fullt övertygade om att Guds rike kunde förverkligas på jorden, och att det inte var långt kvar till att det skulle förverkligas. Kanske var det en av de mest optimistiska tiderna som har funnits i väst, före första världskrigets massakrer. 

Guds rike är nära, det är budskapet från bibeln, och det är ord som inte är så lätta att ta till sig i vår tid med så mycket våld, krig och lidande. 

Men om vi tänker oss orden om Guds rike som vår vision och bilden av hur det borde vara så kan vi hålla med, visionen är nära. Det är inte så svårt att tänka sig den annorlunda tillvaron, hur ser den ut för dig?

I vår tid behöver vi vidga visionen och inte bara tala om relationer med Gud och mellan människor.
Det är hela skapelsen som ingår i visionen om ett annat sätt att leva. Vår relation till själva jorden och naturen, till djuren och allt som lever på jorden. 

Eller som Petra Carlsson Redell uttrycker det, med inspiration från Verner Aspenström - vår relation till  "gossen gråsten och fröken granbuske."

Visionen om Guds rike ger en bild att sträva mot, den ger oss en riktning som saknas när visionen saknas.

Men det finns en aspekt till med Guds rike.

Det är också en bild av en framtid som är verklig, ett löfte som vi får tro är sant.
Mot all hård realism och mot alla världens krig får vi våga tro och ha en förtröstan om att något annat väntar: "De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar...
(det skall) aldrig mera övas för krig" (från Mika 4)

eller från Lukas:
"När allt detta börjar,
så räta på er och lyft era huvuden,
ty er befrielse närmar sig".

Passionstid och påskens mysterium i krisernas tid

De två sista veckorna av fastan före påsk kallas passionstiden. Passion som i lidande men också som i starka omvälvande känslor, känslor som attraherar eller stöter bort. 
Den sista av dem är stilla veckan, veckan där skärtorsdagen, långfredagen och själva påsken finns.
Det är veckor av fokusering för den som vill, extra tid för det andliga livet för den som har möjlighet och dagar för att öppna sina sinnen för verkligheten - världen vi lever i och Guds värld som lever i oss.

Båda världarna är Guds. Eller med andra ord, det är samma värld. Samma hotade värld av klimatnöd och obeskrivligt grymt våld där ingen går säker och vad som helst kan hända när som helst.
Samma värld där vänskap och kärlek finns och där människor räcker varandra handen och anstränger sig varje dag för att människor ska må bättre.
Vi lever i krisernas tid av dyrtider och oro och samtidigt vårens tid där livet visar sin styrka. 

Gud är den som är, den som låter allt som finns finnas till, den som har varit, som är och som ska finnas, den eviga skaparen av allt.
När Mose i öknen vill veta Guds namn får han svaret "Jag är den jag är - säg att "jag är" har sänt dig". (2 Mos 3:14)
De svåröversatta orden pekar ut någon som alltid har funnits, finns nu och alltid kommer att finnas, och samtidigt någon som ger existens åt allt som finns. Skaparen.
Det är beskrivningen som blir ett namn för Gud själv. På hebreiska JHWH. (Jahwe)
Själva namnet Gud har i gamla testamentet säger alltså vem Gud är.

När människor mötte Jesus dök en fråga upp väldigt ofta.
Vem är han?
Vem är denna person som förlåter synd och upprättar nedslagna, som uppvärderar dem som de många såg ned på och visar på andra sätt att leva tillsammans, i fred och respekt. I enkla flexibla regler som "Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det ska ni göra för dem."
Och någon som hela vägen gjorde det han sade, handling och ord var ett. Han levde ett kärleksfullt liv i ord och handlingar.
Frågan dyker upp igen:
Vem är han som gör allt det här?

I Johannesevangeliet är det tydligt och klart. Jesus använder nämligen Gudsnamnet när han talar om sig själv. Jag är den jag är. På grekiska "ego eimi".
Orden kan användas vardagligt, om någon frågar vem du är och du svarar "det är jag som är jag".
Men när orden används som Jesus gör händer något, det blir en kraftfull betoning, en störande exklusivitet.

Ungefär: Det är jag som är detta och ingen annan. 

Det finns minst sju meningar där orden används så.
Jesus säger: Jag är livets bröd, jag är vägen, sanningen och livet, jag är den gode herden, jag är grinden, jag är uppståndelsen och livet, Jag är världens ljus och Jag är vinstocken.

Visst använder Jesus bilder, metaforer och symboler men sammantaget är det så att i Johannesevangeliet är Jesus Gud själv.
Jesus förkroppsligar i mänsklig gestalt Skaparen.
Den som låter allt finnas till och alltid finns.
För att vi ändå ska förstå hur mycket av Gud som inte kan fångas in i en mänsklig gestalt används andra ord. Guds son ibland, Sonen eller Människosonen.
Men det är Gud själv, inte någon annan.  

Eller som det står i Joh kap 1: v 17 "Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss."

Passionstiden handlar om Guds svar på lidandet och ondskan, svaret som är att Gud går in i det och delar det med oss. Jesus låter oss få veta att hur svårt och övergivet det än kan kännas så är vi inte ensamma. Med oss går Gud själv och bär det tunga tillsammans med oss, så som han bar den tunga korsbjälken på väg till platsen där han skulle korsfästas. 

Han går djupast in i mörkret med oss för att övervinna det inifrån.
Guds makt är liv som om det än dör kan bli levande igen.
Gud ger existens åt det som finns och kan åter ge existens åt det som dödats.

Påskens mysterium.

Bättre att tända ett ljus och förbanna mörkret?

Det ser rätt mörkt ut just nu.
Varje dag kommer rapporter på nyheterna om nya mord och våldsdåd i vårt land. 

Unga tonåriga pojkar sitter häktade för skjutvapenmord. Idag börjar rättegången mot en av dem som dödat en man på ett gym, troligen en man som försökte stoppa honom, inte den som var målet för mördaren. Bakom dem finns kriminella gäng och ledare som utnyttjar de unga och får dem att göra onda handlingar. 

Vårt land blir allt mindre generöst och gästfritt i och med att allt färre asylsökande får komma in i landet, planerna är att ge alla som inte avvisas direkt tillfälliga uppehållstillstånd och göra det närmast omöjligt att förenas med sin familj.
Så skapas mera problem med andra unga män som inte får chansen att integreras i samhället och vet att vad de än gör så är de inte önskvärda här utan ska tvingas lämna landet.
Det är som att uppmana till brottslighet och jag tackar Gud för att de allra flesta ändå väljer att leva lagligt.

Det ser mörkt ut. Trots att de flesta är medvetna om klimathotet, och vi alla märker det i de ökande översvämningarna och skogsbränderna görs allt för lite.

Kriget i Ukraina kastar mörka skuggor över läget i världen och värst är det för de drabbade själva i landet och alla dem som flyr för livet. Nya offensiver väntas och i Kramatorsk har ännu ett bostadshus träffats av ryska missiler, flera är döda och skadade.

En dansk står och bränner Koranen utanför den Turkiska ambassaden, vår yttrandefrihet missbrukas och blir till ett påhopp på en minoritet i vårt land, och vad händer? Palaudan intervjuas i radion och det visar sig att han inte har en aning om vad han hållet på med och vilka konsekvenser det får. Han är troligen bara en ganska förvirrad islamofob.

Hur kan vi hitta något ljus eller några hoppfulla tecken mitt i mörkrets tid?
Vad kan få oss att inte ge upp eller fly bort från verkligheten, in i den senaste tv-serien i streamingtjänsternas djungel. 

Symeon hette en man som levde  i Jerusalem. Han hade väntat hela sitt liv på den som skulle komma med hoppets ljus till hans land och till alla folk.
Han hade tålamod, och det tror jag är en viktig egenskap för att orka i vår mörka tid. Det är ett långsiktigt arbete med många bakslag att försöka få samhället och världen en liten aning ljusare och mer människovänligt. 

Symeon såg den som kom.
Vi behöver också våga se hur det verkligen är i vår omvärld, våga stanna kvar utan att fly bort från det svåra som pågår. Det vi inte ser kan vi aldrig göra något åt. Vi möter aldrig omvärlden utan glasögon eller förutfattade meningar, så vad kan vi göra?
De fattiga ländernas teologer lär oss att den mest sanna bilden av ett samhälle får vi om vi lyssnar till dem som är längst ned, de fattiga, de utsatta och diskriminerade människorna. Ofta kvinnor och barn. Det är deras röster vi ska lyssna på. 

Då får vi en helt annan bild av samhället än från proffstyckarna, analytikerna i media, de rika och de mäktiga. Lyssna på en patient om du vill veta läget i vården och en undersköterska. Lyssna till den som förnekas försörjningsstöd och sjukpenning om hur fint vårt välfärdsland fungerar.
När vi ser allt detta mörker får vi ta avstånd ifrån det, uttrycka vår sorg och vrede över hur läget är, vi får förbanna mörkret. 

Tålamod och öppna öron och ögon och benämna det vi ser.
Men vad kommer sedan?
Symeon pekar ut ett barn.
Det är Jesusbarnet han håller i famnen när han säger att han skådar frälsningen och ljuset. Han och hans livshållning är det som ska bli till fall eller upprättelse för många, och ett tecken som väcker strid.

Jesus växte upp, fylldes av styrka och vishet, och han visade på ett sätt att hitta ljus i tillvaron, i tro och i handling. Han visade att vem vi än är så är vi älskade människor, viktiga, värda att lyssna på och myndiga människor som kan förändra världen. 

Vägen är icke-våldets och kärlekens. Att tillsammans med andra, steg för steg, långsamt men utan att ge upp, ta itu med alla de missförhållanden vi ser, all den diskriminering och det våld och de orättvisor som pågår hela tiden. Det går att förändra. Ibland bara små saker men ibland större. Vi kan alla göra livet lite bättre för en medmänniska. Men glöm inte, det är tillsammans vi kan göra mera.

Tända ljus och minska det förbannade mörkret.

Rembrandts klassiska bild av Symeon i templet

 

 

På väg mot Hopp eller förtvivlan?

Går det att ha ett hopp, särskilt en dag som denna när vi firar Förintelsens minnesdag.
Krig och våld pågår oavbrutet, och det har visat sig att mördandet av människor fortsätter, även folkmord.
Klimatkrisen pågår och jag blir allt mer tveksam till om mänskligheten kommer att kunna klara av den i tid. 
Det hopp jag ändå har handlar inte så mycket om att människor ska klara av att förändra situationen utan det handlar om Gud. Men jag hoppas jag har fel när jag tappar hoppet om mänskligheten.

Jag hade ett minne av att Greta Thunberg talade om hopp i ett av sina tal och googlar runt.. till slut hittar jag en sida från 2018 på SVTs hemsida:
Greta citeras så här; "Jag tänker inte så mycket på hopp eller på vad som kan hända i framtiden, jag tänker att vi måste agera även om det inte finns hopp. Att inte ha hopp är ingen ursäkt för att inte agera. Hoppet kommer ju om man agerar."

Det är ju så med mycket i livet att allt för mycket grubblande eller tvekande ibland bara hindrar oss från att handla. Ibland behövs det handling, rakt på sak och utan tvekan, även om det är osäkert med resultatet.
Ändå är jag tveksam, behöver vi inte något hopp om än litet, om vi inte ska ge upp?

Ordet hopp kan betyda olika saker för olika människor, men hopp i kyrkan och bibelns sammanhang har en ganska tydlig betydelse och det är två saker jag vill lyfta från idag.

Hoppet ger handlingskraft och motivation. Missmodet och förtvivlan gör oss passiva och uppgivna, men det hopp tron ger oss gör oss fria att våga handla. Det är ett hopp som bärs av en framtidsbild av fred och rättvisa, ett gott liv för alla, ja ännu mer än så. Hoppet om en annan tillvaro där plåga och tårar inte ska finnas mera. Hoppet hjälper oss att våga agera, och då händer det saker, både med oss själva och vår omvärld. 

Hoppet grundas djupast sätt inte i oss själv utan i Guds kraft och löften.
Vårt kristna hopp grundas i tron på Jesu uppståndelse, att döden inte var den starkaste kraften utan Gud och Livet som vann.
Hoppet kommer till oss utifrån och kan därför inte tas bort genom mänskligt handlande, inte genom ondska eller våld. Tilliten till Guds kärlek ger hoppet.
Det är därför vi har en hel helg och söndag om att "Jesus är vårt hopp". 

En dag om hoppet som gör oss fria att leva och att agera.  

Ljuset vid Mälarens strand ger hopp om våren 

Några länkar:

Söndagens tema är "Jesus är vårt hopp" här hittar du texterna för söndagen. 

Och här hittar du tankar inför helgen på Svenska kyrkans hemsida, en präst skriver varje vecka

Poddar om tolkning av livet och tron i ljuset av kyrkoåret:

Nådens år

Tolkning pågår

Predikoverkstan (genomgång av söndagens evangelium på grundspråket)

Glasgow och allhelgona och hoppet

Se upp för ett falskt hopp! Det var Boris Johnson, premiärministern i Storbritannien som talade på klimatmötet i Glasgow. 
Med hans egna ord:"We must take care to guard against false hope and not to think in any way that the job is done, because it is not - there is still a very long way to go," sade Johnson enligt Reuters. 

Han varnade alltså för ett falskt hopp som kunde lura oss att tro att jobbet nu var gjort när det gäller klimatkrisen. Och det vi har gjort fram till nu är bara början på en stor förändring av hela vårt samhällssystem och våra vanor på många olika plan om temperaturhöjningen ska hållas nere.

Men det är lätt att känna sig skeptisk och missmodig, åtminstone för mig är det lätt att tvivla på att vi kommer att klara av det.
Många vill så gärna semestra på varma platser och resa med flyg, vi vill gärna transportera oss själva och varor, många företag tänker på kortsiktiga vinster och politiker vill bli omvalda och sitta kvar vid makten. De vågar inte göra så stora förändringar som skulle behövas.
Ändå finns det anledning till hopp. Inte ett tomt hopp att sova gott på utan ett hopp som gör oss fria att göra det vi kan. 

Idag vill jag skriva några rader om hoppet som befriar, och det är hopp som har två delar eller som är av två olika slag. Det svaga hoppet och det starka hoppet.

I allhelgonatid tänker vi på de människor som har gått före oss, de som har dött och som vi saknar. Det är också en tid för att tänka på människor som är förebilder och som vi kan lära oss mycket av. De som kallas helgon.
Det är en hoppets helg i kyrkan där vi tänder ljus och läser fina texter om hoppet om det eviga livet och den tillvaro där Guds vilja ska ske. "Se jag gör allting nytt" säger Gud i bibeln. Och så målas en bild upp av nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. Där ingen plåga och inget lidande längre ska finnas. Vid livets slut, tillvarons slut och jordens slut finns en kärlek som omsluter allt och alla.
För Gud är alla levande och Guds löften gäller vad som än händer. 

Det jag har skrivit om här är det starka hoppet. Ett hopp som ingenting kan ta bort eller krossa, ett hopp som inte beror på oss människor eller vad vi kan lyckas med.
Det är ett hopp som vilar på Gud själv, tillvarons ursprung och mål, varats grund. Den starka Guden som handlar och talar och Guds ord blir verklighet. 

Det starka hoppet kan befria oss från mycket av oro och rädsla, det kan göra oss fria från att resignera eller ge upp, det ger handlingskraft och mod att ta itu med kriser och problem.
Det är också hoppet som bär inför klimatkrisen och allt det svåra vi möter.

Det starka hoppet hjälper oss också att hålla det svaga hoppet levande.
Det svaga hoppet handlar om övertygelsen att historien går att förändra.
Vi människor har stora möjligheter att påverka klimatet och att göra något åt fattigdom, sjukdomar och svält på vår jord.
Det kan bli bättre för oss själva och många människor på vår jord.
Jag kallar det ett svagt hopp för att det är mycket mer osäkert än det starka.
Det är möjligt att förändra jorden, men kanske är det för många som inte vill? Det kan bli bättre, men det kan också bli sämre.
Det beror på oss själva, men också andra människor, mest dem som har makt och inflytande. men vi alla kan göra något. Det är ett svagt hopp eftersom det är osäkert, men det är inget tomt hopp som låter oss slå oss till ro. Det är inte Gud som vill att fattigdom och miljöförstöring ska finnas, det är mekanismer som människor ligger bakom och som går att förändra, om vi vill.

Det starka hoppet sjöng Levi Petrus om
"Himmel och jord må brinna, men den som tror skall finna, löftena de stå kvar."
Gud ger aldrig upp om oss och vår jord. 

Det gäller nu att inte vi heller ger upp, och inte nöjer oss med ett falskt hopp.
Vi alla behövs för att den här jorden ska vara ett gott hem för dem som kommer efter oss.

Ljusbäraren i Linköpings domkyrka