Finns det något hopp?

Medan våren håller på att veckla ut grönskan därute
funderar jag på om det finns något hopp i vår värld som är så full av våld just nu.

Kanske kan mördandet minska i Gaza snart, det kommer signaler om vapenvila men är villkoren möjliga att leva upp till?

Mitt hopp står väldigt lite till makthavare och politiker just nu,
särskilt när jag tänker på klimatkrisen där allt färre vågar agera
medan de vackra orden sprids och blir allt tommare.

Men också om krigen och våldsdåden, det verkar vara stor brist på empati och rimliga vägar framåt.

I Bönboken tradition och liv finns en övning under Världsmiljödagen där man skiljer optimism och hopp från varandra, sedan beskrivs hoppet så här:

"Hoppet har en "arkitektur" som består av gemenskap (vi gör detta tillsammans) ord (alltså ett språk och berättelser för att beskriva läget), bön (vi grundar vårt hopp i Guds kärlek och kraft) och handling (vi gör det som är möjligt i våra sammanhang)."  (Bönboken s 229)

Optimism och pessimism är allt för ofta känslor som inte är så välgrundade.

Många av oss bär optimism, kanske är det nödvändigt att tänka att det kommer att bli bättre för att inte lägga av och ge upp.
Kanske var det till och med en överlevnadsfaktor i hårda tider, att den som kunde behålla en positiv framtidsbild fortsatte att arbeta för sig själv och andra när andra gick under?

Men idag när vi möter andra former av hot behöver vi grunda optimismen på något som kan hjälpa.

Kan det vara gemenskap, ord, bön och handling?

I boken Planetens och kärlekens gränser skriver prästen, naturvetaren och teologen Sara Wrige just om svårigheten att känna hopp inför klimatkrisen.

Särskilt när klimatkrisen blir allt mer synlig och påtaglig.

Nyligen har vi hört nyheter om enorma översvämningar i Burundi och Kenya,

extremväder i Europa och höga flöden i många vattendrag i Sverige.

På olika nivåer blir klimatförändringarna allt mer närvarande på jorden. 

Kan vi ändå känna hopp? eller är det mer rimligt att inte göra det?

Wrige lyfter fram något som hon kallar “det robusta hoppet” som består av två delar.

Det nära hoppet och det framtida hoppet, hon skriver:

“Vi kan tala om hopp som det hopp som är nära (proximate) och här och nu,

eller om det hopp som är längre bort, i den eskatologiska framtiden (ultimate).”  Det eskatologiska eller slutliga hoppet är det hopp i bibeln

som är att framtiden är Guds. En tillvaro med helhet och fullhet och utan lidande.

Hon hävdar i sin artikel att båda dessa behövs för att hitta ett rimligt hopp: 

“Om vi för starkt betonar det nära hoppet, dvs det hopp som skulle säga att
vi tillsammans kommer att klara klimatkrisen, riskerar modlösheten att
övermanna oss när krisen är så stor.

Om vi för starkt betonar det eskatologiska hoppet, 
riskerar vi att blunda för behoven här och nu.”

Vi kan göra något tillsammans, men ibland eller ofta kan vi drabbas av känslan att vi inte kommer någonstans, vi står och stampar eller det går åt fel håll.
Ger vi upp då eller kan vi som Wrige och Bönbokens författare våga lita på Gud?
Be och höra bibelns starka ord av hopp?

Kanske är det så att vi behöver både modet att handla och
öppenheten för Gud för att inte ge upp och för att komma någonstans 

i arbetet för en bättre värld på alla plan. 

Vi kan kalla det ett robust hopp eftersom det är hållbart och 

inte hänger enbart på oss själva men också att det inte är något som sker förutan vårt arbete.  

Det robusta hoppet kräver eller förväntar sig något av oss, nämligen handling.

Wrige talar om att ställa sig till foga och se vår roll i skapelsen som ett stort ansvar

men också en stor möjlighet; vi kan vara med och rädda världen!

Det slutliga hoppet talar om att Gud bär vad som än händer,

om en ny himmel och en ny jord, men inte passiviserande utan befriande till handling. 

Frågan är hur vi ska hitta det robusta hoppet som

samtidigt låter oss agera och lita på Guds kärleks kraft som ska segra.

Kanske har vi svaret där i Bönboken?

Gemenskap, ord, bön och handling!

Länkar

Hör en intervju med Sara Wrige här

Och en podd här

Från min blogg:

Det nära hoppet är vad jag tidigare kallat det svaga hoppet

och det eskatologiska kallade jag det starka hoppet - länk här

Inte hopp eller handling- utan båda

På väg mot hopp eller förtvivlan

Litteratur

Bönboken Tradition och Liv, nu i ny utgåva

Boken finns också på Bokbörsen

Boken Planetens och kärlekens gränser på Bokbörsen
och här på Pricerunner

 

Krigstider på jorden, vad kan vi göra?

Just nu är det svårt att skriva om klimatkrisen som om ingenting annat pågår. Vi vet ju alla att det pågår fruktansvärda krig.

De ofattbara våldsdåden och övergreppen i Ukraina fortsätter även då det inte talas så mycket om dem i media. Drönarna och missilerna sprider död och förödelse, de drabbar slumpmässigt och utan hänsyn. Krigsbrotten pågår. Det är svårt att se någon lösning, hur ska fred kunna slutas?

Bombräderna, husdemoleringarna och morden i Mellanöstern, framför allt i Gaza och terrordåden i Israel hör vi om varje dag.
Antalet döda ökar ständigt och dödandet kommer att väcka hämndbegär under mycket lång tid framåt. Varje barn som krossas under de sammanfallande husen är ett brott mot mänskligheten och skapar en förtvivlan som nästan säkert leder till flera våldsamma dåd i framtiden. Våld föder våld som föder våld..
Även här pågår krigsbrott.

Världens största friluftsfängelse, som Gaza ibland har kallats, har blivit något som allt mer liknar ett koncentrationsläger där människor dör av svält och sjukdom när bomberna inte gett önskat resultat.

Kanske tycker du att jag använder för hårda ord? Jag menar att situationen i Gaza kräver starka ord för att den är så obeskrivligt fruktansvärd. 
Och det blir än värre genom att det inte finns någon flyktväg ut ifrån Gaza. Instängda och utsatta, barn och vuxna dödas och skadas svårt varje dag.

Jag är medveten om att kriget den här gången triggades igång av terrordåden som Hamas gjorde men det som sker nu är verkligen oproportioneligt, utan sans och måtta.
Tanken går till den gammaltestamentliga hållningen "Sker skada, ska du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand osv." (2 Mos 21:23) De gammaltestamentliga buden verkar hårda, men i praktiken var de en begränsning av en vedergällning som kunde gå för långt och kanske aldrig ta slut. 

Inte mer än ett liv för ett liv, ett öga för ett öga var principen. Något som IDF (Den israeliska krigsmakten) har lämnat långt bakom sig. Det är inte en gammaltestamentlig hämnd vi ser alltså utan något som går långt utöver vad som är rimligt, även utifrån dessa gamla bud.  

Jesus kommer med en annan princip av icke-våld.  

En av de journalister som skildrar läget i mellanöstern är Magda Gad och hennes rapporter är nästan för mycket att ta in. Hon kommer de enskilda människorna mycket nära, dem som drabbas av allt detta våld. Och hon visar oss allt detta dödande och lidande som pågår just nu. (här finns hon på x (fd Twitter). 

Det finns många flera konflikter där vapen används nu.
Till och med hos oss själva är det skjutningar, sprängningar och mord som pågår och som vi ofta hör om på nyheterna. 

Det är lätt att bli förtvivlad när vi hör om allt det här. Men hur omskakade och illamående vi än kan bli så får vi inte blunda eller sluta lyssna.
Våldsverkarna vinner bara om vi alla andra låter det ske i tystnad.

Men hur ska vi orka ta till oss, lyssna och försöka förstå vad det är som pågår?  Hur kan människor vara så våldsamma och grymma och så likgiltiga för andra människors liv. Hur ska vi tänka och orka leva med all denna ondska?

När bibeln på sitt symbolrika sätt ska skildra ondskans inträde i skapelsen finns berättelsen om fallet.
Den idylliska paradisträdgården invaderas av något som förändrar situationen för alltid, eller åtminstone så länge mänskligheten finns till. Det är en existentiell berättelse om ondskan och hur den får så stor inverkan på alla våra liv, och den har i sitt centrum en gräns som bryts och en relation som förnekas.

Poängen är inte ormen och frukten utan de är symboler för något mycket större. Det är inte heller en berättelse om hur människan blir myndig och lär sig att skilja mellan gott och ont, som den ofta har tolkats till att vara. Som jag ser det är det en sammanblandning mellan vetenskapens teser och bibelns existentiella berättelser. 

Grundfrågan i syndafallet är några ord som "ormen" säger: inte kommer ni att dö, men om ni äter "blir ni som gudar med kunskap om ont och gott..." Ormen ljuger förstås i berättelsen, det hör till hens figur att förvilla och luras.
Den stora förändringen sker när människorna vill bli gudar och sätter sig själva i Guds ställe.
Gränsen som skulle skydda skapelsen med respekt och ansvarstagande över allt levande bryts. Människan skulle bruka och vårda trädgården men satte sig själv i centrum, istället för både Gud, naturen och djuren. 

Där skadas balansen. Människor som sätter sig själv i centrum blir rivaler till andra människor som har samma ambitioner.
Istället för att tillsammans sträva efter ett gott liv och kunna nå nästan hur långt som helst, kan var och en för sig inte ens göra det behagligt för sig och sina nära. De måste fortsätta att bygga murar och öka skydden mot de andra. 

I den förskjutningen från ett gott liv för oss alla på vår jord till - ett gott liv för mig och de få jag bryr mig om ligger en värld av lidande, våld och krig.

Vi lever i den fallna skapelsen där lidandet och våldet, förstörelsen av livsvillkoren på jorden pågår. 

Men samtidigt pågår något helt annat, vänskap, kärlek, barn får omsorg och växer upp, människor engagerar sig för fred och klimatet och agerar. Vi lever i den kluvna trasiga världen där allt pågår samtidigt.
Vi har båda sidorna inom oss. 

Kanske kan vi inte stoppa krigen och våldsdåden, men vi kan ställa oss på rätt sida och göra det lilla vi kan.

Tillsammans kan det bli rätt mycket. 

Vi lever i den brustna fallna världen och sprickan går rakt igenom oss alla

Några länkar:

Läkare utan gränser - sida om konflikter och krig

Röda korset - om värsta krigen och konflikterna i världen just nu

Utrikespolitiska institutet - sida om konflikter i världen

Magda Gad på Facebook

Magda Gads texter i Expressen (kan kräva inloggning)

Hopp eller handling? Nej båda!

Jag vill inte ha ert tal om hopp, jag vill att ni ska gripas av panik! sade Greta Thunberg i ett känt tal: det behövs handling nu, som när ert hus håller på att brinna ner.

Vi ska inte hålla på med värderingsförändringar nej det är handling som behövs nu, ändring av beteenden kommer först, läste jag i en insändare i veckan. En mycket bra insändare förresten, läs den gärna.

Själv skrev jag igår till några bekanta: vi får inte fastna i att bara arbeta med våra känslor kring klimatkrisen, nej nu behöver vi komma till skott, ja just det: till handling.

Det behövs riktiga förändringar som ger effekt i mängden utsläpp och skapar hållbarhet. 

Problemet är bara att om inte den minsta gnista av hopp finns, det vill säga om hopplöshet råder, då blir det ingen handling alls, det är ju ingen idé!
Om det inte finns en värdering att jorden är värd att rädda, utan positiva värderingar av livet på jorden blir det heller ingen handling.

Det som behövs är ett slags växelspel mellan hoppfullhet och handlingar som kan växa till att bli värderingar inom oss och bli till ännu mer handling. Värderingar och handling tillsammans.
Då kan det hända att de till och med kan förändra hur vi lever våra liv och hur våra samhällen fungerar. 

Vi behöver ha koll på våra känslor så att de inte förlamar oss eller gör oss likgiltiga, men sedan är det handling som behövs. 

Känns det stressigt eller krävande? Ja, problemet är att det är ganska bråttom. 

Stefan Edmans bok "Bråttom men inte kört" (Votum förlag 2020) fångar med sin rubrik in läget för att kunna rädda så mycket som möjligt, tiden rinner ut.
Det är för övrigt en bok som ger mycket kunskaper kring läget 2020 vad gäller klimatet på många olika sätt. Boken är faktaspäckad och kan användas som ett uppslagsbok med sitt upplägg med frågor och svar.

DNs sida om klimatet just nu räknar ner tiden, nu är det mellan 5 och 6 år vi har på oss att sluta släppa ut koldioxid om vi ska nå målet som är maximalt 1,5 graders uppvärmning. 

En annan bok som jag vill rekommendera är Ett liv på vår planet av David Attenborough.
Författaren berättar om sitt långa liv på jorden och sina spännande resor med sitt arbete att göra naturfilmer. Samtidigt ger Attenborough både hopp och varningar. Han målar upp vad som skulle kunna hända med vår jord å ena sidan om vi bara fortsätter som idag, och å andra sidan om vi lyckas med omställningen.
I sin saklig framställning lyckas han också skildra det fantastiska och förunderliga i skapelsen, inte minst när har kommer in på hur naturen kan återvinna en balans som försvunnit. 

Redan biskopsbrevet om klimatet 2019 tog upp frågan om hopp och handling.
De skriver om hoppet som befriar till handling, hoppet som bygger på prognoser och antaganden för att vara förankrat i verkligheten, och sedan inriktar sig på vad som är möjligt. Ett realistiskt hopp som hjälper oss att lämna vanmakten bakom oss. 

Biskoparna skriver: "Klimatkrisen är mer än en fråga om optimism eller pessimism. Den är en fråga om att agera utifrån ett hopp som befriar till handling - och om en handling som i sin tur väcker, stärker och sprider hopp" (s 57)

Det har nämligen visat sig att det bästa sättet att bryta känslorna av hopplöshet är att verkligen göra något, att handla. Även om det något litet så minskar känslan av hopplöshet när vi ser att det går att göra något. När vi ser att vi kan förändra en sak så inser vi att det finns möjligheter att förändra flera.

Så handla second hand, köp fairtrade och ekologiskt när du kan, sortera och återvinn, gå samman med andra, ja du vet själv... och låt hoppet växa så att vi tillsammans kan göra allt mer.
Med både handling och hoppfullhet.

På väg mot Hopp eller förtvivlan?

Går det att ha ett hopp, särskilt en dag som denna när vi firar Förintelsens minnesdag.
Krig och våld pågår oavbrutet, och det har visat sig att mördandet av människor fortsätter, även folkmord.
Klimatkrisen pågår och jag blir allt mer tveksam till om mänskligheten kommer att kunna klara av den i tid. 
Det hopp jag ändå har handlar inte så mycket om att människor ska klara av att förändra situationen utan det handlar om Gud. Men jag hoppas jag har fel när jag tappar hoppet om mänskligheten.

Jag hade ett minne av att Greta Thunberg talade om hopp i ett av sina tal och googlar runt.. till slut hittar jag en sida från 2018 på SVTs hemsida:
Greta citeras så här; "Jag tänker inte så mycket på hopp eller på vad som kan hända i framtiden, jag tänker att vi måste agera även om det inte finns hopp. Att inte ha hopp är ingen ursäkt för att inte agera. Hoppet kommer ju om man agerar."

Det är ju så med mycket i livet att allt för mycket grubblande eller tvekande ibland bara hindrar oss från att handla. Ibland behövs det handling, rakt på sak och utan tvekan, även om det är osäkert med resultatet.
Ändå är jag tveksam, behöver vi inte något hopp om än litet, om vi inte ska ge upp?

Ordet hopp kan betyda olika saker för olika människor, men hopp i kyrkan och bibelns sammanhang har en ganska tydlig betydelse och det är två saker jag vill lyfta från idag.

Hoppet ger handlingskraft och motivation. Missmodet och förtvivlan gör oss passiva och uppgivna, men det hopp tron ger oss gör oss fria att våga handla. Det är ett hopp som bärs av en framtidsbild av fred och rättvisa, ett gott liv för alla, ja ännu mer än så. Hoppet om en annan tillvaro där plåga och tårar inte ska finnas mera. Hoppet hjälper oss att våga agera, och då händer det saker, både med oss själva och vår omvärld. 

Hoppet grundas djupast sätt inte i oss själv utan i Guds kraft och löften.
Vårt kristna hopp grundas i tron på Jesu uppståndelse, att döden inte var den starkaste kraften utan Gud och Livet som vann.
Hoppet kommer till oss utifrån och kan därför inte tas bort genom mänskligt handlande, inte genom ondska eller våld. Tilliten till Guds kärlek ger hoppet.
Det är därför vi har en hel helg och söndag om att "Jesus är vårt hopp". 

En dag om hoppet som gör oss fria att leva och att agera.  

Ljuset vid Mälarens strand ger hopp om våren 

Några länkar:

Söndagens tema är "Jesus är vårt hopp" här hittar du texterna för söndagen. 

Och här hittar du tankar inför helgen på Svenska kyrkans hemsida, en präst skriver varje vecka

Poddar om tolkning av livet och tron i ljuset av kyrkoåret:

Nådens år

Tolkning pågår

Predikoverkstan (genomgång av söndagens evangelium på grundspråket)

Väntans tider eller handlingens

Att gå och vänta på något hur känns det?

Det beror på vad det är förstås, en längtan eller positiv förväntan känns ju på ett sätt, lite pirrande men glatt.

Är det ett besked efter läkarbesöket känns det annorlunda, oro, kanske rädsla, måtte det inte vara det värsta! Väntan på något sådant stör tankarna och gör oss upptagna. Trots att vi inte kan göra något åt det grubblar vi.

Är det något riktigt svårt vi väntar på kan det blockera oss totalt. Tänk dig några personer som sitter på Death Row, avdelningen där dödsdömda väntar i ett fängelse på att avrättningen ske ske. Hur är en sådan väntan?   

Att gå och vänta på att det ska hända något när det gäller klimatkrisen gör vissa väldigt arga medan andra misströstar. Hörde du Greta Thunberg i veckan? Annars kan du klicka här.
Hennes tal är fullt av bla-bla-bla.
Så känns det när politiker har klimatmöten som just nu i Egypten på COP 27. Där talar och debatterar de mäktiga i timmar när det som behövs är handling, åtgärder och förändringar. I sådana fall är det rätt och riktigt att vara otålig och påtala det så mycket vi kan. Tjata på så mänga sätt vi kan och vägra att tiga.

I andra fall är tålamodet det viktiga, tålamodet som gör att vi inte ger upp utan står på oss och fortsätter verka för förändringar trots oförståelse och motstånd. Klimatförnekare ger inte upp därför behöver vi stå på oss ännu mer. 

En gammal präst jag kände talade om att vi som kristna ska leva i "ett otåligt tålamod" och det var just den här hållningen han var ute efter.
Den envisa strävan som bara fortsätter i arbetet för att samhället ska bli mera människovänligt och som inte låter motstånd och bakslag knäcka oss. Bakslagen verkar stora just nu med den nya regeringens politik, men regeringar kommer och går.

Framtiden hör till den som inte blundar för kriserna vi lever i utan som tillsammans med andra vågar se vad som händer och gör vad de kan för att förändra läget.
Med Guds hjälp kan vi göra mer än vi anar. 

Mycket är redan gjort och annat är på gång när det gäller klimatkrisen, det händer mycket i många hem med sopsortering och val av miljövänliga alternativ, second hand och fairtrade.

Men det går för sakta och görs för lite i de stora systemen, lagstiftning och stora företag måste också förändras och inte bara enskilda människors agerande. 

Vi kan inte bara gå och vänta längre.