Tredje advent; om omvändelse i krisernas tid

Hoppas att du inte är stressad inför julen? Många stressar den sista veckan och de sista dagarna före jul.
Håller du på med förberedelser när julen börjar närma sig och tredje advent redan är här på söndag?

Det är så mycket som ska vara i ordning och finnas på plats när den stora dagen kommer.
Just då, på julafton ska det vara klart, välstädat, maten lagad, presenterna inslagna och glöggen uppvärmd. Eller kanske är du bland dem som tar det lite lugnare och låter det vara lite mindre perfekt? 

Vad är det bästa sättet att förbereda sig på för julen?  Kanske beror det på vad det är vi firar? Visst är famijen och gemenskapen viktig, granen och presenterna, men det är ju något mer. 

Den bibliska gestalten Johannes döparen dyker upp i texterna på tredje söndagen i advent, han är en kärv typ som kommer med krav och moral, här kan du läsa mer om honom på min blogg.

Hans modell för att förbereda sig är att mycket praktiskt göra en insats för sin medmänniska, ur hans synvinkel är det viktigt att vara förberedd genom att se till att en själv har röjt bort saker som kan skilja en människa från Gud.

När kärleken kommer fungerar det inte att vara helt inriktad på hat, våld eller egot. 

Det behövs ett mått av öppenhet för att kunna ta emot värme, mod, ljus och kärlek.
För Johannes så innebär det att människor behöver omvända sig. Och han talar om att bereda vägen för den som kommer. För julens barn som snart ska födas.

Omvändelse är inte något vi talar om så ofta. Omvändelse är att stanna upp och reflektera, tänka igenom hur vi lever våra liv. Och om vi ser oss själva på en väg som som går åt fel håll, helt enkelt vända sig åt ett annat håll och börja gå åt ett håll som är bättre. Att förändra hur vi gör och lever på olika sätt. 

I kyrkan och bibeln finns en modell för att utvärdera sitt liv med jämna mellanrum, reflektera och justera riktningen. I kyrkan kallas det syndabekännelse, förlåtelse och upprättelse. Trots att det kallas syndabekännelse så är det en reflektion över hur vi använder våra liv på både gott och ont som det handlar om. Luther talade om den dagliga omvändelsen, han var ju ganska fokuserad på att leva sitt liv så gott som möjligt. 

Allt det här är inte att någon annan dömer oss eller kommer med pekpinnar, utan det är en möjlighet för en själv att börja om på nytt varje dag. Det en chans att ta emot förlåtelse som hjälper oss att lämna det som blivit fel bakom oss. Att lämna det som är skadligt för oss själva och andra och skapelsen bakom oss och göra ett nytt försök att leva mer kärleksfullt på alla plan.
Vi lyckas inte alltid men då finns det nya möjligheter igen och igen.

COP28 - den stora klimatkonferensen har just avslutats och ett nytt dokument har formulerats, vissa är besvikna och andra glada, några steg togs ändå även om det behövs mycket mer.

 

När vi tänker på klimatkrisen kan vi inse att vi står i en tid då vi alla kommer att påverkas av stora förändringar. Både genom omställningen av våra samhällen till mer miljövänliga och hållbara tekniker och de förändringar som behövs för att skydda oss från konsekvenserna av klimatkrisen som redan drabbar oss.

Vi lever i en tid när det behövs omvändelse. Förändring av hur vi alla lever i vardagen, förändring för livets skull på den här planeten och de som kommer efter oss. 

Men det behöver inte bli en omvändelse som gör oss ännu mer stressade än vi redan är, kanske till och med tvärtom.

Att ta emot kärlek, ta emot julens barn, Jesus som föds i den största enkelhet kanske firas bäst på ett enklare sätt. Ett mer miljövänligt sätt med mindre saker och konsumtion, 

med mer gemenskap och i lugn och ro.

Johannes döparen, skulptur från Torpa kyrka

Visionen om Guds rike i klimatkrisens och krigens tid

"När sanningen sjönk in kunde jag inte sluta gråta. För världens skull, för min egen skull, för mina barns skull" Det är teologen Petra Carlsson Redell som berättar så i inledningen till sin bok Gråstensteologi om en genomgripande existentiell upplevelse. 

Hon hade insett att klimatkrisen var en verklighet som verkligen hotade livet, världens liv, hennes eget liv och hennes barns liv. Det var extremhettan sommaren 2018 som gjorde att hon kände något som hon redan visste ända in i den egna kroppen. Extremvärmen och den rapport som FN kom ut med samma sommar om klimatläget.

 Det är en mycket tankeväckande och intressant bok Petra Carlsson Redell har skrivet, en bok som genom teologiska perspektiv vill visa vägen "mot en återvunnen markkontakt och återvunna relationer".

Jag vill gärna återkomma till den boken, men idag funderar jag över om det är så att vi behöver känna, uppleva, se med egna ögon för att vi ska få insikter om klimatkrisen och om andra existentiella villkor som vi lever under? Och att det är först då som vi kan motiveras till att göra de nödvändiga förändringarna i stort och smått som behövs?

Kanske är det så, men det är också något mera som behövs.

Nämligen en vision eller bild av hur det borde vara och en målbild av vart vi vill vara på väg.

Den stora visionen från bibeln och från Jesus är Gud rike. Jesus talar ständigt om Guds rike eller himmelriket och han talar i liknelser, metaforer och bilder. Det handlar om en tillvaro där allt ska vara som Gud vill, harmoni, fred, ingen ska lida nöd eller brist, goda relationer ska råda och livet ska vara helt och fullt.

Jag skrev här på min blogg för länge sedan om Social gospel-rörelsen. Det var en rörelse i början av 1900-talet. Följarna var fullt övertygade om att Guds rike kunde förverkligas på jorden, och att det inte var långt kvar till att det skulle förverkligas. Kanske var det en av de mest optimistiska tiderna som har funnits i väst, före första världskrigets massakrer. 

Guds rike är nära, det är budskapet från bibeln, och det är ord som inte är så lätta att ta till sig i vår tid med så mycket våld, krig och lidande. 

Men om vi tänker oss orden om Guds rike som vår vision och bilden av hur det borde vara så kan vi hålla med, visionen är nära. Det är inte så svårt att tänka sig den annorlunda tillvaron, hur ser den ut för dig?

I vår tid behöver vi vidga visionen och inte bara tala om relationer med Gud och mellan människor.
Det är hela skapelsen som ingår i visionen om ett annat sätt att leva. Vår relation till själva jorden och naturen, till djuren och allt som lever på jorden. 

Eller som Petra Carlsson Redell uttrycker det, med inspiration från Verner Aspenström - vår relation till  "gossen gråsten och fröken granbuske."

Visionen om Guds rike ger en bild att sträva mot, den ger oss en riktning som saknas när visionen saknas.

Men det finns en aspekt till med Guds rike.

Det är också en bild av en framtid som är verklig, ett löfte som vi får tro är sant.
Mot all hård realism och mot alla världens krig får vi våga tro och ha en förtröstan om att något annat väntar: "De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar...
(det skall) aldrig mera övas för krig" (från Mika 4)

eller från Lukas:
"När allt detta börjar,
så räta på er och lyft era huvuden,
ty er befrielse närmar sig".

Ett meningslöst liv? på väg till Advent

Samtidigt som Advent närmar sig var vi präster samlade till fortbildningsdagar i Rättvik. Det gäller att försöka följa med på många olika sätt när en arbetar som präst. 

Bland annat så är det viktigt att ha lite koll på hur de människor har det som lever där vi arbetar, i vår del av världen och landet. En föreläsare berättade att det finns en ökande känsla av meningslöshet i vårt land. 

Den grupp i Sverige där flest upplever att livet inte har någon mening är unga män mellan 15-25 år. Ännu så länge är det omkring 20 procent och det är ju skönt att majoriteten ändå kan känna att livet är meningsfullt, men det är en stigande andel som upplever meningsförlust enligt forskarna.

Det är många olika faktorer som spelar in när livskänslan förändras i ett folk. En stor anledning är förstås klimatkrisen, insikten om att livet är hotat på planeten jorden och oro, finns det en framtid här?
Men det är också många andra faktorer som spelar in. Jag tänker att en av de viktigaste är att unga inte har fått del av tro och tillit, och kyrkans sammanhang av gemenskap och hoppfull livssyn.

Många hittar sådant som gör livet meningsfullt på olika ställen. I familjen, vännerna, relationer, sammanhang i idrott och partier, nöjen och konsumtion.

Vissa menar att det finns en slags livshållning för vissa i vårt välfärdsland där det är att konsumera som ger livet mening, det kan vara exklusiva märkesvaror, goda maträtter eller drycker eller lite vad som helst. När jag växte upp fanns det många som hade som helgens nöje och innehåll att åka till IKEA eller andra stora varuhus. Att handla i meningen köpa var en viktig del av livet, något som gjorde livet meningsfullt.

Med klimatkrisen blir det allt mer klart att vi behöver konsumera mindre, det är cirkulär ekonomi som gäller, laga och köpa second hand, loppisar lockar. 

Men vad händer då med känslan av livsmening som är konsumtion? Den håller inte och var finns då livets mening?

För dem som är engagerade i miljön och i olika andra saker så har det visat sig att hopplösheten tappar sitt grepp om människor när vi agerar för det som är viktigt.
Vi orkar se mörkret lite bättre när vi tillsammans med andra gör något, det kan vara lite, som att sortera sina sopor, eller stötta en medmänniska som är ensam eller behöver lite hjälp eller sällskap.   

Förtvivlan verkar släppa taget en aning, det är som att tända ett litet ljus i mörkret, och det finns inget som ger mera känsla av mening än att göra gott för en medmänniska. 

Det räddar ju inte klimatet men kan vara första steget i att börja ta itu med allt som behöver göras. Och det är inte det sämsta. 

Låt oss tända våra adventsljus till helgen och fira fredens furste, mannen på åsnan som visar på en annan väg än konsumism och förtvivlan. 

Och sjung gärna med i de fina adventssångerna. 

Första advent och freden

Första advent är en stor helg i Svenska kyrkan, inte minst för att det är början på ett nytt kyrkoår.
Det gamla året tar slut och ett nytt börjar, det kan vara en tid för att se tillbaka på det som varit och tänka framåt, göra upp planer eller ompröva något. 

Det har varit ett våldsamt och krigiskt år på jorden, Rysslands attack på Ukraina är det mest närliggande och skrämmande exemplet, vi kan höra om det varje dag på nyheterna.
Ändå det är bara ett exempel på allt det våld som vi människor utsätter varandra för varje dag. Gängvåld och mobbing, utstötthet och övergrepp, rån och överfall. Terrorism och maktkamp...

Ska vi människor aldrig lära oss fredens vägar? Är det omöjligt att hitta bättre sätt att leva tillsammans än hat, hot och våld, över- och underordning?
Tvång och brott, och som ett sätt att försöka skydda oss - flera poliser, starkare militär, mer allianser med större muskler.
För mig är det klart att det är en återvändsgränd som leder till en allt farligare värld med ännu mer rädsla och våld. Det behövs något helt annat.  

På första söndagen i Advent rider Jesus in i Jerusalem på en åsna, han är fredens furste som kommer vapenlös. Vi har hört det förut, han väljer inte den stora stridshästen eller vagnen utan den låga vardagliga fredliga åsnan. Det blir till en dramatisering av hans ord om fred och kärlek mellan människor. 

Se på den här bilden, romantiserad javisst, men den visar principen, han möter människor i ögonhöjd, på samma nivå. Och då visar han en annan väg, ett annat sätt att leva. 

Jesus visar oss vem Gud är, det är en grundläggande tes och sanning i kyrkan. 

Och det innebär att Gud är sådan.
Gud är någon som söker dialog med oss, möter oss där vi själva finns, i ögonhöjd.
Gud kommer på ett fredligt och öppet, kärleksfullt sätt till oss och undrar:
Du? Kan vi inte hitta andra sätt för att leva fredligt här på jorden?
Jag vill ge er glädje och befrielse, syn och frihet och ett nådens år.
Jag vill visa er hur jag vill att det ska vara. 
Ungefär så.
Sedan lever Jesus sitt liv på jorden kärleksfullt, öppet och upprättande. 
Där finns en modell för att kunna leva mer fredligt på den här jorden. 

En modell som är att tända ljus och ge varann värme mitt i kylans och krigets värld. 

Här skriver jag lite mer om Advent, en handling som talar mer än ord.

Adventstid, om en handling som talar mer än ord

Jesus rider in i Jerusalem på en åsna.
Med den handlingen talar han mer än alla ord.

Folket jublar när de ser honom, de fylls av glädje eftersom de ser någonting de känner igen.
I mannen på åsnan kan de se sig själva och samtidigt sanningen om livet.

De känner igen budskapet från honom i sina hjärtan.
Att maktutövning och våld, krigsredskap och förakt inte hör hemma i det goda livet. 

De ser öppenhet, dialog, ömsesidighet och kärlek, befrielse från rädsla och lättnaden i att vara accepterad och bejakad som vi är. Det är livets goda. Och allt det är det som Jesus kommer med.

Jesus visar att Gud själv kommer till oss där vi redan är.
Vi behöver inte anstränga oss eller kämpa för att hitta fram till den högste och det goda.
Vi behöver inte först bli andliga nog eller goda nog, inte bli perfekta eller duga i alla andras ögon. 

Gud ser oss och älskar oss som vi är. Inte som den vi skulle kunna bli om vi bara gjorde lite mer. 

Gud är redan hos oss med all sin kärlek och går med oss genom livet vad som än kan ske.

Kärlekens Gud möter oss där vi är och med sin omsorg om oss gör Gud oss fria att vara dem vi är.
Gud är en av oss, delar vår situation och står på vår sida.
Det är vad Jesus säger med sin handling. Att rida in på en åsna.

Där börjar det och där kommer ett uppdrag till oss: vi duger att vara med i den rörelse som är till för att göra livet på den här jorden bättre.
Vi kallas att vara med på fredens och kärlekens väg just där vi själva bor och på alla platser där vi finns och har kontakter.
Det handlar om att älska sin nästa som sig själv och att göra för våra medmänniskor det som vi vill att de ska göra för oss.

Gud vill ge oss hoppets ljus och modet att leva fria och samtidigt dela livet och ge varandra stöd.

Livet på den här planeten är bedrövligt för allt för många, men vi kan förändra det om vi hjälps åt.

Vi kan möta varandra som han en gång mötte folket i Jerusalem med kärlek och lyhördhet, på samma nivå utan att döma eller se ned på andra.

Gud som är kärleken tvingar sig aldrig på någon människa, men vill gå med oss på vägen.
Gud vill ta med oss i uppdraget att göra livet bättre för människor.
Gud leder oss fram genom mörker till ljus. 

Tänd adventsljuset i mörkret och vet att ljuset är starkare än mörkret.

Sjung med om du vill och känn hoppet!

Från youtube sjunger Uppsala Domkyrkas gosskör: Bereden väg för Herran, psalm 103: