Om förtroende, misstroende och vägar framåt

Jag sitter och ser när riksdagen förklarar sitt misstroende för regeringen denna varma sommardag. Och jag slås av hur enormt olika bilder av Sverige som målas upp av de olika partierna. 

Vi har hört det ganska länge nu. Sverigedemokraternas skräckskildring av ett Sverige i totalt kaos mot Socialdemokraternas bild av ett land som är på rätt väg. Mycket är redan bra och arbete pågår att förbättra det som brister. Andra partier visar sina bilder av vårt land, och de skiljer sig ganska rejält.

Vem kan man lita på? Så sjöng Hoola Bandoola band redan 1971 - i en av proggens största hits som du kan höra längst ner om du vill.

Förtroende och tillit och dess motsats misstroende och misstänksamhet finns det gott om i vårt samhälle just nu, och har kanske alltid funnits.

Utan en viss grad av tillit kan inte ett samhälle fungera eller hålla ihop. En grundläggande egenskap hos oss alla är att vi litar på varandra. Barnets tillitsfulla hållning till alla som hen möter är så fin och vi önskar att vi alla kunde möta varandra så, med öppen nyfikenhet och positiv förväntan. 

Men som det sker med kanske alla barn, får vi lära oss att alla inte alls vill oss gott.
När barnet möter likgiltighet eller negativa kommentarer går något sönder, när misshandel, mobbing eller utnyttjande sker krossas barnets positiva förhoppning till omvärlden. Kanske är det då som barndomen är över på sätt och vis?

Så får vi lära oss att leva med vetskapen om att omvärlden är blandad och att människor omkring oss vill oss både gott och ont. Vissa bejakar och andra slår. Vissa ger kärlek och omsorg, omvårdnad och vänlighet, medan andra gör illa, stjäl, skadar, hatar och mördar

Det negativa bemötandet av varandra verkar ha ökat med sociala mediernas aggressiva hånfulla troll. Med hånet växer mångas känsla av att det är bäst att vara på sin vakt och skydda sig mot andra. Rädslan växer tillsammans med dreven och nätets vågor och floder av hån och hat. 

Vem kan man lita på när allt man säger plötsligt kan misstolkas och vändas emot en? 

I vårt land har vi vant vid oss att det finns något vi ändå kan lita på, och det är staten.
Myndigheterna kan ge oss stöd och hjälp när vi blir behövande, som vi alla blir under delar av våra liv. Men även på detta område blir det allt osäkrare vad vi kan lita på och hoppas.

Pandemin har visat stora luckor i vård och äldreomsorg, även om väldigt många har slitit och jobbat hårt. Det är mera av strukturerna än individerna som inte fungerar. Många har fått mycket god vård och det finns äldreboenden som är väldigt bra, men allt fungerar inte som vi har hoppats. 

Försäkringskassans hanterande av många sjuka har blivit ett annat exempel på hur vi inte får det stöd och den hjälp som de flesta av oss tycker bör finnas i samhället.
Psykvården är också ett skrämmande exempel med sina långa köer.

Privatiseringar och allt glesare maskor i skyddsnätet har lett till ett läge där vi måste hitta sätt att klara oss själva istället för att lita till ett gemensamt trygghetssystem. Tragiskt nog kan vi inte heller lita på vår svenska stat längre när vi drabbas. Ska det fortsätta att vara så?

Migrationspolitiken där så många anstränger sig för att hjälpa så få som möjligt, under så kort tid som möjligt, den har fått mig att tvivla på att det finns generositet och vilja att hjälpa människor som flyr för livet eller omänskligt förtryck. Jag vet att de finns men i politiken minskar medmänskligheten.

Kan vi kanske bara lita på oss själva till slut?
Nej det fungerar inte heller, också jag har brister och misslyckas, också vi själva gör handlingar som skadar oss själva och andra omkring oss på olika sätt. 

Det finns bara en som går att lita på vad som än händer, någon att vänta allt gott ifrån i liv och död. Nämligen Gud själv.
Där finns nämligen den enda säkra grunden och den ende som är möjlig att lita på.

Den fasta punkten som håller att bygga på när vi ska sträva efter ett annat samhälle där vi kan återvinna förmågan att lita på varandra, lita på samhällssystemen och hitta tillbaka till generositet och den livsstil som är att älska Gud och älska sin nästa som sig själv. Den som de små barnen har och som vi alla kan lära oss av.

"Och när vår präst från konfirmationen står och pekar i det blå", sjunger Hoola Bandoola, "och ingen fattar om han visar vägen eller känner vilket håll vinden blåser på"

Roligt att prästen fick vara med, och kanske en mänsklig präst som vill nyansera de allt för enkla svaren. Men som ändå pekar bort från sig själv till någon annan.
Den ende som går att lita på.  

Antje Jackelén och twitterhatet; Twitter har blivit till sociala mediers soptipp

 Antje Jackelén är Svenska kyrkans ärkebiskop sedan några år tillbaka, det var redan 2014 hon tillträdde efter att ha valts till ärkebiskop med en god majoritet.

Ofta har vi kunnat höra henne tala och se henne i morgonsoffor och samtalsprogram i media. Alltid aktiv och alltid genomtänkt och tydlig. Men också ständigt påhoppad och utsatt för hat och hån och hot. Är det för att hon är kvinna som hon utsätts extra mycket eller kanske för hennes tydlighet? Många av oss som arbetar i Svenska kyrkan är stolta och glada över henne och det goda arbetet hon gör.

Häromdagen fick Antje Jackelén nog av de extremt obehagliga påhoppen hon har fått på Twitter och hon berättade att hon tar en paus från Twitter. 

Påhoppen är lögnaktiga och sprider felaktiga påståenden, de är fulla av hat och skrämmande aggressivitet, de är djupt okunniga och missriktade på alla möjliga sätt. Personerna bakom påhoppen är med och sprider de stämningar som gör att Twitter blir till en mycket osund och hatfull plats, en plats full av grabbig aggression och mobbing, härskartekniker och desinformation. Allt som skrivs vrids ofta till att betyda något annat, inte så sällan sin motsats.
Det finns en annan sida på Twitter med uppmuntran och delande av liv, men allt detta hat förstör mycket av den goda sidan. Som när en önskan om Glad Påsk bemöts med hån och nedsättande kommentarer. 

Twitter har blivit till sociala mediers soptipp och gödselstack.
Och ännu värre, gödsel kan ju användas till något positivt som att ge näring åt odlingar.
Sopor kan återvinnas och användas på nytt.
Men Twitterhatet är bara destruktivt.

Biskop Antje @biskopantje skriver så här på Twitter när hon nu tar paus: Tar twitterpaus. Berörs illa av att mina tweets används för att sprida hot och hat samt lögn om tro, ⁦

@svenskakyrkan

⁩ & samhället. Ni som gör det kan känna er som vinnare för stunden. Men: den sanna vinnarsidan är alltid sanningens och kärlekens sida. Växla över till den!    

Jag funderar över om Twitterhatet visar på en förändring i vårt samhälle och hur vi bemöter varandra, eller om det bara är ett tillfälligt undantag? 

Hur tänker du?

Tyvärr lutar jag just nu åt att vårt land utvecklas till att bli allt mer omänskligt. Mindre generöst och accepterande. Jag hoppas jag har fel. 

Jag hoppas att sanning och kärlek ska få prägla hur vi är med varandra istället.
Ingen av oss klarar oss själva, alla behöver vi varandra och varandras stöd och uppmuntran för att livet ska vara så bra som möjligt. 

Den gyllene regeln visar fortfarande på det bästa sättet att leva tillsammans:

Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni göra för dem (Matt 7:12)

Det vi inte vill bli utsatta för ska vi inte utsätta andra för.
Det goda vi själva längtar efter och önskar, det ska vi ge till andra.

Kanske kan vi då motverka hånet och hatets kultur.

Eller som Dietrich Bonhoeffer skrev

Kraft och mod i en pandemidrabbad värld

Kraft och mod, kanske är det de två egenskaper vi behöver mest i vår pandemidrabbade värld just nu. 

Kraft att orka och att stå ut.
Ha ork att inte ge upp. Att orka fortsätta hålla fast vid de goda råden trots att de är så tråkiga och innebär isolering och avstånd till varandra. Kraft att tillsammans med varandra, men på avstånd, hjälpas åt att hålla ner smittspridningen så mycket vi kan.
Kraft att tänka sig för och vara klok så att smittan inte sprids. Kraft att orka fortsätta en tid till.

Mod att stå upp för våra medmänniskor som behöver vår hjälp, mod att säga ifrån när andra kommer för nära eller tar till våld och hot i sin frustration. Mod att stå upp för oss själva när vi hotas eller förlöjligas för att vi tar pandemin på allvar. Mod som gör att vi vågar hålla ut och hitta nya sätt att fira det vi vill och leva som vi vill.

Var kan vi hitta källan eller grunden för kraft och mod? Var finns möjligheter att hitta en sådan livshållning? 

Kraft och Mod är titeln på biskop Mikael Mogrens senaste bok. 
Där pekar han på tre saker som en grundförutsättning för ett gott samhälle och för att hitta vägar till den kraft och det mod vi behöver.
De tre är freden, friheten och förankringen.

Fred är på något sätt en självklarhet för oss svenskar, vårt land har inte varit i krig på över 100 år, men många som lever med oss här i landet har inte haft en sådan tur.
Vi kan ana något av krigets känsla när vi ser närmare på det våldsamma näthatet som drabbar många av oss som vågar stå för sina åsikter. Är det en krigskultur som råder på Twitter och andra plattformar?

Mogren skriver "Nätet i dess värsta form är ett hot mot freden, eftersom vi förlorar tilliten. Det som bubblar fram ur nätets kloaker framställer en tillvaro där vi inte kan lita på varandra. Här beskrivs ett samhälle där konspirationerna styr och politiskt engagemang är meningslöst." s 11

Mängder av desinformation och felaktiga påståenden flödar fram utan filter eller eftertanke på nätet och mycket av det är aggressivt och hotfullt.
Vi behöver fredens kultur och tillit till varandra för att inte tappa modet. Du och jag behövs för att vara med och skapa fred var än vi är.   

Frihet att få leva sitt liv efter sin egen vilja är något som frigör kraft, medan tvång och härskartekniker gör människor passiva. Vi behöver ha mycket av kunskaper och en bejakande miljö för att kunna stå upp för det vi tror på.
Bildning hjälper oss att genomskåda rasism och främlingsfientlighet men också att komma ifrån låsningen i könsroller och andra fördomar.  

Förankringen som Biskop Mogren skriver om är den djupaste källan till kraft och mod.
Vi behöver ha en förankring i det lokala, vårt land och bygd och kyrkan med sina högtider och årets fester. Kyrkan som samtidigt är lokal och global öppnar livet.
"Förankring är att ha hemvist i språk, platser, berättelser och inte minst religiös tradition." s 17 

Förankring är inte en gränsdragning eller identitet som ställs mot andra slags identiteter. Det är istället en inbjudan att vara med och dra nytta av vad de människor som gått före oss har gjort och upptäckt.
Att hitta en kristen förankring behöver inte vara svårare än att fira våra högtider under årets rytm.  

Den kristna förankringen är kanske det allra viktigaste eftersom kristen tro bär den höga och lika värderingen av alla människor i sig, och buden om kärlek till medmänniskan och gyllene regeln till oss, att behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad.

Mogren vill slå ett slag för det han kallar ett kristet självförtroende. Att vara stolt över vad vi bär med oss i vår kultur. 

Och med en språklig finess vill han komplettera bekräftelsen som både barn och vuxna behöver för att leva gott och utvecklas - med ordet bekraftelse utan prickar över.
Ett barn som växer behöver både utrymme och kunskaper och språk. Verktyg som ger kraft att växa. Och till växten tillhör en förankring i tro och livssyn som ger trygghet och frihet att leva. 

Bekraftelse är Mogrens version av det engelska "empowerment" som har stor betydelse bl.a. i biståndsarbete och arbete för jämställdhet och rättvisa. 
Det är att ge möjligheter och mandat, utrymme och metoder till människor att själva göra sig fria och hitta vägar till ett bättre liv. Inte ta över eller styra över någon utan ge henne själv friheten att leva sitt liv. Och det är något ömsesidigt, det kan bara ske i dialog, respekt och gemenskap.
 
Det är att få kraft som gör det möjligt att växa som medmänniska och växa som kristen i den goda tron som gör oss fria.

Kraft och mod alltså.

En viktig del i boken handlar också om skillnaden mellan bra och dålig religion.
Det återkommer jag till.

Här hittar du boken Kraft och Mod av Mikael Mogren, den finns även som pdf-fil att ladda ner längst ned på sidan. 

Radio Västmanlands inslag om boken

Kyrkans tidning om Mogrens bok

På Bokbörsen kan du också hitta boken