Allhelgonatankar om döden och livet

Det finns en tv-serie som heter This England som kom nyligen på Viaplay.
Boris Johnson blir vald till premiärminister och sedan händer det, landet drabbas av coronapandemin. Dokumentära bilder blandas med scener från maktens centrum på Downing street 10 och den brittiska motsvarigheten till folkhälsomyndigheten. Dessutom skildras några privatpersoner som på olika sätt drabbas av pandemin. Det är sorgligt och dramatiskt, inte minst när premiärministern själv blir sjuk och läggs in på sjukhus.

Det var så nyligen och ändå är serien som ett slag i magen, var det verkligen så här illa? All denna död och så mycket lidande. Totalt tomma gator i London där trafiken annars är tät, fullt på IVA-avdelningar och isolerade människor. Och så tafatt hanterat, ingen hade en aning vad som skulle hända när covid-19 började upptäckas. Serien tar fram minnen som vi helst inte vill tänka på. 
Om vi tänker tillbaka så minns vi också hur det var hos oss i Sverige med stängda skolor och digitala möten, besöksförbud på äldreboenden... och dina egna upplevelser. 

Vad snabbt många av oss har gått vidare och försökt glömma vad som hände, och för andra förändrade det hela livet, en anhörig dog, någon drabbades själv och går fortfarande med svåra sviter i postcovid.

Idag är det annan död som fyller nyhetssändningarna, kriget i Ukraina, ingen vet hur många liv som har gått till spillo bland civilbefolkning och stridande, bilderna av sönderskjutna bostadshus möter varje dag.

Ibland tänker jag på alla dessa människor som dör genom våld och katastrofer och sjukdomar.
Avbrutna liv. Vem vet vad de hade kunnat bidra med till mänskligheten om de fått leva några år till?
Ändå är döden något som drabbar oss alla förr eller senare. Vi mister personer som är viktiga för oss och till sist är det vår egen tid som tar slut. 

Allhelgonahelgen har just passerat, en tid då vi tänker på dem som har lämnat sitt liv på jorden, många, väldigt många går till kyrkogårdarna och tänder ljus.

Ljusen är tecken på hopp och omtanke, vi tänker på minnen och vad som aldrig blev av, saknaden är tung att bära och tomhetskänslor svåra.

Ofta hör jag någon säga att vi vet ingenting om vad som händer efteråt, men det stämmer inte helt.
I kyrkan är vi många som tror att bibeln inte bara är vackra ord som ger riktlinjer för livet utan också är en kunskapskälla som avslöjar sanningar som vi inte kan få reda på någon annanstans.

En de saker som bibeln säger oss om livet och döden är det här;

"Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande". (Luk 20:38)

Vi alla är levande för Gud.

Vi och alla dem vi älskat och längtar efter är inte borta, de lever för Gud.
Att leva för Gud är att leva av Guds kraft och kärlek, den skaparkraft som ger oss alla livet och gör oss alla levande. 

Vi som lever får livet som gåva varje ögonblick av Gud,
bara Guds livgivande kraft är det som gör att vi och allt som lever finns till.
Gud är källan till att allt finns till och Gud vill att vi ska leva. 

Den ende som är evig är Gud, vi andra är tidsbegränsade, 
men Gud vill fortsätta att ge oss del av livet även när våra kroppar slutar att fungera.

Även då pandemier och krig drabbar oss, finns livets källa kvar med oss. 

Eller som det står i psaltarens 121 psalm i bibeln

Herren bevarar dig från allt ont,
från allt som hotar ditt liv.
Herren skall bevara dig
i livets alla skiften,
nu och för evigt

Läs gärna vidare om vad vi vågar hoppas på och en bok om Himlen

Teckentolken tecknar ordet Gud

Om sätt att leva i klimatkrisens tid

Det finns ett slags högmod som gör att en människa slutar att lyssna på någon annan än sig själv, en hållning som är något helt annat än en god självkänsla och gott självförtroende. 

Vi ska vara stolta över vem vi själva är, vårt jag och vårt väsen är något gott. 

Vi har fått gåvor och möjligheter, själva livet är givet till oss som en gåva, vi har inte valt det och vi har inte gjort oss förtjänta av att få existensens gåva, att finnas till. 

Högmodets slutna hållning bygger på en illusion, eller till och med en lögn. 

Att vi kan kontrollera allt, att vi skulle kunna klara oss själva helt och hållet, att vi vet allt och har alla svaren som behövs. 

En av de upptäckter som drabbar de flesta när vi ger oss in på så kallade högre studier, när vi studerar vid universitet eller högskolor eller när vi upptäcker mer om jordens alla olika länder och kulturer 

- det är hur lite vi i själva verket vet och känner till.
Hur lite vi kan kontrollera och påverka av allt som sker och drabbar oss och jorden vi lever på. 

Tänk bara på coronapandemin. Några av oss märker knappt att vi har blivit sjuka, andra slås ut, hamnar på intensivvårdsavdelning och vissa av oss blir så sjuka att vi dör. Vaccinet hjälper, minskar dödligheten och låter flera klara sig med lindriga symtom. Vi kan göra något. Vaccinera oss. Men vi kan inte kontrollera vad som händer i stort. 

Vi har blivit påminda om klimatkrisen den här veckan och om hur tiden snabbt krymper för att hinna göra något åt uppvärmningen av vår jord. 

Som enskilda kan vi göra ganska lite men det lilla vi kan göra är betydelsefullt.
De flesta av oss kan göra goda val både i affären där vi handlar och när vi röstar. 

Vi kan också försöka påverka dem som har makten att gå längre än de hade planerat för att rädda liv. Det kommer att behövas radikala åtgärder och att vi alla förändrar mönster i våra liv. En ny livsstil med enkelhet och mindre konsumtion behövs. 

Hur ska vi hantera vissheten om hur lite vi kan påverka och styra?
Kanske ge upp och förtvivla?
Kanske fly bort från verkligheten på alla sätt vi kan? 

Eller våga se verkligheten som den är och söka oss fram till någon som kan hjälpa.
Och därifrån göra allt det vi kan för att minska lidande och stötta varandra i kriser och pandemier. 

På det här sättet gör tron på Gud att vi kan leva med öppna ögon och öppna händer. 

Det finns någon som kan och vill rädda liv och som ger oss löften om nya möjligheter.

När vi vågar lita på Gud kan vi också våga se utan att ge upp och försöka göra det goda vi kan. 

Vi kan göra val när vi handlar i affären som gör skillnad,
till exempel genom att handla Fairtrade-märkta varor

Den fallna skapelsen och pandemin

 En av de första frågorna i ärkebiskopens bok (se mitt förra blogginlägg) är
"Är skapelsen god trots pandemin?" För mig är detta en ovanlig och intressant fråga. 

Teologiskt sett är det en grundläggande fråga om skapelsen är god eller ond. Eller mer utvecklat i vilken grad ont eller gott finns i naturen. Resultatet av tankarna får stora följder för hela synen på Gud och skapelsen och vad kyrkan ska göra. 

Min bild av tillvaron utifrån bibeln och teologerna präglas av att vi lever i "den fallna skapelsen". Kortfattat ser den ut så här: 

Gud som är god och kärleksfull skapar universum, är grundkraften bakom att allt finns till. Gud skapar och ser att det är gott, som det står i 1a Moseboken. Och Gud skapar människan till sin avbild, att vara Gud lika och vårda skapelsen, eller bruka och bevara naturen och djuren. Och Gud ser att det är gott.

Men något händer, ett brott eller som det ofta kallas ett syndafall gör att ondskan kommer in i den goda skapelsen. Det beskrivs som ett val som människor gör, och som leder till att allt påverkas, men inte totalt. Tillvaron vi nu lever i har spår av det goda, det sköna och det sanna men att allt är nu bristfälligt och kortvarigt, trasigt och fördärvat.
Vi lever i den fallna skapelsen, med bildspråket från bibeln - vi är avskurna från edens lustgård.
Därför är det inte förvånande att det finns så mycket lidande, sjukdomar och ondska.  

I bibeln beskrivs detta i form av en mytisk berättelse- alltså en förklarande skildring som ligger nära skönlitteraturen, myten säger en sanning som inte ord kan fånga in på detta sätt. Det är inte en naturvetenskaplig redogörelse eller teoribildning men ändå en sanning om tillvaron.
Precis som en del god skönlitteratur och poesi kan vara.

Vissa mer "radikala" kristna rörelser betonar att världen är i "den ondes våld" och att de samhällen vi lever i präglas av ondska och egoism så långt att den enda lösningen är att isolera sig, skapa en liten sektliknande gemenskap, ett alternativ där världen och ondskan ställs utanför.

De större kyrkorna betonar ofta mer av det goda i natur och samhälle, många människors benägenhet att göra gott för andra, skönhet och ändamålsenlighet i naturen.
Men utan att släppa insikten av att världen vi lever i ändå är fallen, inte är som Gud vill att den ska vara.

Jackelén skriver om situationen vi lever i så här: "Livet utanför paradiset, öster om Eden är präglat av kriser och möjligheter." Mord sker visserligen men också utveckling av konst, hantverk och industri, städer och jordbruk. Gott mänskligt liv samtidigt som våld och avskurna relationer.
Och vi människor "är rustade för livet i dubbelhetens rike, för att möta det som är ont och gör ont, för att leva med vår egen och andras dödlighet." (Otålig i hoppet sidan 64)

I den fallna skapelsen har vi fått egenskaper, gåvor från Gud som gör att vi klarar av att leva här.
Våra intellekt som rätt brukade hjälper oss att få fram Vaccin mot dödliga virus och en sjukvård som kan göra mycket för att lindra sjukas situation. 

Vi har fått empati och medkänsla så att vi hjälper varandra i allt det svåra. Vi har fått förmågan att tro och be så att vi inte ger upp och kan bäras av Gud. 

Gud som är med oss och delar allt i den fallna, trasiga och sjukdomsplågade tillvaron som livet på jorden är.
Men samtidigt det vackra och sköna livet som bara en vårdag kan vara när äppelträden blommar.

 

Otålig i hoppet och den långvariga pandemin

Ärkebiskop Antje Jackelén hade ett skrivprojekt och tid avsatt för det arbetet.
Men då drabbade Coronapandemin världen och vårt land. 

Hon ändrade inriktning på skrivandet och skrev istället boken "Otålig i hoppet, Teologiska frågor i pandemins skugga" som kom ut i somras. 

Det är välkommet med en bok som tar i tu med de stora frågorna som en så omvälvande händelse som pandemin väcker. För det är ju inte bara samhället och sjukvården som prövas ordentligt och där brister avslöjas utan det gäller också kyrkan och teologin. Stora eviga existentiella frågor som alltid är aktuella blir nu ännu mer centrala och ställs i fokus på ett nytt sätt.   

Hon skriver i inledningen att en kristid är en orostid, en tid då vi oroas över vad som ska hända med oss själva och dem vi bryr oss om, oro för samhället och ekonomin och för hur de mest utsatta ska drabbas. Oro är inte något att vara rädd för utan snarare en sund känsla som vill inspirera oss till handling istället för passivitet. Eller som Jackelén skriver - "det bästa som kan hända oss är att vi lyckas omvandla oron och rädslan till kärlek och omtanke." s 13). Jag vill gärna rekommendera hennes bok. 

I Luthers skrift "Om man bör fly från en dödlig farsot" är en deltolkning Luther gör att pesten som drabbat folket är en prövning, en test om människorna klarar att älska sin nästa som sig själv. Alltid är det nämligen så att tjäna Gud innebär att göra gott för sina medmänniskor. 

Kristid är en besinningens tid - en tid då vardagslivet omprövas och vi får en möjlighet att tänka genom hur vi lever våra liv tillsammans med varandra och med Gud. 

Kristid är en lärandets tid, vi får lära oss nya sätt att göra det vi vill, nya sätt att vara kyrka och stötta varandra i samhället. Eller som slagordet var i kyrkan den första tiden i pandemin, vi ställer inte in - vi ställer om - för att kunna ställa upp. 

En fråga som väcks är om coronapandemin leder till mer medmänsklighet eller mindre?
Kanske både och?
Vårdpersonal sliter hårt och satsar både tid, energi och engagemang för de sjuka och drabbade. Många gör allt de kan för att hålla avstånd för att skydda sig själva och andra, och några gör till och med en privat "lock down" och isolerar sig, som det rekommenderades från Uppsala nyligen.

Vissa andra grupper har tröttnat och börja ordna fester och åker på semesterresor trots rekommendationerna, det talas om privata studentfester och på gatorna i Stockholm demonstreras det mot restriktionerna. 
I fredags hörde jag en uppdatering om läget i Dalarna som just nu har fler sjuka än de någonsin haft under hela pandemin, iva-patienter har fått flyttas till andra delar av landet eftersom det var fullt i Falun. Vaccinet börjar verka men sjukdomen finns kvar och drabbar många.

Kanske blir vår verkliga livshållning tydligare i kristider? Att vi gör det vi verkligen tror på och ser som det viktiga lite mer när vi prövas? För vissa blir det medmänsklighet och för andra ett värnande mer om sig själv, kan det vara så?

Hur ska vi vara kyrka i den här tiden? och hur ska vi tänka och reflektera över de frågor om tro och de teologiska frågorna som väcks. Det är frågor om Gud och det onda, om sjukdom och lidande, om liv och död, om skapelsen och etiken och om människosyn och inte minst om hopp.

Jackelén tar upp flera av de avgörande frågeställningarna som dyker upp när vi drabbas av en pandemi och jag vill se lite närmare på några av hennes och andra svar här på min blogg framåt,
var gärna med och kommentera!

fortsättning följer ...

Antje Jackelén berättar själv här om sin bok.

Diakonibloggen om boken Otålig i hoppet.

En intervju med Antje Jackélen från sommaren 2020,
om att odla Hoppet - från Kyrkans tidning

Vill du få tag i boken?

Boken är utgiven på Verbums förlag, där finns också ett intressant samtal mellan Antje Jackelén och teologiprofessorn Verner Jeanrond

Bokus har boken till försäljning men lite dyrare än Verbum

Bokbörsen har ett par ex, tyvärr ganska dyra.