Rättegångar, domar och domare i domssöndagstid

Det är mycket tal om rättegångar och domar i nyheterna just nu. 

En av dem är Rättegången mot mördaren som gjorde det förskräckliga dådet på Gotland då Ing-Marie Wieselgren mördades under Almedalsveckan, den har just avslutats och domen väntas inom några veckor. Rättegångar pågår ständigt runt landet och Sveriges rättsväsen har mycket att göra.

Domar faller, vissa frikänns medan andra döms till påföljd som böter eller fängelse osv. 

Rättvisa domar eller domar som stämmer med lagarna är väldigt viktigt för för en stat. Det är en grundläggande del av ett gott och demokratiskt samhälle att domarna inte färgas av status eller släktskap, att rika och fattiga behandlas lika och att det anges skäl varför domarna blev som de blev.
Det är också viktigt att domar kan överklagas. Just orättvisa domar eller domar utan skäl är en del av diktaturer och tyranni.

Att döma eller bedöma andra verkar vara något som ligger nära till hands för oss människor, ganska ofta på ett negativt sätt. Vi människor utvecklas och förändras genom hela livet, ändå stoppas vi in i fack och bedöms att vara på ett enda sätt. Vi alla har ju många olika sidor, det är mångdimensionellt att vara människa.

En plats där det handlar om fördöma varandra mer än rimligt hittar vi på Twitter och på andra platser på nätet, ibland är kommentarsfälten fulla av svavelosande hatfulla påhopp.

De här aggressiva angreppen har det gemensamt att de aldrig är sakliga, de tar inte hänsyn till omständigheterna, oftast så har de arga inte ens tagit sig tid att lyssna eller läsa vad en person verkligen säger. Det är orättvisa domar som säger mer om den som går till attack än om den som blir påhoppad.

Ett problem med denna sida av sociala medier är att vissa kan tro att det som angriparna säger har någon sanning i sig, så blev det förre ärkebiskopen Antje, när tillräckligt många hade skrivit att hon hade vissa åsikter (jag vill inte upprepa tramset) spreds det som en sanning trots att det var helt falskt. 

Aggressiva ord har en tendens att leda till aggressiva handlingar. Kanske var det en bidragande orsak till mordet vid Almedalen. Hur dåligt än psykvården fungerar så är våld och mord aldrig någonsin rätt eller en lösning.

I kyrkans värld är det också vanligt att människor bedömer varandra på ett ytligt sätt, kyrkan består av helt vanliga människor som har samma brister som vi alla. Däremot har vi i kyrkan fått väldigt tydliga ideal och vi har möjlighet att känna till hur vi kan leva bättre tillsammans. 
Orden från Jesus "Döm inte så blir ni inte dömda" (Matt 7) tillsammans med den gyllene regeln visar på ett annat sätt att förhålla sig till varandra.

Det är Domssöndagen nu på söndag. Talet om domen i bibeln och kyrkan är något av det mest missförstådda, något som kan skrämma. Bilden av Gud som det stora domaren som våldsamt skiljer människor från varandra och tvingar oss åt den ena eller den andra sidan känner vi kanske igen. Men den stämmer inte med vad bibeln säger.

I dagens evangelietext i Johannesevangeliet  finns det två saker som sätter hela saken i ett annat ljus.

Det första är att Fadern har överlämnat domen till Sonen.

Vem är det vi står inför när våra liv ska sammanfattas och prövas, inte en arg pekpinnegud utan Jesusbarnet i krubban, som behöver vår omsorg.
Han som mötte alla med kärlek, helade och upprättade, som visade på kärlekens liv och satte barnen i centrum. Han som var vapenlös och fri från våld och hat. Han som gick lidandets och dödens väg hellre än att möta våld med våld. Jesus som besegrade döden genom kärleken. 

I en annan liknelse i Lukas evangelium står det att Herren som kommer tillbaka låter sina tjänare slå sig ner vid bordet och själv passar upp på dem, det är bilden av domen där.

I dagens text står det: "Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet." (Joh 5:24)

Det är ord som är värda att fundera över. Det är inte Gud som dömer oss utan vårt livs mening och mål avgörs av vårt lyssnande in mot livet och av tilliten till Gud.
Det är om vi tar emot livet och kärleken från Gud eller ej.

Det är vårt lyssnande och vår tro som påverkar hur vi lever våra liv och hur vi bedömer och dömer oss själva och andra människor. Därför finns det en utmaning i domssöndagen, tänk en gång till på hur du lever ditt liv och vad du väljer att göra, hur du lyssnar och tror. Och döm inte så ska du inte bli dömd.

Gud möter oss vid livets gräns med kärlek och omsorg, med helande händer och upprättelse, med kärlek och liv.  Det är vad "domen" handlar om. 

Tack Antje Jackelén!

Idag lägger ärkebiskop Antje Jackelén ned sin stav och går i pension.
Hon kommer att bli saknad. Hon har gjort en enorm insats för kyrkan på många olika sätt. Hon har funnits med i samtal och debatt och på sitt genomtänkta sätt har hon lyft fram en sund kristen tro och hållning.

Jag var med när hon började sin ärkebiskopstid då Anders Wejryd slutade och skrev några rader om det. Sedan har jag mött Antje Jackélen på olika platser, Bland annat vid Almedalsveckorna på Gotland, 

 Det är få som har blivit så drabbade av näthat och osanna påhopp som hon. Kanske hänger det samman med sociala mediers starka ökning i det offentliga rummet. Där och särskilt på twitter vräker människor ur sig åsikter och osanningar utan gräns, som om sociala medierna var en plats där inga spelregler alls finns om hur vi borde bete oss mot varandra. Och att det inte blir några konsekvenser vad man än kastar ur sig.

Bilden av Antje Jackelén som sprids är lika missvisande som sammanhållen. Det är desinformation som inte har något att göra med sanningen när det sägs att hon har lämnat den kristna tron, när det sägs att hon hatar Israel och älskar muslimerna, och det här är bara början på tramset som sprids. 

En kritik som hörs, inte minst i media nu vid Jackeléns avsked är at hon har ägnat sig för lite åt kyrkans inre ledning och utveckling av teologi, jag är tveksam till den kritiken framför allt för att inte en person kan göra allt och att det finns många andra som ägnar sig åt just detta. 

Idag är jag glad över att Anje Jackelén varit vår ärkebiskop och för allt hon har gjort och stått upp för i en mycket svår tid.

Tack!   

Antje Jackelén vid Världens fest i Västterås

Den fallna skapelsen och pandemin

 En av de första frågorna i ärkebiskopens bok (se mitt förra blogginlägg) är
"Är skapelsen god trots pandemin?" För mig är detta en ovanlig och intressant fråga. 

Teologiskt sett är det en grundläggande fråga om skapelsen är god eller ond. Eller mer utvecklat i vilken grad ont eller gott finns i naturen. Resultatet av tankarna får stora följder för hela synen på Gud och skapelsen och vad kyrkan ska göra. 

Min bild av tillvaron utifrån bibeln och teologerna präglas av att vi lever i "den fallna skapelsen". Kortfattat ser den ut så här: 

Gud som är god och kärleksfull skapar universum, är grundkraften bakom att allt finns till. Gud skapar och ser att det är gott, som det står i 1a Moseboken. Och Gud skapar människan till sin avbild, att vara Gud lika och vårda skapelsen, eller bruka och bevara naturen och djuren. Och Gud ser att det är gott.

Men något händer, ett brott eller som det ofta kallas ett syndafall gör att ondskan kommer in i den goda skapelsen. Det beskrivs som ett val som människor gör, och som leder till att allt påverkas, men inte totalt. Tillvaron vi nu lever i har spår av det goda, det sköna och det sanna men att allt är nu bristfälligt och kortvarigt, trasigt och fördärvat.
Vi lever i den fallna skapelsen, med bildspråket från bibeln - vi är avskurna från edens lustgård.
Därför är det inte förvånande att det finns så mycket lidande, sjukdomar och ondska.  

I bibeln beskrivs detta i form av en mytisk berättelse- alltså en förklarande skildring som ligger nära skönlitteraturen, myten säger en sanning som inte ord kan fånga in på detta sätt. Det är inte en naturvetenskaplig redogörelse eller teoribildning men ändå en sanning om tillvaron.
Precis som en del god skönlitteratur och poesi kan vara.

Vissa mer "radikala" kristna rörelser betonar att världen är i "den ondes våld" och att de samhällen vi lever i präglas av ondska och egoism så långt att den enda lösningen är att isolera sig, skapa en liten sektliknande gemenskap, ett alternativ där världen och ondskan ställs utanför.

De större kyrkorna betonar ofta mer av det goda i natur och samhälle, många människors benägenhet att göra gott för andra, skönhet och ändamålsenlighet i naturen.
Men utan att släppa insikten av att världen vi lever i ändå är fallen, inte är som Gud vill att den ska vara.

Jackelén skriver om situationen vi lever i så här: "Livet utanför paradiset, öster om Eden är präglat av kriser och möjligheter." Mord sker visserligen men också utveckling av konst, hantverk och industri, städer och jordbruk. Gott mänskligt liv samtidigt som våld och avskurna relationer.
Och vi människor "är rustade för livet i dubbelhetens rike, för att möta det som är ont och gör ont, för att leva med vår egen och andras dödlighet." (Otålig i hoppet sidan 64)

I den fallna skapelsen har vi fått egenskaper, gåvor från Gud som gör att vi klarar av att leva här.
Våra intellekt som rätt brukade hjälper oss att få fram Vaccin mot dödliga virus och en sjukvård som kan göra mycket för att lindra sjukas situation. 

Vi har fått empati och medkänsla så att vi hjälper varandra i allt det svåra. Vi har fått förmågan att tro och be så att vi inte ger upp och kan bäras av Gud. 

Gud som är med oss och delar allt i den fallna, trasiga och sjukdomsplågade tillvaron som livet på jorden är.
Men samtidigt det vackra och sköna livet som bara en vårdag kan vara när äppelträden blommar.

 

Otålig i hoppet och den långvariga pandemin

Ärkebiskop Antje Jackelén hade ett skrivprojekt och tid avsatt för det arbetet.
Men då drabbade Coronapandemin världen och vårt land. 

Hon ändrade inriktning på skrivandet och skrev istället boken "Otålig i hoppet, Teologiska frågor i pandemins skugga" som kom ut i somras. 

Det är välkommet med en bok som tar i tu med de stora frågorna som en så omvälvande händelse som pandemin väcker. För det är ju inte bara samhället och sjukvården som prövas ordentligt och där brister avslöjas utan det gäller också kyrkan och teologin. Stora eviga existentiella frågor som alltid är aktuella blir nu ännu mer centrala och ställs i fokus på ett nytt sätt.   

Hon skriver i inledningen att en kristid är en orostid, en tid då vi oroas över vad som ska hända med oss själva och dem vi bryr oss om, oro för samhället och ekonomin och för hur de mest utsatta ska drabbas. Oro är inte något att vara rädd för utan snarare en sund känsla som vill inspirera oss till handling istället för passivitet. Eller som Jackelén skriver - "det bästa som kan hända oss är att vi lyckas omvandla oron och rädslan till kärlek och omtanke." s 13). Jag vill gärna rekommendera hennes bok. 

I Luthers skrift "Om man bör fly från en dödlig farsot" är en deltolkning Luther gör att pesten som drabbat folket är en prövning, en test om människorna klarar att älska sin nästa som sig själv. Alltid är det nämligen så att tjäna Gud innebär att göra gott för sina medmänniskor. 

Kristid är en besinningens tid - en tid då vardagslivet omprövas och vi får en möjlighet att tänka genom hur vi lever våra liv tillsammans med varandra och med Gud. 

Kristid är en lärandets tid, vi får lära oss nya sätt att göra det vi vill, nya sätt att vara kyrka och stötta varandra i samhället. Eller som slagordet var i kyrkan den första tiden i pandemin, vi ställer inte in - vi ställer om - för att kunna ställa upp. 

En fråga som väcks är om coronapandemin leder till mer medmänsklighet eller mindre?
Kanske både och?
Vårdpersonal sliter hårt och satsar både tid, energi och engagemang för de sjuka och drabbade. Många gör allt de kan för att hålla avstånd för att skydda sig själva och andra, och några gör till och med en privat "lock down" och isolerar sig, som det rekommenderades från Uppsala nyligen.

Vissa andra grupper har tröttnat och börja ordna fester och åker på semesterresor trots rekommendationerna, det talas om privata studentfester och på gatorna i Stockholm demonstreras det mot restriktionerna. 
I fredags hörde jag en uppdatering om läget i Dalarna som just nu har fler sjuka än de någonsin haft under hela pandemin, iva-patienter har fått flyttas till andra delar av landet eftersom det var fullt i Falun. Vaccinet börjar verka men sjukdomen finns kvar och drabbar många.

Kanske blir vår verkliga livshållning tydligare i kristider? Att vi gör det vi verkligen tror på och ser som det viktiga lite mer när vi prövas? För vissa blir det medmänsklighet och för andra ett värnande mer om sig själv, kan det vara så?

Hur ska vi vara kyrka i den här tiden? och hur ska vi tänka och reflektera över de frågor om tro och de teologiska frågorna som väcks. Det är frågor om Gud och det onda, om sjukdom och lidande, om liv och död, om skapelsen och etiken och om människosyn och inte minst om hopp.

Jackelén tar upp flera av de avgörande frågeställningarna som dyker upp när vi drabbas av en pandemi och jag vill se lite närmare på några av hennes och andra svar här på min blogg framåt,
var gärna med och kommentera!

fortsättning följer ...

Antje Jackelén berättar själv här om sin bok.

Diakonibloggen om boken Otålig i hoppet.

En intervju med Antje Jackélen från sommaren 2020,
om att odla Hoppet - från Kyrkans tidning

Vill du få tag i boken?

Boken är utgiven på Verbums förlag, där finns också ett intressant samtal mellan Antje Jackelén och teologiprofessorn Verner Jeanrond

Bokus har boken till försäljning men lite dyrare än Verbum

Bokbörsen har ett par ex, tyvärr ganska dyra.

Antje Jackelén och twitterhatet; Twitter har blivit till sociala mediers soptipp

 Antje Jackelén är Svenska kyrkans ärkebiskop sedan några år tillbaka, det var redan 2014 hon tillträdde efter att ha valts till ärkebiskop med en god majoritet.

Ofta har vi kunnat höra henne tala och se henne i morgonsoffor och samtalsprogram i media. Alltid aktiv och alltid genomtänkt och tydlig. Men också ständigt påhoppad och utsatt för hat och hån och hot. Är det för att hon är kvinna som hon utsätts extra mycket eller kanske för hennes tydlighet? Många av oss som arbetar i Svenska kyrkan är stolta och glada över henne och det goda arbetet hon gör.

Häromdagen fick Antje Jackelén nog av de extremt obehagliga påhoppen hon har fått på Twitter och hon berättade att hon tar en paus från Twitter. 

Påhoppen är lögnaktiga och sprider felaktiga påståenden, de är fulla av hat och skrämmande aggressivitet, de är djupt okunniga och missriktade på alla möjliga sätt. Personerna bakom påhoppen är med och sprider de stämningar som gör att Twitter blir till en mycket osund och hatfull plats, en plats full av grabbig aggression och mobbing, härskartekniker och desinformation. Allt som skrivs vrids ofta till att betyda något annat, inte så sällan sin motsats.
Det finns en annan sida på Twitter med uppmuntran och delande av liv, men allt detta hat förstör mycket av den goda sidan. Som när en önskan om Glad Påsk bemöts med hån och nedsättande kommentarer. 

Twitter har blivit till sociala mediers soptipp och gödselstack.
Och ännu värre, gödsel kan ju användas till något positivt som att ge näring åt odlingar.
Sopor kan återvinnas och användas på nytt.
Men Twitterhatet är bara destruktivt.

Biskop Antje @biskopantje skriver så här på Twitter när hon nu tar paus: Tar twitterpaus. Berörs illa av att mina tweets används för att sprida hot och hat samt lögn om tro, ⁦

@svenskakyrkan

⁩ & samhället. Ni som gör det kan känna er som vinnare för stunden. Men: den sanna vinnarsidan är alltid sanningens och kärlekens sida. Växla över till den!    

Jag funderar över om Twitterhatet visar på en förändring i vårt samhälle och hur vi bemöter varandra, eller om det bara är ett tillfälligt undantag? 

Hur tänker du?

Tyvärr lutar jag just nu åt att vårt land utvecklas till att bli allt mer omänskligt. Mindre generöst och accepterande. Jag hoppas jag har fel. 

Jag hoppas att sanning och kärlek ska få prägla hur vi är med varandra istället.
Ingen av oss klarar oss själva, alla behöver vi varandra och varandras stöd och uppmuntran för att livet ska vara så bra som möjligt. 

Den gyllene regeln visar fortfarande på det bästa sättet att leva tillsammans:

Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det ska ni göra för dem (Matt 7:12)

Det vi inte vill bli utsatta för ska vi inte utsätta andra för.
Det goda vi själva längtar efter och önskar, det ska vi ge till andra.

Kanske kan vi då motverka hånet och hatets kultur.

Eller som Dietrich Bonhoeffer skrev