Stilla veckan: Långfredagen

Så har vi kommit fram till den sorgligaste dagen i kyrkans år: 
långfredagen.

Samtidigt är det en dag som ger hopp och mod.

En dag om året samlas vi kring den korsfäste Jesus och 

läser berättelserna om hur han dog.

Det är en dag då vi får ta med alla våra livs sorger och plågor 

och ge uttryck för dem i kyrkan.

Det är sorgliga psalmer och vacker mollstämd musik, långa läsningar

om Jesus sista timmar i livet. 

Ibland fina konserter med Passioner eller Stabat Mater.

Han som är en av oss blir en gestalt som vi får identifiera oss med. 

Sorgens tyngd är inte enkel, men vi får erkänna att den finns där.

Vi behöver inte dölja den eller fly bort från den denna dag.

Han bär dina och mina erfarenheter av brustenhet och misslyckande,

ungdomens rädsla och ålderns avklädande, separationernas saknad,

förlustens tomhet och den ouppfyllda längtan.

Sjukdom och känslor av meningslöshet och själva döden. 

Allt det vi inte orkar sätta ord på av smärta till kropp och själ.

Han bär allt. 

Han är smärtornas man och vi är han.

Ändå är det en unik människa vid en historisk tidpunkt vi följer,

en man som blir fängslad, förråd, torterad och hånad.

Jesus från Nasaret.

Till slut avrättad på ett av de mest långdragna och
smärtfulla sätt som finns,

genom korsfästelse.

Spikar slås in genom handlovar och fötter,
upphängning på ett kors där alla kan se,

en långsam död genom kvävning och blodförlust.

Han dör mycket smärtsamt och sakta under hån och skratt.

Varför skulle han dö?

Frågan bör ställas till dem som dödade honom, 

dem som svarade på kärlek och befrielse med piskslag och spikar.

Det finns något i oss människor som är destruktivt och våldsamt, 

i värsta fall är vi värre än rovdjur och vi dödar för dödandets egen skull. 

I Tredje rikets koncentrationsläger blev det till och med 

industriellt planerat och organiserat.

Eller när atombomberna föll över Japan 1945, 

en massdöd och total utplåning utan hänsyn till vem det drabbade.

 

I Gaza och Ukraina dödas människor helt utan urskiljning, 

barn drabbas värst som alltid i krig.

Medkänslan och empatin är helt borta. 

Inom oss människor finns olika förmågor. 

Vi kan både vara det värsta som kan tänkas och det godaste av allt, 

men oftare är vi både och, en blandning av ljus och mörker.

Det var kärlek som ledde Jesus hit.
Kärlek till oss alla och till hela skapelsen och jorden.

Så älskade Gud världen. 

Och efter det har vi fått reda på något nytt,
att Gud är en starkare kärlek än vi vågade tro. 

Att Gud alltid är med på offrens och de nederstas sida, 

att Gud lider med oss när vi lider.

Vissa menar att när vi förorsakar andra, 

smärta och lidande är vi med och gör så att Gud lider, 

Vi är då en av bödlarna och dem som spikar upp Jesus på korset.

Men inte ens dem förbannar Jesus.

Jesus säger till rövaren, 

brottslingen som hänger på korset bredvid honom:

"Redan idag ska du vara med mig i paradiset" 

Och om dem som korsfäster honom ber han: 

"Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör"

Långfredagen bär budskapet till oss 

att hur illa det än kan vara i livet så är vi inte ensamma, 

Jesus visar att Gud finns där med oss.

Hur övergivna vi än kan känna oss så 

får vi tro att Gud är med oss alla dagar till tidens slut.

Stilla veckan och klimatnödläget

Veckan som börjar på söndag med palmsöndagen är en mycket speciell och annorlunda vecka. 

I kyrkan kallas den Stilla veckan. 

På ett plan är det en tid för reflektion kring den sista veckan som Jesus levde kroppsligen på jorden.
Det är tankar över vad verklig kärlek är och vad den kan kosta. 

För Jesus var det mycket dramatiskt, våldsamt, fullt av smärta och lidande och död, men när påskens morgon kom visade det sig helt överraskande att allt var något annat än det hade verkat, död bröts till liv. 

I den latinamerikanska befrielseteologin och kyrkan där fanns det en biblisk berättelse som var den centrala, nämligen exodus, uttåget ur förtrycket och fattigdomen i Egypten. (2 Mosebok 14)
Det blev berättelsen som gav inspiration, hopp och handlingskraft mitt i det obeskrivligt hårda förtrycket i Latinamerika vid 1900-talets mitt och framåt. 

I klimatnödlägets tid är det andra bibliska berättelser som blir livstolkande, som ger hopp och mod att leva. 

En av de berättelserna är den som handlar om Långfredagen. 

Många forskare målar upp en fruktansvärd bild av vad som kan hända på jorden om inte stora radikala åtgärder görs. Det handlar om stora översvämningar på vissa delar av jorden och svår torka på andra delar så att delar av jorden blir obeboeliga. Det handlar om svår hungersnöd och många döda, om flyktingströmmar av gigantiska mått och våldsamma krig när rika länder försöker försvara sitt territorium. Gifterna vi har spritt i naturen gör oss sjuka, pandemier härjar, djur fortsätter att utrotas och ... kort sagt det ser ut som att döden håller på att vinna på vår jord. Det är långfredag på jorden.

Långfredagen är sorgens dag, då vi har möjlighet att reflektera över allt det negativa och destruktiva på jorden, i naturen och i våra egna liv. Utan att fly bort kan vi den dagen se det onda i vitögat.
Mördandet i våra förorter och krigen, bomber som faller över flyende cilvilbefolkning för en etnisk rensnings skull. 

Sorgen och döden råder, tortyren och smärtan, själva naturen finns med när ett mörker faller över jorden. Det är en bild av var vi befinner oss nu.

Hoppet finns bara som ett frågetecken i långfredagens öken och förtvivlan. Törs vi hoppas?

Kanske är det den bibliska berättelsen om Noa som också ligger nära, floden som hotar att ödelägga hela jorden och döda allt levande.

 Livet som vi känner det på jorden är hotat. Kan det finnas en väg framåt, kan vi bygga en bildlig ark? Anpassa vårt sätt att leva och försöka förändra samhället till att klara av kriserna som bara blir värre.

Vi är där. 

Ska vi klara av att förändra så mycket att livet kan räddas på jorden,
ska det bli en påskdag eller en ark?

Det står och väger.

Krucifix i Västerås domkyrka