Tid för Guds fred, nu börjar ekumeniska veckan i Stockholm

Den här veckan samlas representanter och medlemmar ur en lång rad olika kyrkor i Stockholm för ett ekumeniskt möte med temat Tid för Guds fred. 

För precis 100 år sedan hölls ett annat möte, just i Stockholm och det var det första mötet i sitt slag som i modern tid kunde kallas ekumeniskt. Det betyder att olika kyrkor och kristna samfund möts och samtalar om frågor som är viktiga för vårt samhälle och vår värld. 
Kyrkor som tidigare hade stått i konflikt med varandra och ibland fördömt eller bannlyst andra kunde nu mötas och samtala civiliserat, de kunde börja lära känna varandra och ibland talas det om vänskapens ekumenik som ett av de sätt som de kan mötas och samverka. 

En av initiativtagarna till mötet 1925 var vår svenska ärkebiskop Nathan Söderblom. Så stort menade man på den tiden att det var att kunna skapa mötet i Stockholm, tillsammans med hans fredsarbete på andra sätt, att Nathan Söderblom fick Nobels fredpris (Här ser du Nobelstiftelsens sida om Nathan Söderblom på engelska och via en länk kan du hitta hans tal vid fredsprisets utdelande.)
Nästa steg är förstås interreligiös dialog och det är också mycket viktigt, mer om det en annan dag.

Jag passar på att gå en kurs på Enskilda högskolan om det här mötet och vad det kan betyda för den ekumeniska rörelsen och oss alla.  Rubriken för kursen är Ekumeniskt fredsarbete i tider av krig.

Jag började kursen med lite tveksamma känslor och funderingar, skulle ett kyrkligt möte för 100 år sedan vara nåt som kan intressera idag? Kan det verkligen ha någon betydelse för oss i vår värld som är så full av krig och våldsamheter idag. Vi vet att livet är hotat på vår jord av krigen, bland annat i Mellanöstern och Ukraina. Orättvisorna i världen och klimatkrisen förvärras steg för steg.

 Men så kom jag på att när människor möts, trots att de har mycket olika tro och livshållning, och tillsammans tar i tu med tidens problem och kriser då tas första steget mot det som förhoppningsvis kan bli fred en dag. Söderblom och hans vänners sätt att göra detta var att just mötas kring kriserna och hoten och lämna skillnader inom trosbekännelser och kyrkoordningar åt sidan, de samlades kring Life and Work. Det stora kriget som senare skulle kallas första världskriget hade skakat om tillvaron i Europa och stora delar av världen. Det hade visat vilken grymhet och total brist på respekt för människoliv som nationer som kallade sig civiliserade kunde ha. 

Nu behövdes det nya tag på många olika sätt, och ett av de sätten var att de flesta av den tidens kyrkor samlade sig för överläggningar och möte, de behövde sluta sig samman för att stå emot de krafter som ville krig. De tog ett steg då och kanske kan nya steg tas idag, trots det katastrofala läget i världen.

Det är Sveriges Kristna Råd som arrangerar veckan i Stockholm 18-24 augusti 2025, klicka på länken så hittar du hela programmet för veckan.  

Ekumeniska veckan i ekumeniska året 2025

Den etniska rensningen i Palestina - dagens bok

Cecilia Uddén är en fantastisk utrikeskorrespondent i Mellanöstern.
Hennes reportage och kortare rapporter från Palestina/Israel, från Gaza och den ockuperade Västbanken är alltid faktaspäckade och ger röst åt vanliga människor som på olika sätt drabbas av konflikten. Vi får höra röster av barn och vuxna som berättar om vad de har varit med om på ett mycket gripande sätt.
Ständigt lyckas hon göra mig upprörd, eller rättare sagt är det ju det som pågår av våld och terror av olika slag som är upprörande. 

Cecilia Uddén skildrar det så att det känns ända in på kroppen. I veckan handlade det om barn som tvingats lämna sina hem i flyktinglägren på Västbanken när den israeliska militären tömmer flyktinglägren.
Eller läger och läger förresten, vid en resa för många år sedan besökte vi ett av dessa sk läger i närheten av Jerusalem och det var enkla hus av betong med gator och små odlingar, som en stadsdel där människor bott sedan 1948 och 1967.
Det vill säga från när staten Israel bildades och de palestinska byarna tömdes på sin befolkning och ofta jämnades med marken. Och när flyktingar tvingades fly på nytt vid 6-dagarskriget då stora delar av landet ockuperades, det vill säga de områden som skulle vara grunden för tvåstatslösningen. 

De boende är människor som lever som flyktingar som varken tillåts komma tillbaka till sina hem eller får integreras i det nya landet, och nu ska de bort även från dessa platser där de hittat lite trygghet, även om den alltid varit osäker.
Situationen är komplicerad på många sätt, självklart vill människor som fördrivits helst av allt komma tillbaka hem igen, arabstaterna har redan stora minoritetsgrupper som gör det politiska läget osäkert har svårt att ta emot flera. Och så har vi människor, palestinier som inte har någonstans att ta vägen. Särskilt inte nu när Gazaremsan är bombad till ruiner.

Trumps trams om folkförflyttningar är väldigt stötande, en kolonial attityd som man hade hoppats hörde till det förflutna i balkankrigens helvete, apartheidens Sydafrika eller antisemitismens Tyskland kring andra världskriget. Men nu är det tillbaka alltså, den etniska rensningen.

När det gäller Palestina så finns det en mycket genomarbetad och beforskad studie av hur planmässig och brutal Israels politik var redan från början och hur den syftade till att rensa Palestina från sin befolkning. Det är den israelska historikern Ilan Rappe som har skrivit boken "Den etniska rensningen av Palestina" och den beskriver i detalj vad som hände 1947-48.

Boken bygger på Rappes forskning i handskrifter och brev i israeliska arkiv. Vissa av dokumenten har tidigare varit hemligstämplade. Ett viktigt arkiv som används är "Ben-Gurion-arkiven i Sdeh Boker"
(sidan 55 i boken).

Långt före staten Israels bildande förekom samtal bland judiska och sionistiska ledare om Palestinerna och hur de skulle hanteras. Rappe citerar ett tal av Ben-Gurion redan1938 där han talar om befolkningsomflyttning. Vid den tiden köpte sionisterna mark i Palestina men det gick trögt för dem att ta över landet på det sättet.  

I maj 1948 samlade Ben-Gurion sina medarbetare för att diskutera politiken gentemot Jordanien, i ett brev efter mötet beskriver han huvuduppgiften för de väpnade grupperna Haganahs brigader: "Palestinas rensning förblev Plan Dalets främsta syfte (han använde verbet bi úr som betyder antingen "rena surdegen" i påskhögtiden eller "utrota, eliminera")  (s 143-144)

Plan Dalet hade fastställts i mars 1948 och var den fjärde planen som hade utarbetats för hur Palestina skulle övertas. I planen fanns utformat hur den framtida staten ska se ut geografiskt och hur den miljon palestiner som bodde inom området skulle behandlas. Byar skulle förstöras genom att brännas eller sprängas; "I händelse av motstånd måste de väpnade styrkorna utplånas och befolkningen fördrivas till utanför statens gränser." (s. 99)

Mycket snart sattes dessa planer i verket samtidigt som det brittiska mandatet avslutades och staten Israel utropades. En lång rad byar jämnades med marken och många dödades eller fördrevs.

En av de mest kända byarna hette Deir Yassin. Det var den 9 april som den lilla byn som låg på en kulle väster om Jerusalem omringades. Soldaterna sköt vilt med sina maskingevär, sedan samlades alla som fortfarande levde och alla mördades, kvinnorna våldtogs och kropparna skändades. Nära 100 människor dödades den dagen, bland dem många barn. 

Efter den massakern spred sig skräcken och många tog till flykten, hundratals byar sprängdes sönder och befolkningen fördrevs. Processen som kallas Al Nakba -katastrofen höll på att förverkligas.

Allt detta beskrivs med källor och vittnesbörd i boken. Inte minst finns det utsagor från soldater och befäl som själva var med och berättar vad de varit med och gjort.

Nu, 2025 är det fortfarande en etnisk rensning som pågår, planmässigt pågår bosättningar som ökar, både i Gaza och den ockuperade Västbanken pågår våldet och fördrivningen. 

Finns det något hopp i den låsta och omänskliga situationen?
För att hitta det behöver vi veta mer om vad som har skett och hur det har blivit som det är idag, boken av Ilan Rappe ger ett bra bidrag till det.

Dagens bok: Ilan Rappe: Den etniska rensningen av Palestina. Karneval förlag 2007

 

Rivningen av en gammal silo i Arboga som en illustration

 

Ett prästkonvent om nattvarden "Som spridda sädeskornen..."

Under veckan har vi haft möten för präster i Svenska kyrkan, det är en typ av möten som kallas konvent. Biskopen i varje stift kallar samman präster och diakoner för överläggningar om viktiga frågor. Hos oss är det två gånger per år, en träff på hösten med prästerna och ett möte på våren med både diakoner och präster. Dessa möten är några av de få som vi präster kallas till, inte bara inbjuds, och tanken är att vi alla ska vara med.
Jag har varit med och arrangerat dessa möten tillsammans med prostarna i kontrakten (som i kyrkan är ett antal församlingar med extra samhörighet) stiften är indelade i kontrakt, just nu har vi 8 kontrakt men det är på gång att göra om indelningen. Jag läste en historiker som menade att dessa kontrakt är det allra äldsta sättet att organisera kyrkan och de har alltså funnits i flera hundra år.

Vad samlas då präster för att tala om när de har ett av sina sällsynta tillfällen till möte?
Denna höst var det nattvarden som var ämnet, och vi hade fått en bok att läsa: Som spridda sädeskornen... red av Frida Mannerfelt och Teresia Derlén.  

Kanske du reagerar? Att sitta och samtala om nattvarden när världen brinner av krig och klimatkris?
Men då har jag något att säga dig. 

Vad behöver vi mera än allt annat när vi lever i så oroliga tider som just nu?
Mitt svar är tre saker:
det första är att vi behöver samla oss och vara tillsammans, gemenskapen är nödvändig! Ensamma är vi helt utelämnade för oro och hopplöshet som kan leda till passivitet. 

Tillsammans kan vi stötta varandra, hitta vägar framåt, agera. Tron säger oss att vi i nattvardens måltid också är tillsammans med alltets ursprung och mål, att Gud själv kommer oss nära med kärlek, förlåtelse och upprättelse.

Det andra vi behöver i krisernas tid är visioner om en annan möjlig tid, vi behöver hitta konkreta motbilder mot mördandet, krigen och hopplösheten. 

Nattvarden är ett gestaltande av ett annat sätt att leva tillsammans, det är en mötesplats där var och en som vill får vara med och där var och en får lika mycket. Det är ett uttryck mer än ord där vi gestaltar den framtid de fattiga hoppas.
Där påminns vi om att vi är en del av skapelsens helhet, åkrarnas korn och bergens druvor är det goda i skapelsen som vi får ta del av, bära med oss och bäras av och vi får göra det tillsammans. 

Tillsammans och med en god vision finns det också ett hopp.

Vi behöver ett hopp för att inte alldeles ge upp och bli passiva, ett hopp trots att utsläppen ökar och mördandet verkar bli allt värre, finns det ett sådant hopp?

En teolog skriver att de inledande orden i nattvardens instiftelseord är väldigt viktiga,
orden är "i den natt då han blev förådd, tog han ett bröd osv."
Att nattvarden firas i förräderiets natt, trots att livet är hotat och håller på att förstöras firas ändå måltiden. Som en kontrast till mörkret blir nattvarden en måltid av ljus och liv, en protest mot våldets makt i ett enkelt kärleksfullt delande av en måltid. 

Nattvarden stannar inte där i den livgivande festen av möte med Gud själv, varandra och hela skapelsen, nej därifrån skickas vi ut att försöka ändra på läget på jorden, burna av en gemenskap, en vision och med ett hopp i hjärtat.

Jag tänker att det var helt rätt att just nu samlas kring nattvarden och den måltid som förenar oss och påminner oss om vad som är verkligt viktigt i livet:

Du som går före oss ut i en trasig värld, 
sänd oss med fred och bröd, Herre, i världen.
(Svps 74 v 4)

Ett dukat nattvardsbord i Kristine kyrka i Falun på Tacksägelsedagen

En resa till Israel och Palestina

För 20 år sedan var jag med på några resor till mellanöstern, till Israel och Palestina.
Redan då var det oroligt, och det hade pågått länge, kanske från 1940-talet och ännu längre.

Det var intifada och våldsamheter, bombdåd och hårda tag från den israeliska militären, bosättarna la beslag på palestiniers hus och odlingar, separationsmuren hade börjat byggas.
Men det var långt ifrån den katastrofala situationen som råder idag.

Vi mötte människor från olika delar av samhället och besökte kyrkans projekt, skolor, kulturcentra och sjukhus. Vi kunde se själva hur utbildning gav framtidstro och drömmar om liv i fred.

Det var starka möten som med The parents circle - föräldrar från de olika sidorna som hade förlorat sina barn i krigen och konflikten och som möttes för att arbeta för försoning och ett slut på våldet. Vi mötte Rabbis for Human Rights och många andra som arbetade för en fredligare framtid, Svenska teologiska institutet som stöddes av Svenska kyrkan var en viktig mötesplats.   

Ändå ställde vi ofta samma fråga; hur kan ni behålla hoppet så att ni inte ger upp? 

En del av svaret var att de inte kunde annat, det fanns inget alternativ, den som ville leva behövde engagera sig på något sätt för att inte gå under. Passiviteten var inget alternativ, och själva aktiviteten - att göra något tillsammans gjorde att ett hopp kunde leva i dem. 

De flesta hade också det hopp som kommer från tron på en kärleksfull Gud som möter i framtiden med helande och upprättande nåd.

Tron på en framtid som ser annorlunda ut än nutiden, förhoppningar och förväntningar framåt är det som bär oss alla tänker jag, men på olika sätt förstås.

Mina tankar går till dem som vi mötte för så länge sedan, om hur de har det idag, om de fortfarande lever. Vad som har hänt med allt deras arbete för försoning och fred. 

Men så ser jag bilder från gatorna i Israel med stora folkmassor som demonstrerar för fred och slut på våldshandlingarna, vissa är hatiska förstås men andra vill få stopp på kriget. 

Det är inte antisemitism att kritisera staten Israels agerande och politik. Det är att behandla dem som andra stater vars handlingar vi tar avstånd ifrån. 

Just nu är våldsdåden och massakrerna som de makthavande i Israel bland de värsta som har setts i historien. I Olof Palmes kända tal där han räknar upp de värsta illdåden i historien skulle idag vi kunna lägga till Gaza och Västbanken och Libanon.

Kan vi ha något hopp mitt i en utveckling som verkar bli allt värre med krigen och de många andra gigantiska problem som vi står inför? Klimatkrisen och den hotade biologiska mångfalden som de kanske värsta hoten nu. 

Om tron på människors vilja och förmåga är det enda som ger hopp är vi illa ute, det ser mycket mörkt ut. För mig att det enda realistiska hoppet det som kommer av tron på Guds kärleks kraft. Där finns ljus i mörkret och förhoppningsvis kan det inspirera oss var och en att göra det vi kan. 

Även små handlingar om omsorg, omtanke om skapelsen och medmänniskor är värdefulla och kan inspirera andra till mer handling. 

Vi behöver en ny fredens kultur där vi lever tillsammans i Guds sköna skapelse, den ömtåliga livsväven som vi alla är en del av.
Och vi behöver ställa krav på de som har makten,
Det är nog nu!

Om krigen, våldet och kyrkan

Det ser illa ut för Ukraina just när jag skriver här, Ryssland har gjort en offensiv och det är hårda strider. Det är svårt att tänka sig hur fruktansvärt det måste vara att hamna i kriget för både civilbefolkning och soldater. Ännu värre i Gaza där också våldsamheter och bombningar pågår. Människor flyr men det finns ingenstans att ta vägen. 

Obeskrivligt omänskligt!
Och ändå används tron och kyrkan ofta som ett sätt att rättfärdiga våldet och krigen.  

När Putin hade inlett kriget mot Ukraina, det som han kallade en militär specialoperation var det viktigt för honom att säga att det var för att rädda det ukrainska folket han gjorde det.

Men Putin menade också att det var för att försvara den sanna kristendomen han tvingades starta kriget. Han använde kyrkan och tron som ett argument för krig.

Detta är den värsta formen av missbruk av Guds namn tillsammans med när religion används för att förtrycka människor eller utplundra naturen.

Hur kan man missa grunden för tron, att Gud är kärleken, så grovt att man tror att kyrkan eller Gud behöver försvaras med våld? Eller kan utnyttjas för våldsanvändning.  

Ändå har det skett många gånger i historiens lopp, tron och kyrkan har använts för våld och krig och för att skaffa sig själv fördelar, makt eller rikedomar. 

Kyrkan har också använts för att skapa en människocentrerad världsbild som har lett till att man har sett naturen, Guds sköna skapelse som något att utnyttja och använda utan hänsyn eller respekt. Människan sågs som skapelsens krona, och i en sekulariserad version blev människan till alltings mått på bekostnad av djuren och naturen. 

Men detta är inte Guds vägar.

När premiärminister Netanyahu i Israel talar till sitt folk händer det också ibland att han citerar bibeln, vårt gamla testamente. 

Ett av dessa citat som han har använt flera gånger handlar om hur hebreerna skulle behandla Amalekiterna som hade attackerat Israels folk, nämligen döda alla, män, kvinnor, barn och spädbarn, oxar får kameler och åsnor… (du kan hitta berättelserna i 1 Sam kap 15:3)

Så vill Natanyahu försvara det blodiga kriget som kallas folkmord.

Men det är inte Guds vägar.

Det är ett bekymmer att bibeln har sådana hårda ord och att gamla testamentet i vissa delar beskriver Gud så. 

Kanske kan vi tänka så att det är bildspråk för hur viktigt det är att stå emot ondska och det som bryter ner, det som skadar och förstör behöver vi hjälpas åt att motverka på alla sätt. Bibeln är ingen ofelbar beskrivning av vem Gud är och om tillvarons villkor, utan människors tolkningar och beskrivningar. Ändå finns där en kunskapskälla som inte har någon motsvarighet. Där får vi reda på det som vi inte kan veta annars. Men det behöver tolkas. 

Kristus visade att han hellre led själv än att förorsaka andra lidande.
Hans liv var helt och hållet kärleksfullt och han gav andra bilder av Gud, en kärleksfull pappa som möter sin son med öppen famn, en höna som samlar kycklingarna under sina vingar, en herde som söker det hundrade fåret som har sprungit bort.

Gud är den barmhärtige.

Eller som det står skrivet ”Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan, utan han skall en dag föra rätten till seger. Och hans namn skall ge folken hopp.” (Matt 12:20)

När vi lär känna Gud genom Kristus vet vi att Gud vill inte ha offer utan barmhärtighet, Gud vill liv och friskt vatten, och Gud vill ha oss med på vägen mot en fredligare värld. En värld där vi lever i samklang med människor, djur och hela skapelsen. 

 Jesus säger: Den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud”
”detta ska de göra därför att de inte har lärt känna fadern och inte heller mig.”

Allt detta användande av tro och Gud för våld och förtryck, och även för att behandla varandra illa är helt förkastligt, det är emot Guds egen vilja.
För att inte tala om att förgifta eller förstöra jorden. 

Guds vägar, de som Gud vill att vi ska gå är att vara medskapare.
Det är att med Guds hjälp förändra läget på jorden till att bli allt mer människovänligt, miljövänligt och se till att jorden blir en plats där de som kommer efter oss kan leva.   

Det är att gå fredens väg.

Är problemet att vi ser dubbelt? Om dualismen som dödar

Hur kan krigen och våldsdåden bara fortsätta att pågå i vår värld, en värld som skulle behöva ägna all kraft åt att göra livet bättre på den här planeten? Motverka svält och fattigdom och möta klimathotet som hotar livet på vår vackra jord. 

Hur kan det komma sig att vi använder sådana otroligt stora resurser på olika medel att döda andra människor, även om vi oftast kallar det försvar och säkerhet? Jag läste nyligen att en bråkdel av alla militärutgifter skulle lösa världssvälten.

Hur kan det bara pågå och pågå? Trots att nästan alla människor för egen del vill leva i fred och trygghet med frihet och rättvisa? Varför lär vi oss inte av historien och hittar andra sätt att hantera motsättningar så att vi kan använda alla stora resurser för det goda. Då tänker jag inte minst på alla de människor som så meningslöst dödas och skadas för livet som vi hade behövt bland oss för att tillsammans skapa en bättre framtid.

Ett sätt att förstå varför det ser ut så här har att göra med hur vi har vant oss vid att tänka om oss själva och vår omgivning. Och det handlar om att vi så ofta tänker i dualismer, kanske att vi ser dubbelt?

Sven Hillert skriver om det i sin bok "Tro i hållbar utveckling" från 2017.
Och han menar att "Dualism och hierarki hör till det som leder till rovdrift och utsugning av vår planet".

Han skriver om det tänkande som delar upp män från kvinnor, vuxna från barn, människan från naruren och rika från fattiga. För att inte tala om människor av olika ursprung eller olika nationaliteter som delas upp och ses som olika värda. Uppdelandet kombineras nämligen med tillskrivande av värde och tankar om vilka som ska ha makt över andra.  

Hillert skriver så här:
"Emot varandra har man ställt Gud och människor, män och kvinnor, judar och greker, präster och lekfok, vuxna och barn, människor och djur, där den ena parten förutsätts att dominera över den andra.
Avsikten kan en gång ha varit att ge människor livsrum. Men vi har sett vart dominansen leder. Vi vet att förtrycket av kvinnor och av de fattiga hör samman med förtrycket av djur och natur. Vi ser vilka katastofala följder det får för livet på jorden." Hillert 2017 s 16  

När det gäller krigen som handlar detta ständigt om ett uppdelande av oss och dem eller "vi och dem-tänkande".
En grupp blir ett vi som ställs emot gruppen dem, sedan börjar man tala om skillnaderna och allt som gjorts fel från de andra. 

Vi-gruppen idoliseras: visas upp som goda, alltid ärliga och med gott uppsåt, de som har rätt och har sanningen.
De-gruppen demoniseras istället: de är onda och mindre vetande, de är illvilliga och är helt fel ute på alla möjliga sätt.
Snart blir de-gruppen till något mindre än riktiga människor, det är vanligt att de kallas ohyra eller råttor. Till slut leder detta till att det ses som rimligt att de-gruppen bör försvinna, dödas, förintas.

Det är den dödande dualismen, och den fungerar för att många av oss har det sättet att tänka som en självklarhet, det känns naturligt. Vi har fått lära oss att tänka på det sättet, och det talas och skrivs så fortfarande på många håll. 

Men vi kan också inse att det är falskt, särskilt om vi själva möter människor från olika delar av världen. Vi kan inse att trots olikheter så har vi också likheter, alla människor drömmer samma drömmar och längtar efter fred och kärlek. Det finns mera som förenar oss än skiljer oss från varandra, alla människor.

Dualismen mellan människa och natur är en av de faktorer som har lett fram till den ekologiska krisen.
När människor har sett sig själva som något annat och högre än resten av skapelsen, några som har rätt att använda och utnyttja naturens tillgångar utan hänsyn och måtta. Utplundring och nedsmutsning, utrotande av arter och förstörande av balanser har blivit resultatet. Visst handlar det också om bristande kunskaper och omedvetenhet, men det dualistiska tänkande gjorde det möjligt.

Att se dubbelt och skilja i värde när vi skulle se helheter och ömsesidiga beroenden leder till mycket elände på jorden. Ändå är vi en del av skapelsen och beroende av naturen i allt, för att ha luft att andas och mat att äta.

Finns det då ingen bot, kan vi se på ett annat sätt, lära om?

Sven Hillerts bok kan hjälpa till med att komma vidare i tankarna, att inte bara till det "både-och" som är ett gott steg på vägen utan också till "att se världen som en helhet med stor mångfald".

Vi människor är en del av skapelsen och vi berörs och påverkas av allt som händer på jorden. 

Om vi kunde tänka alla människor som ett vi och hela skapelsen som ett vi där allt är genomsyrat av helighet, då skulle ett annat sätt att leva och handla vara en självklarhet.

Dagens bok är Sven Hillert: Tro i hållbar utveckling, med Gud bortom dualismen.
Arguments förlag 2017

Visionen om Guds rike i klimatkrisens och krigens tid

"När sanningen sjönk in kunde jag inte sluta gråta. För världens skull, för min egen skull, för mina barns skull" Det är teologen Petra Carlsson Redell som berättar så i inledningen till sin bok Gråstensteologi om en genomgripande existentiell upplevelse. 

Hon hade insett att klimatkrisen var en verklighet som verkligen hotade livet, världens liv, hennes eget liv och hennes barns liv. Det var extremhettan sommaren 2018 som gjorde att hon kände något som hon redan visste ända in i den egna kroppen. Extremvärmen och den rapport som FN kom ut med samma sommar om klimatläget.

 Det är en mycket tankeväckande och intressant bok Petra Carlsson Redell har skrivet, en bok som genom teologiska perspektiv vill visa vägen "mot en återvunnen markkontakt och återvunna relationer".

Jag vill gärna återkomma till den boken, men idag funderar jag över om det är så att vi behöver känna, uppleva, se med egna ögon för att vi ska få insikter om klimatkrisen och om andra existentiella villkor som vi lever under? Och att det är först då som vi kan motiveras till att göra de nödvändiga förändringarna i stort och smått som behövs?

Kanske är det så, men det är också något mera som behövs.

Nämligen en vision eller bild av hur det borde vara och en målbild av vart vi vill vara på väg.

Den stora visionen från bibeln och från Jesus är Gud rike. Jesus talar ständigt om Guds rike eller himmelriket och han talar i liknelser, metaforer och bilder. Det handlar om en tillvaro där allt ska vara som Gud vill, harmoni, fred, ingen ska lida nöd eller brist, goda relationer ska råda och livet ska vara helt och fullt.

Jag skrev här på min blogg för länge sedan om Social gospel-rörelsen. Det var en rörelse i början av 1900-talet. Följarna var fullt övertygade om att Guds rike kunde förverkligas på jorden, och att det inte var långt kvar till att det skulle förverkligas. Kanske var det en av de mest optimistiska tiderna som har funnits i väst, före första världskrigets massakrer. 

Guds rike är nära, det är budskapet från bibeln, och det är ord som inte är så lätta att ta till sig i vår tid med så mycket våld, krig och lidande. 

Men om vi tänker oss orden om Guds rike som vår vision och bilden av hur det borde vara så kan vi hålla med, visionen är nära. Det är inte så svårt att tänka sig den annorlunda tillvaron, hur ser den ut för dig?

I vår tid behöver vi vidga visionen och inte bara tala om relationer med Gud och mellan människor.
Det är hela skapelsen som ingår i visionen om ett annat sätt att leva. Vår relation till själva jorden och naturen, till djuren och allt som lever på jorden. 

Eller som Petra Carlsson Redell uttrycker det, med inspiration från Verner Aspenström - vår relation till  "gossen gråsten och fröken granbuske."

Visionen om Guds rike ger en bild att sträva mot, den ger oss en riktning som saknas när visionen saknas.

Men det finns en aspekt till med Guds rike.

Det är också en bild av en framtid som är verklig, ett löfte som vi får tro är sant.
Mot all hård realism och mot alla världens krig får vi våga tro och ha en förtröstan om att något annat väntar: "De skall smida om sina svärd till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar...
(det skall) aldrig mera övas för krig" (från Mika 4)

eller från Lukas:
"När allt detta börjar,
så räta på er och lyft era huvuden,
ty er befrielse närmar sig".

Fredens Ande kom! Pingsten är här

En av de riktigt stora helgerna är här, pingsten!
En helg som förr var bröllopshelg och konfirmationshelg. 

En hel helg av glädje och ljus i kyrkorna. 

Pingsten och Anden passar så bra ihop med våren och ljuset och alla blommor, grönskan som bryter fram, livet som flödar fram i naturen omkring oss. 

Den Heliga Ande är Gud själv som fyller tillvaron med liv och kärlek,
ger människor tro, hopp och kärlek på alla tillvarons plan.
Anden ger empati och hjälper att leva oss in i hur andra har det. Människor och djur kan vi närma oss och känna in hur de mår och hur de har det, om vi ger det lite tid.
Vi kan också känna av hur det är med naturen omkring oss, då får vi nog kombinera empatin med lite extra kunskaper. 

I år får vi en text som talar om hur Anden förenar människor med varandra, hur Anden också är den som kan hjälpa oss att leva mer fredligt.

Paulus skriver till de tidiga kristna i Efesos och han talar fred mellan judar och kristna.
Men jag vill påstå att han skriver om fred mellan alla människor, både de som tror och de som inte tror. För alla kommer Jesus med budskap om fred, både för dem som är nära och dem som är långt borta.
Och freden kommer av att vi alla genom Jesus budskap om fred kan "nalkas Fadern i en och samma Ande."

Det betyder att Jesus visar att det finns något som är viktigare än allt som förenar oss med varandra, att vi hör samman vem vi än är.
Att var vi än bor så är vi en del av samma mänsklighet, älskade av Gud.
Alla har vi tillgång till Guds närhet och det är Andens kraft som förenar oss.

Vi är infogad i en byggnad där vi alla får plats,
skapelsens heliga tempel och vi är inte längre gäster och främlingar utan hemma.
Och där vi alla är hemma har vi mer som förenar oss än skiljer oss från varann. 

Nu är det dags att vi lever som det vi är, krigens tid måste sluta.

Be med mig:
Kom Heliga Ande, förnya hela Guds skapelse
och väck oss alla människor till insikten att vi hör samman.
Kom med glädje och liv, kärlek och empati.
Kom Heliga Ande med fred till mig och till alla människor,
kom med fred till hela skapelsen och inspirera oss till att skapa den.     

Böndagar i krig och fred

Så beslutades det i Danmark att Den store Bededag avskaffas. De inkomster som kommer staten till del för att människor jobbar en dag till ska användas till försvaret. 

Det är lite av motsatsen mot den bibliska visionen av att svärd blir till plogblad, men nu blir böner till vapen istället. Det kan ses som ett svårt bakslag för fredens sak i världen att böner ska bli till vapen. 

Freden sitter illa till både i Ukraina och i Palestina, i Sudan och Syrien och så många andra platser på jorden. 

Är det inte väldigt illa med läget på jorden just nu?

Fattigdomen i världen förvärrades under pandemin och var 11e person på jorden lever under fattigdomsgränsen. 
Klimatkrisen pågår och de åtgärder som svenska regeringen gör verkar göra läget värre istället för bättre. 

Det är som att många makthavare blundar för vad som pågår. 

Hur är det i kyrkan?

I Sverige är det dags för bönsöndagen på söndag. Det finns de som tänker att det är ett tecken på världsfrånvändhet och passivitet att sitta och be medan världen brinner. 

Men kanske är det inte så enkelt.

Hur kan vi tänka om bönen? Gör den någon skillnad?

Bön påverkar oss som ber, att tänka på dem vi bryr oss extra om och situationen i världen påverkar oss. Det gör oss beredda till handling när vi kan och på de sätt vi själva kan. Och många gör mycket, skänker, engagerar sig och stöttar medmänniskor. 

Bönerna i kyrkan när vi nämner de platser och de förhållanden som råder gör att de inte glöms bort. Vi aktualiserar dem varje söndag i kyrkan. Vi nämner dem, helst ganska konkret och i detalj.
Det betyder att kyrkan vågar se vad som pågår, vågar tala om vad vi ser och gör oss beredda att handla. 

Genom att kyrkan vågar se och benämna vad som händer påverkar kyrkan samhället som hon är en del av. Det går inte att totalt blunda för eller förneka något som det talas om varje vecka i våra kyrkor.  

Bara genom allt detta har bönen en stor effekt genom människor som hör och talar, 

bidrar och engagerar sig. 

Men kanske finns det mer?

Som jag skrivit tidigare så är tron framförallt en relation, att leva med någon som är större än oss själva, våga lita på, ha tillit till den som alltid vill oss väl. 

Tro är att leva med Gud.

Bön är all den kontakt vi har med Gud, våra ord och handlingar. Morgon och aftonbön, korta ord när som helst under dagen, tidebön eller Jesusbönen, ett kort "hjälp" eller "tack", en längtan och önskan från vårt inre.
Att tala och att lyssna, andas ut och andas in.

Andas in och ta emot liv och andas ut det som tynger oss. 

Ta emot andens kraft och släppa det som hindrar oss.

Livet i Guds närhet gör oss fria att våga se hur det är och gör oss fria att handla.  

Men det finns mer att säga om bönen. 

Olov Hartman skrev en fin psalm där han uttrycker 

en nivå till vad bönen kan innebära, han skriver så här:

Guds offrade Lamm

ges ut för oss alla som Herren har sagt,

att världen må leva och syndare tro

och förbönen omsluta himmel och jord.

Av änglars och människors bön i hans namn

står jordkretsen fast. (Svpsalm 62 vers 5)

Själva jordkretsen står fast av bönens kraft, bönen som omsluter himmel och jord. 
Det skulle se mycket värre ut på den här planeten om inte alla dessa böner bes varje dag och natt av oräkneliga människor runt hela jorden. 

Låt oss be om fred och hjälp till de fattiga,
om förnuft till de styrande så att de tar klimatkrisen på allvar,
låt oss be och göra vad vi kan
för att jorden ska bli ett mer mänsklig plats att leva på. 

Låt oss be och komma närmare Gud 

som är livets och kärlekens källa.

Vår vid Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga

att leva i påsktiden då livets villkor är förändrade

Har du tänkt något på påsken och vad den innebär?

Teologer och tänkare och människor i kyrkorna
har tänkt och skrivit och formulerat mycket kring påsken,
och vad det betyder för oss som lever efter den första påsken.

Men det är som att orden inte räcker till.

Ungefär som när en människa blir förälskad eller får ett barn.
Eller när vi stannar upp vid årets första vitsippsbacke och tar in hur vacker den är. 
Orden blir tunna och fattiga.
Hur ska orden kunna uttrycka att själva livets villkor är ändrade efter påsken.

Påskens berättelser om hur Jesus dog och uppstod från de döda
tolkas uttryckligen i bibeln som en händelse som direkt påverkar oss själva.
Paulus skriver
"Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna.
Ty liksom döden kom genom en människa
kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa" (i 1a Korintierbrevet kap 15 v 21)

I hans sätt att se på tillvaron så kom döden in i skapelsen genom den första människan
som ville sätta sig själv i Guds ställe. Det berättas om det i 1a Moseboken.
Men döden kommer inte som ett straff utan
som en oundviklig konsekvens av handlandet.
I den symbolrika berättelsen om skapelsen och syndafallet
blir konsekvensen av att människan försöker göra sig till Gud
att döden får makten över oss.
Vi har inte kraft att själva stå emot döden.
Att vara människa är att vara begränsad,
vår tid och våra möjligheter har gränser.
Vi kan hejda döden en stund, men inte stoppa den.

Bara den livskraft som finns hos Gud
kan rädda mänskligheten och förändra läget på jorden.
Bara den kan ändra på situationen som är att döden har makten,
och att de starkaste alltid kommer att övervinna de svagare
tills de själva också blir svaga och går under.

En ateistisk syn på tillvaron leder till 
att det inte finns något annat än död och tomhet att vänta för jorden och oss alla.
Att det är kört.
Vi kan inte göra något åt det själva. 

Påskberättelsen visar oss hur Gud blir människa och går in under våra villkor.
Och Gud övervinner dödens makt.
Inte med våld eller tvång utan med kärlekens villkorslöshet.
Jesus står upp för fred och kärlek och förlåtelse ända till slutet. 
Fortfarande finns ondska och död omkring oss,
men den yttersta makten är kärlek, godhet och liv.

Dödens verkliga makt är bruten genom en människa
som levde helt och hållet kärleksfullt.
Kärleken kunde inte besegras av döden, Gud visade sin kraft som ger oss hopp. 

Vi får tro att det finns liv som är starkare än all död också för oss.
Att det finns ett evighetsliv.
Att vi som är förgängliga får kläs i oförgänglighet, som Paulus skriver.
Och då blir det meningsfullt att försöka förändra läget på jorden.
Att öka graden av fred och ansvarstagande för jorden. 

Vi lever i kyrkoåret "i påsktiden" ända fram till Kristi himmelsfärds dag
som i år är den 18 maj.
Det är en tid för reflektion över vad det betyder
att livet är starkare än döden.
Vad det kan innebära för dig och mig,
och för dem vi älskar och hela mänskligheten
och allt som lever på den här planeten.

Men det är också en tid för fest och glädje,
vi har fått de bästa av alla goda nyheter.

Livet är starkare än döden.

Vitsippsbacke nära Arboga

Gud är pacifist - om boken God Without Violence

Är Gud våldsam och dömande eller en fredlig kärleksfull Gud som använder ickevåldsmetoder? Kräver Gud offer och hur kan vi veta vem Gud är?

Det är frågor av det slaget som J Danny Weaver arbetar med i sina böcker.
Och det är något av en sammanfattning av hans tankar som finns i boken som jag läst idag:
God Without Violence.

Weaver är en pensionerad teologiprofessor från Ohio (Bluffton University), han är också Mennonit, ett kristet samfund som är mest kända för sin pacifism och vägran att göra militärtjänst och svära ed, en särskild del av Mennoniterna är Amish-folket.    

Professor Weaver har skrivit en intressant bok som är värd att reflektera över även för den som inte tillhör just hans kyrka, jag återkommer till det. 

Grundtesen i boken är att Jesus visar oss vem Gud är, en klassisk tes inom alla kristna kyrkor, men här betonas att det Jesus visar är en väg som i alla stycken tar avstånd från våld och tvång. Han kan använda starka ord och driva ut månglare ur templet, men han skadar aldrig någon människa.
Detta menar Weaver är sanningen om vem Gud är.
Sedan tar han med sig den grundtesen och ser på bibeln, på försoningsverket och på tankar om dom och tidens slut (som jag vill ta upp en annan dag).

Den första saken som är intressant i hans arbete är synen på bibeln. Vi vet att det finns många ord där Gud beskrivs som våldsam och krävande, där Gud vill att människor ska dödas och där Gud sänder mycket ont. Men det finns också motsatsen, många ord som talar om en ömsint och kärleksfull Gud som skyddar och bevarar.
Istället för att se alla dessa ord som uttalade sanningar huggna i sten vill Weaver se bibeln som ett samtal mellan olika röster som ger sin bild av vem Gud är, i mångfalden och diskussionen finns det motstridande påståenden, det finns rent felaktiga och missledande beskrivningar och det finns andra som ger mer sanningsenliga ord. Mycket tillskrivs Gud som inte alls är Guds handlande och missförstånd förekommer.
Och vi kan se skillnaden genom att se på Jesus, han som är full av kärlek. 

En fråga som Weaver har skrivit flera böcker om är frågan om försoningen, (atonement på engelska). Det vill säga vad det innebär att Jesus dog på korset och uppstod på den tredje dagen.
Det finns olika tolkningar genom historien. Kyrkan har talat mycket om att Jesu död är en försoning, ett skeende som öppnar vägen mellan Gud och människa.
Teologer i olika tider har med hjälp av bibeln och sin tids tänkande försökt förstå och tolka vad som skedde.
Kort kan man säga att Weaver tar avstånd från alla resonemang som finns om att Gud behöver ett offer eller någon att straffa, han vill visa på en ickevåldsförsoning, se lite mer om försoningsläror här på min blogg. 

Weavers sätt att förstå Jesu död och uppståndelse är att starkt betona uppståndelsen, Gud räddar inte genom offer eller våld utan genom att återställa liv. Bilden av Jesus på korset visar på en person som står för kärleken och sin tro vad som än kan hända. Dödandet av Jesus är helt och hållet deras verk som står emot det Jesus stod för och den syn på Gud han visade, de som ville stoppa och tysta honom.
Gud vill inte att någon ska offra sig själv eller sitt liv, Gud offrar inte någon annan, inte sin egen son och inte oss, det är ett aktivt icke-våldsligt motstånd mot utnyttjande och förtryck han visar. Och Gud visar att icke-våldets väg är vägen som ger liv och seger.
Jesus väcks upp från de döda.   

Och därmed kallas alla kristna att följa hans väg, stå emot våldet, visa fram allt det våld som pågår nära och längre bort, och vägra att delta i allt utövande av våld. 

Weaver väcker många intressanta tankar och hjälper till med stoff att göra en reflektion till om våra sätt att tänka och tala om Gud. Han utmanar också alla som vill vara kristna att välja ickevåld och följa den väg Jesus valde.  

Tyvärr saknas då och då en fördjupning och konkretisering i hans bok. Det stannar vid formuleringar som upprepas istället för att ta ett steg till.

Weavers teologi riskerar också att hamna i en för stor skillnad mellan Gud och Jesus, vilket kan bli problematiskt, kanske är det typiskt för hans samfund eller tiden har har verkat i, men problemet är att det ändå blir kvar ett spår av tanken att någon dvs Gud gör saker med en annan dvs Sonen istället för den tro att Gud själv blir en av oss och delar vår situation på alla sätt.

Weaver har vävt samman en läsvärd och tänkvärd bok men det finns anledning att tänka själv och ha koll på varpen och inslagen.     

 Dagens bok:

God Without Violence,
A Theology of the God Revealed in Jesus
av J Denny Weaver,
(second edition) Cascade Books 2020

Länkar:

Ett samtal med J Danny Weaver på Youtube

En podd där J Danny Weaver medverkar

Wikipedia om Christan Pacifism

Från Svenska kyrkans hemsida om Försoning

A response to J Danny Weaver från Anabaptistworld 

Freden, tron och vapenleveranserna till Ukraina

Kristendomen är i grunden en fredlig pacifistisk hållning, grundad av en fredlig person, Jesus Kristus. Hans sätt att agera var att hellre offra sig själv än att offra andra. Det är från honom som de höga idealen kommer om att vända andra kinden till och att gå två mil med den som vill tvinga dig att gå en mil. 

Att göra för andra det som vi vill att de ska göra för oss, som gyllene regeln pekar ut, är ju också en fredens hållning för vem vill bli utsatt för skadande våld eller angrepp med vapen? 

På 300-talet stod det och vägde, skulle kristendomen bli några få gemenskaper i öknen eller städerna. Skulle de bli kommuniteter som förföljdes för att de avvek för mycket från samhällets sätt att leva i det våldsamma romarriket, eller skulle något annat komma. En lång rad av yrken och sysslor var då otänkbara för de kristna.
Det var då kyrkofadern Augustinus och några till skissade på läran om det rättfärdiga kriget. Det var ett tänkande som skulle göra alla krig omöjliga eftersom de satt upp så höga moraliska krav för krigföring att de inte skulle kunna genomföras. Alla andra sätt skulle vara prövade först, civilbefolkning skulle aldrig drabbas, krig skulle bara få förklaras av goda legitima ledare, enbart försvarskrig kan rättfärdigas och så vidare.

Ett dilemma för de första kristna var just hur de skulle tänka om försvar för andra människor.
En kristen kunde tänkas vägra stå upp för sig själv i osjälviskhetens ideal, men hur var det med de andra? De som inte kan försvara sig själva, barnen, "invandraren, änkorna och de faderlösa"- som det ofta står i bibeln. Var inte en kristens plikt att stå upp och skydda sina medmänniskor om han eller hon hade möjligheten och tillfället att göra det. Och hur var det med ett gott samhälle som hotades, skulle inte det försvaras?

Når Augustinus och några fler hade öppnat vägen för ett annat sätt att tänka dröjde det inte länge innan kristendomen blev något av en statsreligion, stödd av kejsaren Konstantin i romarriket och där fanns början till att kristendomen blev en världsreligion. Augustinus tankar utnyttjades men utan att de förstods. Romarrikets militäriska kultur formade kristendomen, allt för mycket skulle vi säga idag. Snart kunde man se kristna soldater i romerska hären, samtidigt som kyrkor byggdes och kristendomen hjälpte allt fler att tolka sina liv, allt fler hittade mening och mål. 

Kristendomen har något som vissa andra livsåskådningar saknar, och det är att den är öppen för tolkning. Den kan behålla sin identitet men ändå formas på olika sätt i olika kulturer och tidsepoker. Det finns en kärna, nämligen gestalten Jesus Kristus själv som bär en livshållning som håller genom rum och tid.

Enkelt uttryckt: Livshållningen att älska Gud och sin nästa som sig själv behöver hitta sin form och sitt uttryck på olika sätt i olika situationer och tider. Men hållningen finns kvar.
Relationen till Kristus kan uttryckas på många olika sätt, genom tideböner eller meditation, högmässor eller tysta retreater. I gemenskap lever den bäst men kan också leva i ensamhet och isolering.
Olikheten och mångfalden är inte bara möjlig utan önskvärd och gör att vi förstår mera av vem Gud är och tillvarons djup.

Men vår öppna tro gör också att vi behöver reflektera mera över vad vi gör och vad som är rätt. Det finns inte klara givna svar på alla dilemman. Vår kristna tro myndigförklarar oss till att ta ställning och välja handlingsvägar. 

Dagens nyhetsrubriker handlar om att vi i väst skickar allt mera vapen till Ukraina, igår kom nyheten att Tyskland och USA ska skicka stridsvagnar, och Sverige har beslutat att skicka det avancerade artillerisystemet Archer. 

Är detta det bästa sättet att agera just nu?
Jag söker efter olika argument och ställningstaganden.
Om vi vore i Ukrainas situation, militärt angripna av ett annat land, visst skulle vi då vilja få hjälp och stöd från andra länder i vår närhet. Det är ju främst därför Sverige nu vill vara med i NATO.
Att ge ett bidrag till att försvara sitt land kan vara rätt att göra nu även utifrån en kristen hållning, men det kan diskuteras om vapen är det bästa sättet att hjälpa?

En vän till mig som är byggnadsingenjör är i Ukraina nu för att hjälpa till med återuppbyggnad och att se till att människor får tak över huvudet i kylan. Är inte det ett bättre sätt?
Vapnen kan ses som verktyg för att försvara och skydda människor, befolkningen i Ukraina. 

Min vän, Johan Stråhle i Ukraina, skriver så här "Ukraina behöver både humanitärt stöd och militära vapenleveranser tills de andra åtgärderna - som sanktioner mot Ryssland ( med allierade/partners ) och kanske information till den ryska befolkningen så de får veta sanningen om övervåldet mot Ukraina - får verkan och för fram Ryssland till verkliga fredsförhandlingar." 

Han skriver klokt, det behövs en rad olika åtgärder samtidigt, men är just vapnen nödvändiga?
Det finns förstås saker som talar emot också; att skicka vapen som kommer att användas för att skada och döda människor är inte något att ta lätt på, dödande kan aldrig vara rätt och våld är alltid sista utvägen. Om dessa vapen bara kommer att förlänga kriget och förorsaka mer död är det då värt det?

Å andra sidan skulle kanske kriget vara över utan vapnen, och då vara ockuperat under ett ryskt skräckvälde där verkligen inte våldet tagit slut, mycket pekar på det.

Så fort vi har skickat vapen så är vi också en del av kriget. Svenska freds skriver om att andra sätt att stödja Ukraina borde komma först. De menar också att Sverige försvagar sin möjlighet att vara medlare för att hitta vägar till fred. Vi behöver nu stärka demokratirörelser i Ryssland och generöst ta emot flyktingar skriver de.

Augustinus tankar kan stödja att skicka vapnen, det är att bidra till ett försvar av människor, att stå upp för drabbade stämmer med gyllene regeln.

Det är inte ett enkelt dilemma, inte bara svart eller vitt. 

Var hamnar vi i resonemanget, vad tycker du själv?

Artillerisystemet Archer 

Första advent och freden

Första advent är en stor helg i Svenska kyrkan, inte minst för att det är början på ett nytt kyrkoår.
Det gamla året tar slut och ett nytt börjar, det kan vara en tid för att se tillbaka på det som varit och tänka framåt, göra upp planer eller ompröva något. 

Det har varit ett våldsamt och krigiskt år på jorden, Rysslands attack på Ukraina är det mest närliggande och skrämmande exemplet, vi kan höra om det varje dag på nyheterna.
Ändå det är bara ett exempel på allt det våld som vi människor utsätter varandra för varje dag. Gängvåld och mobbing, utstötthet och övergrepp, rån och överfall. Terrorism och maktkamp...

Ska vi människor aldrig lära oss fredens vägar? Är det omöjligt att hitta bättre sätt att leva tillsammans än hat, hot och våld, över- och underordning?
Tvång och brott, och som ett sätt att försöka skydda oss - flera poliser, starkare militär, mer allianser med större muskler.
För mig är det klart att det är en återvändsgränd som leder till en allt farligare värld med ännu mer rädsla och våld. Det behövs något helt annat.  

På första söndagen i Advent rider Jesus in i Jerusalem på en åsna, han är fredens furste som kommer vapenlös. Vi har hört det förut, han väljer inte den stora stridshästen eller vagnen utan den låga vardagliga fredliga åsnan. Det blir till en dramatisering av hans ord om fred och kärlek mellan människor. 

Se på den här bilden, romantiserad javisst, men den visar principen, han möter människor i ögonhöjd, på samma nivå. Och då visar han en annan väg, ett annat sätt att leva. 

Jesus visar oss vem Gud är, det är en grundläggande tes och sanning i kyrkan. 

Och det innebär att Gud är sådan.
Gud är någon som söker dialog med oss, möter oss där vi själva finns, i ögonhöjd.
Gud kommer på ett fredligt och öppet, kärleksfullt sätt till oss och undrar:
Du? Kan vi inte hitta andra sätt för att leva fredligt här på jorden?
Jag vill ge er glädje och befrielse, syn och frihet och ett nådens år.
Jag vill visa er hur jag vill att det ska vara. 
Ungefär så.
Sedan lever Jesus sitt liv på jorden kärleksfullt, öppet och upprättande. 
Där finns en modell för att kunna leva mer fredligt på den här jorden. 

En modell som är att tända ljus och ge varann värme mitt i kylans och krigets värld. 

Här skriver jag lite mer om Advent, en handling som talar mer än ord.

Om Bonhoeffer och tro och liv

 En person som har betytt mycket i kyrkans historia var Dietrich Bonhoeffer, en man som på vissa sätt bara blir mer aktuell med tiden.
Bonhoeffer var tysk teolog, präst, författare, lärare, kyrkoledare och på slutet livet blev han en konspiratör.
Han levde från 1906 till 1945 då han avrättades i ett koncentrationsläger bara några dagar före krigsslutet.
Han fick se nazismen i Tyskland växa fram och ta över landet och till slut föra in Tyskland i ett krig som aldrig kunde vinnas. Han fick se hur nazismens värderingar tog över landet. Dödshjälp mot människor med funktionsvariationer blev allt vanligare, alla som avvek på olika sätt från normerna där i sexuell läggning eller tillhörde minoriteter fängslades och många dödades. Antisemitism och rasism ledde fram till koncentrationslägren och förintelsen eller Shoa. 

Hur skulle kyrkan och de kristna reagera och leva sina liv i ett land som allt mer avlägsnade sig från humanistiska och kristna värderingar? Hur vill vi göra när det som nu händer hos oss?

Mitt i allt det här fanns Dietrich Bonhoeffer, och han vågade vara kritisk mot utvecklingen i landet. 

Bonhoeffer skriver i sin bok Efterföljelse om ett tänkande som fanns i kyrkorna och samhället som hade underlättat för nazisterna och nazismen att ta över Tyskland.
Det är tron på den billiga nåden. Mot detta sätter han den dyra nåden. 

Den billiga nåden är tron på att Gud älskar utan gräns och att syndernas förlåtelse finns för alla. Det låter bra men den är utan tankar på bättring eller förändring, det gör att allt kan fortsätta som det gör. Det är rättfärdiggörande av synden inte av syndaren, den kristne kan och bör leva som alla andra. 
Guds kärlek ses som bejakande men inte av oss själva utan av hur vi alla lever våra liv.
Tron på billig nåd gör att efterföljelse är onödigt, den billiga nåden säger att allt är ok och bra som det är och att vi inte behöver ändra något.
Den gör också att det inte finns tydliga alternativ till de rådande uppfattningarna som förs fram i media och debatt. Tron på den billiga nåden tömmer kyrkan på innehåll och människor, och tar ifrån kyrkan kraften att vara salt och ljus i världen. 

Den dyra nåden bejakar människan men inte våra sätt att leva, vi är älskade och kallas till att leva kärleksfulla liv, liv i fred men också värnande om medmänniskor, de utsatta och dem som har det svårt. Den dyra nåden är en kallelse att följa Jesus Kristus, att satsa livet och förlora det för att vinna Livet skriver Bonhoeffer. Den dyra nåden upprättar oss och kallar oss till ett liv tillsammans med Kristus, och där finns tydliga alternativ, där finns varje människas oändliga värde, givet av Gud. Där finns kärleksbud och öppenhet för olikheter.   

Bonhoeffer var pacifist och kämpade för fredliga lösningar, men något gjorde att han under de sista åren i sitt liv ändrade sig och tog ställning för dem som ville röja Hitler ur vägen för att hitta vägar till fred. Som pacifist var han mot allt slags dödande av människor, men han ändrade sig när det gällde tyrannmordet, där kunde han vara med.

Många har försökt att förstå vad det var som fick honom att ändra sig. Forskare har läst hans anteckningar och brev. Till slut kom en forskare fram till det enkla svaret, Bonhoeffer såg med egna ögon vad som skedde i landet, han hörde vittnesbörd från judiska vänner, han såg ledarkulten och hur nazismen tog över kyrkan.
Länge försökte han skriva och tala, han var med och bildade en alternativ kyrka som kallades Bekännelsekyrkan. Men det blev allt värre i landet, förtrycket och censuren hårdnade, själv blev Bonhoeffer belagd med förbud att undervisa innan han till slut fängslades.

Själva utvecklingen i landet fick honom att ändra sin ståndpunkt, kanske var det hans tankar om den dyra nåden som fanns med där.
Tro som utmanar till liv och handling.

Böcker om och av Bonhoeffer kan hittas bl.a. på Bokbörsen

(Mer i min blogg om Bonhoeffer här)

Jag ger ordet till Bonhoeffer själv  

Jesus var fredens människa

 Att reflektera över kyrkans roll i krig och fred gör att vi behöver gå till kyrkans ursprung, vi får gå till Jesus Kristus och se vad han sade och gjorde.

Vi får gå till bibelns evangelier i första hand, och där blir det tydligt att Jesus stod upp för fred och icke-våld på alla sätt. Han kallades Fredsfursten och änglasången vid hans födelse handlade om fred på jorden. Genom hela hans liv och död kan vi se en kärleksfull människa som vill fred, respekt, ömsesidighet och medmänsklighet. En människa som möter var och en där hon är och skapar nya livsmöjligheter.

Och som lever som han lär, ända in till slutet av hans jordeliv då han dör som han hade levt, med orden "Fader förlåt dem" om dem som dödar honom genom korsfästelsen. 

Det finns några berättelser som har gett en annan bild, kanske den tydligaste när Jesus driver ut dem som köper, säljer och växlar pengar ut ur templet.
Då tar han till våld, ja, men inte mot människor eller djur.
Han står upp mot det som hindrar människor att leva nära livskällan och mot dem som tvingar av människor deras pengar. När han drev ut dem sade han enligt Markus: "står det inte skrivet; Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste." (Mark 11:17)

Jesus är fredlig och kärleksfull, men det innebär inte att han är passiv inför det som skadar människor och särskilt barnen och utsatta människor på alla sätt. Han för en kamp mot det som är ont och destruktivt, men aldrig med våldsmetoder. 

Det finns många hårda ord som Jesus säger i evangelierna, många av dem är skarpa och vassa varningar som vill skaka om oss till att leva mer kärleksfullt och generöst.
Ett av de hårdaste är om dem som förleder barn på olika sätt, för dem vore det bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup (Matt 18:6) Vi anar vilken kraft det finns i en sådan kärlek till varje litet barn, och vilken skarp varning mot den som förstör ett barns liv.

Jesus är den som kommer för att befria människor och inte döma dem, han upprättar människor, gör dem fria att leva alltmer sant och kärleksfullt. Ibland genom att få dem att se det de själva gör som är fel och ändra sig, men oftast genom att se allt det goda de bär inom sig som ska få komma fram, Guds gåvor som behövs i världen.

När Gud uppväcker Jesus från de döda ger han ett hopp som ingenting kan ta bort, liv är starkare än död, Gud segrar till slut och ska låta freden råda.

Guds rike är fredens rike där Shalom råder- den totala harmonin mellan Gud och människor, mellan människor inbördes och mellan människor och hela skapelsen, djur och natur. Harmoni till och med inom oss själva. 

En fredens människa var början på kyrkan, och mycket av det goda i vårt samhälle. 

Men hur kunde det bli så fel? Förföljelser och korståg, häxjakter och kättarbål, inkvisition och kolonialism?

fortsättning följer..

Jesusbild från Våmhus kyrka i Dalarna

Om mobbing och tro, varför bryter den svenska skolan mot de mänskliga rättigheterna?

Det händer ibland i skolans värld att ungdomar som har en tro hånas och mobbas av andra elever.
Det gäller att inte visa vad de tror på om de inte ska behandlas illa.

Några ungdomar var med på Sveriges Radios gudstjänst i söndags och berättade om det., Länk till radioprogrammet här. Det var kristna och muslimska ungdomar som medverkade.

För mig är detta upprörande, kort sagt jag blir arg över att det får vara så på skolor idag i vårt land. 

Det händer också att elever som har en tro hånas och pressas av lärare i skolan idag, oftast på lektioner inför andra elever. Och det är ju ännu värre, läraren ska ju stå för skolans värdegrund, kan det ingå i den att visa att de mänskliga rättigheterna inte gäller? 

I den 26e artikeln i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna står det om rätten till utbildning:
Alla ska ha rätt till utbildning står det, och den ska vara kostnadsfri på de grundläggande stadierna.   

Här får du andra delen av 26e artikeln:
 2. Utbildningen skall syfta till att utveckla personligheten till fullo och till att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Utbildningen skall också främja förståelse, tolerans och vänskap mellan alla nationer, rasgrupper och religiösa grupper samt främja Förenta nationernas verksamhet för fredens bevarande.

Det kan aldrig vara acceptabelt att håna eller mobba elever för deras tro.
Lika lite som deras "rasgrupper", sexuella läggning, nationella eller sociala bakgrund eller föräldrarnas ekonomiska situation osv.

Vad läraren gör är inte bara att förlöjliga enskilda elever och öka känslan av utanförskap, det är också att öka polarisering och främlingskap mellan eleverna. Det är att öka motsättningarna och öka känslan av frustration, sorg och vrede hos den mobbade.
Allt det som faktiskt leder till radikalisering.

Tillspetsat sagt så bidrar den svenska skolan på ett sådant sätt till att öka antalet personer som i en krissituation kan ta till våld mot andra och mot samhället. 

Visst är det obegripligt att hån och mobbing får finnas i skolorna överhuvudtaget?
Och att diskriminering accepteras, är inte det en skandal!

All mobbing bör självklart bort från skolorna, till och med den som handlar om människors tro.

Vi behöver alla hjälpas åt för att hitta vägar till fredligare och mer respekterande hållning mellan människor. 

Här hittar du hela FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna i en pdf-fil 
se gärna också konventionen om barnens rättigheter.

FNs konventioner om Mänskliga rättigheter finns här - pdf-fil

Skolverkets sida om mobbing och kränkande särbehandling

Lånad bild från Clackamas United Church..

Kraft och mod i en pandemidrabbad värld

Kraft och mod, kanske är det de två egenskaper vi behöver mest i vår pandemidrabbade värld just nu. 

Kraft att orka och att stå ut.
Ha ork att inte ge upp. Att orka fortsätta hålla fast vid de goda råden trots att de är så tråkiga och innebär isolering och avstånd till varandra. Kraft att tillsammans med varandra, men på avstånd, hjälpas åt att hålla ner smittspridningen så mycket vi kan.
Kraft att tänka sig för och vara klok så att smittan inte sprids. Kraft att orka fortsätta en tid till.

Mod att stå upp för våra medmänniskor som behöver vår hjälp, mod att säga ifrån när andra kommer för nära eller tar till våld och hot i sin frustration. Mod att stå upp för oss själva när vi hotas eller förlöjligas för att vi tar pandemin på allvar. Mod som gör att vi vågar hålla ut och hitta nya sätt att fira det vi vill och leva som vi vill.

Var kan vi hitta källan eller grunden för kraft och mod? Var finns möjligheter att hitta en sådan livshållning? 

Kraft och Mod är titeln på biskop Mikael Mogrens senaste bok. 
Där pekar han på tre saker som en grundförutsättning för ett gott samhälle och för att hitta vägar till den kraft och det mod vi behöver.
De tre är freden, friheten och förankringen.

Fred är på något sätt en självklarhet för oss svenskar, vårt land har inte varit i krig på över 100 år, men många som lever med oss här i landet har inte haft en sådan tur.
Vi kan ana något av krigets känsla när vi ser närmare på det våldsamma näthatet som drabbar många av oss som vågar stå för sina åsikter. Är det en krigskultur som råder på Twitter och andra plattformar?

Mogren skriver "Nätet i dess värsta form är ett hot mot freden, eftersom vi förlorar tilliten. Det som bubblar fram ur nätets kloaker framställer en tillvaro där vi inte kan lita på varandra. Här beskrivs ett samhälle där konspirationerna styr och politiskt engagemang är meningslöst." s 11

Mängder av desinformation och felaktiga påståenden flödar fram utan filter eller eftertanke på nätet och mycket av det är aggressivt och hotfullt.
Vi behöver fredens kultur och tillit till varandra för att inte tappa modet. Du och jag behövs för att vara med och skapa fred var än vi är.   

Frihet att få leva sitt liv efter sin egen vilja är något som frigör kraft, medan tvång och härskartekniker gör människor passiva. Vi behöver ha mycket av kunskaper och en bejakande miljö för att kunna stå upp för det vi tror på.
Bildning hjälper oss att genomskåda rasism och främlingsfientlighet men också att komma ifrån låsningen i könsroller och andra fördomar.  

Förankringen som Biskop Mogren skriver om är den djupaste källan till kraft och mod.
Vi behöver ha en förankring i det lokala, vårt land och bygd och kyrkan med sina högtider och årets fester. Kyrkan som samtidigt är lokal och global öppnar livet.
"Förankring är att ha hemvist i språk, platser, berättelser och inte minst religiös tradition." s 17 

Förankring är inte en gränsdragning eller identitet som ställs mot andra slags identiteter. Det är istället en inbjudan att vara med och dra nytta av vad de människor som gått före oss har gjort och upptäckt.
Att hitta en kristen förankring behöver inte vara svårare än att fira våra högtider under årets rytm.  

Den kristna förankringen är kanske det allra viktigaste eftersom kristen tro bär den höga och lika värderingen av alla människor i sig, och buden om kärlek till medmänniskan och gyllene regeln till oss, att behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad.

Mogren vill slå ett slag för det han kallar ett kristet självförtroende. Att vara stolt över vad vi bär med oss i vår kultur. 

Och med en språklig finess vill han komplettera bekräftelsen som både barn och vuxna behöver för att leva gott och utvecklas - med ordet bekraftelse utan prickar över.
Ett barn som växer behöver både utrymme och kunskaper och språk. Verktyg som ger kraft att växa. Och till växten tillhör en förankring i tro och livssyn som ger trygghet och frihet att leva. 

Bekraftelse är Mogrens version av det engelska "empowerment" som har stor betydelse bl.a. i biståndsarbete och arbete för jämställdhet och rättvisa. 
Det är att ge möjligheter och mandat, utrymme och metoder till människor att själva göra sig fria och hitta vägar till ett bättre liv. Inte ta över eller styra över någon utan ge henne själv friheten att leva sitt liv. Och det är något ömsesidigt, det kan bara ske i dialog, respekt och gemenskap.
 
Det är att få kraft som gör det möjligt att växa som medmänniska och växa som kristen i den goda tron som gör oss fria.

Kraft och mod alltså.

En viktig del i boken handlar också om skillnaden mellan bra och dålig religion.
Det återkommer jag till.

Här hittar du boken Kraft och Mod av Mikael Mogren, den finns även som pdf-fil att ladda ner längst ned på sidan. 

Radio Västmanlands inslag om boken

Kyrkans tidning om Mogrens bok

På Bokbörsen kan du också hitta boken